SVENSK RÄTTSPRAXIS
OBLIGATIONSRÄTT
SKADESTÅND I UTOMOBLIGATORISKA FÖRHÅLLANDEN1952—1956
AV PROFESSOR FRITJOF LEJMAN
INNEHÅLLS FÖRTECKNING
Sid. Sid.Ersättning för s. k. immissioner o. d. 313 Ansvar för olycksfall i arbete .... 328Skada å byggnad genom grävning, Skada i militära förhållanden.....331
sprängning m. m............ 314 Skada i sjukvård ............ 332
Skada, orsakad av djur ....... 314 Skada inom undervisningsväsen ... 332Skada i följd av järnvägsdrift .... 316 Ansvar för stat och kommun såSkada i följd av automobiltrafik.. 316 som sådan i övrigt ........... 332Skada i följd av elektrisk anläggning 321 Skada genom tjänstefel m. m...333Rörelseidkares m. fl. ansvar gent- Skada, orsakad av eller åsamkad
emot utomstående......... 322 minderårig ............. 333
Fastighetsägares ansvar ....... 324 Skada, orsakad av sinnessjuk .... 335Väghållares ansvar ......... 325
Ersättning för s. k. immissioner m. m. I NJA 1952 s. 141 (FFR s. 67) var det liksom i NJA 1951 s. 55 fråga om skada, som ägare av en pälsdjursfarm åsamkats genom att pälsdjurshonor blivit skrämda av buller vid sprängningsarbeten utförda av kronan å grannfastighet och i följd härav kastat sina foster eller bitit ihjäl sina ungar. Kronan ålades skadestånd. Kronans rättsförhållande till den skadelidande hade emellertid här också obligatorisk anstrykning. Kronan hade nämligen fått till sig av vederbörande markägare upplåtet det område, där sprängningarna utfördes, för uppförande av befästningsanläggningar. Fastighetsägaren hade erhållit viss engångsavgift såsom vederlag. Avtalet hade godkänts av ägaren till pälsdjursfarmen, som arrenderade fastigheten i fråga. Avtalet ansågs icke medföra, att ägaren till pälsdjursfarmen avstode från skadestånd. Såsom motivering för skadeståndet åberopades därjämte den expropriationsrättsliga synpunkten, att upplåtelsen skett för försvarets ändamål och kunnat tvångsvis genomföras.
I NJA 1956 s. 223 (FFR s. 39) ansågs den, som inom visst område erhållit koncession att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter och därefter — utan att själv begagna sig av rätten — tillåtit andra att verkställa brytning, skadeståndsskyldig gentemot ägarna av närliggande fastigheter med anledning av att järnhaltigt vatten trängt in i avloppsledning och där orsakat fällningar, som medfört översvämningar. HD
ville här ej uttala sig om huruvida koncessionsinnehavare i denna sin egenskap svarade för skada genom brytning som skett med hans godkännande, men fann ändock, att koncessionsinnehavaren i förevarande fall finge stå för skadan, i det han utöver en bestämd penningersättning för brytningen betingat sig den vid nämnda tid betydande förmånen, att all bruten kol skulle levereras till honom. Det framhölls därvid också, att enligt 8 § i 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter, koncessionen icke finge överlåtas till andra utan Konungens medgivande.
Angående immissionsskador, för vilka ersättning utdömts, märkas vidare FFR 1953 s. 199 (NJA C 711) (skada å kräftfiske genom utsläppande av kloakvatten) och 1956 s. 311 (skada å tomatodling genom ogräsbesprutning å grannfastighet har ansetts skola ersättas men härpå grund av culpa).
Beträffande hinder i fastighets utnyttjande till följd av allmänna arbeten märkes NJA 1953 s. 42 (FFR s. 32), där ytterligare talan fördes mot kronan om ersättning på grund av det intrång i hotell- och restaurangrörelse (i Gottskär), som tidigare behandlats i NJA 1945 s.231. (Se förf:s översikt SvJT 1954 s. 367.) I det tidigare målet hade ersättning med anledning av själva avspärrningen vägrats, medan nu viss ersättning beviljades, under motivering att å mark till ifrågavarande fastighet utförts tillfälliga befästningsarbeten och förekommit militära transporter och övningar utan att rätt till sådant förfogande erhållits genom avtal eller rekvisition. Se vidare KARLGREN s. 36. Kronan hade i målet, såsom helt naturligt var, gjort invändning om att den genom det militära förfogandet uppkomna skadan uppkommit redan i och genom själva avspärrningen, för vilken emellertid ersättning vägrats i första målet. Invändningen ogillades, och utgången har enligt vad LECH upplyst (SvJT 1955 s. 10) dikterats av »ett av speciella förhållanden motiverat avsteg från vad i allmänhet bör gälla vid konkurrens mellan självständiga orsaker, när den ena orsaken är en icke ansvarsgrundande händelse». Kronan skulle eljest »genom att finna avspärrning påkallad» kunnat bereda sig möjlighet att utan påföljd företaga det rättsstridiga förfogandet. Jfr även ULF PERSSON, Skada och värde, s. 174, där det påpekas, att ansvarsfrihet vid alternativ konkurrens kan utnyttjas i illojala syften. Måhända kan rättsfallet tagas till intäkt för att den s. k. preventionssynpunkten bör tillerkännas ett visst icke ringa utrymme även i konkurrenssituationer.
Skada å byggnad genom grävning, sprängning m. m. Se här NJA 1955 s. 264 (FFR s. 67), anfört nedan under rörelseidkares ansvar vid byggnadsverksamhet.
Skada, orsakad av djur. Beträffande skada genom hund bekräftades i FFR 1952 s. 254 (SvJT 1953 rf s. 8) ståndpunkten, att förare av motorfordon (i förevarande fall motorcykel) måste exculpera sig för att bekomma fullt skadestånd, då hund sprungit i vägen för motorfordon. I förevarande fall erhöll motorcyklisten 3/4 av fullt skadestånd. Se härom FFR 1945 s. 325 från tidigare översikt. I FFR 1952 s.311 (hovrättsdom) hade en med 10 m. lång kedja kopplad hund rusat fram, varvid en person föll över kedjan. Han tillerkändes skadestånd
av hundägaren. Också hundägarens make, som ägde det hus, utanför vilket hunden var kopplad, ansågs på grund av vållande ansvarig gentemot den skadade, som var hyresgäst i huset. — Även då hund eljest icke direkt åsamkat skada, utan skadan uppkommit genom att den skadelidande fallit omkull efter att ha blivit skrämd av hund, som tidigare ofredat människor, utdömdes ojämkat skadestånd i FFR 1954 s.265 (hovrättsdom).
Vad angår hundbett ansågs i FFR 1954 s. 270 (hovrättsdom) den omständigheten, att den skadelidande lutat sig intill hunden i avsikt att smeka den, icke medföra, att han vore medvållande.
Även under här ifrågavarande rättsfallsperiod har i flera fall skadeståndsanspråk väckts mot ägare av hästar, som sprungit lösa på bete eller slitit sig och kommit upp på väg, där de vållat trafikolyckor. I flera fall har sådan talan ogillats såsom i FFR 1952 s. 268 och 294 och 1953 s. 334 (hovrättsdomar). Men när ägaren lämnat häst obunden eller utan tillsyn å allmän väg, bifölls talan, exempelvis i FFR 1952 s. 280, 1954 s. 222 och s. 297 (hovrättsdomar). Då förfarandet att lämna hästar utan kontroll i visst fall varit brukligt, såsom beträffande Visingsös remmarlag, blev utgången en annan i FFR 1955 s. 201 (NJA C323). Och då en häst vid en ridtur å Tranebergsbron i Stockholm skrämts och sparkat till en motorcyklist ansågs ryttaren i den föreliggande situationen icke ha eftersatt vad på honom ankommit för att ha hästen under kontroll och friades därför i FFR 1955 s. 184 (hovrättsdom) från skadestånd. Se jämväl FFR 1952 s. 193 (NJA C 876) (skada genom sparkar av häst).
I fråga om skada av kreatur anmärkes det säregna fallet NJA 1955s. 39 (FFR s. 6), där HD tillämpade det ålderdomliga stadgandet i BB 22: 7 p. 3 om ersättning för halva skadan, då »fä varder sargat av fä»på skada, som uppkommit genom att en tjur tagit sig in på grannfastighets inhägnade betesmark och där betäckt kvigor, vilka på grund av sin ringa ålder härav lidit skada och måst nedslaktas. Intressant är härvid majoritetens uttalande, att även om ifrågavarande stadgande ursprungligen avsett allenast det fall, att kreatur bita, stånga och slå varandra, det i allt fall numera finge anses tillämpligt å den i målet ifrågavarande skadan. Ur rättshistorisk synpunkt lärer en sådan tolkning icke heller vara alltför avlägsen. En skiljaktig ledamot, som ville ogilla skadeståndstalan, åberopade häremot försäkringsbolagens praxis att icke lämna ersättning för dylik skada utan vållande av den, som haft vård om tjuren. I FFR 1956 s. 362 (hovrättsdom) dömdes en lantbrukare till skadestånd, då han vid drivning av kor över allmän väg underlåtit tillse, att särskilda försiktighetsåtgärder vidtagits med hänsyn till trafiken, medan i FFR 1956 s. 389 (SvJT 1957 rf s. 36) (hovrättsdom) försummelse icke ansågs föreligga, då lantbrukare drivit kor, av vilka en varit brunstig, och därvid icke lyckats hålla dem i flock, med påföljd att den brunstiga kon angripit en människa.
Även skada av björn, har varit föremål för bedömande i FFR 1954 s. 207 (hovrättsdom), där björnägare med sin björn engagerats av filmbolag vid filminspelning och därvid blivit biten av björnen. Skadeståndstalan mot filmbolaget, grundat bl. a. på att bolaget drivit farlig verksamhet, ogillades.
Skada i följd av järnvägs drift. I fråga om skada å passagerare utdömdes skadestånd i FFR 1953 s. 340 och 1955 s. 266 (hovrättsdomar), i förra fallet när förare och biljettgranskare å Djursholmsbanan icke ägnat nödig uppmärksamhet åt avstigning med påföljd att passagerare fastnat i dörr och släpats med tåget, och i senare fallet att betalas av Stockholms spårvägsbolag i fall då förare av spårvägståg, som — då han stannat tåget och låtit passagerare stiga av å plats där refug icke var anordnad — icke tagit vederbörlig hänsyn till trafiken å gatan, med påföljd att den avstigande blivit påkörd av bil.
