OM DOMSTOLS PRÖVNING AV FÖRENINGSBESLUT
ANTECKNINGAR KRING ETT RÄTTSFALL
AV PRECEPTORN STIG JÄGERSKIÖLD
I våra dagars samhälle har föreningsväsendet återigen kommit att spela en framträdande roll som medel för ekonomisk samverkan och strävanden efter ideella mål. Föreningar av större eller mindre omfattning, av större eller mindre samhällspolitisk vikt bildas och verka i en utsträckning, vartill det liberala samhället icke ägde motsvarighet. Inom samhället har, vid sidan av kommunerna och andra tvångsmässiga eller eljest offentligrättsligt reglerade bildningar, föreningar av olika typer kommit att verka — i många fall även utnyttjade som organ för offentlig förvaltning.1 Den sena romartidens, medeltidens och merkantilismens korporativa bildningar ha — ehuru under förändrade förutsättningar — fått efterföljare.
Det är givet, att förhållandet mellan föreningarna och deras medlemmar kommit att tilldraga sig allt större allmän uppmärksamhet. Å ena sidan kräva föreningarna frihet, självstyre. Å andra sidan ha staterna aldrig i längden kunnat avstå från kontroll, ehuru denna kan gestaltas mer eller mindre inträngande. Denna betingas ock därav, att ett rättsskyddsbehov för individerna anmäler sig, särskilt om och i den mån de kunna ställas utanför organisationsväsendet genom vägrat inval eller uteslutning. Föreningarna äro nämligen icke, som kommunerna, grundade på tvångstillhörighet, utan äga i större eller mindre omfattning fritt besluta om inval och kunna, enligt sina stadgar, ofta tillgripa uteslutning även som disciplinärt medel; möjligen är detta rentav en allmän rättsgrundsats, oberoende av stadgar. Ej heller föreligger den noggranna lagreglering till skydd för minoriteten, som präglar aktiebolagsrätten, där även klandertalan vid domstol kan föras.
Många olika lösningar på föreningarnas problem kunna tänkas. För närvarande intresserar främst en fråga: I vilken mån kunna deras beslut bli föremål för domstols omprövning? Härmed komma vi över till ett annat viktigt problemkomplex. Frågor om allmän domstols kompetens och uppgifter ställas ofta och höra till de svårbedömda spörsmålen i rättsordningen.
Det kan härvid vara fråga om gränsdragning mellan allmän domstolsbehörighet och förvaltningsjurisdiktionens eller andra administrativa
myndigheters, om processförutsättning eller rättegångshinder. I vad mån dylika av denna innebörd föreligger, därom har en ganska intensiv debatt under senare år förts, om ock flera av de lämnade bidragen lida av en viss brist på klarhet och skärpa. Problemet kan här vara, om administrativ myndighets avgöranden såtillvida äga slutlig rättskraft i förhållande till allmän domstol, att samma fråga ej där kan prövas och avgöras. Härvid har jag tidigare förfäktat den meningen, att allmän domstol borde avstå från prövningsrätt allenast i de fall, då ett med allmän domstols någorlunda likvärdigt förfarande står den enskilde till buds inom förvaltningens ram.2 HD har emellertid även i andra fall funnit allmän domstol obehörig och det med hänsyn allenast till en — antagen — avsikt hos lagstiftaren att förläna slutgiltig materiell rättskraft åt administrativa avgöranden.3 — Påfallande är bl. a., att de krav på stöd i lagtext, som man annars plägar upprätthålla, här icke beaktats. Huruvida detta i vårt land blir det slutgiltiga svaret på frågeställningen, låter sig dock ännu knappast med säkerhet säga.4 Starka krav på ökad domstolskontroll ha ock rests de lege ferenda.
I nyss åsyftade fall har valet stått mellan domstol eller administrativ myndighet. Allmän domstols prövning skulle stått till buds, om icke denna möjlighet avskurits, varvid rättegångshinder föreligger. I andra fall kan frågan om processförutsättning i stället vara avhängig av talan. Även här kan gränsen mellan jurisdiktion och förvaltning behöva dragas, nämligen om talan avser ett förhållande, som allmän domstol överhuvud ej äger taga upp till prövning, t. ex. ett skönsmässigt bedömande, som allenast administrativ myndighet äger företaga, en tillståndsgivning, en tjänstetillsättning, el. dyl. Men andra problem kan ställas i det fall, då talan, utan att beröra förvaltningen, avser något, som faller utanför den rågång, som av ålder angiver gränsen för möjliga yrkanden. Jfr NJA 1950 s. 471, särskilt s. 475 f. Kring dessa problem har debatten jämväl varit livlig. Även är att anteckna, att de svar, vilka jurisdiktionen lämnat, varit beroende av doktrinära åsikter men ock av rättspolitiska motiv och samhällsförhållandenas utveckling. Man har sålunda bedömt det rättsskyddsbehov, som den enskilde må söka få tillgodosett hos domstolar, olika i de olika länderna och till skilda tider. Viktiga utvecklingslinjer kunna t. ex. skönjas i patenträtten och imma-
terialrätten i övrigt, där domstolarna hos oss vidgat sin sfär (t. ex.NJA 1955 s. 664). Andra problem hänföra sig till frågor om vadhållning, tippning eller dylikt, vilka i vissa stater kunna göras till föremål för domstolsprövning, medan å andra håll gränserna härför dragas mera snävt (jfr s. 172). Här är emellertid icke fråga om rättegångshinder enligt RB utan om motfakta, varom svaranden äger resa invändning.
Inom denna ram ställes än ytterligare den frågan, huruvida den enskilde må med slutligt bindande verkan avstå från att draga viss tvist inför allmän domstol eller om detta allenast är möjligt, då på visst sätt kvalificerat skiljedomsförfarande avtalas, så att rättegångshinder föreligger, ehuru beroende av invändning (NJA 1920 s. 556). Särskilt i dansk rättspraxis ha domstolarna — med varierande motiv — åsidosatt dylika avtal, då de icke erbjudit den enskilde tillräckligt rättsskydd.5 Jfr nu HD:s beslut 1207/1958 (Handelstjänstemannaförb.).
Svar på frågan, vilka ämnen, som tillhöra allmän domstol att bedöma, och vilka som icke höra till detta område, äro därför icke generella. Tvärtom kunna nya moment av betydelse för dessa avgöranden uppkomma, allteftersom utvecklingen fortskrider. Övervägandena för och emot domstolsprövning bli tidspräglade. De förutsätta ock ganska inträngande analyser.
