Om behovet av ett nordiskt rådgivande domstolsorgan
    Inom Nordiska rådet har helt nyligen framlagts intressanta tankar och förslag, vilka syftar till större enhetlighet i tolkningen av samnordiska lagtexter.¹ Dessa förslag har redan dryftats och bedömts i bl. a. tidningspressen och radion och i de utlåtanden, som inbegärts från de skilda länderna med anledning särskilt av medlemsförslaget om inrättande av ett gemensamt rådgivande domstolsorgan. Fördenskull och med beaktande av att granskningen av hithörande frågor kan gestalta sig något olika, beroende på vilket nordiskt lands nationella rätt som tages till utgångspunkt, vore det skäl att skärskåda och pröva dessa förslag ur olika synvinklar. I det följande vill jag framlägga några tankar främst från finsk synpunkt; samma omständigheter torde dock i stort sett gälla även ur svensk synvinkel.
    De nordiska länderna har redan gemensam lagstiftning på rätt många områden, och denna officiella laggemenskap kommer uppenbarligen ytterligare att systematiskt utbyggas. Redan en längre tid har dessutom hållits gemensamma nordiska juristdagar och sammankomster med diskussioner i gemensamma lagtolkningsfrågor, en form av samarbete, som är ägnad att främja lagtolkningens enhetlighet på områden med lika lagstiftning. Men därmed har man icke nått framtill full enhetlighet i lagskipningen. Sålunda kan t. ex. tillämpningen av stadgandena i en materiell samnordisk lag leda till delvis olika tolkningar och resultat på grund av att en del andra lagstiftningsgrunder eller stadgad rättspraxis föranleder olika ställningstaganden i de skilda länderna. Med skäl har man pekat på bl. a. olikheterna i stadgandena om bevisbördan, vilka grundar sig företrädesvis på sedvanerätt. Likaså kan nämnas, att de nationella traditionerna i likhet med vedertagna linjer i doktrinen kan förorsaka större eller mindre divergenser i fråga om t. ex. analogins tillämpning och utnyttjandet av »resonerande» tolkning. Men å andra sidan har långtgående samarbete kunnat upprätthållas genom den verksamhet, som utövas av de nordiska delegerade för lagsamarbete, och genom kontakterna mellan justitieministerierna och andra myndigheter.² Lagstiftningen är förvisso ett område, där man kan nå långt, såväl teoretiskt som praktiskt, men redan i det nu existerande samarbetet har det framgått, att det alls icke är lätt för dem, som utarbetar de samnordiska lagarna, att på alla punkter uppnå full enighet.

 

¹ Se Nordiska rådet 6:e sessionen 1958 Sak A 14: Medlemsförslag (väckt av HARRAS KYTTÄ, Finland, OLOV RYLANDER, Sverige, och KNUD THESTRUP, Danmark) om inrättande av ett gemensamt rådgivande domstolsorgan. (18.4. 1958). Efter förslag av medlemmar i rådets juridiska niomannakommitté har rådet tidigare beslutat antaga en rekommendation till regeringarna om utgivande av en gemensam nordisk domssamling (nr 2/1957).

² Från Finlands sida har detta påpekats av bl. a. kanslichefen i justitieministeriet TEINI AHAVA (Lakimies 1958 s. 711 ff.) med hänvisning bl. a. till svenska justitieministern HERMAN ZETTERBERGS framställning »Planläggning av det nordiska lagstiftningsarbetet», SvJT 1947 s. 561 ff.).