Beträffande järnvägs ansvar för olycksfall i arbete märkas två fall, där allmänna skadeståndsrättsliga regler skolat tillämpas beträffande järnvägsarbetare, nämligen FFR 1953 s. 7 (NJA C 20) (järnväg ansvarig för sin arbetslednings vållande beträffande skada, som drabbat växlare genom ras från järnvägsvagn och orsakats av att vagnens lämmar varit för låga i betraktande av lastningssättet) och FFR 1955 s. 338 (hovrättsdom) (då järnväg enligt sitt medgivande ålagts skadestånd för påkörning av en sin arbetare, har dennes ouppmärksamhet i samband med påkörningen ansetts vara av så lindrig beskaffenhet, att den ej föranlett jämkning).
Vad angår skador genom sammanstötning vid järnvägsövergång märkes NJA 1953 s. 191 (FFR s. 84), där det gjorts gällande, att en rälsbussförare, som åsidosatt av järnvägen meddelad säkerhetsföreskrift om högsta tillåtna hastighet vid passerandet av vägövergång, vore medvållande till bussens kollision med en lastbil, varigenom skador uppstått å bussen. Järnvägen invände, att föreskriften tillkommit uteslutande i järnvägens och dess trafikanters intresse samt alltså vore av helt intern natur. HD fann, att åsidosättandet av föreskriften icke i och för sig föranledde till att rälsbussföraren skulle anses medvållande till olyckan. (Angående bedömningen av medvållandet jfr BENCKERT i utlåtande i målet, USSING, Erstatningsret, 1946, s. 184, GRöNFORS s. 217 och Skadelidandes medverkan s. 37 samt KARLGREN s. 60.) — I NJA 1956 s. 520 gällde frågan framför allt, huruvida viss väg vore att anse såsom allmänneligen befaren och vederbörande järnvägsförvaltning därför skyldig att i enlighet med den s. k. plankorsningskungörelsen uppsätta vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar. Kollisionen hade inträffat sommartid. Medan hovrätten vid bedömningen av nyssnämnda fråga utgick ifrån vägens egenskap av utfartsväg för en bostadsbebyggelse (vintertid för ett 40-tal personer med 6—7 bilar och sommartid för ett 100-tal personer med 20—25 bilar) och icke ansåg vägen allmänneligen befaren, intog HD motsatt ståndpunkt med hänsyn till en trafikräkning, som skett under tre dagar sommaren före olyckan, d. v. s. sommaren 1953, och utvisat 250 motorfordon under dessa dagar. Järnvägen ansågs därför medvållande till olyckan. Däremot ansågs i FFR 1956 s. 383 (hovrättsdom) järnväg ej skyldig vidtaga siktförbättrande åtgärder vid vägövergång, då vägen endast tjänade som utfartsväg för en gård och trafiken å densamma var obetydlig.
Skada i följd av automobiltrafik. Angående begreppet motorfordon märkas FFR 1955 s. 229 och s. 271 (SvJT 1956 rf s.24) (hovrättsdomar), i vilka moped, vars motor var i obrukbart skick,
icke ansågs utgöra motorfordon, i följd varav berusad person, som framfört mopeden medelst trampning, icke kunde dömas för rattfylleri.
Såsom bristfällighet å bil har i NJA 1955 s. 495 (FFR s. 109) betraktats fel i låsanordningen — avsaknaden av en styrkrampa — till dörren å en skåpbil, mot vars dörrlås av espanjolettyp i och för sig anmärkning icke kunde riktas. I följd härav tillämpades bilansvarighetslagen, då passagerare fallit ut genom dörröppningen och skadat sig. Jfr nedan under ansvarsfördelning mellan förare och passagerare.
Beträffande begreppet förande av bil må hänvisas till FFR 1955 s. 224 (SvJT rf s. 33), där person som lett motorcykel, vars motor ej varit i gång, fällts till ansvar för förande av motorcykel under mörker utan tänd belysning. Det framhölls därvid, att syftet med bestämmelserna i 51 § vägtrafikförordningen motiverade, att i förevarande hänseende förande av motorfordon måste anses föreligga, eftersom eljest strängare föreskrifter i ifrågavarande avseende skulle gälla för stillastående fordon än för fordon, som förflyttades på dylikt sätt. Jfr den motsatta utgången i NJA 1951 s. 314 (beträffande rattfylleri) och de nyssnämnda rättsfallen, anförda ovan angående begreppet motorfordon, beträffande motor i obrukbart skick. Jfr ock nedan under bilansvarets fördelning och FFR 1956 s. 251 (NJA C 869) (trafikpost, som dirigerat stridsvagnskolonn ej jämställd med förare).
Spörsmålet om skada inträffat »i följd av biltrafik» har varit föremål för några avgöranden. I NJA 1954 s. 105 (FFR s. 18) hade en bil vid omkörning med stor hastighet förts nära intill den omkörda bilen, som därvid kört av vägen och skadats. Olyckan antogs, även om bilarna ej sammanstött, på grund av omständigheterna ha sådant samband med omkörningen, att den finge anses uppkommen i följd av trafik med den omkörande bilen. Jfr även FFR 1952 s. 25 (NJA C 189).— Vidare förtjänar att omnämnas FFR 1954 s. 371 (från Göteborgs rådhusrätt), där en bil påkört ett med anledning av arbete i en kabelbrunn uppsatt varningsmärke, som förankrats med en bensindunk, med påföljd att dunken fallit ned i brunnen, där den antänts genom en där befintlig blåslampa och bränt en arbetare till döds. Skadan ansågs avrådhusrätten ej uppkommen genom biltrafik, då påkörning med bil på förevarande sätt icke innefattade en typisk fara för brandskador av ifrågavarande slag.
Beträffande skador genom åtgärder i samband med lastning eller lossning märkes NJA 1956 s. 773 (FFR s. 186), där en skåpbils förare, som under ett uppehåll för inlastning av bagerivaror befann sig inne i bilen, öppnade bilens bakdörr oförsiktigt, med påföljd att en arbeterska, som kom med bagerivaror för lastning, blev skadad i handen. Skadan ansågs uppkommen i följd av biltrafik, sannolikt med hänsyn till det nära sambandet mellan skadan och bilens användande i trafik. (Jfr NJA 1956 s. 735 och häremot FFR 1954 s. 225, anförda nedanunder »öppnande av bildörr». Se även GRÖNFORS s. 237.) Ävenså tilllämpades bilansvarighetslagen i FFR 1953 s. 351 (hovrättsdom), då en väska fallit ned från en bagagehylla i en buss vid en knyck av bussen och skadat en passagerare. Jfr häremot FFR 1949 s. 25 från tidigare översikt och 1955 s. 332 (hovrättsdom).
I åtskilliga fall ha domstolarna haft att taga ställning till spörsmålet om eller i vilken utsträckning bilföraren varit vållande till skada.
I fråga om ouppmärksamhet beträffande vägbana märkas NJA 1952 s. 573 (FFR s. 183), där bilföraren såsom icke exculperad ålades fullt skadestånd, då backande bil påkört 5-årig gosse, som åkt på s. k. glida nedför en backe. Fullt skadestånd såsom övervägande vållande ådömdes också i FFR 1953 s. 274 (hovrättsdom) motorcyklist, som bakifrån kört på vägtrafikanter, trots att dessa gått på fel (vänster) sida av vägen och ansetts medvållande. Däremot fritogs bilförare från ouppmärksamhet i FFR 1954 s. 70 (NJA C 80) (lerbeläggning å väg), s. 86 (NJA C 140) och 1956 s. 371 (hovrättsdom) (påkörning av å vägkvarlämnad släpvagn). Jfr FFR 1955 s. 266 (ovan under skada i följd av järnvägs drift).
Vad angår underlåtenhet att avgiva signal har bilförare, som påkört fotgängare, vilken oförmodat begivit sig ut i vägbanan, frikänts i FFR 1954 s. 154 (NJA C 534). Jfr också FFR 1952 s. 215 (hovrättsdom). Häremot FFR 1952 s. 238 (anfört nedan under »öppnande av bildörr») och 1956 s. 326 (SvJT rf s. 66) (barn å vägbana) (hovrättsdomar).
Beträffande alltför hög hastighet har bilförare fällts i FFR 1952 s.16, anfört nedan under omkörning, samt s. 301 (SvJT rf s. 27) (hovrättsdom). Jfr också FFR 1955 s. 220 (SvJT rf s. 43) (hovrättsdom) beträffande körning å huvudled.
I fråga om hastigt öppnande av bildörr ha förekommit flera fall. I somliga har den påkörande fordonsföraren ansetts vållande. Sålunda bar denne i FFR 1952 s. 238 (hovrättsdom), där han hade ringa utrymme för omkörning av en trafikbil, som just stannat vid trottoarkanten, ansetts bort räkna med möjligheten att trafikbilens dörr skulle öppnas och därför bort avgiva signal. Trafikbilens förare ansågs ej medvållande. Vidare har i FFR 1954 s. 225 (SvJT rf s. 67) (hovrättsdom) skadeståndstalan ogillats mot passagerare i en vid trottoarkanten stillastående bil, då han genom öppnandet av en dörr i bilen skadat en cyklist, som oaktat gott utrymme på körbanan valt att passera tätt förbi bilen. Domen, vars resultat knappast synes acceptabelt, gavs emellertid med 2 röster mot 2. Jfr även FFR 1954 s. 192 och 1956 s. 380 (hovrättsdomar). — I flera fall har emellertid skadestånd ålagts föraren av den bil, vars dörr öppnats, såsom i FFR 1954 s. 256 (SvJT1955 rf s. 24) (hovrättsdom), (förare trafikansvarig, då minderåriga barn öppnat dörren) och NJA 1956 s. 735 (FFR s. 171) (förare trafikansvarig på grund av underlåtenhet att varna passagerare för faran att öppna dörr i ett fall, då dörren först ej gått ordentligt igen, varefter passageraren skolat stänga den ånyo). I allmänhet har i dylika fall också passageraren ansetts vållande, såsom i det sista rättsfallet, och i FFR 1953 s. 313 (bil, parkerad å huvudled), s. 317 och 1954 s. 192 (hovrättsdomar).
