DOMAREN OCH STRAFFBUDET
AV PROFESSOR HANS THORNSTEDT
Det hände på ett bankkontor i Göteborg. Det började lida mot stängningsdags, och det var blott några få kunder kvar i lokalen. Då öppnades dörren och in kom en ung man i tjuguårsåldern. Han hade en scarf knuten om nedre delen av ansiktet, och han höll en pistol i högra handen. Han gick fram till bankkassören och lade ett brunt paket på disken. Ur paketet stack en stubintrådfram. Så räckte han fram en papperspåse och befallde kassören att lägga pengar i denna. Kassören nekade. Den unge mannen tog då fram en cigarrettändare och antände stubintråden. Samtidigt riktade han pistolen omväxlande mot kassören och den övriga personalen och mot kunderna i lokalen. Ingen rörde sig, och man såg hur glöden i stubintråden kom närmare och närmare det bruna paketet. Till sist lydde kassören och fyllde påsen med sedelbuntar. Den unge mannen tog påsen och paketet med stubintråden och gick baklänges mot dörren, medan han alltjämt riktade pistolen mot personal och kunder. Mellan de två dörrar, som bildade vindfång i entrén till lokalen, lade han ifrån sig paketet med den rykande stubintråden och sade: »Nu smäller det snart». Och så försvann han ut på gatan.
Efter några ögonblick kastade sig en behjärtad person över paketet för att rycka loss stubintråden. Paketet var tomt. Någon dag senare fick polisen tag på den unge mannen och hans pistol. Pistolen var en helt ofarlig leksakspistol.
Denna händelse kan för den som sysslar med straffrätt tagas till utgångspunkt för betraktelser och undersökningar i skilda riktningar.
Skulle man döma av den allmänna diskussionen, sådan den föres i tidningspressen, borde det ligga närmast till hands att anställa betraktelser över att brottsligheten, och i synnerhet egendomsbrottsligheten, synes öka och att denna stigande tendens gör sig märkbar mest i form av ökad kriminalitet hos ungdomen. Man skulle därvid i första hand kunna spekulera över orsakerna till detta fenomen. Beror det på förändringar i familjelivet eller
över huvud taget på att ungdomen uppfostras på ett friare sätt nu än förr? Har den höjda levnadsstandarden fött behov, som hos somliga kunna tillfredsställas endast genom brott? Har den ökade tillgången på sådant, som kan tillgripas, ökat frestelserna, så att många inte kunna stå emot brottsliga impulser? Har brottslighetens ökning något samband med den ökade urbaniseringen? Ha samhällets åtgärder mot lagöverträdare blivit slappa och ineffektiva, så att en hälsosam respekt för lag och ordning icke längre skapas hos de unga? Eller ligga orsakerna i en känslolös och oförstående behandling av de unga eller i medfödda intellektuella eller karaktärsmässiga brister hos de enskilda lagöverträdarna?
Man kan också fundera över lämpliga metoder att minska brottsligheten, så att man antingen tänker sig medel med en allmänpreventiv verkan mot alla eller flertalet presumtiva lagöverträdare eller tänker sig åtgärder, som närmast äro ägnade att tillrättaföra de lagöverträdare, som vår underbemannade polismakt lyckas gripa. Man kan t. o. m. diskutera huruvida benämningarna på åtgärder mot brott kunna ha någon brottsförebyggande eller brottsfrämjande verkan — t. ex. om brottslighetens utveckling påverkas av att ordet »straff» bibehålles eller avskaffas i lagstiftningen.
Den problemkrets, som jag här snuddat vid och som kan sägas karakteriseras av att den rör brottsligheten som socialt fenomen, är av oerhört stor betydelse för vårt samhällsliv. Dessa frågor äro emellertid icke av exklusivt straffrättslig art, och de kunna ej heller lösas enbart av jurister. Här fordras ett samarbete mellan specialister från olika håll: jurister, sociologer, psykiatrer, psykologer, statistiker, socialarbetare och pedagoger m. fl. Ett sådant samarbete eller i varje fall ett utnyttjande av rönen från dessa olika vetenskapsgrenar och verksamhetsfält äger redan nu rum i betydande omfattning. Ofta sker detta inom ramen för en ny självständig vetenskap, kriminologien. I många hänseenden har man där åstadkommit goda resultat. När det gäller de väsentliga frågorna rörande kriminalitetens omfattning och orsaker och utformandet av åtgärder däremot, är emellertid vår kunskap ännu mycket begränsad. Därmed sammanhänger, att den allmänna debatten om dessa frågor ofta präglas mera av spekulation och emotionellt tänkande än av överväganden baserade på empiriskt verifierad kunskap.