Till det tvistiga området i fråga om domstols prövning höra de frågor, varom såväl ekonomiska som ideella föreningar — men även handelsbolag — kunna besluta, såsom om föreningstillhörighet, bolagsmannaskap, inträde och uteslutning. Problemet ställes ock i det fall, att man sökt att inom den egna organisationens ram anordna exklusivt förfarande, såsom skiljedom. Skola föreningarna själva — eller deras skiljenämnder — äga slutgiltigt avgöra dylika spörsmål? Eller skola de kunna tagas upp även av de allmänna domstolarna?6
För de ekonomiska föreningarna och handelsbolagen har problemet kommit att präglas därav, att medlemskapet äger ett klart ekonomiskt värde. I fråga om förening har problemet prövats och domstolarna varit beredda att tillhandahålla rättslig bedömning av dylika tvister.7 Men det framgår av NJA 1950 s. 471, att svaret på frågan icke ens på detta område varit alldeles lättfunnet. HD fann väl, lika med RR, att domstol ägde pröva yrkande av den, som förvärvat andel i ekonomisk förening av annan person, att bliva upptagen i föreningen. Svea HovR hade emellertid kommit till motsatt resultat, vilken mening närmare utvecklats i särvotum, varom närmare nedan. — Beträffande handelsbolag har NIAL kommit till det resultat, att domstolsprövning skulle vara möjlig, även om ett uteslutningsbeslut grundats på avtal men likväl vore obilligt.8
För de ideella föreningarna anmäla sig naturligen samma problem. Här är det ekonomiska momentet ej alltid lika vägledande som för de
ekonomiska föreningarna. Vi sakna ock en vägledande lagstiftning om de ideella föreningarna. Förslag till sådan lagreglering ha väl lagts fram vid olika tillfällen under åren 1903, 1911, 1919 och 1938,9 men dessa arbeten ha icke lett till lagstiftning i ämnet. Detta negativa förhållande står icke utan samband med föreningsfolkets avvisande inställning mot varje tanke på lagreglering och deras energiska strävanden efter största möjliga frihet för föreningar att besluta och handla efter eget omdöme.
Rättspraxis har emellertid lämnat åtskilliga bidrag. Vi ha fått vissa rättsfall, vari allmän domstols prövning icke ansetts vara motiverad eller i varje fall vara begränsad till formella frågor, medan i andra fall domstols prövning funnits böra omfatta såväl formella som materiella frågor. Slutligen har 1958 ett avgörande fallit beträffande tvist mellan en yrkesförening (Stockholms tandläkareförening) och medlem rörande dennes uteslutning, där föreningen ansett sig böra bestrida domstols prövningsrätt. Detta avgörande har träffats av Svea HovR; tvisten har icke förts vidare till HD, utan domen har vunnit rättskraft. Väl har i ett tidigare samband denna process föranlett prövning av HD men allenast av den grund, att föreningen överklagat ett på yrkande av käranden fattat särskilt beslut av HovR att förklara sig behörig pröva uteslutningsbeslutet såväl i formellt som materiellt hänseende. HD gav föreningen rätt därutinnan, att dylikt särskilt beslut icke kunde meddelas; behörighetsfrågan skulle prövas i samband med målet i dess helhet (NJA 1956 s. 554). Då Svea HovR:s senare avgörande nu betecknar slutpunkten för denna rättegång, torde en redogörelse för parternas argument och domstolarnas motiv kunna vara av värde.10
Av central betydelse för förståelsen av hittills föreliggande rättspraxis liksom för det mål, som här närmare redovisas, är det förhållandet, att de ideella föreningarna ingalunda äro likformiga i organisation eller verksamhet. Tvärtom äro de starkt skiftande; medlemskapet har i följd härav olika vikt för föreningsmedlemmarna, och även ur allmän synpunkt olika stor betydelse. Man har i rättspraxis redan klarlagt, att skillnad uppenbarligen måste göras mellan å ena sidan sådana sammanslutningar som sällskapsföreningar och idrottsföreningar, å andra sidan fackföreningar, vari medlemskapet kan ha en särskild betydelse för möjligheten att vinna och fullgöra arbetsuppgifter på den enskilda marknaden. I första hand är härvid att anteckna NJA 1931 s. 604: Enligt beslut vid sammanträde med »Stockholms kristliga ynglingaförening» blev en medlem utesluten på grund av sitt uppförande inom föreningen. Fråga blev, om beslutet kunde göras till föremål för domstols prövning. N. Just.Rev. fann, att föreningens beslut ej kunde prövas ur vare sig formell eller materiell synpunkt. övriga instanser prövade beslutet ur formell men icke ur materiell synpunkt. Motsvarande utgång i fråga om frikyrklig församling NJA 1906 s. 317, obs! dock särvota i HD. Jfr om godtemplarförening NRt 1929 s. 552, där Høyesteretts majoritet icke prövade uteslutning11; om församling U 1934, 1008.
Å andra sidan har allmän domstol prövat beslut av ideella föreningar av skild art. Tvister av ekonomisk natur ha prövats; sålunda fråga om rätt för en till svenska polisförbundet ansluten lokalförening, som uteslutits ur förbundet, att utfå andel av förbundets tillgångar, NJA 1926s. 2. I NJA 1930 s. 228 prövade allmän domstol bötesstraff, som utdömts av en av svenska travsällskapet tillsatt s. k. överdomstol. Dessa böter skulle erläggas av en i travtävlan deltagande. Helt naturligt ha tvister om skyldighet för medlem av ideell förening att efter uteslutning gälda viss årsavgift prövats av allmän domstol; NJA 1927 s. 481, 1935 s. 518.
Men även andra beslut av ideella föreningar, vilka icke ägt samma direkta ekonomiska innebörd, ha omprövats av allmän domstol. Detta har sålunda blivit fallet, då fackförening uteslutit medlem. Prövningen har härvid kommit att omfatta icke allenast uteslutningsbeslutets formella sida utan även dess materiella. Helt uppenbart ha domstolarna här måst taga ställning till lika viktiga som ömtåliga problem — begränsning ur allmän synpunkt av viktiga organisationers frihet.
