Språklig utveckling
    I SvJT:s februarihäfte (s. 103) uttalade sig hovrättspresidenten BJÖRN KJELLIN för att man borde snarast övergå till att även i författningsspråket använda enbart predikatverbets singularformer. Red. har vänt sig till några personer med anhållan att få del av deras synpunkter på förslaget och återger här de uttalanden i frågan som inkommit från professor Gösta Bergman, hovrättspresidenten Knut Elliot, statsrådet Sven af Geijerstam, Högsta domstolens ordförande justitierådet C. G. Hellquist, professor Ture Johannisson, hovrättspresidenten Joël Laurin, kanslirådet Gunnar Wejle och professor Erik Wellander.

 

    Professor GÖSTA BERGMAN:
    Under de år som gått sedan 1945, då Tidningarnas Telegrambyrå i sitt nyhetsmaterial genomförde enhetsformen av predikatsverbet, har denna verkligen blivit så naturlig att de flesta människor inte ens lägger märke till den, medan den särskilda pluralformen observeras och av många känns som en ålderdomlig stilvariant.
    Ja, så snabbt har det gått också hos oss, liksom några generationer tidigare i Norge och Danmark. Att det har kunnat ske beror ytterst på att denna kongruensböjning hos predikatet i och för sig är en lyx: man överför föreställningen om flertal från subjektet, där den naturligt hör hemma, till predikatet, där den inte hör hemma. Om jag säger Herrarna resa i morgon, betyder det inte att herrarna företar ett flertal resor.
    Som skäl för bevarande av kongruensböjningen har anförts att den bidrar till klarheten i uttrycket, vilket måste vara väsentligt i fråga om lagar och författningar. Man har pekat på fall då subjektet saknar pluralmärke, t. ex. vid ord som barn, hus. Invändningen har dock visat sig sakna praktisk betydelse. Alltsedan medeltiden har många svaga verb i sitt paradigm haft enhetsform för singular och plural. Avlas barn i trolovning heter det i vår gällande lag och i tidningsrubriker kan man läsa att flygplan kraschade. Ett eller flera barn, flygplan? Det har alltid varit och måste alltid bli författarens sak att av flera tänkbara formuleringar välja en som icke missförstås. Att för det nu nämnda fallets skull vidmakthålla skriftspråkets särskilda pluralformer kan icke vara motiverat.
    Ett rimligare skäl för bevarande av den särskilda pluralformen i det judiciella och administrativa språket kan det stilistiska synas vara : pluralformen skulle genom sin ålderdomlighet göra ett värdigare intryck. Man känner igen denna synpunkt från tillfällen då modernisering av bibel och psalmbok varit på tal. Det må vara legitimt att lag och författningsspråket gör ett värdigt, ja myndigt intryck. »Lex brevis esto et imperiosa.» Men dessa kvaliteter bör enligt min mening

icke vinnas på bekostnad av den större naturlighet och därmed smidighet, följsamhet, som vårt skriftspråk har uppnått och vartill predikatsverbets enhetsform har givit ett icke oviktigt bidrag. De bör framför allt vinnas genom en strävan att finna de enklaste orden för klara tankar och en enkel och klar satsbildning. Innehållets eget allvar ger då språkdräkten den rätta värdigheten.

 

