HOLGER ELLIOT. Ur en domares liv. Sthm 1958. Norstedts. 390 s. +20 planschsidor. Kr. 29,00, inb. 36,50.
    Att ge ut en diktsamling är enligt tillgängliga vittnesbörd liktydigt med att nedsläppa ett rosenblad i Grand Canyon och sedan lyssna efter ekot. Att i Sverige utge en filosofisk bok är detsamma som att skriva ett brev till skuggorna, har det från fackmannahåll mer än engång icke utan bitterhet konstaterats. På liknande sätt skulle den initierade säkerligen kunna hopa pessimistiska uttalanden berörande vanskligheten att ge ut en bok överhuvudtaget, likgiltigt över vilket ämne; och han kanske slutligen skulle krydda den hopbragta anrättningen med Bertrand Russells utsaga därom att det inte är någon mening med att skriva en bok om man inte kan beräkna att få åtminstone en million läsare. Ja, det kan han säga. Vanliga dödliga reder sig med mindre och en svensk memoarskrivare torde åtnöja sig med någon tusendel av de Russellska aspirationerna, närmast för tryckningskostnadernas täckande. Han skriver dock huvudsakligen för sitt nöjes skull och detta nöje kan svårligen förstöras av tanken på klena intäkter eller fåtaliga läsare. Om memoarförfattaren är en domare, som skriver även för andra än jurister, inträder en komplikation med svårbedömda verkningar. En bok av en domare rörande hans egna arbetsförhållanden är en sällsynt händelse, som måste väcka nyfikenhet och intresse utöver det vanliga, därför att den medger inblick i en värld om vilken med skäl sagts att rörande densamma tyvärr råder dimmiga och ibland rent av oriktiga föreställningar. Den gamle juristen uttrycker sig merendels på ett sätt som det endast är förbehållet ett utvalt fåtal att nödtorftigt uppskatta, och han har ofta tillbringat sitt liv, om inte i ett elfenbenstorn så dock på en piedestal, där han fredad från många härdande knuffar blivit en smula ömtålig. Även om han fått vänja sig vid att tålmodigt lyssna till de mest skiftande åsikter och meningar har han dock allt för ofta haft tillfredsställelsen att själv slutligen få avgöra vad som skall hållas för riktigt. Det kan erinras om det bevingade ordet om justitieråden: »Än gör dom si och än gör dom så men alltid gör dom rätt.» Ett stänk av självtillräcklighet kan lätt bli en gammal domares yrkeslyte, om han fått leva allt för skyddad för den offentliga kritikens bitande men hälsosamma vindar. Därtill kommer gärna en viss svårighet att i varjehanda sammanhang tåla någon annan mening än den egna.
    Förre hovrättspresidenten HOLGER ELLIOT, som nyttiggjort sin levnadsafton med den vällovliga sysslan att skriva memoarer och som låtit sina anteckningar gå i tryck under framhållande att det skett utan anspråk på att de skulle ha intresse för någon vidsträckt personkrets, har i rikt mått fått erfara att han missräknat sig på omfattningen och beskaffenheten av det föreliggande intresset.
    Den omfångsrika boken innehåller åtskilligt som saklöst torde kunna förbigås i en anmälan för SvJT:s läsare. Hit hör först det digra

avsnittet släkt- och ungdomsminnen. Däremot stannar man gärna vidden tidstrogna återgivningen av domaraspirantens och den unge domarens karriär och upplevelser. För den som minns de gamla juristprofessorerna i Uppsala är det ett särskilt nöje att återse dem genom Elliots glasögon. Naturligtvis inställer sig en och annan reservation när det gäller hans omdöme om de gamla stofilerna. C. A. Reuterskiöld borde i stället för snubbor för oklarhet i ordval och tankegång ha fått en eloge för sin muntliga föredragningskonst. Medan andra professorer läste innantill från urgamla anteckningar delgav Reuterskiöld, obunden av alla koncept, sitt auditorium ledigt och elegant de senaste nyheterna från riksdagen och konstitutionsutskottet, där han medhann ordförandeskapet samtidigt med professuren.
    Ett betydande intresse torde det för många jurister ha att ta del av Elliots lidelsefria skildring av tiden som MO och omständigheterna kring hans avgång från ämbetet. Att hans underlåtenhet att väcka åtal i ett par mycket omskrivna rättssaker, berörande Ådals-oroligheterna år 1931 och en pennalismaffär inom flottan, väckt mycken kritik har Elliot öppet redovisat. Med all reservation för vanskligheten av en efterhandsbedömning är det svårt att icke instämma i kritiken. Ett åtal är dock icke detsamma som en dom. Det är däremot underlåtenheten att åtala. Om det oftast är lyckligt att domaren står fri inför en upprörd opinion är det inte alltid lika bra att åklagaren gör det. Det synes mig att Elliot överbetonat sin ställning som domare i ett läge där åtalsfunktionen bort vara det primära. Åklagarens och domarens funktioner äro i grunden oförenliga. Det kan erinras om det gamla ordstävet: »Om din åklagare är din domare, vare Gud dig nådig.»Mot bakgrunden härav är det en oroande tendens som kommer till uttryck i nutida önskemål om vidgad rätt för åklagaren att meddela åtalseftergift och strafföreläggande.
    Tyngdpunkten i Elliots bok utgöres av en vederhäftig och detaljrik framställning av den norrländska hovrättens tillkomst och första verksamhetstid i Umeå. Man kan vid läsningen härav tycka att redogörelserna för fester och högtidstal inkräktat något på det utrymme som beretts vardagsmödans förtretligheter och glädjeämnen. Detta är dock oväsentligt. Mera anmärkningsvärt är att Elliot beträffande arbetsförhållandena i så hög grad låtit utanverken dominera på det inre skeendets bekostnad. Det förefaller som om han här på ett mindre lyckligt sätt låtit sin historieskrivning bestämmas av Harald Hjärne, som framhållit att historieforskarens funktion inte är domarens utan på sin höjd revisionssekreterarens, och att han icke tillräckligt beaktat att det är en väsensskillnad mellan vad som är faktiskt och vad som är sanning. Det faktiska yr som sand i våra ögon och vi riskerar lätt att hamna i det faktiskas förstockelse, säger Harry Martinson; eller för att tala med professor Ingemar Düring: »Ty om det är sant att historien skall spegla mänskligt liv, så ingår däri som en omistlig del subjektiva och tidsbundna värderingar, vilka i sin tur skall vägas och värderas subjektivt av sentida historiker.»
    Man saknar i boken en analys av domarens kall med särskilt beaktande av frågan om fleras deltagande i dom, en jämförelse mellan den gamla och den nya rättegångsordningen och en redogörelse för nyordningens många personliga återverkningar. Material härtill har Elliot