Utvecklingen — som nära följt dansk praxis — inledes med NJA 1936 s. 672: arbetares yrkande om skadestånd av fackförening för det han uteslutits har bifallits, enär beslutet med hänsyn till omständigheterna icke ansetts vara rättsligen grundat. Av referatet framgår, att arbetaren genom uteslutningsbeslutet tillfogats ekonomisk förlust, varvid han bl. a. gått miste om visst understöd och arbetsinkomst. I NJA 1936 not. A 472—474 tillerkändes arbetare skadestånd efter ogrundat uteslutningsbeslut. Av notisen A 473 framgår, att arbetaren genom beslutet hindrats att bliva anställd hos arbetsgivare, med vilken föreningen hade kollektivavtal, även som att uteslutningen i väsentlig grad minskat möjligheterna för arbetaren att eljest finna anställning inom livsmedelsbranschen. I NJA 1945 s. 290 har domstol funnit fackförenings uteslutningsbeslut ogrundat. Uteslutningen hade här den grund, att medlemmen avstyrkt från godtagande av ett utav förbundsstyrelsen förordat förslag angående behandling av kommunistiska arbetare m. m. I NJA 1945 not. A 77 var fråga om skadeståndsyrkande på grund av uteslutning ur murareförbund, vilket yrkande bifölls. I NJA 1946 s. 83 funno domstolarna uteslutningsbeslut icke tillräckligt grundat och utan verkan. Den uteslutne hade varit medlem av ett parti, som fackföreningen ansett vara nationalsocialistiskt. Jämväl frågor om inval ha underkastats domstols fullständiga kontroll, NJA 1948 s. 513.12
Medan prövning av uteslutningsbeslut ännu rör förhållandet mellan förening och dess medlem, ha domstolarna här gått utanför denna ram och prövat frågor om förhållandet mellan förening och samhället i övrigt — om ock de bakomliggande sociala skälen i de olika fallen ligga nära varandra. Av intresse i detta sammanhang äro främst dessa fackföreningsfall. Här har nämligen allmän domstol ingått i prövning av uteslutnings- och invalsbeslut, varvid domstol ersatt föreningens omdöme med sitt eget. Föreningarnas motstånd mot domstols prövning har varit energiskt. Detta oaktat ansåg domstolarna uppenbarligen, att ett rättsskyddsbehov förelåg för medlemmarna, vilket säkerligen betingats främst av medlemskapets betydelse ur försörjningssynpunkt. Ej
lagstiftaren utan domaren har fått taga upp striden med organisationerna. Domarna ha till sist icke avstått härifrån under hänvisning till otillräckligt laga stöd eller risk att indragas i politiska tvister.
Det bärande motivet måste härvid ha varit samhällsintresset av att icke okontrollerade makter i samhället — föreningarna — begränsa näringsfriheten på ett ej åsyftat sätt (jfr justitierådet ERICSSONS votumi NJA 1946 s. 88 och lagmannen Poss' votum i NJA 1950 s. 471, särskilt 475). Helt säkert har denna utveckling berott även därav, att arbetstagarnas förenings- och förhandlingsrätt vunnit erkännande, slutgiltigt med 1936 års FFL, liksom av att kollektivavtalet blivit ett erkänt instrument. Föreningsmedlemskapets faktiska och rättsliga betydelse i samhället har kommit att medföra ett rättsskyddsbehov för medlemmar och inträdessökande med avseende å föreningarnas beslut, som domstolarna ansett sig kunna och böra tillgodose genom att till prövning upptaga yrkanden om prövning av föreningsbeslut.
Denna domstolarnas prövningsrätt torde knappast kunna sättas ur spel genom förpliktelser av föreningsmedlemmar att icke vända sig till allmän domstol. Först om verkligt skiljedomsförfarande anordnats, kan rättegångshinder föreligga.
Fråga är nu, om dessa rättsfall äro tillämpliga å föreningar mellan yrkesutövare av annan art än dessa fackföreningar.12a Spörsmålet har besvarats olika av de domstolar, vilka haft att döma mellan Stockholms tandläkareförening och en utesluten tandläkare. Den slutligt rättskraftiga domen har dock kommit att innebära, att domstolen icke ägde ingå på en dylik bedömning. Vilka tankegångar ha nu dominerat?
Det är härvid i första hand att anmärka, att positiv reglering icke föreligger. Domstolsprövning av yrkesföreningsbeslut har lagreglerats i fråga om Sveriges advokatsamfund, men detta är ett särfall. Vad som här burit upp författningsregleringen är det förhållandet, att samfundet med nya rättegångsbalken fått en särställning såtillvida som advokattiteln förbehållits dess medlemmar; det är straffbelagt att eljest bruka denna titel. Samfundsmedlemmar ha visserligen ännu icke fått monopol på att företräda annan inför rätta eller inför viss mera kvalificerad rättslig instans eller på att upprätta vissa rättsliga handlingar. Men allenast samfundsmedlem kan ifrågakomma för uppdrag som offentlig försvarare. Samfundet står därför i princip öppet för alla kvalificerade yrkesutövare och är underkastat viss domstolskontroll (jfr omsamfundets ställning och HD:s omprövningsrätt av invals- och uteslutningsbeslut, SOU 1926: 31 s. 213 ff; 1938: 44 s. 129 ff; NJA 1949 s. 238).13Men motsvarande gäller icke alla yrkesföreningar. Den skrivna rätten lämnar oss i sticket vid ett besvarande av frågan om förhållandet mellan domstols kompetens och föreningarnas.
Undersöka vi därefter den litteratur, som föreligger i ämnet, skola vi finna, att meningarna gått isär; ståndpunkterna äro emellertid i flera fall icke helt klara. SVENNEGÅRD har i en framställning rörande fackföreningsmålen i SvJT 1950 s. 92 icke kunnat fastställa gränserna
för domstols prövning med hänsyn till föreningarnas skiftande natur. Förhållandet är i och för sig icke anmärkningsvärt, enär författarens uppgift var att analysera en föreliggande rättspraxis, vari detta spörsmål över huvud taget icke varit aktuellt. Svennegård framhåller å ena sidan, att avgörande för domstols prövning skulle vara, »huruvida arbetarna för sitt uppehälle äro väsentligt beroende av att tillhöra fackföreningen eller icke. Den sålunda angivna gränsen är i princip försvarlig». »Domstolarnas grundtanke, att en arbetare måste ha rätt att genom arbete inom sitt yrke försörja sig är obestridligen riktig. Därav ha domstolarna dragit den slutsatsen, att om arbetaren icke kan erhålla arbete utan att tillhöra fackföreningen, så har han en obetingad rätt att tillhöra fackföreningen.» I fråga om fackföreningarnas särställning framhåller Svennegård, att »den verkligt bärande tanken bakom Högsta Domstolens avgöranden är att fackföreningarna till sin art skilja sig från de flesta andra föreningar; närmare bestämt att medlemskap i en fackförening är av större ekonomiskt värde för den enskilde än medlemskap i föreningar i allmänhet». Men samtidigt vidgar Svennegård tillämpligheten för denna rättspraxis. Samma skäl som föranlett domstolarna att pröva fackföreningarnas uteslutningsbeslut, kunna gälla andra föreningar. Men härvid måste krävas, att enahanda eller mycket liknande förhållanden visas föreligga. Samtidigt som Svennegård framhåller detta, betonar han att »det för arbetsmarknadens intresseorganisationer utmärkande är att de åsyfta att främja medlemmarnas ekonomiska intressen utan att själva driva någon ekonomisk verksamhet». Till samma grupp av föreningar höra vissa andra sammanslutningar, såsom yrkesorganisationer, branschsammanslutningar och karteller i föreningsform. Å ena sidan gäller härvid, att »likheten med en fackförening kan bli särskilt markerad då fråga är om en förening som någon faktiskt måste tillhöra för att kunna utöva viss ekonomisk verksamhet eller utöva verksamheten på visst sätt». Å andra sidan föres resonemanget än vidare: även om domstolarna haft för avsikt att skriva rättsregler endast för fackföreningarna, komme det säkerligen att visa sig nödvändigt att alla fack-, bransch- och yrkesorganisationer ställes lika inför lagen. Sammanfattningsvis stannar Svennegård emellertid vid en mera snäv regel: »De intressen domstolarna ha att skydda är alldeles desamma i alla de fall då någon för utövningen av sin förvärvsverksamhet och därmed för sitt uppehälle är väsentligen beroende av att tillhöra en organisation. Om en förening strävar efter monopolställning för sina medlemmar, får väl detta motsvaras av domstolarnas kontrollrätt över uteslutningsbeslut.» Här betonas åter monopolets vikt; frågan om andra fackföreningar lämnas öppen.