    Hovrättspresidenten KNUT ELLIOT:
    När riksdagen beslutat att i sina tryckta handlingar icke vidare bruka verbens pluraländelser, när regeringen fattat samma beslut såvitt gäller propositioner, utredningsdirektiv o. dyl., när barnen i våra skolor lära sig att använda uteslutande singularform, varför då envisas med att förfara på annat sätt i fråga om lagar och liknande aktstycken? Bör ej skriftspråket alltid följa en och samma regel i förevarande hänseende? Frågan kan synas enkel. Enligt min mening är den det emellertid alls icke. Svaret förutsätter en analys av det svenska språkets väsen, som ej kan göras utan inträngande studier av och kunskaper i ämnet. Här följa endast några dilettantmässiga funderingar.
    För det första kan jag ej finna, att den omständigheten, att singularformen blivit allena rådande i riksdagstryck, propositioner och liknande, i och för sig är något skäl för en mera vittgående reform. Innehållet i dessa tryckalster utgör till större delen referat av muntliga— verkliga eller tänkta — anföranden. Eftersom i talspråk verbet allmänt sättes i singularis, oavsett subjektets numerus, är det naturligt och riktigt, att samma förfarande tillämpas vid det skriftliga återgivandet av nämnda anföranden. Det kan då vara förklarligt och rimligt, att för enkelhetens och enhetlighetens skull enbart singularform användes även vid återgivande av motioner, utlåtanden och annat material, som ingår i de ifrågavarande publikationerna.
    Skolundervisningens inriktning på användning uteslutande av verbens singularform är mera anmärkningsvärd och måste tillmätas större betydelse för utvecklingen. Men alltjämt är dock bruket av pluralformer riktigt, för att ej säga riktigast, rent grammatikaliskt sett. Skolans inställning kan väl sägas vara den, att singularformen föredrages för det skriftspråk, som användes där, uppsatsskrivning o. dyl. Men det kan aldrig anses vara grammatikaliskt fel att böja verben. Skulle man nu övergå till att i lagar och författningar alltid sätta verbet i singularis, måste detta bli liktydigt med att pluralformerna utmönstrades ur svenska språket. Ty om de ej nyttjas ens i lagspråk, när eller var skulle de då finna användning? Möjligen skulle de ännu någon tid ha fäste i bibeln, men med all sannolikhet vore deras saga slut snart nog även där.
    Jag förstår ej, att en sådan utveckling skulle innebära någon vinning. Det egentliga resultatet vore, att språket bleve fattigare, mera enformigt. Nivellering är tidens lösen. Allt förflackas, blir vardagligare, mer stillöst och slätstruket. Är det nödvändigt, att språket följer med? Bruket av särskilda pluralformer saknar ej praktisk betydelse. Det finns tillfällen, då därigenom en mening kan göras lättare begriplig. Men framför allt ligger värdet av de gamla böjningsformerna däri,

att det genom dem blir möjligt att förläna vårt språk en högtidligare och värdigare prägel än eljest. Kanske menar man, att skriftspråket bör följa talspråket, att det är besvärligt och oegentligt med flera språkformer. Men talspråket har ej, lika litet som skriftspråket, endast en dräkt. Vi ha ett vardagsspråk och ett högtidsspråk. Härtill kommer för såväl talspråkets som skriftspråkets del ett stort antal olika stilarter. Språkstilen får sin personliga färg av den som talar eller skriver. Språket kan på detta sätt göras roligare och mera omväxlande. Det kan också anpassas efter olika förhållanden. Men lagar och författningar få ej följa var och en sin stil. Språket måste där vara enhetligt. Det kan ej tillåtas växla, beroende på egenart och tycken hos den som för pennan. Var och hur skall då gränsen dragas? Varför, om man nu skall reformera, endast förenkla verbformerna och, om man nöjer sig härmed, varför begränsa sig till verbens pluralformer? I talspråk, även vårdat sådant, använder man t. ex. infinitivformerna »ta» i stället för taga, »ge» i stället för giva, »bli» i stället för bliva, »ha» istället för hava. Man säger också »gett» i stället för givit, »ger» istället för giver, »tar» i stället för tager etc. Och hur skall man behandla de passiva verbformerna? Varför skriva »erlägges», »genomföres», »hålles»? Så uttrycker man sig ej i tal. Där heter det »erläggs»,»genomförs», »hålls», och detta såväl i singularis som i pluralis. Frågetecknen bli lätt flera, ty exemplen kunna mångfaldigas. Skall vårt lagspråk reformeras, bör reformens räckvidd och verkningar därför åtminstone först klarläggas av verkliga experter. Det är ej här försvarligt med beslut, liknande de ovannämnda, av riksdagen och regeringen tidigare fattade, utan närmare utredning.
    Vad nu sagts innebär alls icke att jag motsätter mig ett modernt, lättläst och lättfattligt lagspråk. Tvärtom. Men språket blir ej enklare eller redigare endast därför att verben ges samma böjningsform, oberoende av om subjektet står i singularis eller i pluralis. Å andra sidan nödvändiggör bruket av särskilda pluralformer på intet vis en uppstyltad eller tillkrånglad språkstil. Stilen kan hållas ledig och fri från invecklade satsbyggnader, vilken böjningsregel man än tillämpar. Ett värdigt, kraftfullt, kanske också högtidligt språk utesluter ej bruket av korta, klara meningar och en naturlig ordföljd. Mitt intryck är att den gamla s. k. kurialstilen, ehuru pluralformerna bevarats, praktiskt taget redan försvunnit ur juristspråket. Stilen har blivit modernare, lätt att följa även för lekmannen. Förtjänsten härav får säkerligen i hög grad tillskrivas vår nya rättegångsordning och de krav, som genom denna ställas. på domens form och innehåll. Juristernas språkkänsla har därmed fått ändrad inriktning. En naturlig följd härav är att också lagspråket — alldeles oavsett verbformerna — blir mindre tungt än förut, enklare och ledigare. Det är minst sagt tveksamt huruvida resultatet skulle bli bättre genom övergång till enbart singularform.

