PETER WESTERLIND. Banklagen d. 31 mars 1955 med kommentar.Sthm 1958. Utg. av Statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. 590 s. Kr. 32,00.
    Vår litteratur på det associationsrättsliga området, som är av stort intresse för vida kretsar inom vårt land, är jämförelsevis rikhaltig. Attså är fallet beror också på att just lagstiftningen för associationsrätten på senare tid i stor utsträckning genomgripande reviderats, främst genom tillkomsten av 1944 års aktiebolagslag. Denna har varit av väsentlig betydelse även för utformningen av 1951 års lag om ekonomiska föreningar samt, inte minst, av de nya lagarna om försäkringsrörelse resp. bankrörelse (den sistnämnda i fortsättningen kallad banklagen, i förkortning BL). BL utfärdades 1955 och trädde i kraft påföljande år,varvid 1911 års banklag upphörde att gälla. I samband med tillkomsten av 1911 års lag utgavs i Norstedts gula serie en särskild edition av lagen med förklarande anmärkningar av BERGELMER. Trots att sistnämnda lag blivit föremål för avsevärda ändringar, varvid partiella mera ingripande reformer skett 1928 och 1933, har Bergelmers bok inte utkommit i ny upplaga. Ej heller eljest har någon kommentar till 1911 års banklag publicerats. Detta förhållande har föranlett att man för att närmare sätta sig in i denna, inte alltid så särskilt lättlästa lag i stor utsträckning varit hänvisad till att ta del av de olika förarbeten, som legat till grund för tid efter annan vidtagna lagändringar — ett förfarande som ofta påkallat avsevärt besvär och omgång. När BL tillkom var det säkert många som i likhet med anmälaren hyste den förhoppningen, att tiden äntligen skulle finnas mogen för utgivande av en ingående kommentar till detta delvis ganska invecklade lagkomplex. Förhoppningen därom har dessbättre också blivit infriad genom den av hovrättsassessor PETER WESTERLIND utarbetade kommentar till BL, som utgavs under 1958 av Statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. Westerlind har som sakkunnig inom finansdepartementet handhaft arbetet med riksdagspropositionen om BL

och har därjämte som sekreterare i den sakkunnigkommitté, som företagit en revision av sparbankslagen, sysslat med sparbankslagstiftningen. Förf. har bl. a. därför haft goda förutsättningar att skriva en kommentar till BL.
    De förväntningar man inte minst inom bankvärlden kunnat uppställa på en kommentar över den lag, som reglerar bankernas betydelsefulla verksamhet, har förvisso ej blivit gäckade. Här föreligger nu en grundlig och gedigen banklagskommentar på nära 600 sidor. Förutom själva lagtexten till BL, som paragraf efter paragraf kommenteras, har i arbetet som bihang intagits vissa andra för bankverksamheten aktuella författningar, bl. a. instruktionen för tillsynsmyndigheten över bankerna, alltså Bank- och fondinspektionen, kungörelsen om bankregistrets förande (aktiebolagsrättsliga registreringsärenden för bankerna har —rationellt nog — enligt BL överflyttats från Patentverket till Bankinspektionen) samt lagen om vård av omyndigs värdehandlingar. Därjämte finns i boken ett innehållsrikt och överskådligt uppställt sakregister, väl ägnat att underlätta arbetets praktiska användning. Vad beträffar bokens rent formella uppställning må dock ett önskemål framställas för beaktande vid eventuella framtida upplagor. Överst å varje sida i boken anges rubriken till det aktuella kapitlet i lagen med hänvisning till alla de paragrafer som ingår i samma kapitel. Boken hade emellertid varit avsevärt lättare att hitta i om i stället — såsom för dylika kommentarer regelmässigt är fallet — å varje sida angivits just den paragraf, som därunder behandlas.