I fråga om sammanstötning mellan bilar vid vägkorsning har i många fall fråga uppstått vilken betydelse, som skall tillmätas den s. k. vänsterregeln. I ett par fall från Stockholms stad har denna ganska strängt tillämpats. Se härom FFR 1954 s. 289 (hovrättsdom) och NJA 1955 s.26 (FFR s. 1). I övrigt förefaller det, som om domstolarna framför allt då det gällt kollisioner i städerna, börjat visa benägenhet att taga mindre hänsyn därtill, särskilt då den från vänster kommande färdats med
alltför hög hastighet. Se sålunda FFR 1952 s. 13 (NJA C 75) samt FFR 1953 s. 28 och 1954 s. 203 (hovrättsdomar), i vilka båda sista fall den från vänster kommande ansågs till 1/3 medvållande, även som FFR 1955 s. 300 (SvJT 1956 rf s. 7), 1956 s. 293 och 376 (SvJT 1957 rf s. 6) (hovrättsdomar), där den från vänster kommande färdats från lokal körbana (vid Torsgatan i Stockholm), bigata resp. byväg och ansetts ensam vållande. I samma riktning går NJA 1954 s. 505 (FFR s. 63) angående kollision mellan bil och cyklist. Då två bilar kolliderat i vägkorsning och ingendera varseblivit den andra förrän i omedelbart samband med kollisionen, har vänsterregeln icke ansetts tillämplig i FFR 1953 s. 264 (SvJT 1954 rf s. 21) (hovrättsdom).
Då en av de bilar, som kolliderat, förts å huvudled, har såsom naturligt är, den andra bilen i allmänhet fått stå för hela skadan. I det mest kända målet av detta slag, en kollision strax norr om Hallandsåsen å riksväg nr 2 från tiden före stopplikts införande, där huvudledsbilen framfördes med bortåt 100 km:s hastighet, uttalade HD i NJA 1956 s. 688 (FFR s. 138), att det icke kan åligga trafikant på huvudled att vid vägkorsning nedbringa hastigheten, om trafiken å de vägar, som beröras av korsningen, samt den trafik, som kan iakttagas i närheten av korsningen, icke kan antagas giva anledning till trafikolycka. Jfr också FFR 1952 s. 283 och 1953 s. 294 (hovrättsdomar). I senare fallet förelåg ouppmärksamhet å den å huvudled framförda bilens sida, men vållandet bedömdes här såsom ringa i jämförelse med motsidans. Häremot bör ställas NJA 1954 s. 369 (FFR s. 30), där bilist vid kollision med en hästsläde på grund av trafikansvar fick stå för 1/3 av skadan.
Åtskilliga trafikolyckor ha skett i följd av omkörning. Ett flertal av dessa ha rört plötsliga manövrer av det omkörda fordonet. I dylika fall har oftast även den omkörande ålagts skadestånd. Se sålunda NJA 1954 s. 105, anfört ovan under biltrafik, FFR 1953 s. 194 (NJA C 640) (omkörning av hästskjuts, vars körsven underlåtit ge tecken att hästen var skygg; 1/2 skadestånd för den omkörande), 1953 s. 250 (SvJT1954 rf s. 5) (hovrättsdom) (omkörda bilens körriktningsvisare skymd; 1/4 skadestånd för den omkörande), 1954 s. 274, 1955 s. 226 (SvJT rf s.61) och s. 260 (hovrättsdomar). — Vad angår fall, då omkörningen föranlett kollision med mötande bil, har i FFR 1952 s. 16 (NJA B 4) även föraren av denna ansetts till 1/3 medvållande på grund av för hög hastighet, samt i FFR 1955 s. 362 (hovrättsdom), avseende den fruktansvärda s. k. Dalbodaolyckan, där en Volkswagenbil vid omkörning av en motorcyklist sammanstötte med en lastbil och alla sex i Volkswagenbilen dödades, den mötande bilens förare, som styrt åt höger förundvikande av kollisionen, ålagts halvt skadestånd, därvid det dock framhölls, att han varit försatt i en svår situation, som krävt ögonblickligt handlande.
Ett mera principiellt spörsmål på förevarande område upprullar FFR 1953 s. 331 (hovrättsdom), där vid en kollision ingendera föraren ansetts exculperad, men med hänsyn till den omfattning, i vilken vardera förarens i vissa angivna hänseenden möjligen felaktiga körsätt kunde antagas ha bidragit till sammanstötningen och de därvid uppkomna skadorna, den ene föraren ålagts utgiva ett till 2/3 skäligen jämkat skadestånd med frångående av den vanligen förekommande
hälftendelningen. Om detta spörsmål kan hänvisas till MALMAEUS i SvJT 1954 s. 426 och 676 i polemik mot GRÖNFORS, Skadelidandes medverkan s. 166 och SvJT 1954 s. 673.
Angående sammanstötning mellan bil och järnvägståg se ovan beträffande skada i följd av järnvägsdrift.
I fråga om påkörning av djur se ovan under skada, orsakad av djur.
I fråga om särskilda åtgärder av bilförare ägnade att framkalla olycksfall ansågs bussförare i FFR 1952 s. 198 (NJA C 882) exculperad beträffande skada, som skett genom att passagerare fallit omkull vid en lätt inbromsning, då trafikanter, särskilt i stadstrafik, måste räkna med dylika inbromsningar. I ett annat fall, FFR 1952 s. 223 (hovrättsdom), då inbromsningen föranlett kollision mellan en bakomvarande bil och en annan, utdömdes skadestånd. I detta sammanhang kan även upptagas FFR 1953 s. 231 (hovrättsdom), där föraren av traktor med tillkopplad rullharv under tillfälligt uppehåll lämnat harven på vägen, där den påkörts av motorcyklist, och på grund härav ålades till 1/3 jämkat skadestånd till motorcyklisten. — Ett fall där en mera allmän fråga om bristande rättsstridighet uppkommit, refereras i NJA 1956 s. 597 (FFR s. 123), där bilförare, som hade i uppdrag att hämta mjölkflaskor å mjölkbord, gjorde gällande, att han ägde befogenhet att föra sin lastbil även på högra sidan av vägen, en invändning, som emellertid icke godkändes.
Spörsmål angående bilansvarets fördelning ha förekommit i några fall. I FFR 1952 s. 165 (NJA A 44) blev en person, som gick å allmän väg, påkörd och dödad av en bil, tillhörig honom själv och förd av hans son. Vållande ansågs ligga sonen till last men medvållande fadern på sådant sätt, att utgående skadestånd med hänsyn därtill borde jämkas till hälften. Ett belopp, motsvarande halvt skadestånd utdömdes ock av bilens försäkringsgivare. En ledamot, som bedömde föraren såsom endast presumtionsansvarig, utdömde endast 1/4 skadestånd pågrund av den påkördes ansvar enligt bilansvarighetslagen. Jfr här NJA1943 s. 221. I ett annat mål, NJA 1956 s. 78 (FFR s. 17), där två motorcyklar kolliderade under sådana förhållanden, att båda förarna hade presumtionsansvar, skadades den ena motorcykelns ägare, som medföljde såsom passagerare å denna. Han utbekom halvt skadestånd av sitt försäkringsbolag, vilket endast medgivit skadestånd till 1/4. Ägaren har följaktligen i sin egenskap av skadelidande (icke medvållande) passagerare rätt att av sin förare uttaga ett belopp, som enligt 3 § bilansvarighetslagen utgör hälften av hela skadan och icke blott hälften av vad som återstår, sedan från skadan avräknats vad som utgått från motsidan enligt 5 § i lagen; förarens och motsidans ersättningsskyldighet är i princip solidarisk. Angående konsekvensen härav se närmare särskilt yttrande i målet av justitierådet WALIN. — I detta sammanhang bör också anmärkas FFR 1954 s. 130 (NJA C 446), där ägaren till en bil låtit en bredvid honom i framsätet sittande person, som saknade körkort, styra bilen och använda gaspedalen, medan ägaren i övrigt själv manövrerade den. Då bilen härvid körde i diket, skadades personen i fråga. Då båda ansågos såsom förare av bilen och i lika grad vållande till skadan, ålades ägaren att gälda ett till hälften jämkat skadestånd. Även vederbörande trafikförsäkringsgivare ansågs böra ansvara därför, eftersom jämlikt 3 § trafikförsäkringslagen denne är an-
svarig för skada å förare av fordon, då försäkringstagaren är för sådan skada ansvarig. Jfr även FFR 1952 s. 321 (hovrättsdom), där skadeståndsanspråk av motorcykelägare såsom passagerare mot förare av bil, med vilken motorcykeln kolliderat, jämkades, då ägaren ansågs vållande, genom att ha låtit en 15-årig flicka köra motorcykeln.
I vissa fall har frågan gällt ansvarets fördelning mellan bilförare och passagerare eller annan dylik person. I NJA 1956 s. 591 (FFR s. 117) ansågs passagerare å en lätt motorcykel, som emot förbud i vägtrafikförordningen medföljt å motorcykeln efter överenskommelse med dess förare men utan ägarens vetskap, berättigad till fullt skadestånd av ägaren i anledning av att motorcykeln kolliderat med bil. Det rörde sig emellertid här närmast om en kausalitetsfråga, då omständigheterna i målet icke utvisade, att passagerarens medföljande »medverkat till sammanstötningen». Jfr KARLGREN s. 59 not 16. I ett annat mål FFR 1954 s. 285 (hovrättsdom) antogs, att passageraren vetat, att motorcykeln icke var inrättad för passagerarbefordran, samt att hans medföljande gjort manövreringen svårare, varigenom i varje fall skadans omfattning ökat. Av denna anledning jämkades passageraren tillkommande skadestånd. Jfr här även FFR 1956 s. 418 (hovrättsdom), därmed liknande motivering passageraren å en vanlig cykel ålades skadestånd till en påkörd. I detta sammanhang kan även anmärkas FFR 1953 s. 146 (NJA C 359) (berusad passagerare, som genom ofrivilliga rörelser irriterat förare under körning, tillerkänd ojämkat skadestånd, enär han, då han tog plats i bilen, ansågs sakna förmåga att ta vård om sig själv och därför icke försatt sig själv i den situation, som innebar risk för honom). — I några fall har passagerare fått vidkännas jämkning på grund av det sätt han placerat sig i bil. Se sålunda NJA 1955 s. 495 (FFR s. 109), anfört ovan under bristfällighet å bil (placering intill bakdörren i skåpbil med kännedom om att dörrens lås var bristfälligt) och FFR 1955 s. 238 (hovrättsdom) (riskfylld placering med huvudet över lasten i en lastbil vid passerandet under en bro). Jfr också FFR 1955 s. 328 (hovrättsdom) (person, som hjälpt till att sätta igång en bil ansågs själv böra svara för skada på grund av riskfylld placering vid startförsöket och uppmaning till bilföraren att starta motorn).
