Internationella kriminalpolitiska möten under 1958. Förenta Nationernas konsultativa Europagrupp för förebyggande av brott och behandling av brottslingar sammanträdde för fjärde gången i Genéve d. 11—21 aug. 1958. Från svensk sida deltog byråchefen Torsten Eriksson som delegat med förstebyråsekr. i fångvårdsstyrelsen Carl-Henrik Ericsson och läkaren vid sinnessjukavdelningen på Långholmen med. lic. Karl-Erik Törnqvist som experter.
    På föredragningslistan stod denna gång fångarbetet, de unga brottslingarna samt vane-, abnorm- och sexualbrottslingars behandling.
    En livlig diskussion utspann sig kring ett inom eftervårdsutredningen (ordf. generalidrektör Gustav Vahlberg) framfört förslag om s. k. marknadsmässig lön åt arbetande fångar för att sätta dem i stånd att understödja anförvanter, betala skadestånd och skatter m. m. Det kom med all tydlighet fram att för flertalet länder den stora frågan är att över huvud taget få något arbete åt anstaltsinternerna.
    Det intressantaste inslaget i debatten om de unga brotslingarnas behandling var nog den redogörelse som Mr Taylor, chefen för de engelska Detention Centers (även här i landet mycket omdebatterade ungdomsanstalter för korttidsbehandling) lämnade om utvecklingen och erfarenheterna under de år som gått sedan denna behandlingsform introducerades. Man kan säga, att av det i början så populära programmet »short, sharp shock» återstår numera endast »short». Han förklarade att allt eftersom anstaltspersonalen blivit kunnigare och tillgodogjort sig lärdomarna av begångna misstag, hade de funnit att de kunde hålla en god standard på internernas uppträdande och prestationer men samtidigt ändå bygga upp ett gott förhållande till dem, grundat på förståelse. Personalen talade nu också hellre om »training» än om »detention».
    Debatten om abnormbrottslingarna rörde sig i sin livfullaste del om kastrationen. Danmarks världsberömda fångvårdspsykiater Georg Stürup gick en holmgång med en del katolska jurister och läkare som uttalade sin avsky inför dylika metoder. Han berättade om intellektuellt högtstående män med inverterat sexualliv som för att bli kvitt sitt lidande och dess risker reste från sina hemländer, där kastration var förbjuden, till Danmark för att där

 

9—593004. Svensk Juristtidning 1959

130 NORDISKT OCH INTERNATIONELLTbli behandlade, något som dock sällan kunde medges. »Ni godkänner hjärnoperationer, men förbryter man sig då mera mot Guds lag om man skär med kniven i testiklarna än om man skär i hjärnan?»
    FN förbereder nu sin andra kriminalpolitiska världskongress, som omritningarna håller skall äga rum år 1960 i London. Ett hot mot det kriminalpolitiska samarbetet i FN:s regi har dock kommit upp, i det att budgetsvårigheter synes tvinga generalsekreterare Hammarskjöld att skära ner den byrå, Social Defence Section, som förbereder och organiserar detta samarbete under sin skicklige chef professor Manuel Lopez-Rey. Hur därmed skall gå, är emellertid ännu ej definitivt avgjort.
    I det uppkomna svåra läget, som alltså troligen kommer att avsevärt reducera FN:s kriminalpolitiska insatser, blir Europarådets verksamhet inom samma gebit av så mycket större betydelse. Rådet har, efter förberedande expertöverläggningar som tidigare refererats i denna tidskrift (se SvJT 1958s. 207), tillsatt en kommitté som fått namnet European Committee on Crime Problems. Denna kommitté består av praktiska skäl huvudsakligen av samma personer som förekommer som delegater i FN:s Europagrupp, men skaran är dock betydligt mindre. Arbetet också effektivare.
    Sitt första möte höll denna ECCP, som väl blir kommitténs signum, 30 juni—3 juli 1959. Europarådet har ännu inte organiserat något riktigt sekretariat åt kommittén, men välvilligt nog ställt en av sina bästa jurister, fransmannen H. T. Adam, till förfogande på tills vidare mycket begränsad deltid, vilket dock varit tillräckligt för denne att ge arbetet en så att säga flygande start.
    Förståndigt nog har man också redan från början gått in för att behandla ärendena förberedelsevis i små subkommittéer. Fem är i gång, nämligen för 1. Undersökning av ungdomsbrottslighetens läge i Europastaterna 2. Dödsstraffet. 3. Fångars civila och politiska rättigheter. 4. Internationell eftervård åt straffade. 5. Internationellt samarbete beträffande bestraffningen av motorfordonsförseelser.
    Den sistnämnda subkommittén får ju synnerligen praktiska frågeställningar — och svåra — att röra sig med. Man hoppas att steg för steg kunna komma fram till överenskommelser som gör det möjligt att få straff, ådömda för smärre motorförseelser i ett europeiskt land, verkställbara i hemlandet utan den besvärliga och för delinkventen kostsamma omgång som idag tillämpas.
    Det är betecknande för situationen, internationellt sett, beträffande ungdomsbrottsligheten, att denna fråga för ett år sedan avvisades vid expertöverläggningarna, medan den nu enhälligt placerades på förturslistan. Nästan överallt har man erfarit en snabb försämring.
    Svensk ECCP-delegat är byråchefen T. Eriksson, som även fungerar som ordförande i subkommittén för ungdomsbrottsligheten. Denna subkommitté skall sammanträda i början av februari 1959 för att besluta om en framställning till Europas regeringar.
    Nästa ECCP-möte torde hållas i slutet av detta år, då alltså subkommittéerna skall ha gjort undan mycket arbete.
    Såväl FN:s Europagrupp som ECCP presideras av Sir Lionel Fox, den engelske fångvårdschefen.

T. E.