    Enligt min uppfattning bör man reservationslöst kunna förena sig om den inom Nordiska rådet framsprungna tanken på att samla de vid tolkningen av samnordiska lagar uppkomna rättsfallen till en gemensam nordisk domssamling. Även om det icke bleve möjligt att med hjälp av den lösa ens samma frågor på exakt samma sätt i de skilda länderna, är det dock av vikt, att färdiga beaktansvärda förebilder från ett annat land finnes att bygga på, så att man icke behöver börja i tomma intet.
    En annan tanke, den mest radikala, som har sin förebild i ett motsvarande system i Beneluxländerna (jfr SvJT 1958 s. 116), går ut på inrättande av ett gemensamt nordiskt organ av domstolskaraktär, som — åtminstone till en början — skulle fungera endast som ett fakultativt rådgivande organ vid tolkningen av de gemensamma lagarna. De nordiska ländernas högsta domstolar och mellaninstanser finge begära utlåtanden av detta samorgan, som man tänkt sig sammansatt av nio medlemmar, valda i de nordiska länderna så, att varje lands högsta domstol skulle välja två medlemmar, utom Island, som skulle ha endast en representant i detta organ. Denna rådgivande »domstol» skulle sammanträda ungefär fyra gånger om året, och dess medlemmar skulle kvarstå i sina domarämbeten i hemlandet.
    Denna tanke är synnerligen intressant. Otvivelaktigt innebär den en garanti för lagskipningens enhetlighet, även om organets utlåtanden vore endast rådgivande och hänvändningen till denna instans endast fakultativ och icke obligatorisk. Men då tanken är ny och, efter närmare begrundan, även eljest, inställer sig av förståeliga skäl vissa tvivel på att detta förslag är teoretiskt och praktiskt i allmänhet och i den nu valda formen i synnerhet genomförbart och ens nödvändigt att genomföra. Ehuru allt nordiskt lagsamarbete vinner principiellt understöd, har dock härvidlag i utlåtanden, som inbegärts från skilda håll, uttalats vissa och t. o. m. mycket starka tvivel.³
    Då det gäller att från finsk synpunkt undersöka nödvändigheten av och möjligheterna att genomföra tanken, är det skäl att fästa uppmärksamhet bl. a. vid följande omständigheter.
    Vad finsk rätt beträffar upptager gällande lagstiftning ett synnerligen stort antal huvudprinciper, i vilka en positiv inställning till intiativet skulle kräva ändring. Då de högsta domstolarna och hovrätterna i Finland kämpar med en oerhörd anhopning av mål, skulle situationen ytterligare förvärras, om medlemmar av dessa domstolar anlitades i det planerade gemensamma organet. Då detta organ skulle sammankomma endast fyra gånger om året, skulle de ärenden det har att behandla kräva mycket tid och arbete, och i hemlandet skulle behandlingen av mål avstanna för åtminstone ett kvarts år i väntan på ett begärt utlåtande. Och då lagskipningens långsamhet även eljest är ett av de värsta gisslen i Finland och då stadgandet i 3 § 17 kap. rättegångsbalken (sådant det lyder i lagen 29.7.1948: jfr svenska RB 35:2.2, första meningen: »Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar») i allmänhet ej medger uppskov och avbrott i behandlingen avmål ens för inbegärande av utlåtanden i lagtolkningsfrågor inom lan-

 

³ Så bl. a. i utlåtanden av Finlands advokatförbund och Finlands juristförbund hösten 1958.

