REGERINGSFORMEN

 

AV PROFESSOR EM. NILS HERLITZ

 

Den 6 juni 1959 stannar man i allvarlig begrundan inför en lagtext, som till mycket väsentliga delar är 150 år gammal. Men de tankar, som regeringsformen väcker, växla.
    Mången gripes framför allt av det faktum, att grundregler, som 1809 uppdrogos för svenskt statsliv, hållits vid makt i halvtannat århundrade och alltjämt gälla, och ser kanske däri ett vackert vittnesbörd om statslivets kontinuitet och om livskraften hos de tankar som fingo form i grundlagsverket. Detta synsätt kunde kanske kallas historiskt: vad som värderas är det gamla som består. Historia är emellertid till sitt väsen dynamik. Och historien har haft sin gång. Regeringsformen har icke blott på mångfaldiga sätt omdanats utan också utan ändring lämnat stort spelrum för anpassning efter nya samhälls- och maktförhållanden. Till mycket avsevärd del stå de regler, som uttänktes 1809, såsom minnesmärken över en förfluten tid, icke som vägvisare för vår. Den »historiska» synen fångar stundom icke helt denna utveckling, bländad av statiska illusioner om oföränderlighet.
    I andras ögon består regeringsformens betydelse och förtjänst just däri att den givit fritt lopp åt utvecklingen: dess regler ha inte lagt några hinder i vägen för det politiska livets krafter, i vilka riktningar de än strävat, och vid behov ha de också kunnat sättas å sido i den »levande författningens» namn. De som tänka så vörda den gamla texten och se det till äventyrs som en vinning, att dess orubbade bestånd ger ett slags legitimation åt vad som skett — och kanske också åt vad som kan komma att ske — utan att den ändras. Men det är något som brister i denna tankegång: den ser inte på regeringsformen så som juristen ser på en lag, fattar den icke på allvar som en hörnsten i vår rättsordning.
    Minnet av regeringsformens tillkomst ger emellertid också näring åt ett tänkesätt, som rymmer blick för både utvecklingens krav och angelägenheten av en i anda och sanning rättslig reglering av statslivet, och som på samma gång tar fasta på det historiska arv som ännu är livskraftigt och livsdugligt.
    81 och 84 §§ regeringsformen ge utgångspunkten. Äldre grundlagsstiftare hade förutsatt, att deras verk skulle bli beståndande

 

20—593004. Svensk Juristtidning 1959

306 NILS HERLITZoch räknade icke med ändringar; man hade för övrigt sett med sådana ögon även på annan lagstiftning. Detta var möjligt därför att äldre tiders lagstiftare icke så som nutidens förutsatte en strikt tolkning och tillämpning. 1809 års män lade däremot vikt vid att regeringsformen skulle bli på allvar tillämpad (84 §). På samma gång innehöll 81 § en märklig nyskapelse: vägen öppnades för den omdaning som utvecklingen kunde påkalla — en väg som visserligen från början gjordes besvärligare än den nu är men alltid varit ganska framkomlig.
    På detta sätt befästes grundsatsen att statsmakternas utövning, lika väl som det enskilda levernet, skall bygga på lag och försiggå inom lagens gränser. Det är en grundsats, som har mycket djupa rötter i svenskt statsliv — alltifrån medeltidens konungabalkar, över konungaförsäkringar och äldre regeringsformer fram till den som nu gäller. Den har tiderna igenom brutit sig mot andra åskådningar som snarare sökt statsmaktens legitimering i det som den förmår uträtta till samhällets gagn än i dess rättsliga grund; både konungamakt och folkmakt ha på detta sätt under tidernas lopp haft håg att bryta lagens bojor. Att fasthålla vid principen om regeringsformen såsom underlag för maktutövningen innebär, om man så vill, att hävda ett »statiskt» betraktelsesätt. Men det är den grundläggande principens bestånd, icke laginnehållets, som hävdas. Tänkesättet leder tvärtom till en dynamisk syn, självklar för all rättsvård: lagen skall utvecklas allteftersom samhällsförhållandena växla, så att den förblir en levande kraft och icke stelnar till ett historiskt monument. Ju mer dynamisk en tid är, dess väsentligare är denna tanke. Och vår tid är mycket dynamisk.
    Meningarna skifta naturligtvis om vilka ändringar i regeringsformen som kunde erfordras, och därom skall här intet omdöme fällas. För ögonblicket synes nästan allting ställt under debatt. Men om en sak borde alla kunna enas. Regeringsformen är en ömtålig byggnad. Dess ord ha en innebörd, som ofta endast vid en mycket djup och mångsidig inlevelse i rättslivet blir uppenbar. Det gäller om många av dess bud men särskilt om dem som äro av mera central betydelse. Det fordras mycken omtanke, innan man ersätter dem med nya; detta hör också till respekten för det förgångna. Omtanken måste också i möjligaste mån riktas framåt; varje lagstiftare — och särskilt grundlagsstiftaren — har att räkna med en framtid som kan gestalta sig helt annorlunda än han föreställer sig, om hans perspektiv äro begränsade till nuet. Det är angeläget att många krafter, både ur det politiska livet och

REGERINGSFORMEN 307rättslivet, förenas i eftertanke och tankeutbyte, innan man går till sådana ändringar i regeringsformens ordning som tiden kan kräva.
    Också i ett tredje hänseende kan man resa kravet på respekt för det historiska arvet utan att därför räknas som baksträvare. Regeringsformen präglades helt av maktdelningens tanke. De 150 årens innebörd är framför allt, att det maktdelningssystem som den byggde upp raserats. Det vore en hopplös och meningslös strävan att söka återuppbygga det. Men grundtanken ligger djupare än de åt förgängelsen vigda former i vilka den kläddes. Att samhällsmakten skall utskiftas och utövas under samverkan och inbördes övervakning, icke samlas på ett håll, är en tanke som varit bestämmande för statslivet långt innan Montesquieu formade sina principer. Och den måste — om än i andra former än dem som uttänktes 1809 — fasthållas som ledstjärna för grundlagsvård, så sant vi ej vilja hamna i livsformer som äro främmande för vårt väsen.