Frågan om olovligt brukande av motorfordon bedömdes i FFR 1953 s. 329 och 1954 s. 344 (hovrättsdomar). I båda fallen ansågs olovligt brukande icke föreligga. I det förra hade en officer, som saknat vederbörligt militärt körtillstånd, begagnat en kronan tillhörig bil för en resa i tjänsten. I det senare hade en chaufför av bilägaren, som var hans arbetsgivare, beordrats till ett verkstadsbesök med bilen och att därefter insätta densamma i ägarens garage. Efter verkstadsbesöket hade han utfört en del privata körningar, men var sedermera på återväg till garaget vid det tillfälle, då han påstods ha brukat bilen utanlov.
Angående jämkning av bilägares skadestånd mot någon, som icke är trafikant, se nedan under väghållares ansvar.
Skada i följd av elektrisk anläggning. På detta område märkes främst NJA 1956 s. 229 (FFR s. 46), där åtskilliga frå-
gor angående tillämpningen av bestämmelser i 1902 års lag om elektriska anläggningar berördes. I anledning av att eldsvåda uppstått i en byggnad, gällde det här främst att bedöma vissa spörsmål rörande en kortare införingsledning, som ledde ström från ett elverks luftservisledning in till byggnaden och sedan fortsatte till en servisapparat. Elverket ansågs såsom innehavare av införingsledningen, då verket ensamt ansågs ha utövat bestämmanderätten däröver. Denna bestämmanderätt synes enbart ha grundats på att enligt författning endast elverkets eget folk haft behörighet att utföra installationsarbete å ledningen ifråga. (Jfr häremot NJA 1949 s. 544 från järnvägsskadelagens område.) Majoriteten i HD lämnade öppet, huruvida införingsledningen varit att hänföra till s. k. husinstallation enligt 4 § 3 st. nämnda lag ävensom huruvida den utgjort självständig anläggning. Samma majoritet ansåg emellertid, att ledningen, till den del den befunnit sig utanför byggnaden, i det föreliggande fallet icke varit förlagd inom inhägnad gård, eftersom gården icke omgivits med stängsel eller därmed jämförlig avstängningsanordning. Två ledamöter yttrade, att det icke kunde ställas särskilt höga krav på effektiviteten i avspärrningsanordningar runt en gård, för att denna skall anses vara i lagens mening inhägnad, men ansågo inhägnad i förevarande fall icke styrkt; gården var å alla sidor omgiven av träd, häckar och buskar.
Angående grov vårdslöshet i 1902 års lags mening kan nämnas FFR 1955 s. 215 (NJA C 834). Då en byggnadsarbetare under cementeringsarbete svängt en bräda, mättad med fuktighet, i luften, så att den berört en elektrisk högspänningsledning, med påföljd att arbetaren dödades, ansågs grov vårdslöshet från arbetarens sida icke föreligga, eftersom han — även om han genom anslag och tillsägelse varnats för ledningen — icke medvetet utsatt sig för risken att skadas av elströmmen.
Jfr på detta område även FFR 1952 s. 316 (SvJT 1954 s. 45) (talan om ansvar ävensom om skadestånd ogillad beträffande verkställande direktör i kraftaktiebolag, vilket låtit framdraga en elektrisk ledning över en till allmänt begagnande upplåten gata, därvid en cyklist påkört ledningen under arbetet med dess anbringande).
Rörelseidkares m. fl. ansvar gentemot utomstående. Beträffande fall, som röra byggnadsverksamhet, må nämnas FFR 1952 s. 249 (hovrättsdom). I detta hade en arbetsledare i ett byggnadsaktiebolag, vilken rekvirerat sprängämnen, uppdragit åt basen för ett arbetslag att handhava och förvara ett handförråd av sprängämnen. Genom att denne låtit nyckeln till lådan med sprängämnen stundom förvaras under lådan fick en åttaårig gosse en dag tag på nyckeln och tillägnade sig sprängkapslar, vid vilkas avbrännande han skadades svårt. Medan skadeståndstalan mot arbetsledaren ogillades, ansågs byggnadsbasen intaga en så självständig arbetsledarställning, att bolaget förpliktades att solidariskt med honom ersätta skadan, varav emellertid gossen på grund av medvållande fick vidkännas hälften. Se även FFR 1952 s. 303 (hovrättsdom) (målare förpliktad ersätta hyresgäst skada å möbler, som uppkommit genom bristfällig övertäckning av möblerna under målningsarbete i lägenhet). Anmärkas kan under denna rubrik också FFR 1953 s. 20 (NJA C 73) (ägare av ångbåts-
brygga ålagd skadestånd till ångbåtsresenär i anledning av bristfällig förtöjningsanordning å bryggan).
Ett synnerligen intressant fall refereras i NJA 1955 s. 264 (FFR s.67). Här gällde spörsmålet, huruvida ansvarighet för skada, uppkommen i följd av sprängningsarbeten å byggnadstomt inom tättbebyggt område i köping, skulle anses ha oberoende av vållande inträtt för bergsprängare, som enligt avtal med vederbörande byggnadsentreprenör ombesörjt sprängningsarbetena. Skadan utgjordes dels av kroppsskada å person, som befann sig i närliggande byggnad och dels av skada å därstädes befintlig lösegendom. Bergsprängaren hade åtagit sig arbetet mot viss ersättning för kbm och biträddes i arbetet av sin bror och son, en av honom anlitad arbetare och dessutom några av byggnadsentreprenörens arbetare, vilka alla avlönades av bergsprängaren. Denne bekostade materialen och arbetsredskapen och ägde behålla överskott på den med byggnadsentreprenören avtalade ersättningen. HD:s majoritet inledde sin dom med att konstatera det i rättspraxis fastslagna förhållandet, att sprängningsarbeten med hänsyn till sin art och den risk för skada de innebära, kunna föranleda strikt ansvar. Majoriteten förmenade emellertid, att på dylik grund förd talan emellertid »i förevarande fall» — om än bergsprängaren ombesörjt arbetena såsom självständig företagare enligt sitt avtal, — i alla händelser icke kunde föranleda skadeståndsskyldighet för denne gentemot de i målet avsedda skadelidande. Två ledamöter åberopade, att bergsprängaren ombesörjt arbetena såsom självständig företagare och fann honom med hänsyn till den med arbetet förbundna risken vara skyldig ersätta de ifrågakommande skadorna. — Majoritetens dom är förvisso föga upplysande. Sannolikt torde väl meningen ha varit, att arbetena i förevarande fall icke voro av den omfattning, att strikt ansvar kunde statueras. I så fall har domen icke så stort intresse. Men innebörden av domen synes också enligt ordalagen kunna vara den, att bergsprängaren väl i och för sig kunde betraktas såsom självständig företagare, varvid emellertid det strikta ansvaret i förevarande fall icke därmed vore delegerat till honom utan åvilade byggnadsentreprenören eller byggherren, som icke instämts i målet. Möjligen kan man även tänka sig den tolkningsmöjligheten, att sådan skada, varom i målet var fråga, nämligen å person och lösegendom, icke omfattas av det strikta ansvaret. — Enligt förf:s mening borde den naturliga lösningen vara att i första hand ålägga byggherren-fastighetsägaren det strikta ansvaret. Det är för dennes räkning sprängningsarbetena ske och entreprenören äger ofta icke den bärkraft, som synes erforderlig för strikt ansvar. Fastighetsägarens intresse att avbörda sig detta ansvar genom att anlita en självständig företagare synes icke väga så tungt som tredje mans, d. v. s. en grannes, intresse att ha säkerhet för dylika skador. Belägg för att entreprenör ålagts dylikt strikt ansvar synes heller icke kunna hämtas ur praxis, om man bortser från NJA 1948 s. 303, vilket rättsfall emellertid är föremål för delade meningar (jfr å ena sidan KARLGREN, s. 162—3, å andra sidan HULT, Juridisk debatt s. 196 och STRAHL, Utredning s. 13). Givetvis kan frågan om entreprenörs strikta ansvar komma i annat läge, om ett allmänt, politirättsligt influerat strikt ansvar kan statueras. Jfr om ifrågavarande problem LEJMAN,
Skadeståndsskyldighet vid anlitandet av självständig företagare i FFP 10 s. 102. Se om förevarande fall jämväl de i viss mån olika utläggningarna hos KARLGREN s. 180 och LECH & BECKMAN i TfR 1956 s. 275. Se jämväl Förslag till jordabalk 1947 s. 134 ff.
Ett fall rörande ansvar för försäljare förekommer i FFR 1954 s. 280 (hovrättsdom). Här hade en detaljist sålt s. k. ollonskott till några gossar i 10-årsåldern utan att skotten varit förpackade i paket med påskrift, att de ej finge råka i händerna på barn. Enligt gällande bestämmelser fick försäljning av ollonskott icke ske till personer, som icke fyllt 18 år. Då gossarna därefter börjat experimentera med att få skotten att explodera genom slag med en sten, hade en 8-årig gosse av nyfikenhet kommit till platsen. Denne blev skadad i ögat. Detaljisten ansågs vållande, då han måst räkna med att betydande risk förelåg, att skotten av de barn, som köpt dem, komme att användas för annat ändamål än det avsedda. Däremot friades grossisten. Den 8-årige gossen ansågs icke medvållande. Jfr FFR 1952 s. 1 (NJA C 11), anfört nedan under olycksfall i arbete.
Såsom egentligen kontraktsrättsliga fall kunna nämnas NJA 1952 s. 184 (FFR s. 71) (försäljare ansvarig för märkbläck, som uppgivits vara vattenfast men åstadkommit skada vid dekorering av sidenhalsdukar) samt FFR 1956 s. 231 (hovrättsdom) (kund å bensinstation skadad genom fall i s. k. smörjgrop).
Slutligen skola upptagas några fall av skadeståndstalan mot arrangör av festtillställning e. d. I NJA 1954 s. 95 (FFR s. 12) hade en person, som uppehöll sig utanför räcket till en av Stockholms stad för allmänheten upplåten dansbana och därifrån åsåg en dans, blivit skadad i ögat av en lampglob, som föll ned från en belysningsstolpe vid dansbanan. Staden ålades skadestånd på grund av underlåtenhet att tillse, att anordningen varit ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande och oberoende av att den uppsatts av en av staden anlitad entreprenör. Se jämväl FFR 1955 s. 163 (NJA C 164) (talan ogillad beträffande skada genom skärvor från glasruta, sönderslagen i samband med trängsel vid utgång från danslokal) och s. 356 (hovrättsdom), (ägare av badplatsanläggning med hopptorn ansvarig för skada, som tillfogats simhoppare genom stöt mot undervattensklippa nedanför hopptornet; jämkning till 2/3 på grund av simhopparens medvållande).
