Nordiska rådets sjätte session 1958
    Vid sin sjätte session i Oslo d. 9—15 nov. 1958 hade Nordiska rådet att behandla ett icke ringa antal frågor av rättslig natur, av vilka åtskilliga kunna påräkna ett något allmännare intresse. Flertalet av dessa hade före sessionen beretts av rådets juridiska niomannakommitté. Under sessionen remitterades sakerna till juridiska utskottet. På grundval av dettas förslag avgjordes de därefter av rådet in pleno.
    Frågan om det nordiska lagstiftningssamarbetets organisation har under senare år vid ett flertal tillfällen varit föremål för diskussion, bl. a. i Nordiska rådet. Sedan Delegerade för nordiskt samarbete på lagstiftningens område — vanligen kallade NUL — fått justitieministrarnas uppdrag att yttra sig rörande den framtida utformningen av sin egen verksamhet, inkom NUL under hösten 1958 med ett utförligt yttrande. Detta var tillgängligt för juridiska utskottet under sessionen, men utskottet avstod från att ingå på en detaljgranskning av de förslag som NUL framlagt i detta aktstycke. Utskottet påpekade endast, att rådet och dess organ icke kunde påtaga sig koordinationsuppgifter av det slag som NUL för närvarande omhänderhade. I övrigt underströk utskottet betydelsen av att ändamålsenliga former skapas för det nordiska lagstiftningssamarbetet. Saken kan väntas bliva en huvudfråga vid det nordiska justitieministermöte, som kan förmodas komma till stånd under förra delen av 1959.
    Utskottet ägnade avsevärd tid åt att diskutera ett av tre nordiska domare och rådsmedlemmar — hovrättsrådet Kyttä, Finland, borgmästare Rylander, Sverige, och dommer Thestrup, Danmark — framlagt förslag om undersökning av möjligheterna att inrätta ett rådgivande nordiskt domstolsorgan med uppgift att medverka inom rättstillämpningen vid tolkningen av gemensam nordisk lagstiftning. Förslaget vilade på den tankegången att rättsenheten mellan de nordiska länderna icke kunde anses tryggad i och med tillkomsten av i varje land likalydande lagar. Lika viktigt vore att man vid tillämpningen av dessa lagar följde samma vägar. En verklig garanti härför kunde nås endast genom en gemensam högsta domstolsinstans, något som emellertid icke vore praktiskt genomförbart. I stället föreslogs inrättandet av ett rådgivande organ, vari representanter för ländernas högsta domstolsinstanser skulle ingå. Förslaget hade icke minst från juristhåll mött mycken kritik under remissbehandlingen och avstyrkts av många. Samtidigt hade emellertid själva grundtanken om behovet av enhetlighet vid rättstillämpningen vunnit relativt allmän tillslutning. I något remissvar hade framförts tanken att i stället för ett rådgivande domstolsorgan ett expertråd, ev. med skiftande sammansättning, skulle inrättas i och för konsultation i frågor avseende tolkning av samnordisk lagstiftning. Bl. a. för att bliva i tillfälle att närmare pröva detta förslag föreslog utskottet att saken skulle uppskjutas till nästa session, vilket också blev rådetsbeslut. Avsikten är i första hand att företaga undersökningar rörande