 

    Statsrådet SVEN AF GEIJERSTAM:
    Presidenten Kjellin har föreslagit att man i författningsspråket skulle övergå till att använda enbart predikatverbets singularformer. Detta skulle, menar han, föra med sig en allmän förenkling och förbättring av myndigheternas språk. Målsättningen är dock här en smula oklar.

Förf. vill ha kvar kanslispråket — i varje fall dess egenskap att vara otvetydigt — men vill att det skall göras »enklare och snabbare». Det är kanske inte så alldeles enkelt att förena dessa synpunkter. Jag är inte säker på att nyanseringsmöjligheterna skulle öka och tydligheten förbättras även om pluralreformen följdes av andra stiländringar och det är inte heller säkert att sådana stiländringar blir en följd av en pluralreform. Det goda kanslispråket bör förvisso inte ha bakvänd ordföljd och klumpigt hopkomna satser. Sådana stildrag har emellertid tyvärr inte försvunnit i den del av det offentliga trycket, där pluralreformen redan genomförts.
    Enligt min mening bör man klara upp detta innan man för reformenvidare. Man bör med språkmännens hjälp söka komma fram till hur det reformerade kanslispråket bör se ut. WELLANDER har här lärt oss åtskilligt men hans lärdomar har alltför litet beaktats och de kanske inte heller på alla punkter är sista ordet. Det nya bör få tränga igenom i första hand på de områden, där pluralreformen redan är genomförd.
    Det sagda hindrar inte att man, då det gäller de judiciella och administrativa myndigheternas språk, försiktigt kan börja slopa predikatverbens pluralformer på nya områden. Jag tänker då närmast på domar och vissa administrativa beslut. Förutsättningen är att man inte inskränker sig till endast detta. Däremot anser jag att man ej ännu bör göra en sådan ändring i författningsspråket allra minst i de nya balkarna i vårt lagverk och i grundlagen. Där bör vi inte redan nu innan vi kommit fram till en mera genomarbetad ny stil på en speciell punkt genomföra en ordning, som särskilt här kan uppfattas som ett klart stilbrott och kanske också ibland kommer att innebära detta. Är det för övrigt så orimligt, att språket i dessa kvalificerade lagar får en smula arkaiserande prägel.
    Jag är alltså ense med Kjellin om att reformeringen av myndigheternas språk bör fortsätta. Men man bör, som ju också Kjellin framhållit, inte inskränka sig till att ta bort predikatverbens pluralformer. Och man bör skynda långsamt och i denna del ej nu röra vid lagspråket.