Man finner sålunda, att huvudtanken anges vara, att domstols prövning är anknuten till medlemskapets betydelse för medlemmen ur försörjningssynpunkt. Men samtidigt vidgas regeln om domstols prövning till att avse alla yrkesorganisationer, branschsammanslutningar och karteller i föreningsform. Lika vagt har på sin tid NIAL och SCHMIDT uttryckt sig. Den förre framhåller sålunda i anledning av 1946 års rättsfall, att »om en fackförening eller liknande förening utesluter medlem, kan denna påkalla domstols prövning» (SvJT 1948 s.
499). Schmidt synes i SvJT 1949 (rättsfallsöversikt) likaledes vilja med fackföreningar i inskränkt mening jämställa andra sammanslutningar, som tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen och därvid såsom ekonomiskt intresse betrakta medlemskap, som äger betydelse för förvärvsarbete, s. 662 ff. I SvJT 1958 s. 216, har Schmidt med tydligt instämmande återgivit RR:ns och Svea HovR:s första ståndpunktstagande i behörighetsfrågan; domstol äger rätt att pröva den materiella riktigheten av ett uteslutningsbeslut från en facklig organisation, trots att organisationen icke har monopolställning, om medlemskap har avgörande betydelse för medlemmens möjlighet att utöva sin förvärvsverksamhet. En motsvarande synpunkt har Schmidt anlagt i Kollektivarbetsrätt (1950 s. 75 ff; 1957 s. 93 ff). LINDEN, a. a., söker likaledes göra en åtskillnad mellan medlemskap i ideella föreningar, vilket må äga ekonomiskt värde, och medlemskap i rent ideella föreningar. För dessa ideella föreningar anser han, att domstol ej äger materiell prövningsrätt (s. 154). För en särskild grupp, vari medlemskapet äger lika stor om icke större ekonomisk betydelse än hos de ekonomiska föreningarna, måste emellertid även rent materiell prövningsrätt tillerkännas domstolarna. Linden räknar såsom sådana föreningar fackföreningarna men anser det osäkert, om samma regel skulle gälla andra föreningar på näringslivets område, som ej äro ekonomiska föreningar, branschföreningar, karteller i förenings form. Yrkesföreningar av annan typ än fackföreningens nämnas emellertid icke alls.
Nordisk doktrin och rättspraxis är likaledes i viss mån oklar. Dansk rätts ståndpunkt — som helt visst varit en förebild för vår utveckling15 — angives av POUL MEYER i Dansk Foreningsret (1950) vara den, att domstolarna beakta föreningsmedlemskapets betydelse för den uteslutne, samtidigt som man ställer desto högre krav på uteslutningsfrågornas behandling hos föreningen ju större värde medlemskapet äger. I rättspraxis föreligga ett icke ringa antal avgöranden, där domstol omprövat beslut av föreningsorgan om medlems uteslutning även i de fall då dessa konstituerats såsom skiljenämnd.16 I U 1949, 101, var sålunda fråga om uteslutning av en läkare ur yrkesförening på grund av onationellt handlingssätt (jfr ock U 1950, 365). Højesteret betonade, att läkaren hade ett väsentligt, förvärvsmässigt intresse av medlemskapet — av rättsfallsreferatet framgår, att sjukkassepraktik var beroende härav. Ett av Østre landsret avgjort mål (1950) avsåg veterinärs föreningsmedlemskap. Skiljenämnden ansågs icke betryggande sammansatt. Blott i ett fall har fråga varit om medlemskap, som icke ägt denna vikt för medlemmens försörjning — fråga var om uteslutning ur en körskolelärareförening — men Højesterets avgörande är här ickeprejudicerande, då föreningen icke hos domstolen vidhållit tidigare gjord invändning om domstols obehörighet (U 1935, 747). Såväl Meyer (s. 184 ff) som tidigare HJEJLE i Frivillig voldgift (1937) ha förordat en vittgående materiell prövningsrätt men utan att ha närmare penetrerat problemet för yrkesföreningarnas del. — KARSTEN MEYER
återigen betonade vid det 14. nord. juristmötet (1928), att det avgörande faktum var »om Medlemsforholdet er af væsentlig Betydning for vedkommendes Erhverv».17 I Norge har rättsutvecklingen följt i viss mån andra linjer. Här fastslog Høyesterett först, att fackföreningar ägde själva avgöra om uteslutnings materiella grunder.18 Uteslutningsbeslut ha emellertid ansetts kunna prövas, om det inneburit otillbörligt men för den uteslutne, såsom då det grundats på antaganden om att vederbörande under kriget visat onationellt sinnelag.