haft övernog. Han deltog under sin krafts dagar mycket flitigt i rättskipningen och ledde personligen förhandlingarna i många vidlyftiga och invecklade brottmålsprocesser. Särskilt kan nämnas målet om Norrskensflamman, som innefattade allt vad man rimligen kunde begära av ett högdramatiskt och svårutrett (ännu ej helt klarlagt) händelseförlopp, av mänskliga konflikter, lidanden och olyckor samt avbrydsam lagtolkning, skiljaktiga meningar och domarvånda. Det är dock sannolikt att Elliot vid tanken på detta och många liknande mål,som kunde utgjort en lämplig bakgrund för spekulationer över domarekallet, funnit att en behandling av hithörande problem alldeles skulle ha sprängt ramen för hans tilltänkta framställning och att han därför åtnöjt sig med den samvetsgranne krönikörens mera begränsade och mindre maktpåliggande uppgift.
    Uppmärksamheten fästes på redogörelsen för rättshjälp åt obemedlade i övre Norrland, i vilket hänseende Elliot nedlagt ett sakkunnigt, intresserat och framgångsrikt arbete. Vidare kan omnämnas strävandena att komma till rätta med den bristande respekt för vittneseden, som ofta kännetecknade de muntliga hovrättsförhören.
    Ett oreserverat erkännande bör lämnas den möda Elliot nedlagt på att insamla pålitliga uppgifter rörande den norrländska befolkningens egenskaper och rättsuppfattning. Ett ganska starkt beskuret urval avsådana uppgifter återfinnes i boken till fromma för framtida forskare. Vill man vara petnoga kan man anmärka på att vederbörande uppgiftslämnare, som endast redovisats med initialer, icke återfinnas i det digra personregistret (omkr. 500 st.) vid sidan av eller i stället för månget namn med betydligt lösare anknytning till bokens innehåll.
    Med den stränga objektivitet och det svala personliga engagement som Elliot ålagt sig har han visserligen fredat sig från varje befogad misstanke om falsk historieskrivning, men har å andra sidan icke kunnat levandegöra det strålande äventyr, som inrättandet av Umeåhovrätten dock innebar för de unga jurister som under Elliots insiktsfulla och intresserade ledning fingo pröva sina krafter på nya och fängslande arbetsuppgifter.
    Elliot avslutar sin bok med några kärva filosofiska betraktelser över livet. Därav kan utläsas att han finner människans primära plikt vara, förutom hjälp åt nästan, att för egen räkning försöka bli så duktig som möjligt. Av förordet till boken framgår att författaren haft ett behov att övertyga sig själv och andra om att hans liv ej varit alldeles overksamt. Det kan betygas att han lyckats i detta uppsåt och att han tydligen levat efter sin tro, men det kan ifrågasättas om han därigenomblivit så lycklig som möjligt. Endast efter en medveten tankeansträngning får han i slutorden sin privata lyckobudget att nödtorftigt balansera. Lin Yutang som i »Konsten att njuta av livet» uppställer ett helt annat livsmål än det gängse västerländska — nämligen att den enskilda människan skall kunna leva ett lyckligt personligt liv — har också några kloka ord att säga om biografier:

 

    Men själva charmen hos en biografi och det som gör den läsbar är ju att den store mannen också får visa sina mänskliga sidor som göra honom lik oss. I en biografi är varje minsta antydan till oförnuftighet hos huvudpersonen en garanti för skildringens sannfärdighet (s. 59).

    Elliot har inte släppt till alltför mycket av sig själv i memoarerna. Han har varit angelägen om att freda sitt privatliv och har hållit hårt om sina innersta tankar. Detta kan beklagas men bör respekteras och i varje fall inte tagas till intäkt för antaganden om att författaren skulle vara en steril paragrafmänniska med ett förtorkat känsloliv. Han tedde sig under sin manna gärning som en vital och färgstark person med en betydande auktoritet. Han var behäftad med tillräckligt många små svagheter för att framstå som fullt mänsklig och anekdotfloran kring hans person är förhållandevis frodig. Elliot representerade en ämbetsmannatyp, som med sina förtjänster och egenheter snart har gått till historien. Tiden har ridit fort på detta område. För de unga domare som erhållit sin grundläggande juridiska fostran under de gamla baronerna i Svea hovrätt tedde han sig dock ännu välgörande modärn.
    Om jag slutligen, med bortseende från framkomna önskemål om vad Elliots bok ytterligare kunde ha innehållit, skulle söka redovisa ett bestående allmänt intryck av det myckna den dock avhandlar blir det en fördjupad insikt om hur föga åtråvärda höga chefstjänster kunna vara vid sidan av det som verkligen ger livet innehåll och glädje.

Einar Holm