CARL JACOB ARNHOLM. Lærebok i familierett. Tredje utgave. Oslo 1958. Grundt Tanum. 347 s. Nkr. 42,20.
    Ännu nära fyrtio år efter tillkomsten av nya giftermålsbalken saknas en grundläggande lärobok i svensk familjerätt, svarande mot de norska och danska familjerättsliga läroböckerna och redovisande den nutida svenska äktenskapsrätten. Det finnes visserligen kommentareditioner, och det finnes kortfattade kompendier avsedda för de studerande, men dylika framställningar kunna icke ersätta en god lärobok. Självfallet kan icke heller familjerättsavsnittet i Norstedts juridiska handbok fylla en dylik funktion, även om det är ganska utförligt. Om en blivande lärobok skall skrivas så, att den samtidigt kan begagnas som en handbok för det praktiska rättslivet, därom kunna skilda meningar råda.

Det är under alla förhållanden angeläget, att svensk äktenskapsrätt fårsin lärobok.
    CARL JACOB ARNHOLM utgav första uppl. av sitt här anmälda arbete redan 1936, och boken blev samma år föremål för en mycket uppskattande recension i SvJT (s. 524 ff.) av ERIK LIND. Boken har sedan upplevt en reviderad uppl. 1945 (omnämnd i SvJT 1946 s. 304) och föreligger nu i sin tredje uppl. Redan andra uppl. var delvis omarbetad, och den nya uppl. företer åtskilliga ytterligare förändringar. De norska lagstadgandena om föräldrar och barn ha genomgripande reviderats genom lagstiftning 21/12 1956, och detta har framtvingat en total omarbetning av motsvarande parti av läroboken. Arnholm nämner själv i förordet, att han vid sin omarbetning dessutom tillgodogjort sig värdefulla impulser från ERNST ANDERSENS Ægteskabsret (som inom parentes sagt verkligen är ett mycket impulsgivande verk). En del stoff har Arnholm skurit bort i den nya uppl., särskilt vissa uppgifter om främmande rätt. De kulturhistoriska avsnitten ha endast nödtorftigt förts å jour. Av stort värde är, att boken nu försetts med lag- och domsregister.
    Den som sedan länge högt skattat och ofta begagnat Arnholms lärobok gläder sig åt att nu ha tillgång till en aktuell version. Framställningen präglas liksom tidigare av sin förf:s friska stilkonst, omfattande kunskaper, stora erfarenhet och kloka omdöme. Boken är en verklig tillgång också ur svensk synpunkt, icke minst i den akademiska undervisningen. Den utgör ett av de värdefullaste hjälpmedlen, när det är fråga om att låta studenterna genom uppsatser, seminarieföredrag el. dyl. bedriva en smula jämförande nordiska familjerättsstudier. I samma syfte har jag också då och då använt den som extra kurspensum för studenter, som önskat något fördjupa sina familjerättsliga insikter. Detta betyder icke, att det varit möjligt att driva det nordiska jämförande studiet så långt, som önskvärt vore med hänsyn till lagstiftningssamarbetets egna landvinningar. Men för de nordiska inslag, som kunna rymmas inom studiernas begränsade ram, äro läroböcker sådana som Arnholms av oskattbart värde.
    Det har förgått 23 år, sedan första uppl. anmäldes, och det finnes anledning att önska Arnholms bok nya läsare och vänner. Något bör därför sägas om dess uppläggning och innehåll.
    Boken har en inledning samt två huvudavsnitt, ett om föräldrar och barn och ett om äktenskap. Trots att jag förstår logiken bakom denna ordningsföljd, måste jag bekänna mig vara mera van vid den motsatta: först äktenskapsrätt, sedan föräldrarätt, liksom GB kommer före FB i vår lagbok. Detta är dock kanske mest en smaksak.
    Inledningen omfattar familjen och familjerätten (§ 1), släktskap och svågerskap (§ 2) samt utvecklingslinjer i familjens organisation (§ 3). Framställningen om dessa utvecklingslinjer, som är helt kort, får ett utförligt komplement längre fram i boken, där förf. i inledningen till avsnittet om äktenskap skildrar monogami och polygami (§ 12), endogami och exogami (§ 13) samt teorier om äktenskapets historia (§ 14). En viss splittring kännetecknar alltså presentationen av det kulturhistoriska stoffet. Det betydde i alla händelser en remarkabel och betydelsefull insats, när förf. i första uppl. lät sina juridiska läsare få del