På förevarande område har också förekommit ett principiellt spörsmål rörande s. k. passiv identifikation. I NJA 1955 s. 102 (FFR s. 25) jämkades skadestånd som skulle utgå till ägare av hästskjuts, som blivit skadad vid kollision med bil, i ett fall, där den som körde hästskjutsen för ägarens räkning bedömdes såsom vållande, medan bilföraren befanns icke exculperad. Jfr motiveringen för den sålunda intagna ståndpunkten i särskilt yttrande i målet av justitierådet WALIN. Se härom vidare MALMAEUS och ÖSTBERG i SvJT 1947 s. 68 resp. 298 och GRÖNFORS, Medverkan s. 120 ff.
Fastighetsägares ansvar. Först må här anmärkas, att rättsfall angående skada genom halkning behandlas, såsom i tidigare översikter skett, i ett sammanhang, nedan under väghållares ansvar.
I fråga om snöras, som åstadkommit skada å bilar, förekomma de båda fallen FFR 1952 s. 92 (NJA C 350) och 1953 s. 239 (hovrättsdom).
I båda utdömdes skadestånd, i det förra främst med samma motivering som i det bekanta fallet NJA 1949 s. 704 från föregående översikt. I båda fallen hade snö legat kvar på hustaken sedan c:a fyra dagar före olycksfallen; vidare ansågos icke de avspärrningsanordningar med slanor, som i båda fallen företagits å trottoarerna, tillfyllest för att varna biltrafikanterna. För skada genom snörensning från kaserntak blev kronan ansvarig till 2/3 gentemot minderårig pojke i FFR 1956 s. 320 (hovrättsdom), närmast på grund av kasernunderofficers culpa in instruendo i avseende å snörensningen.
Beträffande fall från stege å hustak ogillades skadeståndstalan mot fastighetsägare i de båda fallen FFR 1954 s. 135 (NJA C 464) beträffande sotare och 1956 s. 213 (NJA C 115) beträffande plåtslagare. Motiveringen var, att fastighetsägaren saknat anledning förutse att någon på sätt som skett skulle komma till skada. I förra fallet åberopades även den skadades tidigare begagnande av stegen utan att han därvid gjort anmärkning och i senare fallet den ifrågakommande stegens allmänna förekomst å orten. Ävenså ogillades talan mot fastighetsägare i FFR 1952 s. 286 (hovrättsdom) angående en äldre kvinnlig butikskunds fall från butikens yttertrappa, som icke varit försedd med ledstång. (Jfr NJA 1943 s. 114.) Kundens förtrogenhet med förhållandena på platsen åberopades. — Bland övriga fall märkas FFR 1952 s. 205 (hovrättsdom) (alltför låg dörröppning till affärslokal; talan ogillad), och s. 289 (hovrättsdom) (talan angående koloxidförgiftning bifallen på grund av otillfredsställande arbetsförhållanden i pannrum). Se jämväl FFR 1956 s. 386 (hovrättsdom) (anställd, som kostnadsfritt fått nyttja stuga å arbetsgivarens fastighet, har ansetts nyttja stigen till stugan på egen risk). Jfr angående olyckshändelser på grund av brister i vägbana nedan under väghållares ansvar.
Väghållares ansvar. Ett allmänt spörsmål angående ansvarför underlydande på ifrågavarande område blev aktuellt i FFR 1956 s.193 (NJA C 40), där kronan förklarades ansvarig för försummelse av en väghyvels förare. Detta motiverades med att, även om föraren icke innehaft förmans eller annan mera självständig ställning, det måste åligga kronan att svara för att vägen vore i sådant tillstånd, att den icke vore farlig för trafikanter. Försummelsen hade bestått i att väghyveln hade kvarlämnat en jordtorva på vägen, med påföljd att en motorcyklist kört omkull. Skadeståndet jämkades till 3/4, enär motorcyklisten icke exculperat sig. Domen, som i den del den här äger intresse, formulerats av underrätten förefaller influerad av kontraktsrättsliga synpunkter på ett sätt, som är mera ovanligt i nyare rättspraxis.
I fråga om skyldighet att anordna skyddsanordningar vid väg må först nämnas FFR 1952 s. 158 (NJA C 599), där vägtrafikant ansågs på egen risk ha begagnat sig av en plankgång vid ett vägarbete, vilken icke var försedd med skyddsräcke och var avsedd för arbetare vid vägarbetet. Jfr FFR 1956 s. 386, anfört ovan under fastighetsägares ansvar. För underlåtenhet att anordna skyddsräcke blev i FFR 1954 s.164 (NJA C 884) fastighetsägare i vederbörande hovrätt skadeståndsskyldig, då cyklist råkat köra ned i hans garagenedfart, och av liknande anledning utdömdes skadestånd i FFR 1954 s. 357 (hovrätts
dom), där traktor kört av en väg i en kurva (traktorföraren medvållande, då han ansågs bort välja en annan väg för den tunga traktorn).— I NJA 1955 s. 89 (FFR s. 13) ansågs kronan såsom väghållare i ettfall (I) icke ansvarig för s. k. överplogning av väg, då överplogningen icke hade större bredd än 30 cm., men ålades i ett annat fall (II) skadestånd, då överplogningen uppgått till c:a 60 cm. Likaledes utdömdes skadestånd i FFR 1955 s. 320 (hovrättsdom) på grund av bristande utmärkning av dike, som sedan två dagar genom plogning varit igenfyllt av snö. — Se jämväl NJA 1956 s. 762 (FFR s. 176), som lämpligen behandlas i samband med regressrätt, FFR 1956 s. 206 (NJA C 102)(avsaknad av vägräcke, som bort finnas, medförde ej skadestånd, då det icke vore osannolikt, att de ekonomiska följderna av en sammanstötning med ett vägräcke icke blivit mindre svåra) och s. 339 (hovrättsdom) (skadestånd utdömt för bristande skyddsåtgärder för ledningsstolpe i körbana å gata).
I anledning av bristningar och ojämnheter i vägbana har skadeståndstalan förts mot väghållare i flera fall. I FFR 1953 s. 319 (hovrättsdom) ogillades cyklists talan om skadestånd, då det här rörde sigom en grusväg, där mindre fördjupningar voro regelmässiga företeelser. Däremot bifölls skadeståndstalan i FFR 1953 s. 364 (hovrättsdom) (gupp i vägbanan å allmän väg, där vägarbete pågick), i FFR 1954 s.170 (NJA C 944) (svacka i vägbana, som förefunnits sedan flera dagar) samt i FFR 1955 s. 304 (hovrättsdom) (svacka i vägbana på länshuvudväg, som medfört, att släpvagn till långtradare vält).
Vad därefter beträffar vägtrafikolyckor, som inträffat till följd av underlåten sandning från väghållarens sida ha flera fall varit under domstolarnas bedömande. Det mest bekanta torde vara NJA 1953 s. 144 (FFR s. 42), där även en regressfråga blev aktuell. Det gällde en svårartad olycka genom en bilkollision en vintersöndag kl. 14.30 å den s. k. Stockholmsvägen inom Uppsala stads område. Sandning synes här icke ha skett under det närmaste dygnet före olyckan, trots att vägen var Uppsalas viktigaste infartsväg och temperaturen medfört risk för isbarksbildning. Kvällen innan hade också en gångtrafikant halkat omkull på vägen och blivit påkörd. Obetydligt snöfall hade förekommit under natten före bilkollisionen, men marken var vid tillfället bar. Staden ansågs vållande till olyckan, och en invändning, att sandning på grund av vägens egenskap av betongväg icke skulle gjort nytta, underkändes. Bilföraren ansågs emellertid icke exculperad, och då härefter fråga uppkom om storleken av det skadestånd, vederbörande trafikförsäkringsbolag i regressväg ägde utkräva av staden, ansågs detta jämlikt grunderna för 2 § bilansvarighetslagen böra jämkas till hälften, trots att staden icke var vägtrafikant. I NJA 1953 s. 417 (FFR s. 128) rörde det sig om en huvudled, som korsade järnvägen Eslöv—Kristianstad och hade stor trafikintensitet. En tankbil hade på morgonen omkring kl. 8.30 icke kunnat bringas att stanna å den hala vägbanan, som sluttade ned mot järnvägsövergången, med påföljd att bilen kolliderat med tåget. Skadestånd, som på grund av medvållande jämkades till hälften, utdömdes. Det uttalades därvid, att sandning bort ske under tiden mellan arbetets början och första tåget vid 1/2 9-tiden på morgonen. Vidare framhölls att sandningsberedskapen varit otillräcklig i
betraktande av temperaturförhållandena under dygnet före olyckan och med hänsyn till att ingen av de anställda vägarbetarna, på vars uppgifter man beträffande behovet av sandning till stor del litade, varit bosatt i närheten av olycksplatsen. Likaså blev Nyköpings stad skadeståndsskyldig i FFR 1953 s. 105 (NJA C 267) under omständigheter, som voro mycket liknande dem, som förekommit i Uppsalafallet. Det rörde sig här om en rikshuvudväg inom Nyköpings västra område, och olyckan hade också här inträffat vid 14.30-tiden på dagen; halkan hade uppstått vid 9-tiden på dagen, men vägen, som var en betongväg, hade icke under dagen sandats. Talan bifölls även i hovrättsdomarna FFR 1954 s. 357, anfört ovan på tal om skyddsanordningar, 1955 s. 275 (halka å allmän väg hade efter väderleksomslag inträtt tre timmar före olyckan utan att sandning skett; jämkning på grund av bristande exculpation) och 1956 s. 400 (halka å riksväg, där olycka inträffat kl. 10.30 på morgonen men sandning ej skett sedan ett dygn tillbaka).