    Förf. synes inte ha lämnat någon möda ospard att noggrant redovisa allt material av intresse för en penetrering i detalj av hela det omfångsrika och specialbetonade lagverk som BL utgör. BL innehåller som bekant inte bara specialregler för själva bankrörelsen utan reglerar också fullständigt de för affärsbankerna som aktiebolag gällande bolagsrättsliga förhållandena, varvid i mycket begränsad omfattning saken lösts genom hänvisning till motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen (AL). I allt vad som rör sådana förhållanden anknyter kommentaren nära till AL och görs genomgående jämförelser med AL:s föreskrifter. Därvid har självfallet utnyttjats även det omfattande material på vilket AL bygger. I boken lämnas vidare i en del fall besked om hur analoga spörsmål reglerats i försäkringslagen, som är ett lagverk av liknande karaktär som BL. Det är av stort värde att få alla de för bankerna gällande bolagsrättsliga reglerna fullständigt redovisade och kommenterade på sätt i detta arbete skett. En lapsus kan emellertid i detta sammanhang påpekas. Å s. 37 sägs, att akties nominella belopp i allmänhet överstiger 100 kronor. Här har i texten bortfallit ett »inte»; de flesta bankaktier lyder nämligen just på detta belopp.
    Bortsett från de mångahanda ändringar som föranletts av BL:s anpassning till AL:s system är det främst i kapitlet om rörelsen, som de sakliga nyheterna i BL kommit till uttryck. Detta avsnitt är också det som för en bankman tilldrar sig den största uppmärksamheten. Kapitlet upptar nämligen de för drivande av bankrörelse gällande tvingande regler, som statsmakterna ansett sig böra uppställa främst för tillgodoseende och skyddande av insättarnas intressen. Hithörande regler bildar också grundvalen för den tillsyn över bankrörelsen, som enligt BL

utövas genom Bank- och fondinspektionen. Inte minst för de viktiga reglerna om rörelsen har en grundlig och överskådlig redovisning skett i kommentaren med flitigt utnyttjande av hithörande, merendels mycket omfattande förarbeten.
    Vid en genomläsning av detta avsnitt har man svårt att undanhålla en och annan reflexion i frågan, huruvida dessa regler verkligen i alla hänseenden är välmotiverade — detta i synnerhet som förf. vanligtvis icke uttalar något omdöme därom, vilket med hänsyn till kommentarens karaktär i och för sig är fullt naturligt. Några sådana reflexioner må här framläggas. Det enligt 54 § föreliggande förbudet för bank att i fast räkning överta förlagslån är ägnat att försvåra kapitalanskaffning genom förlagslåneemissioner, vilket är en påtaglig olägenhet. Denna form av kapitalanskaffning är nämligen ur företagsekonomisk syn-punkt ofta mycket lämplig. Som Bankföreningen anfört i sitt yttrande över det till grund för BL liggande sakkunnigförslaget talar åtskilliga skäl för att bank, låt vara med vissa begränsningar, borde få inneha förlagsbevis. Förbudet enligt 59 § att belåna aktier i holdingbolag av typen Custos, Industrivärlden och Investor, vilket anses innebära att sådana aktier ej ens får godtas som tilläggssäkerhet, förefaller — även om vissa principiella skäl talar därför — knappast välgrundat såsom förhållandena nu ligger till. I detta hänseende hade banklagssakkunniga förordat en ändring men dep:chefen ansåg sig icke böra tillstyrka sådan ändring, förrän frågan ytterligare utretts. Inte minst på grund av föreliggande tendenser till aktiesparande på lång sikt bland en bredare allmänhet kan det tyckas egendomligt att just aktier i sådana bolag, som genom sitt innehav av aktieposter i företag inom olika branscher erbjuder en betydande riskfördelning, diskvalificeras i belåningshänseende. Det är sålunda att hoppas, att åtgärder för eventuell ändring härvidlag snarast vidtas. Bestämmelserna i 58 § om