frekvensen av fall, i vilka det förekommit att slutinstanserna i de nordiska länderna kommit till olika resultat vid tolkning av gemensam lagstiftning.
    Vidare må här nämnas, att rådet rekommenderade regeringarna att i samverkan med rådet låta närmare utforma allmänna riktlinjer för administrationen av gemensamma nordiska institutioner. Efterhand som dylika komma till stånd, har behov uppkommit av generella regler för deras förvaltning.
    Några nya områden för samnordisk lagstiftning togos upp till behandling vid sessionen. Rylander hade sålunda föreslagit en undersökning av möjligheterna att företaga en översyn av de nordiska ländernas associationsrättsliga lagstiftning i syfte att uppnå större rättslig likformighet på detta område. Särskilt med tanke på det ökade samarbete inom näringslivet, som kunde förväntas under den närmaste tiden med hänsyn till föreliggande ekonomiska samarbetsplaner, fann förslagsställaren ett initiativ på detta område påkallat. Utskottet förordade, att en preliminär undersökning borde företagas inom rådets beredande organ i syfte att få fram en översikt över de lagbestämmelser, som i första hand borde komma i beaktande vid ett förenhetligande, och att i avbidan på resultatet av detta arbete saken skulle uppskjutas till nästa session. Rådet beslöt i enlighet härmed.
    Uppmärksamhet utåt väckte ett förslag om undersökning av möjligheterna att förenhetliga lagreglerna om tryck- och läsfriheten i de nordiska länderna. Förslaget hade särskilt tagit sikte på stadgandena om behandlingen av sedlighetssårande skrifter. Utskottet fann visserligen, att en genomgång av gällande tryckfrihetsrättsliga regler i deras helhet skulle vara av stort intresse men att detta skulle vara en alltför krävande uppgift i nuvarande läge. Utskottet kunde därför icke förorda något initiativ i denna del. Begränsades åter frågan att gälla blott reglerna om otuktiga skrifter, fann man enligt utskottet, att domstolarnas avgörande vid tillämpningen av dessa regler, som för övrigt redan vore relativt enhetliga i de nordiska länderna, måste grundas på värderingar beroende av rättsuppfattningen i varje särskilt land vid varje särskild tidpunkt. Rådet beslöt därför på utskottets förslag att icke företaga sig något med anledning av detta förslag.
    Ett tredje nytt område, som tagits upp i ett norskt regeringsförslag, gällde djurskyddslagstiftningen. I förslaget påyrkades ett förenhetligande av bestämmelserna, särskilt de som avse förevisningen av djur. För närmare utredning beslöt rådet uppskjuta saken till nästa session.
    Vid sessionen behandlades ett par s. k. likställighetsfrågor, d. v. s. spörsmål, gällande sådana lagändringar, varigenom medborgare i ett nordiskt land, som vistas i annat nordiskt land, i rättsligt hänseende bliva likställda med vistelselandets medborgare. Rådet antog två rekommendationer av detta slag.
    Genom erforderliga ändringar i lagstiftningen eller i administrativ praxis borde enligt en av rådet antagen rekommendation likställighet införas med avseende å förvärv av fast egendom för bostadsändamål och för erhållande av lån för sådant ändamål. Vad angår lånen erfordrades för Sveriges del icke någon särskild lagändring. Däremot förelågo av niomannakommittén utarbetade alternativa förslag till ändringar i

1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Det förslag, som vunnit störst anklang hos remissinstanserna, gick ut på att 4 § nämnda lag skulle ändras därhän, att medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge skulle utan hinder av bestämmelserna i lagens 1 § få rätt att förvärva sådan såsom annan fastighet taxerad egendom, som länsstyrelsen prövat utgöra bostadsfastighet, avsedd för en eller två familjer, eller vara lämpad för uppförande av sådan bostad. Därigenom skulle den nuvarande tillståndsprövningen för nordiska medborgare beträffande förvärv av dylika fastigheter försvinna.
    Vad angår den segslitna frågan om lika rätt att idka sportfiske i havet hade niomannakommittén i anledning av ett svenskt regeringsförslag utarbetat utkast till ändringar i bl. a. svenska fiskelagen. Regeringarna rekommenderades nu att genomföra dessa. I utkastet föreslås bl. a. sådan ändring i 4 § fiskelagen, att likställd med svensk medborgare med avseende å fiske i allmänt vatten skulle bl. a. vara dels utlänning, som sedan minst två år haft hemvist i riket, dels medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge i fråga om rätt att med handredskap bedriva fritidsfiske i havet.
    Den viktigaste juridiska frågan vid sessionen torde ha varit den nya nordiska utlämningslagstiftningen. Denna sak hade uppskjutits från föregående session. Nu hade rådet från svenska regeringen fått mottaga en promemoria i ämnet jämte ett därvid fogat förslag till svensk lagstiftning på området. Det upplystes att regeringarna vore beredda att förelägga nationalförsamlingarna lagförslag i saken i början av 1959. Under den förberedande behandlingen hade rådets niomannakommitté uttalat en rad kritiska synpunkter i fråga om själva uppläggningen av lagförslaget.
    Då arbetet inom regeringarna påbörjades hade det varit naturligt att angripa frågorna från traditionella utgångspunkter och sålunda sikta mot en utlämningslagstiftning av vanligt slag. Under den tid arbetet pågått hade emellertid avsevärda förändringar i de praktiska förhållandena inträtt, vilka delvis rubbat förutsättningarna för lagstiftningen. I och med den fulla passfrihetens införande från och med den 1 maj 1958 hade i realiteten Nordens interna gränser öppnats, vilket haft till följd att dessa kunde tämligen fritt överskridas även av sådana personer, som hade för avsikt att undandraga sig påföljder av olika slag för brottsliga gärningar, begångna i det land som vederbörande lämnat. Det funnes därför anledning överväga, huruvida icke det formella utlämningsförfarandet de nordiska länderna emellan nu lämpligen borde ersättas av mera smidiga möjligheter att återsända dem som i ovan angivet syfte överskridit de internordiska gränserna. I realiteten hade utlämningsförfarandet de facto kommit ur bruk under senare år. Under åren 1956—1957 inträffade sålunda endast sex fall av utlämning mellan nordiska länder, nämligen två från Norge till Sverige och fyra från Sverige, därav ett till Danmark, ett till Finland och två till Norge. Önskvärt vore att den praxis med ett förenklat hemsändningsförfarande, som polismyndigheterna utbildat, skulle förses med vederbörliga rättssäkerhetskauteler och införas som normalordning i stället för det av regeringarna föreslagna, låt vara förenklade utlämningsförfarandet.