Övrig utländsk doktrin och rättspraxis är ej heller entydig, men domstols prövning synes i en alldeles övervägande utsträckning vara anknuten till överväganden om medlemskapets betydelse för individen. I tysk doktrin ha sålunda HUECK-NIPPERDEY, Lehrbuch des Arbeitsrechts (6 uppl. 1957, s. 137 f) betonat, att det är tvistigt, »obund inwieweit eine Ausschliessung aus dem Berufsverband der richterlichen Nachprüfung unterliegt». Formell prövningsrätt förelåge väl generellt. Men prövning av uteslutningsbesluts materiella grund erkändes icke annat än i följande fall: »Eine Ausnahme von dieser Regelbesteht nur dann, wenn der Ausschluss offenbar unbillig ist» eller då »wichtige Vermögensrechte oder wirtschaftliche Interessen des Mitgliedes berührt werden». Reichsgericht hade sålunda ursprungligen avvisat möjligheten av materiell prövning men i RGZ 107, 388 övergått till att medgiva dylik i fall, då fråga var om en »Lebensfrage» för en medlem. Dylika situationer förelåge vid »Berufsverbände», där fråga vore om delaktighet i de förmåner, som kollektivavtal medförde, om fri rättshjälp, understöd i fall av nöd m. m. Motsvarande gällde å arbetsgivaresidan. Fackföreningar och arbetsgivareföreningar hade ock numera offentliga funktioner, varför man hade ett allmänt intresse av att deras handlingssätt vore korrekt.
I engelsk litteratur möter man samma ståndpunkt. LLOYD, The Right to work (Current legal problems, 1957 s. 36 ff.) säger sålunda, att rättspraxis varit bestämd av hänsyn till medlemskapets betydelse ur individens försörjningssynpunkt. Domstolarnas kompetens har under senare år vidgats så, att även uteslutning ur förening kunnat prövas — vilket förr ej var fallet — varvid en avgörande tanke varit, att domstolskontroll är oundgänglig, om föreningar ha »assumed a de facto power over the right of individuals to earn a livelihood within a particular field of human activity» (s. 44).
Tandläkareföreningen gjorde i det nu aktuella målet gällande, att i dess fall de mest vägande skälen talade emot domstols prövning i vad avser den materiella grunden för uteslutning. Å ena sidan förelåge ett rättsskyddsbehov för medlemmarna. Samtidigt konstaterade föreningen, att domstolsprövningen såtillvida varit värdefull, som den erbjudit stora möjligheter att slutligt få utrett, vad som passerat i föreningen. Men olägenheterna av domstolsprövning vore övervägande; särskilt framhöll föreningen betydelsen ur kårsynpunkt och ur allmänhetens (patienternas) synpunkt av att föreningens egen disciplinära makt, utövad även enligt särskilda »Etiska regler», kunde effektivt upprätthållas. Detta skulle möta ökade svårigheter, om föreningen
nödgades underkasta sig materiell efterprövning hos domstol av sina avgöranden. Föreningen fullföljde härvid den linje, som föreningsfolket i många samband försvarat, nämligen att föreningsorganisationerna äga befogade anspråk på frihet att själva och slutgiltigt bedöma invals och uteslutningsfrågor. Medlemskapet — ehuru i sig av värde — ägde ej det värde, som gjorde en domstolsprövning aktuell. En stor del av utredningen i målet kom ock att avse medlemskapets innebörd.
Den uteslutne sökte väl i första hand med en tydlig begreppsjuridisk metod förfäkta fackföreningsfallens omedelbara tillämplighet å målet. Tandläkareföreningen vore en fackförening, alltså måste de regler gälla för den, vilka HD uppställt i nyss refererade fall. Skillnaden mellan fackföreningar och yrkesföreningar av nu ifrågavarande typär emellertid alltför påtaglig19 för att en dylik argumentation skulle kunna göra ett djupare intryck. På ett tidigt stadium kom argumentationen i målet i stället att röra sig efter dessa linjer: är domstolsprövningen motiverad med hänsyn till, främst, medlemskapets materiella betydelse, eller med hänsyn till brister i förfarandet hos föreningen. Däremot rörde sig argumentationen endast i ringa mån efter konstruerade linjer, varvid käranden — närmast i anslutning till en tankegång hos Schmidt — sökte göra gällande, att bedömningen skulle ske utifrån antagandet av att ett avtal förelåge mellan föreningen och dess medlemmar, varvid avtalets rätta fullgörande skulle prövas av domstol. Att en dylik metod lätt kan leda fel, visas ju bl. a. därav, att innehållet i sagda avtal lika väl kan antagas vara, att domstolsprövning är utesluten, som att den är möjlig.
Härvid kunde till en början konstateras, att en tandläkare icke är för sin yrkesutövning beroende av att tillhöra tandläkareförening. Yrkesutövningen grundas å legitimation eller viss utbildning eller tillstånd, lag d. 18 maj 1951 om behörighet att utöva tandläkarkonsten § 1. Legitimation kan återkallas av medicinalstyrelsen, §§ 4—5, som även äger en disciplinär makt över tandläkare. Behörighet att utöva tandläkaryrket har sålunda icke samband med medlemskap i tandläkareförening. Det är icke heller så, att medlemskap av yrkesorganisation är en förutsättning för vissa uppdrag, såsom förordnande till offentligförsvarare, där enbart ledamot av Sveriges advokatsamfund kan komma ifråga, eller för användande av viss yrkestitel, såsom advokattiteln. Om någon auktorisering, såsom fallet är med fastighetsmäklare enligt KK 30 juni 1947, är heller icke här tal. Medlemskap i tandläkareförening är icke någon legal auktorisering.
Tandläkareförening är — i överensstämmelse med vad ovan framhållits — icke en öppen förening i den mening, att envar legitimerad äger vinna inträde. Den är såtillvida en sluten förening, att inval sker efter individuell prövning. Just detta förhållande har i annat samband — vid prövning av Näringsfrihetsrådet — lagts till grund för ett beslut, att föreningarnas förbud för sina medlemmar att antaga tjänst hos icke förbundsmedlem — som åsyftar att stärka den disciplinära kontrollen och äger motsvarighet i advokatsamfundets regler —innebure en obehörig konkurrensbegränsning; den omständigheten, att icke envar legitimerad har rätt att vinna inträde, ger nämligen enligt
rådets mening en sådan verkan åt anställningsförbudet, att detta kan rymmas bland de åtgärder till skada för annans näringsutövning, vilka kunna föranleda ingripande (beslut om förhandling) från rådets sida.20 Skulle föreningen vara helt öppen för de legitimerade, vore ju samarbetsförbudet av mera begränsad innebörd.
Ej heller äro tandläkareföreningarna de enda yrkessammanslutningarna för dessa yrkesmän. Tandläkaresällskapet tillvaratager mera tekniska och vetenskapliga uppgifter. Sveriges tandläkares arbetsgivareförening är en sammanslutning av dem, vilka i sin tjänst hava anställd personal. Medlemskap i dessa sammanslutningar är icke beroende av medlemskap i tandläkareförening.