kreditjäv för vissa befattningshavare m. fl. förefaller att vara onödigt rigorösa. Den i anslutning därtill under 74 § upptagna föreskriften, att frågor om krediter till sådana befattningshavare m. fl., i den mån dylika krediter enligt 58 § undantagsvis medges, alltid måste avgöras av styrelsen med den omgång detta innebär, synes också vara skäligen onödig såvitt fråga är om krediter av mindre storleksordning. Slutligen kan ifrågasättas, huruvida de i flera hänseenden särskilt betydelsefulla, i 62 § lämnade föreskrifterna om banks inlåningsrätt i allo är lämpliga. Föreskrifterna, som nära ansluter sig till tidigare i ämnet gällande provisorisk lagstiftning, går ut på att i insättarnas intresse begränsa möjligheterna att placera inlåningsmedel i den vanliga utlåningen, vilken trots all försiktighet erbjuder åtskilliga riskmoment. Effekten av dessa regler är, att bankerna — om inlåningen såsom under den fortlöpande inflationen skett efter hand avsevärt ökar — måste placera inlåningsmedlen i de helt eller delvis s. k. täckningsfria tillgångarna, som regelmässigt erbjuder sämre förräntning, i den mån icke genom kapitalökning höjning kan ske av den »fria» inlåningskvot, som medgivits i relation till det egna kapitalet såsom en säkerhetsmarginal för utlåningen. Ett i princip motsvarande system gäller för sparbankerna enligt 27 § sparbankslagen, men sistnämnda lags regler är i åtskilliga hänseenden liberalare än BL:s. Med hänsyn till strukturen av sparbanker-

nas utlåningsverksamhet är detta kanske i någon mån påkallat, men det är svårt att inse att skillnaden därvidlag är så stor, att den helt motiverar de jämförelsevis stora divergenserna mellan sparbankslagens och BL:s regelsystem. På grund bl. a. av svårigheterna i flera avseenden för kapitalanskaffning genom nyemissioner synes en viss uppmjukning av hithörande regler vara erforderlig. Ändring därvidlag kan ske antingen genom en utvidgning av kategorien täckningsfria tillgångar eller genom en höjning av relationstalet beträffande eget kapital eller genom en kombination av dessa åtgärder.
    Efter dessa noteringar om en del betydelsefulla bestämmelser i BL, som förefaller att vara i behov av revidering, kan framhållas, att anmälaren — trots ett flitigt letande i kommentaren — endast träffat på något enstaka spörsmål, som inte däri uttömmande redovisats och klarlagts. Ett av dessa kan här framhållas, nämligen frågan om innebörden och verkningarna i visst hänseende av de i 74 § intagna bestämmelserna, enligt vilka vissa typer av ärenden förbehållas styrelsens prövning och sålunda inte får delegeras till avgörande av verkställande direktör eller annan. Dessa bestämmelser, som redan 1933 införts i banklagstiftningen, innefattar en för bankerna speciell bolagsrättslig reglering avseende inskränkning i den principiella rätten för styrelsen att delegera ärenden till avgörande av andra. Tveksamhet synes redan från början ha förelegat om bestämmelsernas innebörd, särskilt om deras rättsverkningar i förhållande till tredje man, därest ett ärende, som enligt bestämmelserna förbehållits styrelsens avgörande, likväl avgjorts av exempelvis verkställande direktören. I förarbetena finns flera, delvis divergerande uttalanden i saken (se 1932 års sakkunnigförslag, SOU 1932: 30, s. 72—75, och prop. nr 167/1933, s. 63—72). Ramen för en anmälan medger inte att denna intrikata fråga här närmare utreds men det kan framhållas som önskvärt, att så sker i en framtida upplaga av kommentaren.
    Över huvud taget skulle det vara frestande att ta upp till diskussion många av de intressanta frågor, som kommentaren behandlar. Då så självfallet inte låter sig göra, skall jag — för att ändock ta med något — nöja mig med några randanteckningar avseende bankernas inlåningsräkningar.