För straffrättsteoretikern, som vill bedriva sin juridiska vetenskap i kontakt med de sociala realiteterna, är det givetvis av vikt att hålla sig à jour med den kriminologiska vetenskapens arbete
och resultat. Att själv ingående syssla med dithörande problem är emellertid svårt för den som vid ett lärosäte ensam utan allt vetenskapligt biträde har att svara för forskning och undervisning i straffrätt. Inom universitetsvärlden är det också sedan länge en allmän uppfattning, att kriminologi kräver sin egen lärostol.
Jag avstår sålunda från att närmare penetrera det relaterade fallets kriminologiska aspekter, och i stället kommer framställningen att avse några rent juridiska problem, som aktualiseras av detsamma. Vad jag avser är frågan hur strafflagen skall appliceras på den gärning, som den unge mannen begått, m. a. o. hur domaren skall förfara för att konstatera under vilken straffbestämmelse gärningen faller. Detta problem kan här synas sakna större teoretiskt och praktiskt intresse, eftersom det för envar torde stå klart, att mannen begått ett brott, och tvekan endast kan råda rörande vilket brott han begått. Bestämmandet av den rätta rubriceringen på denna handling öppnar emellertid vida perspektiv över ett av grundproblemen inom juridiken, nämligen frågan om metoderna för lagtolkning och rättstillämpning, och därmed också över frågan om medborgarens rättssäkerhet och handlingsfrihet i förhållande till statsmakten.
Först emellertid några ord om premisserna för denna bedömning. Frågan gäller i korthet, om den unge mannens gärning skall betraktas som rån eller som utpressning. Rån kan bestraffas betydligt strängare än utpressning. Det är därför icke betydelselöst, om en person dömes för det ena eller det andra av dessa båda brott.
Enligt SL 20: 5 föreligger rån bl. a., om någon medelst hot som innebär trängande fara tvingar någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Den unge mannen tvingade ju bankkassören att lämna ut bankens pengar. Därigenom uppstod vinning för den unge mannen och skada för banken, vilken företräddes av kassören. Så långt äro alltså förutsättningarna för rån uppfyllda. Men innebar den unge mannens hot trängande fara? Med trängande fara menas fara som är omedelbart överhängande och som avser skada för ett betydelsefullt intresse, varvid man naturligtvis i första rummet tänker på fara för liv eller hälsa.1 Hot med en laddad pistol eller en riktig bomb utgör utan tvivel hot som innebär trängande fara. Men hur ställer det sig, om hotet för den hotade och andra iakttagare framstod såsom innebärande trängande fara, medan det — såsom i vårt
fall — i verkligheten var högst ofarligt? Delade meningar råder om svaret på den frågan. Hur skall domaren då förfara för att avgöra vad som är den rätta innebörden av rånparagrafen?
Här fordras en tillbakablick och allmän orientering rörande strafflagstolkningens metodik.
Som ett resultat av seklers dyrköpta erfarenheter har man i europeiska rättsordningar hitom järnridån accepterat den s. k. straffrättsliga legalitetsprincipen, vilken i början av 1800-talet fick en slagordsartad formulering i maximen nullum crimen sinelege, nulla poena sine lege. Den innebär, att ingen gärning får anses som ett brott utan stöd av lag och att intet straff får ådömas utan föreskrift i lag som gällde då brottet begicks.
Respekterandet av denna princip är en av hörnstenarna för medborgarfriheten i stater av västerländsk typ. Den har också kommit till uttryck i FN:s Declaration of Human Rights 1948 och i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna 1950. Till denna konvention har bl. a. Sverige anslutit sig, och legalitetsprincipen, som redan tidigare ansetts gälla här i landet på grund av sedvanerätt, torde snart komma att uttryckligen lagfästas.