 

    Justitierådet C. G. HELLQUIST:
    I slutet av sin uppsats skriver Kjellin, att den avgörande reformen skulle vara en ändring av författningsspråket. Nu förhåller det sig så, att de centrala, i språkligt avseende förebildliga lagarna, t. ex. giftermålsbalken och rättegångsbalken, har föga behov av verbens pluralformer, eftersom man i svenskt lagspråk mera undantagsvis använder plurala eller samordnade singulara subjekt. Och där det förekommer (ett exempel på båda delarna finns i RB 57: 14 p. 2) skulle det i dessa lagar, som är avfattade i korta och enkla satser, knappast vara till men för tydligheten att ha verben i singularis. Det finns emellertid en mängd författningar av annan art, skatteförfattningar och författningar av tekniskt och instruktionellt innehåll, där ämnets beskaffenhet kräver eller anses kräva föreskrifter så speciella och invecklade, att man måste vara tacksam för varje möjlighet som vårt språk erbjuder att underlätta förståelsen. Verbens singular- och pluralformer är

här ett icke föraktligt hjälpmedel. Det ligger ju i sakens natur att författningstext är koncentrerad. I motiv och kommentar kan man däremot, om inte alltid med fördel så dock utan större risk för missförstånd, skriva mera vardagligt. Detsamma gäller i viss utsträckning domstolarnas domar. Men varför skriva vardagligt i allvarliga sammanhang? Man kan i varje fall aldrig med ett så enkelt medel som att slopa skillnaden mellan verbens singular- och pluralformer nämnvärt underlätta för en bredare allmänhet att läsa författningar och domar, som behandlar en i sig själv svårtillgänglig materia. De stora kulturspråken har alla en sådan skillnad (engelskan genom sitt s i tredje person singularis), och den skillnaden kommer nog inte att försvinna. De yngre generationerna svenskar måste i stor utsträckning lära sig förstå åtminstone något främmande språk. För min del tycker jag att det vore en rimlig begäran att de finge lära sig även svenska språkets enkla verbböjningar. Är det så illa som Kjellin påstår, att den uppväxande generationen genom skolundervisningen kommit att stå främmande för pluralformerna, så måste man se till att åtminstone de som skall ha högre utbildning får lära sig dem. Annars skulle snart hela svenska folket känna sig främmande inte bara för lag- och domstolsspråket utan över huvud taget för det språk som har skrivits av svenska författare i alla ämnen under många generationer.

 

    Professor TURE JOHANNISSON:
    Liksom hovrättspresidenten Kjellin anser jag, att verbens pluralformer kan slopas också i författningsspråket, utan att därigenom några praktiska svårigheter behöver uppstå. Risken för att klarheten skall bli lidande är inte stor. En övergång kan tvärtom direkt och indirekt bli ett medel att förenkla och förbättra myndigheternas språk.
    Att just nu påbjuda ett allmänt genomförande av singularformerna i vårt skriftspråk vore emellertid högst olämpligt och har inte heller föreslagits. Inte ens i tidningsspalterna har generella föreskrifter härom kunnat efterlevas. Det nuvarande tillståndet, med båda skriftformerna i tävlan med varandra, vållar inga allvarliga olägenheter. Ingen tvivlar längre på vilken väg utvecklingen skall gå, frågan gäller bara hur snabbt. I och för sig behöver den knappast påskyndas ytterligare, i varje fall så länge man håller sig till det som skrivs för dagen eller för den allra närmaste framtiden.
    Annorlunda ställer sig saken, om man ser till nya lagar och författningar. De bör inte vara skrivna på ett språk, som redan om ett par årtionden skulle te sig föråldrat för huvuddelen av svenska folket. Främst av detta skäl anser jag, att verbens pluralformer bör slopas i de lagtexter, som nu är under utarbetande.
    Här må nämnas en språklig förändring, som i viss mån bildar en parallell till den nu diskuterade, om ock med omvända förtecken, eftersom den från början helt tillhör skriftspråket. I en ännu opublicerad avhandling har jag undersökt bruket att utelämna hjälpverbet ha(va) i bisats. Det uppträder i svenskan från omkring 1670 och slår fullständigt igenom i de flesta stilarter redan inom en mansålder. Kanslispråket går inte i spetsen för utvecklingen men följer snart med. Konstruktionen är vanlig i 1734 års lag. I dennas rättegångsbalk före

 

19 —593004. Svensk Juristtidning 1959

kommer den överflödande ofta (vilket i och för sig bekräftar, att balken inte har fått sin språkliga utformning av den arkaiserande Cronhielm). En period som den följande, med idel supinformer, hade varit helt otänkbar sextio år tidigare. Med hjälpverbet infört i varje bisats, som bruket före 1670 krävde, hade den blivit otymplig.