 

    I medvetande om att det skulle taga avsevärd tid att utarbeta en ny lagstiftning grundad på dessa nya principer hade dock kommittén ansett regeringarnas föreliggande utlämningsförslag nu böra genomföras som provisorier i samtliga länder i avvaktan på en ny lagstiftning.

    I juridiska utskottet, som i stort sett delade niomannakommitténs allmänna uppfattning i lagstiftningsfrågan, upplystes av de i utskottsarbetet deltagande justitieministrarna, att tiden inte ännu syntes dem mogen för att övergå till en sådan hemsändningsordning, som rekommenderats av niomannakommittén i dess utlåtande. Under sådana omständigheter fann utskottet icke någon annan praktiskt framkomlig väg föreligga i nuvarande läge än att godtaga den linje, som följts i regeringarnas utredningsarbete. Samtidigt ville utskottet emellertid framhålla önskvärdheten av att regeringarna närmare övervägde olika samarbetsåtgärder, ägnade att underlätta samverkan mellan de nationella myndigheter, vilka ha att syssla med förundersökningen i brottmål. Utskottet sade sig därvid ha i tankarna sådana åtgärder som åtagande av myndigheter i ett land att förmedla delgivningar av stämningar i brottmål, som utfärdats av ett annat nordiskt lands domstolar, hjälp med utredningsåtgärder av olika slag etc.
    Rådet antog en rekommendation med sådant innehåll. Det återstår att se, huruvida rådets strävanden att så långt möjligt förenkla formerna för samarbetet vid brottsbekämpningen skall leda till resultat.
    I några saker var närmast fråga om en bättre koordination av i de olika länderna gällande regler. Beträffande bestämmelserna om fridlysnings- och jakttider för vissa slag av vilt önskade rådet en sådan samordning. För närvarande är det i vissa fall så att syftet med bestämmelserna i ett land direkt motverkas av reglerna i ett annat land. Rådet uttalade sig därför för att fridlysnings- och jakttider skulle bestämmas efter för de nordiska länderna enhetliga principer.
    I anledning av ett förslag om förenhetligande av lagbestämmelserna om den samiska befolkningens rättigheter med avseende på naturresursernas utnyttjande hade företagits en omfattande utredning rörande reglerna i de tre berörda länderna, Finland, Norge och Sverige, på detta område. Betydande olikheter kunde utläsas av denna. Den ursprungliga samiska befolkningens intressen har, efter hand som de nordliga områdena börjat exploateras, särskilt genom vatttenkraftens utbyggnad, blivit lidande. Stora intrång i den samiska befolkningens gamla rättigheter till dessa områden ha gjorts utan att ersättning i större utsträckning beviljats. För att bereda samebefolkningen själv tillfälle att yttra sig om på vilka punkter ändring i gällande lagstiftning önskas, uppsköts frågan till nästa session.
    I anledning av en tidigare rekommendation hade norske straffrättsprofessorn Johs. Andenæs på svenska regeringens uppdrag utarbetat ett betänkande rörande nordiskt samarbete beträffande kriminologisk forskning. Herr Rylander hade i anledning härav väckt ett tilläggsförslag, där han på vissa punkter ställde sig kritisk till den relativt vaga form för samarbete som Andenæs förordat. Då remissvaren över utredningen ännu icke inkommit, beslöt rådet uppskjuta ärendet till nästa session.
    En tidigare rekommendation angående utgivande av en nordisk rättsfallssamling kunde rådet avskriva, då regeringarna meddelade, att överenskommelse träffats om ordningen för tidskriftens utgivande. Norsk huvudredaktör hade utsetts, likaså nationalredaktör i alla länder utom Sverige. Arbetet hade påbörjats med materialets insamlande för denförsta årgången, som skulle omfatta 1958 års domar.

Gustaf Petrén