    Under 63 § (s. 216) har förf. i en not redogjort för de olika typerna av inlåningsräkningar inom affärsbankerna, varvid tycks framgå, att för kapitalräkning motbok alltid utfärdas. Så är emellertid inte fallet. Kapitalräkning även utan motbok förekommer nämligen i inte obetydlig utsträckning. I ett senare sammanhang (vid § 67, s. 231) berör förf. också kapitalsamlingsräkningen. Därvid framhålls, att det i allt fall från sparbankshåll hävdats, att denna räkning till sin art står sparkasseräkningen så nära, att för den senare räkningen stadgat insättningsmaximum av 15 000 kronor borde gälla även för den förra. Förf., som tycks anse att det finns en hel del fog för ett sådant betraktelsesätt, konstaterar dock, att det inte godkänts av Bankinspektionen. Det förefaller också svårt att inse, att betraktelsesättet kan vara riktigt. Under 67 § föreskrivs, att motbok eller annat insättningsbevis måste ställas till viss man och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss mansamt att överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos banken.

Bestämmelsen om sådan anmälan är som förf. påpekar närmast att betrakta som en ordningsföreskrift. Förf. framhåller i anslutning därtill, att hithörande anvisning i bankernas motböcker vanligen fått den formuleringen, att överlåtelsen ej är giltig mot banken med mindre denna genom notering i motboken eller annorledes skriftligen bekräftat, att anmälan om överlåtelsen fullgjorts. Innebörden av en sådan klausul, som kunde avse att inskränka verkningarna av de i skuldebrevslagens 32 § lämnade föreskrifterna, varigenom med presentationsklausul försedda bankbevis av enkelt skuldebrevs natur i åtskilliga hänseenden likställts med ett löpande papper, har såsom förf. framhåller tett sig något oklar. Huru därmed än förhåller sig, bör det emellertid konstateras, att under 1955 nya bestämmelser för motboksräkning utarbetats inom bankerna. De sålunda numera gällande räkningsbestämmelserna överensstämmer i detta hänseende helt med BL:s föreskrift med tillägg dock av orden »med företeende av motboken». Detta tillägg avses som en påminnelse för vederbörande att tillse, att han vid överlåtelsen eller pantsättningen av motboken också får denna överlämnad till sig. Problemet om innebörden av den tidigare av bankerna tillämpade formuleringen av klausulen har sålunda numera förlorat aktualitet.
    Med Westerlinds arbete har vi fått ett verkligt standardverk om vårbanklagstiftning. För den som i sin dagliga gärning har att syssla med denna lagstiftning erbjuder kommentaren en utomordentligt värdefull kunskapskälla, som förvisso kommer att flitigt utnyttjas. Efter de tidigare erfarenheterna beträffande banklagslitteraturen vill anmälaren redan nu uttala en förhoppning om att denna bok, särskilt om förändrad lagstiftning på området så föranleder, måtte utkomma i nya upplagor. Som förhållandena nu ligger till torde det för övrigt snart kunna bli aktuellt med ändringar i BL. Det av professor NIAL under 1958 avlämnade förslaget till förenkling av AL, som på hösten samma år utsänts på remiss till åtskilliga myndigheter och organisationer, kommer förmodligen att ligga till grund också för vissa ändringar i BL. Det av Nial med allt fog föreslagna förenklade förfarandet vid bildning resp. ökning av kapitalet i aktiebolag är visserligen knappast av nämnvärd praktisk betydelse för bankernas vidkommande. Men åtskilliga andra av Nial föreslagna åtgärder är av sådan art, att de bör ifrågakomma för införande även i banklagstiftningen. I detta avseende kan t. ex. framhållas möjligheten att å aktiebrev återge samtliga styrelseledamöters namn genom tryckning, borttagande av skyldigheten att vid nyteckning i rekommenderat brev därom underrätta aktieägarna samt regeln om preskription av rätt till ej uttagna fondaktier ävensom de förenklade formalitetsföreskrifterna för upprättande och undertecknande av vissa handlingar samt ifråga om bestyrkande av avskrifter m. m.

Lars Fogelklou