Beträffande medlemskapets ekonomiska värde framgick det av utredningen, att tandläkareföreningar liksom Sveriges tandläkareförbund äga olika fonder, men att dessa ingalunda komma allenast föreningsmedlemmar tillgodo, utan alla tandläkare. Rabatter utgå icke vid inköp hos dentalföretagen till allenast föreningsmedlemmar. Varken förbundet eller föreningen driver någon inkassorörelse, ej heller föreligga fasta taxor. Därmot förekommer, att föreningen med olika patientgrupper sluter avtal om — ur social synpunkt — rabatterade arvoden, varvid föreningsmedlemmar få anmäla sig för dylik kundtjänst. Dylika avtal betecknas oegentligt som kollektivavtal, men ha givetvis icke ett dylikt avtals innebörd eller verkan. Även icke föreningsmedlemmar kunna emellertid förfara på motsvarande sätt.
Denna analys av medlemskapets innebörd avser emellertid allenast de tandläkare, vilka äro privatpraktiserande. Dessa äro väl ännu i Stockholms tandläkareförening det övervägande flertalet, men såväl inom läkaryrket som tandläkaryrket ha nya grupper utav i offentligtjänst anställda uppkommit. Tandläkareföreningarna bestå numera icke allenast av privatpraktiserande läkare, utan även av stats- och komunanställda. Motsvarande gäller Sveriges tandläkareförbund. För dessa sina medlemmar — som i föreningen äro sammanhållna i en särskild sektion — uppträder förbundet som arbetsmarknadsorganisation, i likhet med andra sammanslutningar av tjänstemän. Förbundet har tillgripit stridsmedel av den typ, som stå tjänstemännen till buds. Det har sålunda etablerat nyanställningsblockad. Man har även beslutit att vid behov ställa medel till förfogande såsom stöd åt kolleger, vilka indragits i konflikt. Förbundet har begärt och vunnit förhandlingsrätt enligt ännu gällande regler om koncession enligt 1940 års kommunala förhandlingsrättslag och tidigare gällande motsvarande regler i 1937 års statliga förhandlingsrättskungörelse. Förbundet har anslutit sig till Saco.
För tjänstetandläkarne kan man sålunda säga, att medlemskapet äger en annan betydelse än för de privatpraktiserande. Väl äro föreningen och förbundet icke likställda med fackföreningar i den mening, termen äger inom den allmänna arbetsrätten. Ty tjänstemän äga för närvarande icke tillgripa strejk; kollektivavtal kan icke slutas avseende dem och förhandlingarna ha därmed en annan och mera begränsad innebörd — de leda icke till bindande avtal. I den mån t. ex. Tand-
läkareförbundet skulle lyckas att genom en nyanställningsblockad vinna en förbättrad lönegradsplacering för viss tjänst, kommer detta resultat icke allenast förbundsmedlemmarna tillgodo, utan tjänsten, d. v. s. samtliga dem, vilka kunna söka om och vinna sagda tjänst. Motsvarande gäller förhandlingsrättens resultat. Tjänsterna skola tillsättas efter objektiva normer, utan beaktande av föreningstillhörighet.
Helt visst får dock skillnaden mellan tjänstemannarätten och den enskilda arbetsrätten i nu senast angivna förhållanden icke överdrivas. Även kollektivavtalen få nämligen verkan utanför de omedelbart bundna föreningarna och tjäna som normer för rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, som är oorganiserad eller ansluten till annan organisation än de, som äro parter i avtalet.
Tjänstetandläkarnes ställning kom emellertid icke att påverka målets utgång. Käranden var icke tjänstetandläkare. I målet hade föreningen ock gjort gällande, att rättsfrågorna skulle bedömas med ledning av de i målet relevanta omständigheterna, d. v. s. därav, att den uteslutne var en privatpraktiserande och ej en tjänstetandläkare. Föreningen åberopade ock ADD 24/1935, där AD på motsvarande sätt gjort åtskillnad mellan medlemmar av en organisation, som rymde såväl arbetsgivare som arbetstagare.
Den andra fråga av stort allmänt intresse, som utreddes under målet, rörde formerna för uteslutningsbeslutet. Här kom det spörsmåletupp, om föreningen i det aktuella fallet begått något formellt fel —enighet rådde ju därom, att allmän domstol äger pröva denna fråga. Men frågeställningen kunde även äga vikt i samband med spörsmålet, om domstol skulle äga ingå i materiell prövning av beslutet, såtillvida som mindre nöjaktigt förfarande kan vara ett ytterligare skäl att medgiva även materiell prövning. Härvid har en viktig roll spelats av just de skäl, som jag tidigare i skilda samband åberopat för allmän domstols prövning av administrativa beslut — men som icke av HD lagts till grund för avgöranden i ovan nämnda, starkt kontroversiella mål — nämligen att domstols prövning i icke lagreglerade situationer bör avskäras allenast i de fall, där ett så kvalificerat administrativt förfarande medgivits, att detta kommer att ur rättsskyddssynpunkt någorlunda jämställas med domstolsprövning.
Tandläkareföreningens verkställande organ äro dess styrelse och dess förtroendenämnd. Styrelsen är beslutmässig, då sex ledamöter äro närvarande. Omröstningen är öppen. Tandläkare, som önskar bli medlem i föreningen, har att där göra ansökan hos styrelsen, som prövar denna. För avslag kräves kvalificerad majoritet. Förtroendenämnden handlägger tvister mellan kolleger inbördes och mellan kolleger och allmänheten. Förtroendenämndens ledamöter få icke tillhöra styrelsen. De båda organen äro fristående i förhållande till varandra. Förtroendenämnden äger taga initiativ till beslut om föreningsmedlems disciplinära bestraffning, ytterst uteslutning. Uteslutningsärende prövas och avgöres av styrelsen, som även kan av eget initiativ taga upp dylik fråga. Uteslutning kräver 2/3 majoritet av de röstande. I förenings eller organs beslut kan ändring sökas hos förbundsorgan, i disciplinära frågor hos förbundets förtroendenämnd. Fråga är sålunda icke om ett avgörande av en ojävig skiljenämnd, men om begränsade garantier inom föreningsorganisationens ram.
I det aktuella fallet hade tvist uppkommit mellan den sedermera uteslutne medlemmen R. och en kollega. Tvisten hade av dessa hänskjutits till föreningens förtroendenämnd. Nämnden kan enligt stadgarna konstituera sig såsom skiljenämnd, men har sällan tillgripit denna väg. Istället har förtroendenämnden sökt åstadkomma förlikning21 mellan tvistande parter, vare sig båda tillhört föreningen eller endera har varit patient. I det aktuella fallet åstadkom nämnden en förlikning mellan de båda tvistande kollegerna. R. förmenade emellertid, att nämnden i formellt hänseende förfarit oegentligt och även visat partiskhet. R. följde icke heller de med kollegan avtalade villkoren. Tvisterna de båda kollegerna emellan fortsatte och R. hänvände sig vid upprepade tillfällen till föreningens förtroendenämnd och till dess styrelse. Föreningsorganen åstadkommo nya uppgörelser mellan de tvistande men sågo sig till slut nödsakade att icke längre medverka till tvisternas utredning. Parterna vände sig då till en utanför föreningen stående skiljeman. Under dessa fleråriga strider hade R. uttalat sin misstro mot föreningen och dess organ i anmärkningsvärt skarpa vändningar. I anledning härav, även som på grund av att R. icke uppfyllt sina åtaganden gentemot kollegan, hemställde förtroendenämnden tillslut om R:s uteslutning. Föreningens styrelse beslöt i enlighet härmed.