det,⁴ skulle ett väsentligt avbrott i behandlingen av målen för införskaffande av utlåtande av ett gemensamt nordiskt organ åtminstone för Finlands vidkommande i praktiken medföra synnerligen svårlösta problem.⁵
    Betänkligheter väcker i någon mån även den omständigheten, att den eller de medlemmar av högsta domstolen, som sålunda vore officiellt med i den rådgivande domstolens verksamhet — beroende självfallet på respektive lands nationella lagstiftning — uppenbarligen bleve jäviga. Men en ännu större praktisk olägenhet vore, att medlemmar av de högsta domstolarna — och uppenbarligen alltid de mest dugliga medlemmarna — varje år vore förhindrade att deltaga i behandlingen av alla mål vid sin domstol. Vid domstolen i hemlandet skulle kan hända under tiden upptagas mål, vid vilkas handläggning just den medlem, som tidvis komme att vara borta för att deltaga i det samnordiska organets sammanträden, borde vara närvarande, exempelvis på grund av att han tidigare deltagit i målets behandling eller pågrund av konnexitet mellan mål. Nämnas kan även — dock icke som avgörande hinder — de svårigheter och kostnader, som vore förenade med översättningen av finska och isländska akter.
    Uppseendeväckande i sammansättningen av själva det rådgivande organet är, att endast ämbetsdomare och icke rättslärda skulle avgiva responsa. Och varför skulle endast »sittande» ämbetsdomare anlitas och icke t. ex. sådana avgångna medlemmar av högsta domstolen, som ännu är fullt arbetsföra? Om tanken förs vidare, vore det uppenbarligen skäl att ägna även dessa omständigheter en kritisk granskning. Då det gemensamma organet åtminstone till en början planerats att vara endast ett rådgivande och fakultativt organ, utgör principen om domstols oavhängighet — sedan de nationella lagarna blivit behörigen omformade — icke något absolut hinder för inrättande av ett dyliktorgan. Men man kan dock icke i detta sammanhang värja sig för vissa beaktansvärda tvivel.⁶ Man frågar sig, om det är rätt och billigt att —om parterna ej önskar det — införskaffa utlåtanden och råd utomlandets gränser enbart angående den rättsliga sidan av saken? Och å andra sidan: om nödiga uppgifter om lösningen av motsvarande tolkningsfrågor i ett annat land kan fås på annan väg, ersätter då icke detta det tilltänkta specialorganet?
    Även frågan om vem som skall ha rätt att taga initiativ till begäran om utlåtande borde ytterligare särskilt prövas och klarläggas.⁷ Härvid kommer man eventuellt att stanna vid det processekonomiska för-

 

⁴ Se härom främst BRUNO A. SALMIALA: Lainkäytön hitaus, protokollet från Finlands juristdagar 1958, s. 10 ff.

⁵ Såsom ett av de få undantagen må nämnas Arbetstidslagen av år 1946 4 §: Är avgörande av mål, som är anhängigt vid domstol, beroende av huruvida arbete eller arbetstagare skall anses sådant, att arbetstidslagen skall äga tillämpning, kan domstolen hänskjuta denna prejudiciella fråga till arbetsrådet »där den finner det nödigt eller part det yrkar», och slutligt utslag av domstolen meddelas först då arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

⁶ Visserligen skulle därigenom avgörande av andra liknande mål kunna påskyndas.

⁷ Finlands advokatförbunds utlåtande fästes även avseende vid huruvida parterna har initiativrätt.