 

    Nu wil enthera parten, som sielf wid Rätten när warit, eller ther fullmächtig haft, wisa domwillo, eller at andre sådane fel wid rättegången förelupit, at domen förthy ogillas bör, såsom: at dom är fäld af then, som ej warit til Domare lagliga förordnad, eller ej swurit Domare ed; eller at Rätten ej warit domför; eller at dömdt är öfwer thet, som ej instemdt, eller ther ej wädjadt, eller wad ej tillåtit warit; eller at then dom är ändrad, som wunnit laga krafft; eller at Rätten dömdt i hufwudsaken, innan parten fått utslag öfwer thet, som han förut inwändt och påmint; eller tå saken warit instemd til annan domstol; eller dömdt, laga målsman ohörd, öfwerthens rätt, som sielf ej kunnat efter lag, för Rätta swara; eller tå then, som saken drifwit, ej haft sakägarens fullmacht; . . . (RB 25:21).

 

    Utan att förlora i klarhet har 1730-talets lagspråk här vunnit i knapphet genom att tillgodogöra sig en syntaktisk nyhet, som då var ganska färsk.

 

    Hovrättspresidenten JOËL LAURIN:
    Jag instämmer helt med Kjellin. Själv har jag länge sökt verka för en modernisering av verbformerna i domstolsspråket i det mera speciella avseendet — även berört av Kjellin — att man inte skall använda konjunktivformerna bara för att utmärka indirekt anföring, och jag har här fått stöd av språkmän (se SvJT 1954 s. 410). Polisrapporternas och de gamla domböckernas »hadespråk» är väl också nu på avskrivning. Jag anser det vara en inte bara alldeles oundviklig utan också lycklig utveckling att även singularformerna slår ut pluralformerna. Och vi jurister har alls ingen anledning att hålla igen härvidlag, om vi vill uttrycka oss naturligt. Jag tycker visst att tiden är mogen att genomföra denna verbreform även i författningstext, och därvidlag får väl Kungl. Maj:t på något sätt bestämma sig. I fråga omdomar o. dyl. skall det naturligtvis som hittills bero på den skrivandes smak och uppfattning, men det nya slår säkert snart igenom. En del praktiska problem möter som vanligt vid en övergång som denna. Ett sådant är att man vid ändringar i äldre författningar torde få följa den gamla språkformen, liksom man väl åtminstone i princip gör i andra formella avseenden. Ett annat är att, medan man vid direkt citat ju får bibehålla de pluralformer som begagnats, man vid indirekt anföring torde böra översätta till singularform. Kanske kan man då ibland bli något betänksam, när det gäller att korrekt återge innehållet i sådant som en lagbestämmelse, men det synes konsekvent att även här låta det nya slå igenom; vill man nödvändigt få fram själva ordalydelsen får man väl citera.

 

    Kanslirådet GUNNAR WEJLE:
    Att predikatverbens ursprungliga singularformer användes även efter ett pluralt subjekt är numera en självklar sak säges — ordagrant — i den gällande undervisningsplanen för de obligatoriska skolorna (U