Domstolarna ha i detta mål kommit till olika resultat om sin kompetens. Stockholms RR fann i dom d. 7 april 1955, enhälligt, att den ägde ingå i prövning av uteslutningsbeslutets såväl formella som materiella sida. Härvid åberopade domstolen föreningens art och syfte. Föreningen vore enligt domstolen till sin typ öppen. Ehuru medlemskapet normalt är beroende av inval, stode föreningen i princip öppen för alla legitimerade. För medlemskapets ekonomiska värde vore betydelsefullt, att kollektivavtalsförhandlingar (!) kunde föras, att förbundet anslutits till Saco och att det utverkat förhandlingsrätt. Ehuru medlemskapet saknade väsentlig betydelse för utövandet av tandläkaryrket vore föreningen förty pliktig tåla domstolsprövning i full utsträckning. När i Svea HovR R:s ombud begärde särskilt beslut i behörighetsfrågan och HovR tillmötesgick detta yrkande, kom den till det slut, att föreningen var pliktig tåla även materiell prövning. Sedan HD funnit, att HovR:n icke skulle i detta fall ha meddelat särskilt beslut, återupptog HovR:n målet till prövning. Härvid fann HovR:s majoritet (hovr.-råden THULIN och HADDING, assessorn RUNE), att domstolen väl ägde ingå i prövning av uteslutningsbeslutets formella sida — varvid orsak till upphävande ej ansågs föreligga — men däremot icke ägde pröva den materiella sidan.
HovR:n anförde härvid, att huvudlinjen i svensk rätt vore, att det icke ankomme på domstol att pröva, huruvida ideell förening haft fog för beslut om uteslutning av medlem. Undantagsvis kunde sådan prövning likväl ske. Företrädesvis vore detta fallet då fråga vore om yrkesförening, som har till väsentligt syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen och som till sin art avser att stå öppen för alla kvalificerade yrkesutövare inom föreningens verksamhetsområde. Men föreningens intresse att ensam få besluta i uteslutningsfråga måste vägas mot den enskilde medlemmens behov av rättsskydd. Härvid måste,
enligt HovR:ns mening, medlemmens rätt att, för den händelse stadgeklausul eller annan överenskommelse om opartisk överprövning genom skiljemän ej föreligger, få den sakliga riktigheten av beslutet prövad av domstol begränsas till fall, då en uteslutning medför avsevärd svårighet för vederbörande att genom utövande av yrket vinna sin utkomst. Något avseende kan ej fästas vid personligt lidande eller annan enbart ideell skada. Vad Stockholms tandläkareförening beträffar, konstaterade HovR:n, hade det ej av utredningen framgått, att vid tiden för R:s uteslutning en privatpraktiserande tandläkare normalt var så beroende av medlemskap i föreningen, att en uteslutning i avsevärd mån inskränkte hans möjlighet att genom utövande av yrket vinna sin utkomst. Med hänsyn härtill och då R. ej gjort gällande, att han i detta hänseende drabbats hårdare än privatpraktiserande i allmänhet, kunde den sakliga riktigheten av uteslutningsbeslutet ej prövas.
En ledamot, hovrättsrådet HADDING, utvecklade närmare denna ståndpunkt. Han anknöt härvid därtill, att vissa ideella föreningar äga sådan ställning, att det för utövande av visst yrke eller näring är av väsentlig betydelse att tillhöra dem. I dylika fall borde såväl invals som uteslutningsfrågor prövas av från föreningen fristående, opartiskt organ. Sådana föreningar vore att anse som öppna i den meningen att persons rätt att vara medlem skall kunna prövas i nämnd ordning (man jämföre Näringsfrihetsrådets ovan nämnda ståndpunkt). Stockholms tandläkareförening vore emellertid icke att anse som öppen. Viss tveksamhet kunde väl råda därom, huruvida föreningar i vidare utsträckning än nu angivits borde anses som öppna. Den omständigheten, att en förening i princip står öppen för alla kvalificerade utövare av visst yrke och därjämte har till syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intresse, medförde icke i och för sig, att den skulle behandlas som öppen i här angiven mening. Även om föreningen vore fackligt verksam och dessutom omfattade de flesta yrkesutövare inom sitt område, borde den icke — åtminstone icke mot sin egen önskan — behandlas som öppen, så länge medlemskap i den icke vore av väsentlig betydelse för utövande av yrket.
»Fråga uppkommer då, huruvida domstol av annan grund kan materiellt pröva beslutet om R:s uteslutning. Till en början bör beaktas att hur kränkande och obehaglig en uteslutning än må vara för den drabbade, omständigheter av sådan art icke i och för sig kunna grunda rätt till domstolsprövning. Endast ekonomiska följder kunna ha relevans för kompetensfrågan. För att domstolsprövning skall kunna ifrågakomma beträffande medlemskap i en icke öppen förening måste i vart fall fordras dels att föreningen har till ändamål att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intresse, dels ock att de ekonomiska följderna av en uteslutning måste antagas vara av synnerlig betydelse och att det med hänsyn härtill kunde vara uppenbart obilligt att utesluta medlemmen. I målet har icke ens gjorts sannolikt vare sig att en uteslutning skulle för en privatpraktiserande medlem i allmänhet ha medfört ekonomiskt men av synnerlig betydelse eller att uteslutningen för R. haft sådan verkan.»
En annan av majoriteten, assessorn RUNE, ansåg återigen, att domstol skulle begränsa sin prövning till de fall, i vilka föreningstillhörigheten är av sådan betydelse för medlemmens möjlighet att genom fritt utövande av yrket vinna sin utkomst, att en obefogad uteslutning skulle leda till uppenbar obillighet. Denna mening innebär en skärpning av
kravet på förutsättning för domstolsprövning. Den synes närmast ansluta sig till justitierådet Ericssons votum i NJA 1946 s. 88, där icke domstolsprövningen i sig men möjligheten att förklara förenings uteslutningsbeslut utan verkan grundats å »föreliggande omständigheter, däribland förbundets art och omfattning även som betydelsen för (medlemmen) och hans framtida utkomst av att tillhöra en fackförening», vilka innebure, att uteslutningen »skulle leda till uppenbar obillighet».