23—593004. Svensk Juristtidning 1959

farande, som är bekant från vissa processrättsliga situationer, nämligen att utlåtande skall inbegäras, om part gör påminnelse därom och domstolen prövar det ändamålsenligt, såframt icke domstolen tillerkännes självständig befogenhet att besluta, när »synnerliga skäl» att begära utlåtande föreligger. Men det senare fallet innebure åter dröjsmål mot parts vilja.
    Flera omständigheter synes sålunda påkalla ytterligare prövning och utveckling av den väckta frågan, vilken dock icke utan vidare borde förkastas.
    Jämte den redan tidigare nämnda frågan om en gemensam nordisk domssamling torde ytterligare andra utvägar kunna prövas att nå fram till en enhetlig lösning av lagtolkningsfrågor, utan att motsvarande principiella och praktiska tvivelsmål uppstår.
    Vid sidan av de områden, inom vilka likadana eller i det närmaste likalydande samnordiska lagar stiftas, ges det andra områden av lagstiftningen, där det vore av vikt att i tid få veta, huruvida det i något av de nordiska länderna finns sådan lagstiftning, i ursprunglig eller senare ändrad form, och av vad slag den är. Dylika uppgifter skulle tjäna som beaktansvärda förebilder vid utformningen av ny eller reviderad nationell lagstiftning. Givetvis uppnås åtminstone i någon mån samma resultat exempelvis genom samarbetet mellan de nordiska delegerade för lagsamarbete samt justitieministerierna. Men utan tvivel skulle möjligheterna att erhålla dylika uppgifter — vilka kunna behövas som komplettering till samnordiska lagar eller vid utarbetandet och översynen av grunderna för annan nationell lagstiftning — påskyndas och i praktiken underlättas av ett till någon central plats förlagt systematiskt gemensamt nordiskt lagregister, som alltid skulle hållas à jour.⁸ De nationella officiella organen skulle förse registret med material efter hand som detta kommer till. Och sålunda skulle även pågående lagändringsarbeten, såsom lagberedningars eller kommittéers förslag och betänkanden kunna registreras på centralplatsen, likaså sakkunnigas promemorior. Kanhända kunde man gå t. o. m. så långt, att man efter ämnet skulle notera och registrera även i rättslitteraturen framställda beaktansvärda krav på lagändringar eller framlagda reformförslag. Exempelvis i vissa centraleuropeiska länder beaktas dylika systematiskt inom respektive land med tanke på eventuella lagändringar. Detta register, som alltid skulle hållas å jour, skulle kunna tjäna icke blott de skilda ländernas officiella myndigheter utan uppenbarligen också sakförarna, vilka skulle kunna göra förfrågningar, direkt eller genom respektive förbund. Lagregisterbyrån skulle även kunna utgiva en informationsskrift.
    De syften det tilltänkta officiella rådgivande domstolsorganet skulle tjäna, främst i mål, som faller inom privaträtten, torde kunna uppnås även så, att en samnordisk permanent skiljedomstol inrättades i stället för ett rådgivande domstolsorgan. Denna skiljedomstol kunde givas icke blott rådgivande funktion utan befogenhet att antingen i en-

 

⁸ Frågan om inrättande av ett nationellt lagregister inom ramen närmast för Finlands Juristförbunds verksamhet har redan länge varit aktuell i Finland. Tanken har utvecklats särskilt av prof. KAARLO KAIRA. I Finlands juristförbunds utlåtande 1958 har ett dylikt gemensamt nordiskt lagregister likaså rekommenderats.

lighet med ett mellan parterna från början ingånget avtal eller enligt deras förklaring inför domstol⁹ avgöra hela rättstvisten.¹⁰ Till skiljemän skulle jämte praktiserande jurister utses rättslärda, över vilka en skiljemannalista skulle kunna föras. En dylik skiljedomstol skulle ha auktoritet, nordisk rättstradition och sakkunskap efter områdetsart samt lämna garanti för opartiskhet. Ett centralorgan skulle med ledning av listan välja skiljemän för varje fall.¹¹
    Till sist finner jag det påkallat att i detta sammanhang ytterligare nämna en utväg att främja en enhetlig tolkning och tillämpning av den samnordiska lagstiftningen samt även att förenhetliga lagstiftningens grunder, i det fall att den nationella rätten icke reser hinder i vägen. Inom Nordiska rådet har ju även eljest pris och stipendier ägnats beaktande, likaså möjligheterna att tillhandahålla de nordiska länderna upplysningar om varandra genom litteratur. Vore det icke nu lämpligt att i form av »idépris» — vilka nuförtiden utnyttjas exempelvis av närings- och affärsvärlden — särskilt premiera de män inom såväl den praktiska juridiken som rättsvetenskapen, som i sina arbeten eller forskningar (såsom i artiklar i facktidskrifter och varför icke i dagstidningarna) framlägger förslag och motiv, vilka uppenbart främjar uppkomsten av en samnordisk lagstiftning och bidrager till att hålla den på en nivå, som motsvarar tidens krav, eller vilka befordrar en enhetlig och riktig tolkning och tillämpning av redan existerande samnordiska lagar.¹²

Tauno Ellilä