Slutligen böra i detta sammanhang anmärkas ett flertal fall, där gångtrafikant kommit till skada vid halka å is. I NJA 1953 s. 162 (FFRs. 61) riktades talan mot vice värden till en fastighet i Karlstad, utanför vilken en kvinna halkat och skadat sig på trottoaren omkring kl. 15. Det hade snöat samma dag sedan kl. 11.15, särskilt häftigt mellankl. 12 och kl. 14. Sandning hade icke skett sedan kl. 7 på morgonen. Det uttalades, att sandning under den tid snöfall pågick skulle medfört nytta endast för kort stund, och talan ogillades följaktligen. I ett annat mål FFR 1953 s. 123 (NJA C 335) gällde det halkning å en körbana i Skövde vid ungefär samma tid på dagen. Snöfall hade förekommit på morgonen och sandning av stadens gator hade påbörjats kl.11.30, därvid emellertid ifrågavarande gata icke blivit sandad före olycksfallet. Staden invände, att sandning å ifrågavarande gata blott ifrågakomme för fordonstrafikens behov. Utredning synes ha visat, att gångtrafiken å platsen för olyckan var obetydlig. Med hänsyn till de angivna omständigheterna ansågs staden icke ha visat försumlighet, varför talan ogillades. Densamma blev också utgången i hovrättsmålen FFR 1952 s. 230 (olycksfall å gångbana i Gävle hade inträffat kl. 5.15 på morgonen och sandning hade ägt rum kl. 21 föregående dag; sandningsskyldighet på morgonen hade icke gjorts gällande), 1953 s. 227 (olycksfall å gångbana i Malmö under pågående snöfall), s. 229 (olycksfall å gångbana i Fagersta, där isbildning inträtt under timmen före olycksfallet), s. 323 (olycksfall å körbana i Gävle under pågående snöfall) ävensom FFR 1953 s. 236 och 1954 s. 189 (halkning å iskant resp. isbildning å körbana i Uppsala resp. Tranås; i förra fallet ansågs renhållningsskyldigheten icke ha större omfattning än som motiverades av hänsyn till körtrafikens krav). — Å andra sidan har talan bifallits i FFR 1953 s. 287 (hovrättsdom), där olyckan inträffat kl. 13.30 en vinterdag på en gångbana utanför en fastighet i Skövde, och sandning ägt rum samma dag vid 5-tiden på morgonen, varefter snö fallit men icke i sådan mängd, att det blivit onyttigt att vidtaga åtgärder mot halka, samt i de båda fallen FFR 1955 s. 160 (NJA C 149) och 1955 s.294 (hovrättsdom) beträffande halkning å gångbanor i Göteborg resp. en av Stockholms förorter, där resp. städers invändning om otillräckliga arbetskraftresurser för sandning ogillades, ävensom i FFR 1955
s. 324 (hovrättsdom) (halkning i en svacka å en trottoar i Örebro,varest isbeläggning uppstått).
I frågan vem sandningsskyldighet åligger märkes främst FFR 1953 s. 100 (NJA C 235), där en slakteriidkare, som skolat sälja varor till en vaktmästare å ett sjukhus, och halkat å trappan till den av vederbörande landsting ägda vaktmästarebostaden, erhöll jämkat skadestånd av landstinget, sedan vederbörande hovrätt i sista instans ogillat en av detta framställd invändning, att vaktmästaren enligt kollektivavtal vore skyldig att själv ombesörja skötseln av det till bostaden hörande markområdet och därför själv borde svara i förhållande till tredje man. Å andra sidan ansågs i det kontraktsrättsligt färgade FFR 1953 s. 242 (hovrättsdom) Statens Järnvägar genom en i tjänstebostadskontrakt med en stationskarl intagen bestämmelse ha fritagit sig från skyldighet i förhållande till bostadsinnehavaren att sanda å bostadens trappa, där stationskarlens hustru halkat och skadat sig. (Jfr härom LEJMAN i Festskrift för Lundstedt 1947 s. 51.) Jfr även FFR 1954 s. 189 (hovrättsdom som anförts ovan) (fastighetsägare i Tranås skyldig undanskaffa snö- och isbildningar intill gatans mitt) samt NJA 1955 s. 524 (fastighetsägare i Malung ej skyldig att från trottoar bortföra snövallar, som bildats vid vägförvaltningens plogning av angränsande körbana).
Ansvar för olycksfall i arbete. Vad först angår olycksfall i hantverk, byggnadsverksamhet o. d. må anmärkas FFR 1954 s. 178 (NJA C 950), där arbetare råkade trampa fel från en 20 cm bred planka, som utlagts såsom landgång till en trappa. Ehuru det ej visats, att landgången anbragts under medverkan av arbetsledningen eller med dennas vetskap, ansågs det, att landgången nyttjades med arbetsledningens godkännande, då ledningen senare fått kännedom därom och ej haft något att erinra däremot. Då landgången varit för smal, ålades här arbetsgivaren skadestånd för arbetsledningens underlåtenhet att tillse, att landgången varit betryggande. Samma utgång fick det liknande målet i FFR 1955 s. 314, (hovrättsdom), där arbetare fallit till marken och skadat sig genom att en landgång brustit. Träet i landgången utgjordes av s. k. tvärträ, som menligt inverkat på plankans hållfasthet. Likaledes blev i FFR 1956 s. 225 (NJA C 558) ansvarig byggmästare vid bygge skadeståndsskyldig med anledning av att hans verkmästare beordrat en hos byggmästaren anställd grovarbetare att göra en enkel byggnadsställning, vilken till följd av en s. k. knast i en planka brustit, med påföljd att en hos en underentreprenör vid bygget anställd montör skadats. Bristfälligheten i plankan synes här ha varit uppenbar, varför verkmästaren ansågs vållande. Enligt en skiljaktig mening borde byggmästaren frikännas på grund av ställningens enkla beskaffenhet och inom byggnadsfacket rådande sedvänja att låta byggnadsgrovarbetare på eget ansvar uppföra ställningar av detta slag. Jfr FFR 1946 s. 287 från föregående översikt. Se även FFR 1954 s. 158 (NJA C 734) (bristfällig byggnadsställning).
Beträffande olycksfall genom nedfallande föremål förekomma FFR 1954 s. 115 (NJA C 411) och 1956 s. 244 (NJA C 683). I det förra hade en murare träffats i huvudet, då skräp lämpades ut genom ett fönster
i ett bygge. Den omständigheten att skyddstak ej funnits över murarens arbetsplats och denne ej hållits underrättad om utkastningsarbetet, ansågs icke i och för sig kunna läggas arbetsledningen till last men dock ha påkallat skärpt omsorg i fråga om anordning och kontroll av vakthållning från arbetsledningens sida. På grund av dess försummelse ålades arbetsgivaren skadestånd. I det senare målet hade en arbetare sysslat med upphängning av ventilationsrör i taket till en tunnel, varvid en rördel fallit ned och skadat honom. Orsaken var, att den metalltråd, i vilken rördelen upphängts, brustit. Påvisbart materialfel i metalltråden kunde ej konstateras, efter vad majoriteten av de dömande ledamöterna ansågo. Själva anordningen med upphängningen av rören hade inspekterats av vederbörande bergmästareämbete utan anmärkning. Under åberopande av dessa omständigheter ogillades skadeståndstalan.
Ett fall, där den skadade själv ansågs bort bedöma vilka olycksfallsrisker han stått och där följaktligen talan mot arbetsgivaren ogillats, refereras i FFR 1953 s. 1 (NJA C 7). Arbetaren hade här i stället föratt begagna stege klättrat ned i en uppgrävd grop vid ett bygge på gropens tvärgående bjälkar — s. k. hammarband — varvid han råkade halka.
Slutligen bör anmärkas FFR 1953 s. 220 (hovrättsdom), där byggmästare anlitat 12-årig pojke till rensning av virke, därvid denne, då han slagit ut en rostig spik ur virket, skadats i ögat av en järnflisa. Byggmästaren ansågs ha brutit mot 24 § arbetarskyddslagen genom att använda pojken till arbetet, och då han icke förvissat sig om att pojken trots sin ungdom behärskat arbetets svårigheter, förklarades han ha handlat vårdslöst och förpliktades till skadestånd.
Vad beträffar olycksfall inom industri m. m. märkes främst FFR 1952 s. 1 (NJA C 11). Det gäller här en arbetare, som i ett bageri på order av en verkmästare skulle taga emot mjölsäckar vid mottagningsöppningen till en nyinstallerad elevator, som emellertid saknade ett flertal säkerhetsanordningar och icke heller blivit i vederbörlig ordning besiktigad. Arbetaren blev därvid svårt skadad i huvudet av en s. k. lastpinne till elevatorn. Vederbörande hovrätt ansåg såväl arbetsgivaren som den företagare, som levererat elevatorn, skadeståndsskyldig, den sistnämnde emedan det ålegat hans montör att, sedan installationen fortskridit så långt att elevatorn kunnat tagas i bruk, vidtaga åtgärder till förhindrande att den begagnades, innan skyddsanordningar blivit anbragta. Den skadade, som ej känt till elevatorns konstruktion, ansågs ej medvållande. Då dispens söktes hos HD, förklarades, att anledning ej förekomme till ändring i hovrättens »domslut». Sannolikt har HD härmed velat markera, att HD icke i strid med exempelvis NJA 1935 s. 700 kunnat acceptera hovrättens uppfattning, att en företagare utan egen culpa skall svara för skada, som genom hans underlydandes culpa drabbar hans avtalskontrahents folk. (JfrALEXANDERSON i FJFT 1944 s. 95.) I förevarande fall ansågs måhända företagaren i fråga själv culpös. Se jämväl FFR 1954 s. 236 (hovrättsdom) (underlåtenhet att vidtaga erforderliga skyddsanordningar i silo).
Åtskilliga fall ha rört olyckshändelser, varigenom arbetares händer blivit indragna i maskiner. Härvidlag må antecknas FFR 1952 s. 135
(NJA C 465), 1953 s. 204 (NJA C 779), 1955 s. 152 (NJA A 39) samt 1956 s. 287 och s. 424 (hovrättsdomar). I samtliga dessa mål har talan mot arbetsgivaren bifallits, i de tre första på grund av bristande skyddsanordningar och i de två sista på grund av bristfälliga instruktioner. Tvistefrågan i de nämnda fallen har i allmänhet gällt den skadades medvållande till olyckan. Vid bedömandet av denna fråga synesman ha lagt stor vikt vid vederbörande arbetares förtrogenhet med maskinen ävensom till arbetsgivarens eventuella varningar till arbetaren.
För underlåtenhet att anordna skyddsanordning över öppning i plattformen till en slagkross utdömdes skadestånd i FFR 1955 s. 349 (hovrättsdom); den skadades oförsiktighet, varigenom han råkade trampa ned i öppningen, medförde ej jämkning.