En av HovR:ns ledamöter, assessorn ERNEHOLM, var emellertid skiljaktig, och ansåg, att allmän domstol borde ingå i prövning även av den materiella frågan. Han anknöt härvid dels till de faktiska omständigheterna i fråga om medlemskapets vikt, dels ock till den formella behandlingen av uteslutningsärendet:
»Föreningens intresse av att själv få pröva fråga om uteslutning av medlem bör vägas mot medlemmens behov av rättsskydd. För ett rätt bedömande av detta behov är föreningens art och syfte av väsentlig betydelse. Oaktat förbundets stadgar vid den i målet ifrågavarande tiden ej innehöllo bestämmelser om kollektivavtalsförhandlingar, bör föreningen på de skäl rådhusrätten i övrigt anfört anses vara en sådan facklig organisation, som har till ändamål att bland annat tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen. Av utredningen i målet framgår tillika, att förbundet haft stor framgång i sina fackliga strävanden såväl ifråga om värvning av medlemmar som ifråga om att utverka ekonomiska och andra förmåner åt dessa. Det kan ej råda tvivel därom, att på grund av förbundets verksamhet de ekonomiska och andra fördelarna av medlemstillhörighet äro betydande. Med hänsyn till vad i målet utretts angående förbud mot vissa samarbetsformer även som angående skyldighet att underrätta förbundet, lokalföreningar och Tandläkare-Sällskapetsstyrelse om uteslutning av enskild medlem och om skälet härtill får det anses uppenbart, att uteslutning ur förening för den enskilda medlemmen kan innebära ett betydande ekonomiskt avbräck, i synnerhet om han blir utesluten av skäl, varom är fråga i detta mål. Uteslutning av enskild medlem av sådana skäl innefattar emellertid, förutom förlust av ekonomiska och andra för yrkesutövningen betydelsefulla förmåner, därjämte ett icke oväsentligt mått av diskriminering inför yrkeskolleger och allmänhet, vilken också måste få oförmånliga ekonomiska följder för medlemmen. På grund härav och i betraktande av det sätt, varpå tvisteärendet mellan föreningen och R handlagts avföreningens förtroendenämnd och styrelse, finner jag omständigheterna vara sådana, att föreningen måste anses pliktig tåla, att riktigheten av dess uteslutningsbeslut prövas av domstol jämväl på materiell grund.»
Minoritetsmeningen torde sålunda innebära, att medlemskap i yrkessammanslutning i och för sig kan anses äga ekonomiskt värde, även bortsett från att det ej är förbundet med några omedelbara ekonomiska fördelar. Värdet ligger i medlemskapets återverkan på försörjningen; därmed kan även en uteslutning vara av ekonomisk vikt. Även här kräves sålunda dock ekonomisk betydelse av medlemskapet för att domstolsprövning skall komma ifråga. Inom ramen härför har förfarandet vid föreningens fattande av beslut tillmätts vikt. Domstolsväsendets större möjlighet till utredning och prövning har här återigen betonats under aktgivande på medborgarnes rättsskyddsbehov. Även om reglerna om förfarande hos en förening icke i och för sig åsidosatts vid ett visst uteslutningsbeslut — och formella fel ej, vid jämförelse med föreningsstadgarna, kunnat konstateras — kan förfarandets mindre kvalificerade natur vara ett skäl att medgiva materiell prövning hos domstol.
Vid denna utgång av målet blevo de materiella frågorna icke föremål för slutlig bedömning. Det är emellertid icke utan intresse att iakt-
taga, till vilket slut RR:n — som ingick i sådan bedömning — kom. Majoriteten fann uteslutningsbeslutet vara en alltför sträng åtgärd. Väl ansågs föreningen hava på väsentliga punkter styrkt sin kritik av den uteslutne, men denne skulle ha haft viss grund för sitt handlande. Närmare bestämt skulle han med fog funnit föreningens handläggning av tvisten med en kollega inkorrekt, vilket ursäktade hans egna förlöpningar. Det borde ha räckt med en varning. Minoriteten fann uteslutningen befogad. Man måste här ur en synpunkt bliva betänksam inför den materiella domstolsprövningens konsekvenser. Domstolen sätter sitt omdöme om lämplig bestraffning i stället för föreningens förtroendenämnds och styrelses bedömning av yrkesetiska spörsmål. I vart fall i denna utformning synes domstols materiella prövning av föreningsbeslut mindre tillfredsställande. Och till detta kommer ju en ej helt oviktig synpunkt: kostnadsfrågan. Föreningen ålades av RR:n att ersätta den uteslutnes rättegångskostnader med femsiffriga belopp.
Naturligtvis är den fråga om domstolsprövning, som ovan dryftats, allenast en av många. Liknande problem uppkomma ock i större omfattning, allteftersom domstolarna på nya områden bereda skydd för olika värden. Medan detta tidigare i såväl lagstiftning som rättspraxis var starkt begränsat ha nya möjligheter öppnats; man jämföre t. ex., förutom ovan anförda ämnen, utvecklingen av den ej endast legalt vidgade rätten till ersättning för ideell skada, liksom de, i vissa fall legalt reglerade, möjligheterna till fastställelsetalan (RB 13:2). Den mångfald frågor, som så ställas, kan här endast antydas.22
Jämföra vi till slut det här behandlade problemet med den offentliga rättens frågeställningar, finna vi vissa likheter. Vikt har tillmätts kvaliteten hos förfarandet inom föreningar och skiljenämnder: ju sämre förfarande, desto större skäl för domstolsprövning. Det är ju den synpunkt, jag tidigare anlagt på frågan om domstols prövning av administrativa beslut: blott om ett med domstolsförfarandet någorlunda likvärdigt administrativt står till buds, bör domstol anses avskuren; icke på grund av någon mer eller mindre styrkt avsikt hos lagstiftaren att giva administrativ myndighet uteslutande behörighet. Det förefaller mig ock, som detta är samma synpunkt som HEDFELDT anlade i sitt uppmärksammade anförande vid Nordiska administrativa förbundets möte år 1955 (NAT 1955 s. 423).23
Även sambandet mellan domstolsprövning och föreningsbeslutets innebörd äger motsvarighet inom den offentliga rätten. Jämväl där borde utrymme finnas för en utvidgad domstolsprövning allteftersom betydelsen av viss typ av administrativa beslut ökas, dock med hänsyn till förvaltningens legitima självständighet, liksom — sans comparaison— till föreningarnas (man jfre NJA 1931 s. 367 och 1953 s. 305).