Om spilltidsersättningens innebörd och beräkning

 

    Domarföreningarna ha nyligen godtagit av advokatsamfundet framlagt förslag om höjning av advokaternas spilltidsersättning till 25 kr. för timme, varvid hovrättsdomareföreningen till sin tillstyrkan av normerna fogat reservationen, att undantag från regeln skola kunna göras med hänsyn till särskilda omständigheter i förekommande fall. I samband härmed torde det finnas anledning att — till förekommande av missförstånd och åtföljande överdebitering som alltjämt synes förekomma i stor utsträckning — söka klargöra vad som åsyftas med ersättning för tidsspillan enligt RB.
    Beträffande själva timbeloppet, 25 kr., må först anmärkas att under det visserligen helt orealistiska antagandet, att advokat skulle leva på enbart spilltidsersättning med överenskomna 250 kr. för varje helt förlorad spilltidsdag, denna ersättning skulle motsvara en bruttoinkomst för månad av 6 500 kr. eller för år, om ledighet för semester och omkring större helger frånräknas, cirka 70 000 kr. Det förefaller knappast troligt och är i vart fall ej visat, att majoriteten av landets advokater eller kåren i genomsnitt kommer upp till denna bruttoinkomst vid normal sysselsättning, som för övrigt borde ge betydligt mera än spilltid. I pressen synliga uppgifter om advokaternas genomsnittliga inkomsttaxering, sålunda av nettoinkomst, talar i alldeles motsatt riktning. Det bör ej heller förbises — då bruttoinkomsterna åberopas till stöd förspilltidsersättning med 25 kr. i timmen — att dessa även omfatta dylik ersättning och att denna ersättning för kategorin resande advokater ingår med mycket betydande belopp.
    Det torde icke utan fog kunna göras gällande, varpå fler belägg skall lämnas i fortsättningen, att timtidsersättningen nu är högt tilltagen för en förmån, som obestridligen är en undantagsföreteelse bland fria företagare och utgår oaktat bevislig förlust av inkomst ej föreligger. Den överenskomna gottgörelsen för spilltidstimme är som bekant en schablonersättning, tillämplig oavsett individuellt växlande förhållanden och villkor för olika advokater. Det bör dock bl. a. beaktas, att spilltidsersättning till advokater i landsorten, vilka för sin verksamhet och fulla försörjning äro beroende av att få uppdrag inom ett stort område, som kräver resor, såvitt jag kan finna väsentligen vilar på det oriktiga antagandet att, om sådan advokat icke finge uppdrag på annan ort än hemorten, han där skulle kunna vara fullt sysselsatt med lika inbringande arbete utan spilltid för resor. Jag anser det varit riktigast att vid bestämmandet av timersättningen, såsom nog ej skett, taga hänsyn till sådana faktorer och till ovissheten av att arbetsinkomst verkligen går förlorad, helst som spilltidsersättning företrädesvis utgår till och har sin största betydelse just för nyssnämnda kategori landsortsadvokater. Det kan på goda grunder förmodas att för många av dem spilltidsersättning mer eller mindre kommit att medföra en inkomst, som de eljest icke skulle blivit i tillfälle att förvärva

genom arbete. Det innebär att i dessa fall den s. k. spilltiden i verkligheten icke är någon sådan utan snarare väl använd restid, som advokaten fått sätta till för att kunna tjäna önskat arvode genom arbete utom hemorten och sålunda är blott fingerad spilltid. Det torde knappast kunna förnekas och man kan ej undra på, att möjligheten till ersättning för s. k. tidsspillan bland många, kanske flertalet, av dem som företrädesvis begagna denna möjlighet blivit en uppskattad inkomstkälla av ansenliga mått med motsvarande belastning för parter och det allmänna.
    För advokater i Stockholm och andra större städer, vilka mera sällan resa och debitera spilltid, är situationen en helt annan. Beträffande dem torde måhända regelmässigt finnas goda skäl antaga, att debiterad spilltid verkligen motsvarar förlust av arbetsinkomst av ofta nog mer än 25 kr. i timmen. Det förefaller ej tillfredsställande om, såsom troligen skett, de relativt höga inkomsterna hos en kategori advokater, vilken kan betecknas såsom icke resande, påverkat bestämmandet av det genomsnittliga, för hela landet gällande timbeloppet för spilltid och verkat höjande på timersättningen för ovan berörda talrika kategori advokater i landsorten i betydligt lägre inkomstläge, som huvudsakligen blir i tillfälle att debitera ersättning för »tidsspillan». Det synes riktigare att dylikt genomsnittligt timbelopp för vad som verkligen kan betecknas såsom spilltid bestämmes med hänsyn till inkomstläget hos de advokater, som företrädesvis använda förmånen, och det undras om man icke då skulle komma betydligt under 25 kr. per timme.
    Det kan nog över huvud finnas fog för tvivel, huruvida den samlade ersättningen för tidsspillan som med nuvarande, enligt min uppfattning höga timbelopp utbetalas till landets advokater under ett år, tillnärmelsevis motsvaras av förlorade arbetstillfällen och arbetsinkomster för dem under samma tid, även med bortseende från de uppdrag som kan ha gått från en advokat till en annan på grund av hinder för den förstnämnde genom »tidsspillan» ett fåtal timmar varje gång; heldagsförluster av spilltid bör i detta sammanhang kunna lämnas ur räkningen för Mellansverige i vart fall.
    Under alla omständigheter vore det av intresse att få en ordentlig utredning om hur man, med beaktande av samtliga faktorer av betydelse härvidlag, motiverar 25 kr. såsom skäligt timbelopp för dem som huvudsakligen använda förmånen av spilltidsdebitering.
    För att nu övergå till frågan om spilltidens beräkning giver det sagda vid handen att det i allt fall finns goda skäl att ägna särskild uppmärksamhet åt denna bedömning och tillse att spilltidsersättning framdeles åtminstone icke utdömes för längre tider än som kan anses försvarligt.
    Stadsdomarföreningen ville till sin tillstyrkan av höjningen foga en enligt mitt förmenande synnerligen välbehövlig erinran att spilltidsersättning skall utgå endast under normal arbetstid. Därmed har föreningen satt fingret på något som att döma av många erfarenhetsrön under de gångna åren efter rättegångsbalkens ikraftträdande förefaller ha fallit i glömska hos många domstolsjurister, såväl advokater som domare.