Till sist bör i detta sammanhang anmärkas FFR 1952 s. 144 (NJAC 472), där arbetsgivare beträffande en tvättinrättning blev ansvarig för skada, som åsamkats hans föreståndare genom trikloretylenförgiftning. Domen motiverades med bristande övervakning av arbetsförhållandena, men föreståndaren ansågs medvållande genom underlåtenhet att tillse, att den maskinella utrustningen var i gott skick.
Vad därefter angår olyckshändelser, som inträffat i lantbruk etc. märkes FFR 1953 s. 140 (NJA C 352), där en traktorskötare blivit skadad genom att tillgänglig skyddsanordning å traktorn vid tillfället ifråga icke varit påmonterad. Vederbörande arbetsledare hade samma dag uppmanat traktorskötaren att påmontera skyddet och framhållit för honom risken av underlåtenhet härutinnan. Emellertid hade arbetsledaren icke hindrat honom att köra traktorn utan skydd och till och med själv kört den utan sådant. Genom att icke bestämt tillhålla traktorskötaren att påsätta skyddet och icke förhindra, att traktorn kördes utan skydd, ansågs arbetsledaren vållande, i följd varav såväl han som arbetsgivaren blevo skadeståndsskyldiga, därvid dock skadeståndet på grund av medvållande jämkades till 1/3. Domen ger uttryck för en långt gående tillsynsplikt å arbetsledningens sida.
Vidare må anmärkas FFR 1954 s. 124 (NJA C 436), i vilket en ladugårdsförman kört en hästskjuts på ett vårdslöst sätt, med påföljd att en mjölkerska, som medföljde för färd till en betesmark i och förmjölkningsarbete, föll av skjutsen och skadades. I mål mot arbetsgivaren invändes, att den skadade ännu ej var i tjänst utan följde medskjutsen på egen risk. Invändningen ogillades med hänsyn till förefintlig praxis, att mjölkerska finge medfölja mjölkskjuts till mjölkningsplats, och även under åberopande av att den skadade tidigare brukat medfölja med arbetsgivarens vetskap. Härjämte underströks transportens nära samband med mjölkningsarbetet gentemot arbetsgivarens påpekande av att arbetet enligt kollektivavtal icke började förrän å arbetsplatsen.
Beträffande olyckshändelser genom lastning eller lossning förtjänar FFR 1954 s. 231 (hovrättsdom) att anföras. Vid lossningsarbete i Malmö frihamn hade här en stuveriarbetare råkat bliva meddragen i en lyftkran, varvid han fallit ned och skadat sig. Avsaknaden av skyddsräcken ansågs icke kunna läggas arbetsgivaren till last såsom försummelse med hänsyn till att yrkesinspektionen aldrig ingripit med åläg-
gande av dylika vid arbete av förevarande slag och för övrigt i visst fall beträffande frihamnen tidigare godkänt avlastningsplattformar med ur skyddssynpunkt mindre tillfredsställande anordningar än i det aktuella fallet. Jfr härom SCHMIDT i FFP 10 s. 200 ff. Se på förevarande område också FFR 1953 s. 7, anfört ovan under skada i följd av järnvägs drift, och 1956 s. 428 (hovrättsdom) (arbetsgivare ansvarig förbristande instruktioner och övervakning i fråga om lastning av järnplåtar); samt NJA 1955 s. 272, anfört nedan under skada i militära förhållanden.
Även beträffande de mål angående olycksfall i arbete, som förekommit under här ifrågavarande period, kan liksom i tidigare översikter den reflexionen göras, att rättspraxis följt tidigare accepterade principer. Ansvar synes sålunda ha förutsatt culpa hos arbetsgivaren själv, hans arbetsledning eller därmed jämställd.
Skada i militära förhållanden. I flera fall rörande detta område har frågan gällt, huruvida den militärövning, vari olyckshändelse skett, varit av den mera omfattande eller farligare natur, att kronan oberoende av vållande vore skadeståndsskyldig. I NJA 1952 s. 582 (FFR s. 190) hade en hemvärnsman vid en stridsövning, däri deltogo trupper ur olika förband jämte mindre väl övade hemvärnsförband, råkat av misstag avlossa ett skott, som träffade en furir. HD fann emellertid med fyra röster mot en, att kronan ej enbart på grund av den risk för olycksfall, som var förenad med övningen, kunde bli skadeståndsskyldig; dissidenten åberopade häremot de fältmässiga omständigheter, varunder övningen ägt rum. Samma utgång fick med en enhällig HD FFR 1952 s. 127 (NJA A 27), där en fänrik efter avslutandet av en skjutövning beordrat en värnpliktig att hämta ett kulsprutegevär, som enligt order av fänriken skulle ha »plundrats» på skott efter skjutningen. Den som hämtade geväret råkade emellertid avfyra det, och härvid träffade ett kvarsittande skott en annan värnpliktig. Vållande ansågs icke kunna läggas fänriken till last, varför icke heller på denna väg skadestånd kunde åläggas kronan. Fallet har rönt livlig uppmärksamhet i pressen och föranlett interpellationer i riksdagen. Även i NJA 1953 s. 521 (FFR s. 171) påstods strikt ansvar för kronan. Det rörde sig här om en övning, som avsåg förkompanis framryckning och som ägde rum på ömse sidor om en allmän väg i närheten av Uppsala. Vid ett stormanfall över vägen blev en i övningen deltagande reservofficer påkörd och skadad av en bil. Vederbörande underrätt bedömde emellertid övningen såsom en tillämpningsövning av mindre omfattning och rutinmässig karaktär. Skadeståndstalan blev i underinstanserna helt ogillad, men i HD bifölls talan med åberopande av vållande å den militära ledningens sida, bestående i att denna icke vidtagit erforderliga åtgärder med hänsyn till risken för olycksfall; på grund av medvållande jämkades skadeståndet till hälften. — I FFR 1956 s. 251 (NJA C 869) ansågs däremot förandet av en kolonn stormartillerivagnar, som med hjälp av en furir såsom trafikpost skulle dirigeras fram och korsa en huvudled, i och för sig av vederbörande hovrätt innefatta farlig verksamhet. En av vagnarna hade där kolliderat med en bil. Bilföraren ansågs emellertid i så hög grad vållande, att skadestånd till honom icke borde utgå.
Då det icke kunnat göras gällande, att kronan vore strikt ansvarig, har i många fall den skadade sökt hävda vållande å militärlednings eller befäls sida. På denna grund blev också talan bifallen i NJA 1955 s. 272 (FFR s. 75), där värnpliktig blivit skadad vid ilastning av kärror på en lastbilssläpvagn, genom att släpvagnen tippat bakåt och vält. HD:s majoritet, bestående av tre mot två, uttalade här, att lastningsarbetet icke varit av enkel beskaffenhet för ovant manskap utan bort föranleda särskilda anvisningar och varningar samt ledning av någon i befälsställning beträffande arbetets bedrivande. I domen presteras en lång motivering, och intrycket av domen blir närmast, att culpa här — såsom man brukar säga — fingerats. Likaså blev talan bifallen på, efter vad det synes, skäligen lösa grunder i FFR 1952 s. 241 (SvJT1953 rf s. 11), (hovrättsdom), där vaktpost i strid med gällande bestämmelser öppnat eld och skadat 14-årig yngling. I domen framhölls bl. a. en vakttjänsts ansvarsfulla uppgift och nödvändigheten att tillse, att vaktmanskap erhölle en grundlig utbildning särskilt beträffande vaktposts rätt att bruka vapen. Däremot ogillades talan i FFR 1952 s. 193 (NJA C 876) (värnpliktig skadad genom sparkar av häst). Se även NJA 1956 s. 635 (FFR s. 128) (orsakssammanhang mellan utlämnande av vapen utan kontrollerande av att det var oladdat, och vådaskott).
Skada i sjukvård. I NJA 1952 s. 270 (FFR s. 100) blev kronan såsom ansvarig för militärsjukvård skadeståndsskyldig gentemot värnpliktig, emedan denne icke i tid remitterats till specialistvård å öronklinik; den omständigheten att sådan klinik ej fanns å den värnpliktiges förläggningsort lände här ej till befrielse. Däremot ogillades talan mot det landsting, å vars länslasarett den värnpliktige undergått operation, då vållande synbarligen icke ansågs ligga den opererande läkaren till last och den omständigheten att öronspecialistvård icke varit anordnad å lasarettet icke lagligen föranledde skadeståndsskyldighet. Tidigare praxis att den sjukvårdsansvarige ansvarar för läkares och personals försummelse men icke därutöver synes här ha konfirmerats.
Skada inom undervisningsväsen. Uppmärksammas bör här FFR 1954 s. 88 (NJA C 367), där en kvinnlig studerande vid Uppsala universitets kemiska institution under utförande av laborationsarbete skadades svårt. Talan ogillades, då försumlighet icke ansågs ligga vederbörande lärare eller laboratorieassistent till last och universitetet icke heller vore strikt ansvarigt. Såsom motiv i sistnämnda hänseende framhölls särskilt, att universitetets ansvar icke kunde bedömas strängare än en arbetsgivares utan tvärtom mindre strängt, eftersom arbetet vid undervisningsinstitutionerna bedrives på mera självständigt sätt, varigenom efterlevnaden av säkerhetsföreskrifter icke närmare kan kontrolleras.
Ansvar för stat och kommun såsom sådan i övrigt. I NJA 1956 s. 385 (FFR s. 89) ogillades skadeståndstalan mot kommun med anledning av att dess folkskolestyrelse, som jämlikt folkskolestadgan till innehavare av ledig folkskollärartjänst bort utse den mest meriterade, förfarit annorlunda. Styrelsens beslut hade seder-
mera upphävts och ärendet återförvisats, varefter den mest meriterade blivit utnämnd, dock först från ett senare datum. HD avslog dispens för överklagande av hovrättens dom, enligt vilken det ifrågakomna beslutet innebar sådan myndighetsutövning, att det icke i och för sig vore av beskaffenhet att föranleda skadeståndsskyldighet för kommunen. Jfr Karlgren s. 191 ff, NJA 1930 s. 45 och häremot NJA 1943 s. 566, i vilket sistnämnda fall beslutet emellertid avsåg tvångsvis meddelad tjänstledighet. — Beträffande kommuns ansvar har talan jämväl ogillats i FFR 1954 s. 168 (NJA C 911) (byggnadsnämnds felaktiga vägran av byggnadslov för återställande av brandskadad byggnad, varigenom reparation fördröjts) och FFR 1956 s. 223 (NJA C 463) (hälsovårdsnämnds felaktiga anhållande av fruktparti såsom otjänligt till föda). I båda fallen åberopades beskaffenheten av de meddelade besluten.
