EDVIN ALTEN. Ansvaret for passasjerer og gods ved befordring medluftfartøy. Oslo 1958. 22 s. — Norsk forsikringsjuridisk foreningspublikasjoner nr 38.
Publikationen ansluter sig till ett av ALTEN i den norska försäkringsjuridiska föreningen d. 28 febr. 1958 hållet föredrag. Föredraget återger de viktigaste ändringar, som genom det s. k. Haagprotokollet d. 28 sept. 1955 företogos i den i Warszawa d. 12 okt. 1929 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran.
Ämnet är uppdelat på 10 avdelningar, rörande huvudsakligen: I. Revisionen av Warszawakonventionen; II. Konventionens räckvidd; III. De objektiva och subjektiva villkoren för ersättningsskyldighet; IV. Fastställande av ersättningen; V. Ansvarsbegränsning; VI. Ansvarighet utöver ansvarsgränserna; VII. Ansvarsreglernas tvingande karaktär; VIII. Ansvarsbegränsning för fraktförarens folk; IX. Haagprotokollets ikraftträdande; och X. Ansvarsförsäkring.
I arbetet beröres sålunda en mångfald frågor. Mest ingående är behandlingen av det under II. upptagna ämnet. Här redogöres först för konventionens definition av uttrycket »internationell luftbefordran». I samband därmed påpekar Alten, att den norska luftbefordringslagen visserligen efter sin ordalydelse omfattar även sådan internationell befordran, som icke faller in under konventionen. Men — säger han — enligt den hos oss gällande allmänna regeln om förhållandet mellan norsk och främmande rätt »må forutsetningen for anvendelse av den norske lov i slike tilfelle være at fraktavtalen har sin nærmeste tilknytning til Norge». Spörsmålet har numera en annan och större praktisk betydelse än vid tillkomsten av vår gällande luftbefordringslag och har därför livligt dryftats under det nu pågående arbetet med revision av de nordiska luftbefordringsbestämmelserna. Angående sjörättens ståndpunkt må — under framhävande av att förhållandena där ligga olika till än beträffande lufträtten — anföras NJA 1956 s. 150. — Alten kommer här vidare in på den centrala, men omstridda, frågan om vad man har att inlägga i konventionens uttryck »contrat de transport» eller»contract of carriage» samt »transporteur» eller »carrier». Det hävdas härvid av honom att uttrycket fraktavtal liksom i sjölagen bör förstås helt generellt, så att det omfattar »fraktavtaler av enhver art, også reise og tidsbefraktning og underbefraktning».1 Avdelningen avslutas med en