av den fängslande problematiken på dessa områden. Man förstår att han nu ryggat tillbaka för att helt föra sin framställning i dessa delar à jour, med beaktande av hela den moderna socialhistoriska och etnologiska forskningens bidrag. Men samtidigt måste man som läsare egoistiskt beklaga, att förf. med sitt säkra omdöme icke kunnat göra en dylik bearbetning. Det må vara, att juristen här icke är fackman. Men han måste det oaktat såsom forskare ha kontakt med vad som rör sig inom andra samhällsvetenskapliga discipliner. En modernt inställd rättsvetenskapsman befinner sig just därför i ett besvärligt dilemma på många områden av sitt forskningsfält. Nu skall det gärna medgivas, att familjerättsforskarens dilemma icke så mycket gäller förhållandet till forskningarna om familjens äldre historia utan mera avser vad sociologien m. fl. vetenskaper kan lära oss om familjens situation i nutiden (jfr mina synpunkter i Tidskr. utg. av Jur. för. i Finland 1957 s. 231ff.). Vare därmed hur som helst. Arnholms framställning av familjens och äktenskapets historia är alltjämt mycket läsvärd och stimulerande; för studiebruk är den med sin klokt uppdragna begränsning förträfflig. Man har stort utbyte av hans exposé över skilda teorier, hans sunt skeptiska bedömning av det historiska materialets kvalitet och hans reserverade inställning till fantasifull symboltolkning (se t. ex. s. 19 om sagomotivet med prinsessan och halva kungariket såsom förmodad rest av gammal modersrättslig arvsföljd).
    Bokens första huvudavsnitt behandlar som nämnt föräldrar och barn (s. 26—119). Det är av största värde att här få en sakkunnig skildring av norsk rätt, som ju genom den redan omtalade lagstiftningen 21/121956 fått avsevärt ändrade regler på området (se härom även SvJT1958 s. 255). Den viktigaste förändringen är som bekant den, att Norge nu övergivit den »dobbeltordning» som förut gällde och som innebar fullt faderskap i vissa fall och enbart bidragsplikt (utan fastställt faderskap) i andra, varvid sådan bidragsplikt kunde åläggas flera möjliga fäder. Enligt de nya reglerna tillåtes endast dom på fullt faderskap, och självfallet kan endast en man förklaras vara fader till barnet. Faderskapet medför fulla familje- och arvsrättsliga konsekvenser. Den norska reformen innefattar också vissa andra ändringar, bl. a. reviderade adoptionsregler. Norge hade tidigare både en »stark» och en »svag» adoption men har bibehållit endast den förra formen. 1956 års ändringar vila till stor del på det nordiska samarbete, som för Sveriges vidkommande avsatte spår i 1954 års ärvdabalksförslag. Norge har hunnit längst med förverkligandet av samarbetets resultat. Efter publiceringen av Arnholms bok har här i Sverige riksdagen antagit den nya ärvdabalken jämte vissa följdändringar i föräldrabalken. Härigenom har även Sverige godtagit den »starka» adoptionen som enda form för framtiden. Faderskapsreglerna ha däremot tills vidare fått förbliva orubbade.
    Det säger sig självt, att vi här i landet med stort intresse avvakta hur norrmännen komma att vara tillfreds med sina nya faderskapsregler, sedan de under några år varit i tillämpning. Att reglerna betyda ett glädjande steg mot ökad rättslikhet i Norden på detta viktiga område är uppenbart. Säkerligen behöver man icke räkna med att någon saknad skall visa sig efter den avskaffade möjligheten att döma till bi-

dragsplikt utan faderskap; under förarbetena till den nya lagen visade sig i själva verket en stark opinion mot att flera män skulle kunna dömas bidragspliktiga till samma barn (Arnholm s. 50). Även beträffande äktenskaplig börd har för övrigt en ökad rättslikhet uppnåtts, närmast av rättsteknisk art. De nya bevisreglerna i den norska loven om barn i ekteskap, § 2, följa nämligen mycket nära motsvarande svenska stadgande i FB 2:4 (Arnholm s. 58 f.). Det kan tilläggas, att avsnittet om föräldrar och barn innehåller lärorika och väl genomtänkta principiella betraktelser rörande biologiska bevismetoder, statistisksannolikhet m. m. (jag ställer mig dock något tveksam till synpunkterna s. 95 f.).
    Bokens största avsnitt är det, som handlar om äktenskap (s. 120—326). Det kulturhistoriska stoffet i detta avsnitt har redan berörts. Arnholm ger i övrigt en allsidig och levande framställning av norsk äktenskapsrätt samt av den allmänna legislativa problematiken i fråga om äktenskap. Det är ovanligt lärorikt och givande att studera ett system, som i grundprinciperna är så likartat vårt eget men som i många detaljer och i procedurregler o. dyl. företer intressanta avvikelser. Den enhet i det väsentliga, som blivit resultatet av det nordiska familjerättsliga samarbetet, är otvivelaktigt djupt grundad. För egen del har jag fått känslan därav förstärkt icke blott genom Arnholms bok utan också genom deltagande i internationella diskussioner, där jag haft förmånen att tillsammans med Arnholm konfrontera nordisk äktenskapsrätt med uppfattningar på andra håll, däribland även uppfattningar präglade av katolsk åskådning.
    Utrymmet tillåter icke nu någon diskussion punkt för punkt av det äktenskapsrättsliga avsnittet. Att de norska reglerna om »ugyldighet» och »omstøtelighet» förefalla onödigt komplicerade är en gammal iakttagelse. Av största intresse och betydelse för vårt eget pågående reformarbete äro de modifikationer i förmögenhetsordningen, som i Norge genomfördes 1937. I övrigt vill jag endast livligt uppmana intresserade svenska jurister att taga del av Arnholms arbete. Det är ett stort nöje att få anbefalla det till SvJT:s läsekrets.

Åke Malmström