Legalitetsprincipen innebär ej blott, att medborgarna i regel eller i typiska fall skola vara skyddade mot att drabbas av straff utan stöd av förut skriven lag. Även i en diktaturstat kunna de flesta människor räkna med att icke straffas, blott de undvika att överträda givna föreskrifter. Ingen stat kan nämligen under någon längre tid genomföra totalt godtycke i sin rättsskipning. Legalitetsprincipen innebär något mycket mer, nämligen att varje människa skall ha garanti dels för att icke råka ut för straff för något som ej är förbjudet i lag, utan hänsyn till om hans handlingär vanlig eller ovanlig eller om han själv eller hans handling eller den grupp han tillhör gillas eller ogillas av de politiskt maktägande eller av folkets flertal, dels för att en straffbar gärning icke retroaktivt genom lagstiftning eller domstolspraxis bestraffas strängare än vad som framgick av den lagstiftning, som gällde då brottet begicks.
Närmare analyserad kan legalitetsprincipen sägas innebära ett krav på att straffrättsskipningen skall vara förutsebar och att den skall vara fri från godtycke.2
Mången säger sig kanske, att det inte kan vara alltför krävande för domaren att iakttaga legalitetsprincipen. Det gäller ju bara för
honom att hålla sig klart inom lagens råmärken. Att domarens uppgift var så enkel trodde också de män, som på 1700-talet ivrigast pläderade för legalitetsprincipen. Enligt deras uppfattning hade domaren blott att utreda de faktiska omständigheterna i fallet och att därefter konstatera vad lagen stadgade om detta fall. Var lagen vidlyftig, kunde han kanske behöva hjälp av ett register, men om han väl hittat den rätta paragrafen, gick tillämpningen av sig själv. Denna uppfattning om domarens uppgift karakteriseras kanske bäst av Montesquieus berömda yttrande, att domaren skall vara »la bouche qui prononce les paroles de la loi». Som redan HAGSTRÖMER kunde konstatera, då han för 70 år sedan tillträdde sin professur i kriminalrätt vid Uppsala universitet, blev emellertid drömmen om strafflagar, vilkas bestämmelser rent mekaniskt kunde tillämpas, icke lång. Man kan nämligen inte åstadkomma strafflagar, vilkas innehåll är så självklart, att någon egentlig tolkning ej är behövlig. Redan språkets ofullkomlighet såsom meddelelsemedel lägger hinder däremot.3
Hur skall då domaren göra, då han skall tillämpa lagen? Vad man söker är en lagtolkningsmetod, som ger samma utslag, vilken domare som än använder den, en metod, som alltså eliminerar den enskilde domarens privata värderingar och åsikter i rättspolitiska frågor och som dessutom är så lätthanterlig, att den kan användas av genomsnitts jurister utan risk för felbedömningar. En sådan metod skulle göra rättstillämpningen fri från godtycke och dessutom förutsebar, åtminstone för jurister, till vilka allmänheten vänder sig för att få råd i rättsliga angelägenheter.
I syfte att nå detta mål har man inom juridiken utbildat en argumentationsteknik4 av särskilt slag, som inläres eller innötes i den juridiska undervisningen och under juristernas fortsatta verksamhet i det praktiska rättslivet. Denna argumentationsteknik får naturligtvis såsom all yrkesteknik gärna ett visst konservativt drag. Emellertid kan man iakttaga hur den sakta förändras från juristgeneration till juristgeneration. En uppgift för den juridiskavetenskapens målmän är att fastställa och analysera denna teknik och att hjälpa de rättstillämpande myndigheterna att utveckla den vidare.
I detta sammanhang intresserar den straffrättsliga argumentationstekniken och de krav, som ställas på denna, om man vill upprätthålla legalitetsprincipen.
