Bedömningen av bedrägeri medelst förfalskning vid återfall
    I SvJT 1958 har professor HANS THORNSTEDT å s. 429 ff i anslutning till rättsfallet NJA 1955 s. 31 behandlat frågan, hur man bör tillämpa reglerna i 12 och 21 kap. strafflagen, då någon, som tidigare dömts för brott, vilket enligt SL 4: 14 är återfallsgrundande, övertygas om att därefter ha förövat bedrägeri medelst förfalskning (vartdera av dessabrott må sedan vara grovt eller ej). Då undertecknad som ledamot i HovR:n medverkat till målets utgång, känner jag mig manad att tillprof. Thornstedts framställning göra några erinringar.
    Den rättsfråga, vartill domstolarna hade att taga ställning, var följande: En man, som i december 1950 dömts för bl. a. ett samma år medelst förfalskning begånget bedrägeribrott, övertygades efter längre tid om att hava i september 1953 lyckats tillnarra sig 30 kronor genom att teckna falsk kvittens på ett postgirobetalningskort. Fråga var nu, om man vid bedömningen av det senare brottet kunde undgå att tilllämpa SL 12:3 med dess straffminimum av ett års straffarbete. RR:n besvarade frågan nekande men HovR:n jakande. HD (enh.) fann, att den föreliggande gärningen borde bedömas som grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning men att i betraktande av den tid, som förflutit mellan den tidigare och den nya brottsligheten samt omständigheterna i övrigt straffhöjning i anledning av återfallet icke borde äga rum. — Då HD sålunda särskilt åberopat den förflutna tiden men även hänvisat till »omständigheterna i övrigt» har HD saknat anledning att taga ställning till frågan, huru läget skulle hava bedömts, om kortare tid förflutit mellan den tidigare domen och det nya brottet.
    Thornstedt rekommenderar, att man i ett fall som det förevarande dömer för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning med åberopande av SL 4: 14, 12: 1 och 3 samt 21:3 men icke SL 4: 1 och 2, därvid iakttagande, att straffet icke sättes lägre än minimum i SL12:3. — Givetvis har jag ingen behörighet att uttolka HovR:ns dom men anser mig dock oförhindrad att till förf:s framställning knyta några reflexioner, vilka varje medborgare kan göra vid studium av framställningen och rättsfallet.
    Förf. uttalar, som kommentar till HD:s dom, att det är tydligt, att»HD icke ansett sig kunna stanna vid HovR:ns ståndpunkt att brotlet skulle bedömas blott med tillämpning av SL 21: 3 och 12: 1». Detta synes vara ett misstag hos förf., eftersom HD enligt sin dom prövat »lagligt fastställa det slut HovR:ns dom innehåller», vilket ju innebär, att icke blott HovR:ns straffmätning utan även dess lagrumscitering godkänts av HD. Eftersom denna lösning enligt förf. vore den mest tilltalande, borde ju förf. kunna vara nöjd, och det skulle alltså räcka med att konstatera, att de slutsatser, han dragit av HD:s dom icke vila på en riktig premiss.
    Emellertid kan det ju vara skäl att undersöka grunden till att såväl HovR:n som HD ansett sig kunna underlåta att tillämpa SL 4:14. HD har klart angivit ett skäl, nämligen den tid som förflutit mellan den

tidigare och den nya brottsligheten. Även andra omständigheter ha —framgår det av HD:s dom — spelat in. Här faller det i ögonen, att förfalskningen icke avsett en allmän handling utan allenast en enskild, som dessutom gällde ett förhållandevis så lågt belopp som 30 kronor. Avfattningen av SL 4: 14 lämnar ju möjlighet att underlåta tillämpningen av återfallsskärpning icke allenast på grund av den tid som förflutit utan även med hänsyn till brottens beskaffenhet och andra skäl mot straffhöjning.¹ Den av förf. uttalade satsen, att om man »begår en urkundsförfalskning utan förening med bedrägeri och denna är ett återfall, kan lägre straff än ett års straffarbete icke ådömas», är sålunda endast under den förutsättningen generellt riktig, att man med »återfall» menar »gärning, vilken av rätten bedömes vara sådan, att SL 4:2 14 bör tillämpas». Att satsen eljest är oriktig, framgår avrättsfallet.²
    Mot den här framförda tankegången, att ringheten av det belopp, som den förfalskade handlingen avsåg, skulle vara en av de omständigheter, som rätten ägde beakta vid prövningen av, huruvida SL 4: 14 bör tillämpas, kan, icke utan allt fog, invändas, att om förfalskningsbrottet är så lindrigt, vore det mest konsekvent att icke rubricera bedrägeriet som grovt. Anledningen till att i förevarande rättsfall domstolarna rubricerat bedrägeriet som grovt, låter sig emellertid tillfyllest förklaras av att domstolarna alltsedan 1942 års lagreform torde konsekvent ha bedömt varje bedrägeribrott, varvid förfalskning utgjort medel, som grovt. Eftersom de i SL 21: 3 uppräknade exemplen icke äro för domstolen bindande, kan det ju ifrågasättas, om det icke i förevarande fall varit teoretiskt riktigare att rubricera gärningen som »bedrägeri medelst urkundsförfalskning». Emellertid har det ju för HovR:n icke funnits något tvingande praktiskt skäl att beträffande brottsrubriceringen bryta den fasta praxis, som utbildat sig, och tillföljd av partsställningen vid HD:s avgörande av målet (allenast RÅ:s revisionsansökan prövades), har det för HD ej varit påtagligt aktuellt att överväga, huruvida brottsrubriceringen till äventyrs borde ändras i mildrande riktning. Den anomali, som kan synas ligga däri, att om bedrägeriet ansetts grovt, förfalskningsbrottet bedömts vara förhållandevis ringa, är därför endast skenbar.

Lars Lindberg