55, s. 76) på tal om rättningsarbetet, vilket skall »medvetet ställas i språkvårdens tjänst». Dock bör i de högre klasserna kongruensregelns tillämpning belysas. I de gällande metodiska anvisningarna för undervisningen i gymnasiet heter det beträffande språkets liv och historia: »Uppmärksammas bör de snabba förändringarna i stilmedlens valör. Det kan t. ex. påpekas, hur användningen av predikatets singular- respektive pluralform efter pluralt subjekt numera inte har samma stilistiska funktion som tidigare.» Vid »jämförande stilistisk textanalys» rekommenderas att ta upp lagtexter från skilda tider till komparativ analys, och angående smärre skriftliga uppgifter att utföras under lektionstid heter det: »Lämpligt är även att ge som uppgift att överflytta en text från en stilart till en annan, exempelvis en kungörelse till en ledig och lätt begriplig redogörelse.» Övningarna i skriftlig framställning har allmänt till uppgift att utveckla elevernas förmåga att uttrycka sig klart, språkriktigt och i lämplig stil.¹
    Det anförda synes ägnat att understryka uppgifterna om skolans strävanden att följa den språkliga utvecklingen även i förevarande hänseende.
    Övergången för några år sedan till att allmänt använda verbens singularformer skedde friktionsfritt inom t. ex. skolöverstyrelsen. Frågan hade där tidigare förts på tal och man hade gjort sig förtrogen med tanken. Redan snart efter det att det nya skrivsättet börjat användas torde för mången vinsten därav blivit påtaglig och skrivsättet förefallit så naturligt, att man reagerat mot att plurala verbformer alltjämt brukades i skrivelser m. m. från andra myndigheter. Olikheten i skrivsätt framträder särskilt tydligt vid jämförelse mellan, å ena sidan, ämbetsverkefts egna anvisningar o. d. som kan rubriceras såsom författningar i vidsträckt bemärkelse samt, å andra sidan, lagar och andra allmänna författningar.
    Plurala verbformer i allmänna författningar kan dock ännu så länge knappast betecknas som arkaismer. Man kan i detta sammanhang erinra om att i modern lagtext återinförts gammaldags uttryck för att kortfattat karakterisera med straffbud avsedda förfaranden. Dessa uttryck begagnas även i dagspressen utan att någon kritik riktats mot dem. Vad som givit anledning till kritik och berättigad sådan² är den besynnerliga svenska som i form av konstlad ordföljd, onödiga bestämningar och krystade formuleringar länge gjort och alltjämt gör sig bred i författningar, riksdagstryck, betänkanden och andra offentliga handlingar, särskilt på vissa sådana områden där frågor av ekonomisk art avhandlas. Tyvärr har dylika missförhållanden inom det officiella språket en motsvarighet i avarter inom allmän språklig »utveckling».
    Den nu föreslagna reformen med början eventuellt vid redigeringen av en av våra grundlagar innebär en följdriktig anpassning av det officiella språket till den godtagbara språkliga utvecklingen. Om den tillika ger anledning till sådan omdaning av textinnehållet att detta, bättre än nu på många håll är fallet motsvarar skäliga anspråk på»klartext», kan man skönja förverkligande av satsen att våra lagar skall vara skrivna för folket.

 

¹ Jfr »Om kanslistil och motivering» i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1958 s. 223.

² Se bl. a. den nämnda artikeln i FT 1958.

    Professor ERIK WELLANDER:

 

    Utan tvivel är det ett för svensk språkvård betydelsefullt ämne som Svensk Juristtidning har tagit upp med frågan om predikatsverbets numerusböjning. Denna får ju icke ses som en isolerad fråga, att besvaras med ja eller nej, den måste ses mot sin historiska bakgrund.Vad som nu närmast dryftas är endast ett led i den snabba utveckling som svenskan i vår tid genomgår. Det gäller en språkart som håller på att förlora sin gamla form men som ännu icke funnit en ny.
    Språkets s. k. utveckling innebär alltid att inom formsystem och ordförråd vissa uttrycksmedel komma ur bruk och andra träda i deras ställe. Vad som i våra dagar gör övergången från gammalt till nytt så problemfylld är att en ovanligt stor mängd förändringar aktualiseras på en gång, en naturlig följd av att en mot 1800-talets slut framträdande språkvetenskaplig doktrin nu har nått ut till den stora allmänheten.
    Det mest påfallande draget i den nu framvällande vågen av nyheter är att det hävdvunna skriftspråkets pluralformer hos predikatsverbet utträngas av talspråkets. För denna förändring har man särskilt inom folkskolan arbetat med sådan iver att för den nu uppväxande ungdomen verbformerna i satsen såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro te sig lika ålderdomliga som för den äldre generationen tackom och lovom eller vi göre veterligt. Sådana pluralformer som voro och gingo tillhöra icke längre de ungas aktivt behärskade ordförråd.
    Under sådana förhållanden är det uppenbarligen endast en tidsfråga, när den förenklade verbböjningen slår igenom i det allmänna skriftspråket. Frågan blir då om och när även så traditionsbundnastilarter som kyrkans språk och myndigheternas officiella språk böra följa exemplet.
    Här möta särskilda svårigheter, beroende på dessa stilarters speciella betingelser. Det officiella språk som brukar användas i lagar, författningar, domslut, utlåtanden, betänkanden, tjänsteskrivelser o. s. v. är sålunda något av ett »Weber-Meisterstück, wo ein Tritt tausend Fäden regt,.. . ein Schlag tausend Verbindungen schlägt». Allt hänger i hop med allt, en ändring på en punkt vållar rubbningar på oräknade andra punkter. Det är detta nödvändiga inre sammanhang i uttrycksmedlens system som försvårar genomförandet av varje mer påfallande nyhet.
    En officiell stil bör ju hållas enhetlig, höjd över regionala skiftningar, generations-, klass- och könsmotsättningar och individuella särdrag. I ämbetsskrivelser te sig egenheter, som röja författarens provinsiella ursprung eller ålder eller sociala miljö eller kön eller personliga smak störande.
    Detta behöver nu icke hindra att det officiella språket efter hand moderniseras, men en sådan modernisering, för närvarande allmänt fattad som ett närmande av skriften till det talade språket, bör ske varsamt, så vitt möjligt med bevarande av stilens enhetlighet. Från denna synpunkt sett äro sådana direktiv som att alla anföranden till statsrådsprotokollet skola avfattas med talspråkets pluralböjning av predikatet föga tillfredsställande. Det hjälper icke med en hänvisning till att dessa anföranden ha formen av ett skriftligt återgivande av muntlig framställning.