Den traditionella argumentationstekniken i straffrätten, såvitt den framgår av den straffrättsliga litteraturen, går närmast ut på användande av en s. k. objektiv lagtolkningsmetod. Detta innebär, att man i första hand skall lita till en språklig och logisk analys av straffbudet. Vidare bör man söka ledning i en jämförelse med andra lagrum, främst naturligtvis andra regler i strafflagen, men man bör enligt denna uppfattning också vända sig till bestämmelser utanför strafflagen. Denna metod att vid tolkningen av enstaka stadganden i en produkt av ett systematiskt lagstiftningsarbete göra jämförelser med andra delar av lagstiftningen ligger naturligtvis mycket nära till hands. Den rekommenderas i svensk litteratur redan av NEHRMAN.5 Dessutom anses det, att man i tveksamma fall kan söka ledning i äldre rätt, om dess innebörd i förevarande hänseende var klar och det inte finns någon anledning att antaga, att på denna punkt någon ändring åsyftats.6 Hänsyn till legalitetsprincipen togs i denna litet äldre doktrin huvudsakligen därigenom att åläggande av straff med stöd av analogi ansågs vara tillåten blott, då någon anledning att ifrågasätta analogiens berättigande ej fanns.7
I denna äldre straffrättslitteratur ställer man sig något tveksam— ehuru icke helt avvisande — till lagtolkning med subjektiv anstrykning. Den subjektiva metod, som kan komma i fråga i svensk rätt är att för tolkningen söka ledning i lagens förarbeten. Strafflagen torde ha varit det första större lagverk i Sverige som hade tryckta förarbeten, och anledning finnes därför att antaga, att förarbetena ansetts böra spela en roll vid tolkningen av lagen. Doktrinen rekommenderade också, ehuru stundom med en viss
tvekan, att förarbetena i större eller mindre utsträckning utnyttjades för tolkningsändamål.8
Ett annat hjälpmedel för tolkningen, som spelar en viktig roll i våra dagar, nämligen rättspraxis, omnämnes föga ingående i äldre litteratur. Tydligen betraktade man stundom dess utnyttjande vid lagtolkning med en viss misstro.9
I nutida svensk och övrig skandinavisk litteratur intages i allmänhet en liberal hållning i förhållande till förarbeten och rättspraxis såsom hjälpmedel vid tolkning av strafflag.10
Innan vi övergå till de speciella tolkningsproblem, som den moderna strafflagstiftningen erbjuder, skola vi ett ögonblick dröja vid metoder, som den juridiska doktrinen använt för att komma
till rätta med lagtolkningsproblemen ur en vidare synvinkel än vad en analys av lagstadganden, förarbeten och rättspraxis kan ge.
Av betydelse för svenska förhållanden torde väl närmast ha varit den i Tyskland utbildade rättspositivismen och dess avläggare begreppsjurisprudensen samt dessa riktningars efterträdare, den teleologiskt inriktade rättsvetenskapen. Rättspositivism och begrepps- jurisprudens synas sålunda ha påverkat ASSARSSON i Lund11och HAGSTRÖMER i Uppsala.12
Dessa riktningar utgingo från att rätten var utan luckor, och att det för vetenskapen gällde att — då lag eller sedvanerätt icke gav besked — bringa i dagen de existerande men för mänsklig kunskap hittills okända regler, som fyllde dessa skenbara luckor, ungefär så som poetiska naturer ibland tänka sig att skulptören med sin mejsel ur marmorblocket frigör det därinne redan existerande konstverket. Detta mål nådde man genom en kombinerat induktiv och deduktiv metod. Hagströmer beskriver denna metod så, att man ur lagbuden härleder rättssatser, vilka ordnas systematiskt i ett system av underordnade och överordnade satser. Ur de högre satser, som man sålunda fastslår, uppstiger man till ännu högre, »städse sökande de ledande tankarne genom att lösa dessa ur deras förbindelse med det speciella och konkreta och gifva dem en generell och abstrakt form». Genom deduktion ur dessa högsta satser kunde man sedan rikta rätten med nya regler, d. v. s. enligt skolans företrädare regler som redan existera, ehuru de hittills varit okända och således otillgängliga för medveten användning.13
Denna konstruktiva metod är numera allmänt förkastad. Den hade dock vissa förtjänster. Med dess hjälp inordnades nämligen rättsstoffet i ett system, som vi ännu i viss utsträckning begagna. Dessutom innebar denna metod ett beaktansvärt försök att åstadkomma en uniform argumentationsteknik. Dess största fel var att den så lätt lånade sig till ett formellt sett logiskt resonemang, vilket i realiteten baserades på rättspolitiska premisser, som icke klart redovisades.