Skada genom tjänstefel etc. I FFR 1953 s. 327 (hovrättsdom) ansågs förmyndare icke skadeståndsskyldig gentemot myndling för underlåtenhet att söka invalidpension åt henne, enär han, så vitt visats, icke haft anledning antaga, att hon behövde ytterligare medel för sitt uppehälle, och han därför icke åsidosatt normal aktsamhet såsom förmyndare.
Skada, orsakad av eller åsamkad minderårig. Ifråga om skada genom skjutvapen, åstadkommen av minderårig, märkas åtskilliga fall. I FFR 1953 s. 217 (hovrättsdom) ålades 9-årig pojke till hälften jämkat skadestånd för avlossande under lek av en pil från en pilbåge, som träffade en femårig lekkamrat i ögat, så att detta måste bortopereras. Den skadevållandes föräldrar friades här från ansvar, då det upplysts, att dylik lek varit vanlig bland barnen i trakten och fadern dessutom en kort stund före olyckan tillhållit sin son att icke sikta på människor. Ett uppmärksammat fall refereras även i NJA 1956 s. 55 (FFR s. 10), även det angående lek med pilbågar. I hovrätten ålades här såväl skadegöraren, en 6-årig pojke, som hans föräldrar till 1/3 jämkat skadestånd för förlust av öga, men i HD friades föräldrarna med motivering att modern vid flera tillfällen fråntagit sonen pilbågar och därigenom på ett påtagligt sätt framhållit risken med dylika. Den ifrågavarande pilbågen hade modern dock observerat utan att taga den ifrån honom. Det framhölls här, att sonen icke tidigare varit vårdslös under lek med pilbåge och att han ej haft sådan sinnesart, att särskilda försiktighetsåtgärder varit påkallade. Meningarna i målet voro emellertid högst delade, och två ledamöter av HD funno föräldrarna skadeståndsskyldiga. — Beträffande skada genom skjutvapen, som handhafts av 14-åriga pojkar, förekomma de båda hovrättsdomarna i FFR 1954 s. 210 och 349. I det förra målet rörde det sig om ett skott från ett dubbelpipigt hagelgevär vid en morkulljakt, där med hänsyn till den skadades obetänkta åtgärder skottet icke ansågs kunna tillräknas den minderårige såsom försummelse. Jämväl talan mot hans fader ogillades, då minderårigheten icke haft sådan betydelse, att den bort inverka på bedömandet. I det senare målet rörde det sig om ett skott från en luftpistol, som avlossats mot en 12-årig lekkamrat. Skadestånd utdömdes här men jämkades till hälften, då den
skadade själv inlåtit sig i leken med insikt om risken för skada, varemot den 14-åriges föräldrar, som uppmanat sin son att vara försiktig, friades. — I en del fall har skada uppstått genom sprängämnen resp. s. k. ollonskott och frågan bl. a. gällt minderårigs medvållande. Exempel härpå utgöra FFR 1952 s. 249 (hovrättsdom, anförd ovan under rörelseidkares ansvar) (8-årig gosse, som tillgripit sprängkapslar ur en låda, som av en sprängarbas lämnats öppen, har ansetts till hälften medvållande), 1953 s. 15 (NJA C 55) (gosse i samma ålder, som hittat tändhattar, vilka en annan gosse tillgripit ur ett olåst förråd men sedan tappat, fick fullt skadestånd, då han trott tändhattarna vara s. k. treöressmällare), 1954 s. 280 (hovrättsdom, anförd ovan under ansvar för försäljare) (skada genom s. k. ollonskott beträffande gosse, också i nämnda ålder; fullt skadestånd) och 1956 s. 409 (hovrättsdom) (8 1/2-årig gosse erhöll fullt skadestånd av lekkamraters föräldrar för dylik skada; gossens oförsiktighet ansågs endast såsom ringa).
Beträffande skada genom kast eller stick o. d. kunna anmärkas flera fall. I FFR 1952 s. 63 (NJA C 235) hade en 8-årig pojke stått och tryckt mot glasrutan på ingångsdörren till en stadsfastighet, så att rutan gick sönder och en innanför dörren stående flicka fick en glasskärva i ögat. Han ålades till 1/3 jämkat skadestånd. I FFR 1954 s. 147 (NJA C 510) ogillades emellertid talan mot en 12-årig pojke, som kastat en träpinne mot en 11-årig kamrat i avsikt att träffa denne. Anledningen till ogillandet var, att kastandet måste ha framstått såsom skäligen ofarligt, eftersom den skadade enligt pojkens uppgift vänt sig mot honom först i samma ögonblick som han kastat pinnen. I FFR 1955 s. 242 (hovrättsdom) blev utgången densamma, då en 5-årig pojke skadat en jämnårig kamrat med en nyckel, som måste ha framstått som ett ofarligt föremål. I FFR 1955 s. 248 (hovrättsdom) förpliktades däremot en 10-årig pojke utgiva till hälften jämkat skadestånd, på den grund att han böjt ned ett 1,5 m långt rotskott till ett körsbärsträd och släppt det, så att det spetsiga rotskottet träffat en 13-årig flicka och slitit ut hennes öga. Skadan ansågs här icke uppkommen under lek. I FFR 1956s. 395 (hovrättsdom) återigen ogillades däremot talan mot 8-årig gosse, som lekt »krig» och begagnat grenar såsom spjut, därvid han träffat en lekkamrat i ögat. Motiveringen var densamma som i det kända fallet NJA 1949 s. 535 från föregående översikt, nämligen lekens tämligen ofarliga natur och de upplysningar, som framkommit om gossens sinnesart. Jfr i detta sammanhang också NJA 1954 s. 450 och FFR 1956s. 241, anförda nedan, samt FFR 1956 s. 320, anfört ovan under skada genom snöras.
Angående barns medverkan i trafikolyckor förtjäna i främsta rummet att framhållas NJA 1952 s. 573 (FFR s. 183), där 5-årig gosse, som påkörts av backande bil, då han åkt på s. k. glida nedför en backe, erhöll fullt skadestånd av den icke exculperade bilföraren. Huruvida hans föräldrar genom bristande tillsyn medverkat till olyckan ansågs icke böra inverka på hans rätt till skadestånd. Se härom Karlgren s.221 och Lech & Beckman i TfR 1953 s. 508. — Beträffande olyckor, där barn cyklat, märkas FFR 1952 s. 162 (NJA C s. 689), i vilket 8-årig pojke hade kolliderat med annan cyklist genom underlåtenhet att giva kursändringstecken och ålades utgiva till 2/3 jämkat skadestånd, enär
han erhållit trafikundervisning och ej var nybörjare i cykelåkning, samt hovrättsdomarna i FFR 1954 s. 305, där skadestånd till dödsbo efter 6-årig gosse, som kolliderat med bil, med hänsyn till hans ålder och omständigheterna i övrigt ej jämkades, och 1956 s. 397, där 7-årig ansvarsförsäkrad gosse, som cyklat ut på huvudled och kolliderat med motorcyklist, förpliktades att till den icke exculperade motorcyklisten utgiva till hälften jämkat skadestånd. — I fråga om barn, som hastigt sprungit ut i körbanan böra här omnämnas hovrättsdomarna i FFR 1952 s. 233, där skadeståndstalan ogillades mot 3-årig flicka, som slitit sig lös från sin medföljande 8-åriga syster och härigenom orsakat motorcyklists kullkörning, och jämväl mot hennes föräldrar, enär de icke visat försummelse genom att låta flickan omhändertagas av den äldre systern, samt 1955 s. 343, där två flickor, fem resp. sex år gamla, orsakat en dylik kullkörning men ålagts utgiva till 1/3 jämkat skadestånd till den icke exculperade motorcyklisten under åberopande jämväl av att flickorna hade ansvarsförsäkringar, ävensom FFR 1952 s. 261 och 1955 s. 273, anförda nedan angående skadeståndstalan mot vårdnadshavare. Se jämväl FFR 1955 s. 266, anfört ovan under skada i följd av järnvägs drift och FFR 1956 s. 326, anfört ovan under skada i följd av automobiltrafik (underlåtenhet att avgiva signal). — Anmärkas bör på här ifrågavarande område också FFR 1956 s. 241 (hovrättsdom), där talan ogillats mot 9-årig skolpojke, som skolat sparka in en boll till en skolgård, men betett sig så att bollen studsat mot en stolpe och därefter orsakat en cyklists omkullkörning.
Beträffande skadeståndstalan mot barns vårdnadshavare må här hänvisas till de nyssnämnda FFR 1953 s. 217, NJA 1956 s. 55 (FFRs. 10), FFR 1954 s. 210 och 349, FFR 1956 s. 409 samt NJA 1952 s. 573 (FFR s. 183) och FFR 1952 s. 233. Därtill komma några mål, där talan endast förts mot vårdnadshavaren. I ett sådant mål, NJA 1954 s. 450 (FFR s. 57), bifölls talan mot moder, som låtit 5-årig flicka utan kontroll omhänderhava en kraftig nagelsax med vassa spetsar, med vilken hon skadat en jämnårig lekkamrat. Det må framhållas, att den skadade flickans fader vid tidigare tillfällen påpekat saxens farlighet för modern. Vad angår trafikolyckor bifölls i FFR 1952 s. 261 (hovrättsdom) talan mot moder för underlåtenhet att hålla uppsikt över sitt 3-åriga barn, som lekt på en gård utan stängsel mot en livligt trafikerad körbana och från gården sprungit fram bakom en skymmande häck ut på körbanan, men ogillades i FFR 1955 s. 273 (hovrättsdom) mot moder, som påstods icke ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att hindra sin 15-årige son att begagna en moped, som denne fått i gåva av sin fader.
Skada orsakad av sinnessjuk. I FFR 1954 s. 308 (hovrättsdom) ålades person, som gjort sig skyldig till mord i förening med grov mordbrand men på grund av schizofreni förklarats straffri, att med hänsyn till omständigheterna utgiva fordrat skadestånd för brandskadan till vederbörande brandstodsförening. Möjligheten till befrielse eller jämkning enligt 6 kap. 6 § strafflagen begagnades alltså ej.