    I verkligheten är ju talet om dylika anförandens muntlighet en ren fiktion — den skriftliga karaktären är ju snarast extrem och praktiskt taget genomgående. Meningen med reformen var icke heller att få till stånd en ändring av verbböjningen efter talspråkets mönster utan att över huvud göra framställningen enklare, ledigare, lättare att läsa och förstå. Om stilen vid ändrad numerusböjning av verben skall kunna bevara sin enhetlighet, så måste framställningen i det hela mjukas upp, såväl i form som i ordval.
    Det är här svårigheterna inställa sig. Om man, för att ta ett konkret exempel, i formuläret för allmän självdeklaration övergår till förenklad verbböjning (det tycks ha skett år 1958), skall man då också övergå från icke och ej till inte, vilket skett samtidigt men endast delvis, från endast och blott till bara, vilket ej skett, från jämväl och även till också, från uppgifter angående till uppgifter om inkomst av kapital, från därest till om, från annorstädes till annanstans, från ifylla och genomläsa till fylla i och läsa igenom, från göra avdrag till avdraga eller avdra eller dra av, från avdrag sker till avdragas eller avdras eller dras av, från skola till ska? Förplikta verbböjning och negation i meningen Inkomst och förmögenhet överstiger inte vad somangivits i stycket 1 till ett har i bisatsen?
    Detta lilla axplock ur ett enda aktstycke torde vara tillfyllest för att visa hur pass invecklad frågan i verkligheten är. Det är icke nog med en mekanisk transponering från skrivet till talat språk. En sådans kulle ju vara berättigad om man kunde förutsätta att talspråkets uttrycksmedel alltid vore bättre och därför att föredraga. I själva verket måste i varje särskilt fall prövas, om övergången till talspråket från skilda synpunkter är önskvärd. Det är många önskemål som skola beaktas, det gäller språkets tydlighet, lättfattlighet, uttrycksrikedom,värdighet, välklang och åtskilligt annat.
    Det besvärande med den stiländring som det här ytterst gäller är att den oavlåtligt ställer skribenten inför kinkiga stilistiska val, som ge den insiktsfulle och för språkets nyanser känslige mycket huvudbry. Detta ständiga väljande utan ledning av direktiv eller mönster drar på ett störande sätt uppmärksamheten från innehållet till formen och vållar avsevärd tidsspillan. Vill man på allvar främja en ledigare framställningsform, så böra till de tvekandes ledning utarbetas några kortare prov av olika innehåll i form av parallelltexter med dels hävdvunnen och dels nu önskad stil, där åtminstone några av de mestframträdande svårigheterna visas vara på ett övertygande sätt övervunna.