Begreppsjurisprudensen har, såsom nämnts, efterträtts av den teleologiska metoden. Denna går i korthet ut på att lagens ändamål skall vara bestämmande för dess tillämpning. Teleologiska inslag har säkert varje tolkningsmetod haft, sedan man började till-
lämpa lag,14 men här rör det sig om en speciell teknik, som medvetet koncentrerar sig på att fastställa lagens ändamål och att därefter låta detta ändamål vara avgörande vid lagens tillämpning. Fördelen med metoden är att den förutsätter en öppen redovisning av rättspolitiska premisser. Metoden är emellertid svår att tillämpa, därför att enighet ännu icke kunnat erhållas rörande frågan hur man finner lagens ändamål.15 I straffrätten kommer den teleologiska metoden ofta att till sin struktur påminna om begreppsjurisprudensens metod. Ur straffbudet brukar man nämligen härleda ett ändamål, ofta kallat stadgandets skyddsobjekt. Från detta skyddsobjekt sluter man sig sedan till lösningen av tveksamma tolkningsfrågor.16 I någon mån ha teleologiska resonemang av denna typ påverkat doktrin och rättspraxis inom svensk straffrätt under senare år.17
Efter denna nödvändigtvis mycket ytliga överblick över legalitetsprincipen och lagtolkningsmetoderna övergå vi till de speciella rättstillämpningsproblem, som anknyta sig till den moderna svenska strafflagstiftningen.
Som bekant bedrives reformarbetet på straffrättens område etappvis, varvid slutmålet är att ersätta 1864 års strafflag med en ny brottsbalk. Den del av strafflagstiftningen, som i förevarande sammanhang är av intresse, nämligen den som innehåller brottsbeskrivningar, i motsats till reglerna om det straffrättsliga påföljdssystemet, har redan till stor del nydanats genom partiella strafflagsreformer, och man är f. n. i justitiedepartementet sysselsatt med slutetappen, skapandet av brottsbalken.18 I denna sista etapp kommer emellertid att i huvudsakligen oförändrat skick inarbetas de tidigare reformernas resultat. De olika etapperna i reformarbetet baseras på omsorgsfulla och skickliga betänkanden av Straffrättskommittén, vilken kunnat bygga på de förberedande utkast, som under en lång följd av år på offentligt uppdrag upprättats av JOHAN THYRÉN.
Av de olika lagstiftningsetapperna är kanske den första av år 1942 den viktigaste. Den var huvudsakligen en reform av straff-
lagens kapitel om förmögenhetsbrott, vilka utgöra en av de centrala brottsgrupperna i denna lag. Den lagstiftningsteknik, som utbildats under arbetet med reformen av förmögenhetsbrotten, har sedermera använts såväl vid 1948 års omdaning av brotten mot staten och allmänheten som i det slutbetänkande med förslag till brottsbalk, som Straffrättskommittén avgav 1953 och som nu ligger till grund för arbetet med det avslutande skedet av strafflagsreformen.19
Straffrättskommittén har själv i sitt betänkande i den första etappen på följande sätt karakteriserat den teknik, som använts vid utformningen av brottsbeskrivningarna:20
»I viss mån skiljer sig kommitténs metod att beskriva brotten från den av Thyrén använda. Thyréns beskrivningar äro i högre grad än kommitténs inriktade på att klargöra vart de tveksamma gränsfallen äro att hänföra. Söker man i lagtexten klargöra allehanda gränsfall, bliva emellertid beskrivningarna lätt alltför invecklade och läroboksmässiga, och det är fara värt att lösningen av sällsynta gränsfall kan bortskymma själva de praktiskt betydelsefulla huvudfall, som lagrummet framför allt avser att träffa. Kommittén har sökt använda en enkeloch lättbegriplig lagtext som direkt för tanken på de därmed avsedda huvudfallen. För bedömande av gränsfallen får man i viss utsträckning lita till det uttryck för lagens anda och mening som kommittén sökt att få fram genom själva uppställningen av lagstiftningen. En fullständig lösning av alla tänkbara fall är i alla händelser icke möjlig att giva i lagtexten, utan framdeles uppkommande oförutsedda frågor måste lämnas att tolkningsvis lösas. Det kan då ofta vara bättre att till ledning för tolkningen hava ett otvetydigt uttryck för lagens allmänna anda och mening än en noggrann detaljreglering, som gjorts utan tanke på den föreliggande frågan. I motiven har kommittén genom exempel och annorledes ingående behandlat de mera speciella frågor rörande gränserna för brottsbegreppen, som här inställa sig.»
