A. H. ROBERTSON. European Institutions. Co-operation — Integration — Unification. London 1959. Stevens. 372 s. £ 2 2s.

 

    Då Romfördraget om den gemensamma europeiska marknaden (»sexstatsmarknaden») trädde i kraft 1 januari 1958 hade ett mycket betydelsefullt steg tagits på väg mot unifikation inte bara ekonomiskt utan även rättsligt och kanske så småningom konstitutionellt av Väst-Europas kärnländer. Händelsen har också betytt en viss ommöblering inom och omvärdering av de

övriga och mer omfattande europeiska samarbetsorganisationerna. Att den flitige engelske juristen och Europarådstjänstemannen A. H. ROBERTSON nu utgivit ett sammanfattande arbete om de europeiska institutionernas organisation och rättsliga uppbyggnad — den internationella konstitutionella rätten i Europa — är därför att hälsa med stor tillfredsställelse. De många inrättningarna med de förbryllande initialerna — CCC, ECITO, EPA, WEU etc.— förklaras i ett ordnat sammanhang. De grundläggande fördragstexterna är med som bilagor. Det är en nyttig bok även för dem som inte är jurister men som har att i egenskap av fackmän inom skilda arbetsfält ta del i det europeiska samarbetet.
    Ur praktisk synpunkt är det säkert välmotiverat att såsom Robertson gjort från behandling utesluta ECE, d. v. s. FN:s regionala ekonomiska kommission i Europa som ingår i ett universellt organisatoriskt sammanhang. Det skadar inte heller att boken innehåller en redogörelse för NATO, atlantpaktsorganisationen. Men författarens motivering härför, nämligen att NATO är ett villkor för framgång i de europeiska enhetssträvandena och att den entusiastiske europén Spaak är organisationens generalsekreterare, ter sig en smula sökt. I det europeiska samarbetet tar dock länder som Finland, Irland, Sverige, Schweiz, Jugoslavien och Österrike del på ett eller annat sätt utan att betrakta sig som levande i hägnet av NATO. Och man ville också gärna bedöma enhetssträvandena i Europa som ett led i det universella internationella samarbetet och ställa förhoppningen att »Europa» i en framtid kom att avse inte en politisk gruppbildning i väster utan den historiska, kulturella och geografiska enhet som omsluter också genuint europeiska nationer, vilk af. n. är förhindrade att göra sina stämmor hörda i den europeiska konserten.

H. E.