Språklig utveckling
    Det har länge varit godtaget att i vårdat skriftspråk använda verbets singularformer, även då subjektet står i pluralis. Men ännu för 25—30 år sedan var skolundervisningen dock inriktad på att den plurala formen skulle anses som den rätta eller åtminstone den normala. Singularformen skulle förbehållas sådana situationer då man önskade återge talspråk. Enstaka mera självständiga personer hade väl långt tidigare övergått till att använda enbart singularformerna, men flertalet följde skolans anvisningar. Därefter har språkuppfattningen efter hand ändrats.
    Prof. ERIK WELLANDER skriver 1950 i betänkandet om kommittésvenska (SOU 1950:26) att frågan om predikatverbets pluralform är en stilfråga. »Håller man framställningen i traditionell betänkandestil, så är det enda naturliga att använda de hävdvunna pluralformerna de binda, de bundo osv. Vill man åter skriva mera personligt och över huvud hålla betänkandet i en livligare och ledigare ton, så kunna talspråkets former de binder, de band vara ett verkningsfullt medel i denna strävan.»
    Redan detta uttalande av Wellander antyder att en utveckling var på väg. Singularformerna hade fått en vidsträcktare användning än några årtionden tidigare. Man skulle kunna hävda att i början av 1950-talet valet av den ena eller andra formen av predikatverbet i allmänhet inte, såsom Wellander menar, var en fråga om stil utan mera berodde på vem som höll i pennan. Tydligt är i varje fall att uttalandet inte längre står sig. Språkuppfattningen har därefter snabbt ändrats till förmån för bruket av enbart singularformer.
    Avgörande var att tidningspressen allmänt övergav pluralformerna. Det var kanske inte i första hand ett språkligt ställningstagande utan dikterades mera av praktiska skäl. Ty vilken regel man än följer bör man ju vara konsekvent. Och det är då omöjligt att redigera och korrigera en dagstidning, om olika metoder tillåtes vid sidan av varandra allt efter författarens önskan och artikelns stilart.
    Riksdagen och kanslihuset följde snart efter. I en motion 1952 protesterade en rad riksdagsmän mot att deras språk »rättades» i riksdagstrycket. Bland motionärerna finner man åtskilliga med litterär och publicistisk anknytning såsom Gunnar Ericsson i Näs, Ture Nerman, Rolf Edberg, Ossian Sehlstedt, Ingrid Gärde Widemar, James Dickson, Gösta Netzén, Leif Cassel och flera andra. De allmänna beredningsutskotten ansåg att en övergång till enbart singularformer i riksdagstrycket borde ske snarast möjligt, och utskotten gjorde själva en början i sina utlåtanden. Riksdagen godkände utlåtandena utan någon debatt. Vid samma tidpunkt gavs från regeringen direktiv till statsdepartementen, att i princip alla anföranden till statsrådsprotokollet skulle avfattas med användande av singularformer och att denna språkform sålunda skulle användas även i lagrådsremisser, sak-