Denna lagstiftningsmetod, som en talesman för kommittén kallat för teoretisk eller syntetisk,21 innebär således att man inte lägger någon större vikt vid att genom lagtextens avfattning draga en skarp gräns kring de olika brotten utan att man i stället vid lösningen av detaljfrågor rörande avgränsningen mellan olikabrott och mellan straffbara och straffria handlingar hänvisar till uppställningen i lagstiftningen och till uttalanden i motiven.
Hur skall då rättstillämpningen kunna erhålla stadga vid användningen av en strafflag, som avstår från precisa gränsdrag-
ningar? Hur skola domstolarna kunna tillfredsställa legalitetsprincipens krav på förutsebarhet och frihet från godtycke i straffrättsskipningens detaljer? Uppgiften är svår men kanske icke helt olöslig.
Naturligtvis får man först gripa till den klassiska objektiva metoden med språklig analys av straffbudet samt jämförelse med andra stadganden och i förekommande fall med äldre rätt. En alltför långt driven spetsfundighet vid denna analys bör dock undvikas.22
Därnäst bör man enligt min mening icke vara rädd för att söka hjälp hos förarbeten och rättspraxis, när någon ledning finnes att få hos dessa hjälpmedel. Våra domstolar och åklagare torde i mycket stor utsträckning ha rättat sig efter straffrättskommitténsråd att följa exempel och andra tillämpningsanvisningar, som givas i motiven. Även rättspraxis följes på det hela taget mycket noggrant av de rättstillämpande myndigheterna.23 Möjligen äro myndigheterna kanske t. o. m. en aning för följsamma i förhållande till förarbeten och praxis, medan rättsvetenskapens företrädare däremot stundom hävda alltför stor självständighet i förhållande till dessa hjälpmedel.
Rörande denna fråga har jag redan tidigare i annat sammanhang givit uttryck för uppfattningen, att med hänsyn till legalitetsprincipen förarbetena till straffstadganden icke böra frångås utan särskilda skäl.24 Detsamma bör gälla även rättspraxis. Självfallet kunna delade meningar råda rörande frågan när sådana särskilda skäl föreligga.25 Anledningar att frångå motiv kunna enligt
min tidigare framställning föreligga bl. a. då motiven äro dunkla eller motsägelsefulla eller innehålla uttalanden, som strida mot lagtexten, då deras tillämpning skulle leda till resultat, som strida mot annan lagstiftning eller grundläggande principer inom ifrågavarande rättsområde, om det icke klart framgår att avvikande resultat medvetet åsyftats, eller då motiven blivit gamla och lagen sålunda skall tillämpas i en annan social miljö eller under andra tekniska förutsättningar än de som rådde då motiven avfattades.26
Givetvis kunna teleologiska avvägningar stundom vara tillåtliga även vid bestämningen av ett straffbuds tillämpningsområde.27 Sålunda är det alltid av vikt att söka överblicka de sociala konsekvenserna av en viss tolkning. Några från lagtextens otvivelaktiga mening avvikande tolkningar böra dock icke göras av teleologiska hänsyn. I varje fall får en av hänsyn till stadgandets antagna ändamål företagen avvikelse från en strikt lagtolkning icke leda till en utvidgning av det straffbara området utöver vad som framgår av lagtext och förarbeten. Föreligger ett kriminalpolitiskt behov av utsträckt straffbarhet i något hänseende, är det lagstiftarens sak att gripa in. Med hänsyn till legalitetsprincipen är detta lämpligare än att låta domstolarna utvidga det straffbara området. Straffbeläggning och straffskärpning genom rättspraxis utgöra ju alltid åtgärder av retroaktiv natur.
En dylik ståndpunkt kan kanske förefalla väl formalistisk. Den torde dock passa väl till svenskt kynne, som ju gärna är fallet för en viss formalism för att inte säga rättshaveri. Någon större svårighet för lagstiftaren att korrigera lagen i de hänseenden, där den visat sig vara för restriktiv, föreligger i regel inte här i Sverige, där lagstiftningsapparaten är relativt lättrörlig och produktiv.
