JOHANNES HANSEN. Forfatterret. Et kritisk essay. Med noter ved BENDT ROTHE. Udgivet af Industriraadet. Köpenhamn 1957. Gads. 193 s. Dkr. 18,00.

 

    JOHANNES HANSENS »Forfatterrett» är en ovanlig bok. Den har utgivits under ovanliga former. Hansen skrev den 1943 men tycks sedan ha låtit den ligga, kanske i tanke att senare fullborda den ochlägga fram den som doktorsavhandling. Efter hans död 1954 lät Industriraadet, till vilket han varit knuten sedan 1916, utge boken till minne av hans insatser för dansk industri. Manuskriptet publicerades i oförändrat skick så när som på ett antal supplerande noter, innehållande hänvisningar till ny lagstiftning, praxis och litteratur, vilka på ett mycket förtjänstfullt sätt redigerats av turnéchefen vid Det Kongclige Teater, cand. jur. BENDT ROTHE. Det kan dock inte hjälpas, att en anmälare känner en viss olust inför uppgiften att kritiskt behandla ett verk, som författaren själv förmodligen inte hade velat publicera i föreliggande skick.
    Boken är vidare ovanlig, därför att den bygger på en teoretisk grundsyn som starkt skiljer sig från alla teorier om upphovsrättens natur som i våra dagar kämpar om herraväldet. I sin konsekventa, närmast extrema utformning av sin teori är Hansen till stor del originell. I den mån han har förebilder söker han dem med förkärlek längre tillbaka i tiden, såsom hos TORP och KOHLER. Hans tanke tycks vara, att författarrätten — han begränsar sig huvudsakligen till att behandla litterära (och dramatiska) verk — en gång i tiden var inne på rätt väg men sedan kom på avvägar. Det gäller nu att först vända

ANM. AV JOHANNES HANSEN: FORFATTERRET 281tillbaka till den punkt, där avvikelsen skedde, för att sedan gå vidare i den rätta riktningen.
    För oss är författarrättens kärna författarens relation till läsarna, för Hansen relationen till förläggaren. I och för sig är visserligen den första relationen även för Hansen den primära, men den bestäms av allmänna civilrättsliga och offentligrättsliga regler, som ger författaren den erforderliga ensamrätten till att offentliggöra sitt verk. I och med offentliggörandet har författaren överlåtit verket till allmänheten, förvandlat det till ett slags allmän andlig egendom. Vad som därefter återstår att reglera är relationen till förläggaren. Att göra detta på ett sätt som gynnar den normalt svagare avtalsparten, författaren, är för Hansen författarrättslagstiftningens enda egentliga uppgift. Författarrätten uppfattas som en ren förmögenhetsrätt, varför även droitmoral faller utanför författarrätten och i stället bestäms av personrättsliga regler. Han sen anknyter här till en av Kohlers minst uppskattade tankegångar.
    Det är uppenbart att Hansens teori är oförenlig med nuvarande lagstiftning. Man får emellertid lätt intrycket, att Hansen anser författarrätten vara till sin »natur» sådan som han framställt den. I så fall är det lika uppenbart fråga om ett naturrättsligt resonemang. Ett dylikt resonemang kan dock ofta omskrivas till ett de lege ferenda-resonemang: av vissa skäl är det lämpligt att lagstiftningen omläggs på det sätt Hansen förordar. Några bärkraftiga skäl för en sådan omläggning är dock svårt att finna i hans bok. En praktisk synpunkt som han ofta betonar är, att lagstiftningen måste se till att den andliga produktionens alster får största möjliga spridning i samhället. Vill man främja en utveckling i denna riktning, kan detta emellertid ske på andra och för författarna i gemen mera acceptabla vägar.
    Hansen har gjort en karakteristik av KNOPHS »Åndsretten» (s. 12, 88—89 )som syns mig väl passa in på hans egen bok. Det är ett levande och charmfullt verk, där författaren har gjort ett om än misslyckat så dock intressant försök att utforma principerna för det författarrättsliga skyddet på ett nytt sätt; att han misslyckats beror främst på ett fel i den rättsfilosofiska utgångspunkten. Det må tilläggas, att många kritiska reflexioner och resonemang vid sidan av huvudtesen är skarpsinniga och träffande, att hans beläsenhet inom skönlitteratur och upphovsrättslig litteratur är imponerande och att hans personliga engagemang är medryckande och sympatiskt. Enligt min mening har det varit ett lovvärt företag att rädda detta verk undan glömskan.

Svante Bergström