kunnigdirektiv m. m. som har formen av skriftligt återgivande av muntliga anföranden. Däremot ifrågasattes inte någon ändring beträffande lagar och författningar samt konseljbeslut i löpande ärenden.
    Den viktigaste källan till en ändrad språkuppfattning, när det gäller predikatverbets former, är dock undervisningen i skolorna. Skolöverstyrelsen har sedan länge rekommenderat en övergång till enbart singularformer, och numera torde undervisningen genomgående bygga på att dessa former skall användas i vårdat skriftspråk, oavsett stilarten. Härav följer att den uppväxande generationen står främmande för de gamla reglerna med olika former för predikatverbet i singularis och pluralis. Fler och fler kommer att få en språkkänsla som säger dem, att singularformerna är de riktiga och att pluralformerna kan användas bara om man vill ge det skrivna en arkaiserande prägel.
    Det kan därför knappast diskuteras, om man bör övergå till att enbart använda singularformerna i de judiciella och administrativa myndigheternas språk. Vad frågan gäller är endast, vid vilken tidpunktdenna övergång bör göras och på vad sätt den bör åstadkommas.
    Om man begär att myndigheter och tjänstemän skall ändra det skrivsätt som de använder i sitt arbete, har man att vänta sig ett visst motstånd. Många är rädda för att detta är besvärligt och vållar oklarheter och felaktigheter. Det är dock tydligt att sådana farhågor är överdrivna. En övergång går förvånansvärt lätt. Den känns rent av som en lättnad, vilket väl sammanhänger med att spänningen mellan det talade och det skrivna språket minskar. Man »hör» bättre vad man skriver, och man behöver inte ständigt vara på vakt för att iaktta skriftspråkets särregler. Det förefaller också som om nyanseringsmöjligheterna, tvärt emot vad man skulle vänta, ökar i stället för att minska. Det är inte bara en fråga om att byta ut verbformer. Man måste också, för att inte tydligheten i det skrivna skall bli sämre, begagna andra stilistiska medel. Stilen måste läggas om. Härvid får ordföljden ökad betydelse. Man kan inte längre låta bakvänd ordföljd och klumpigt hopkomna satser stå, i förlitan på att verbets form anger vilket av flera möjliga ord som är subjekt. Det blir svårare än förut att skriva långa, hopfogade satsföljder, där huvudmeningen dränkes av bisatsernas och attributens ordsvall. Det blir helt enkelten nödvändighet att skriva korta satser enligt schemat: subjekt —predikat — objekt. Och därmed är en förbättring av stilen vunnen.
    Man kan här, till ytterligare belysning av det sagda, citera vad Wellander skriver i sitt betänkande om kommittésvenska: »Man måste också göra klart för sig, att den önskade ledigheten i framställningen icke vinnes med iakttagande av detta enda stildrag: de gick. Många andra drag måste komma till hjälp. Formlära, syntax och ordval måste över huvud stämmas i motsvarande tonart, eljest skorrar den till en annan stil hörande predikatsformen mot omgivningen som en ton urett annat register. Hjälpverbet hava måste sättas ut i bisats, bruket av passivum begränsas, sammansatta verb såvitt möjligt delas (alltså icke nedlägga utan lägga ned), substantivsjukan bekämpas, långa attributiva bestämningar före substantivet ersättas med andra bestämningsformer, satsbyggnaden i sin helhet göras lättare, meningarna avkortas och framställningen i sin helhet stödja mera på huvudsatser

än på bisatser.» Till detta uttalande av Wellander är väl endast att tillägga att, om så många förbättringar av kanslispråket kan vinnas, så bör man ju sätta igång snarast möjligt. Om man dessutom kunde bli av med det tyskärvda missbruket att använda konjunktivformer bara för att utmärka indirekt anföring, vore mycket vunnet. Det finns så många enklare sätt att visa läsaren att det skrivna är indirekt anföring. Konjunktivformerna bör sparas som ett fint nyanseringsmedel för att uttrycka en hovsam önskan eller ett hypotetiskt resonemang.
    Det bör nog erkännas att de senaste decennierna har medfört en förenkling och förbättring av myndigheternas språk. Men den utvecklingen bör drivas vidare, ty den stigande arbetstakten gör det nödvändigt att äga tillgång till ett enkelt, tydligt och uttrycksfullt språk. Härtill duger varken gammal kanslischwedisch eller någon modernistisk pratig stil. Kanslispråkets värdefulla egenskap att vara otvetydigt bör bevaras, men denna stilart bör samtidigt göras enklare och snabbare. Inte minst gäller detta för domstolarna, som genom rättegångsreformen har ställts inför nya krav på att i sina domar ge ett riktigt, nyanserat och för allmänheten fullt begripligt uttryck för skäl och domslut. Ett led i denna fortsatta språkutveckling är en allmän övergång till att använda enbart predikatverbets singularformer. Det finns ingen anledning att dröja med denna reform. Tiden bör nu anses inne att genomföra den på de områden som återstår.
    Det är härvid inte nödvändigt att ge myndigheterna några anvisningar att ändra sitt språkbruk. Den avgörande reformen är nämligen en ändring av författningsspråket. Språkbruket hos domstolar och administrativa myndigheter kommer att följa efter en sådan reform utan några särskilda anvisningar. Med tanke på att man håller på att utarbeta flera mycket stora lagkomplex, såsom den sammanslagna brottsbalken och skyddslagen, jordabalken, jorddelningslagen och, inte minst, en ny regeringsform, är det önskvärt att man snarast möjligt bestämmer sig för denna reform av författningsspråket.

Björn Kjellin