En av teleologiska skäl företagen begränsning av ett stadgandes tillämpningsområde, sådant detta bestämts av lagtexten, möter icke samma betänkligheter med hänsyn till legalitetsprincipen
som en utvidgning. Särskilt om lagtexten — såsom numera icke sällan är fallet — är så vag, att den tillåter antagandet av ett tilllämpningsområde utan klara gränser, kan en med hänsyn till stadgandets syfte och tänkbara sociala konsekvenser begränsad tolkning vara att rekommendera. Hänsynen till de sociala konsekvenserna av en viss tolkning kan också motivera att ett straffbud erhåller en mera inskränkt tillämpning än vad som rekommenderas i motiven, i synnerhet om — såsom stundom förekommer — dessa rekommendationer sakna stöd i själva lagtexten.28
Sedan sålunda lagtillämpningsproblemen i straffrätten i korthet skisserats, kunna vi återvända till det hold up i en banklokal i Göteborg, varmed denna framställning inleddes. Såsom tidigare omnämnts, kunna förarbetena ge en viss ledning rörande frågan vad som menas med trängande fara. Däremot framgår varken av förarbeten eller av rättspraxis, huruvida ansvar för rån förutsätter, att gärningsmannens hot verkligen innebar trängande fara, eller om det räcker, att hans offer och andra iakttagare fått den uppfattningen, att så var fallet. Lagtextens avfattning talar dock närmast för att det fordras, att hotet verkligen inneburit trängande fara. Vid sådant förhållande kräver enligt min mening hänsynen till legalitetsprincipen att ansvaret begränsas till sådana fall, där objektiv fara förelegat.
De domstolar, som dömde i målet, hade emellertid en annan uppfattning. RR ansåg nämligen, att den unge mannen begagnat hot som inneburit trängande fara, då han tvingade bankkassören att utlämna pengarna. Dess motivering härför var att det utövade hotet av envar omdömesgill person i bankkassörens ställe skulle ha uppfattats som en omedelbart förestående livsfara. HovR ansåg lika med RR den unge mannen förvunnen till ansvar för rån. HD meddelade ej prövningstillstånd.29 Anledning finnes att antaga, att RR:s dom grundades på en argumentering av teleologisk typ. Detta resonemang torde ha inneburit, att straffbudet för rån i motsats till straffbestämmelserna om misshandel har till ändamål att skydda offrets handlingsfrihet och icke hans kroppsliga integritet. Därför borde uttrycket hot som innebär trängande fara anses avsefall, då hotet för den hotade — åtminstone om denne är en vanlig normal person och således icke speciellt lättskrämd — framstår såsom innebärande trängande fara. Offrets handlingsfrihet, d. v. s.
hans motståndskraft mot hotet, inskränkes nämligen lika mycket vare sig gärningsmannens pistol är riktig eller blott en leksak, så länge blott offret tror, att det rör sig om ett användbart vapen.30
Detta resonemang kan förefalla plausibelt, men jag har svårt att känna mig övertygad om riktigheten av en tolkning, som synes innebära att lagbudet kommer att tillämpas på ett fall, som icke faller in under dess ordalydelse. Vill man att brott av detta slagskall betraktas som rån — för vilket goda skäl kunna anföras —bör lagstiftaren göra en ändring i lagtexten på denna punkt.
Någon fullständig enighet kan aldrig ernås rörande de centralajuridiska metodproblem, som här behandlats. Vid dryftandet av dessa frågor bestyrkes mer än annars sanningen av den gamla definitionen av en professor såsom »ein Mann anderer Meinung».Varje rättsvetenskapsman, och säkerligen också varje praktisk jurist, har sin uppfattning om den rätta lagtolkningsmetoden. Det väsentliga är emellertid, att de grundläggande värderingarna äro gemensamma och att vi sålunda inom straffrätten alltid sträva efter att utbilda och begagna metoder, som leda till förutsebarhetoch eliminera godtycke i rättsskipningen. Vi måste dock se den sanningen i ögonen, att vi aldrig kunna skapa alldeles fulländade lagtolkningsmetoder. Men ligger inte den bästa garantien för en hög rättskultur däri, att domstolar och rättvetenskap hand i handständigt sträva mot detta ouppnåeliga mål?