    Det förutskickas att vad jag i fortsättningen yttrar har avseende på förhållandena inom Svea hovrätts jurisdiktionsområde och därmed jämförliga landsdelar, varvid lämnas därhän om speciella förhållanden i Norrland kunna påkalla avvikelser.
    Med stöd av RB:s teminologi och motiv samt med viss ledning av de tid efter annan träffade överenskommelserna mellan advokat- och domarsammanslutningarna tillåter jag mig anlägga följande syn på frågan om begreppet tidsspillan eller spilltid i rättegångsbalken.
    Till en början betonas, att RB som sagt talar om ersättning för tidsspillan och ej för »rese- och väntetid», en benämning som de flesta advokater använder men som är i hög grad missvisande samt förvisso bidragit till uppkomsten av de utbredda missförstånd om innebörden som påtalas i denna artikel. Denna vilseledande benämning borde i klarhetens namn helt avlysas och ersättas med lagens.
    Av själva begreppet ersättning för tidsspillan torde framgå, vilket bekräftas av lagmotiven, att därmed avses ersättning för antagen ekonomisk förlust av förspilld arbetstid, då arvode ej kan intjänas, eller med andra ord gottgörelse för förmodad förlorad arbetsinkomst. Särskilt med hänsyn till att tidsspillan enligt ett uttalande i motiven likställs med kostnad, synes icke oberättigat att hävda — om detta icke ligger i sakens natur — att en förutsättning för att tidsspillan skall anses föreligga och ersättning utgå borde vara att förlust av arbetsinkomst av annat uppdrag framstår såsom sannolik eller åtminstone ej osannolik, varvid ersättningens belopp borde kunna lämpas efter omständigheterna.
    Eftersom emellertid nu fixerade gottgörelse per timme är en ren schablonersättning, som utgår utan undersökning av individuella förhållanden, torde därmed avses en värdering av advokaters genomsnittliga, såsom spilltid ersättningsbara förlust per timme (jfr TSA1951 s. 184 f.) under normal arbetstid eller, som man väl också kan säga, kontorstid. Detta framgår bl. a. därav att vid bestämmande av de tidigare beloppen 15 och 20 kr. per timme hänsyn togs till uppskattade kontorskostnader utslagna även på spilltid, och dessa kunna uppenbarligen ej hänföra sig till annat än kontorstid. Ersättning för förlorad normal arbetstid kan sägas vara grundad därpå att advokaten, då han under spilltid är frånvarande från kontoret och ej heller kan uppträda vid annan förhandling, icke kan intjäna arvode för bl. a. bestridande av kontorskostnader. Här må inskjutas — ehuru detta egentligen är en reflexion om timersättningens storlek — att ett sådant betraktelsesätt, vad angår kontorskostnaderna, i många fall i viss mån synes vila på en fiktion, att kontoret »mal tomt» under »spilltiden» och ej inbringar advokaten inkomster. Frånsett detta torde det i själva verket vara så, att domstolarna numera redan vid bestämmande av arvodena taga tillbörlig hänsyn till advokaternas allmänna omkostnader för kontoret och rörelsen, varför det kan starkt ifrågasättas om icke kontorskostnadernas inbakande i spilltidsersättningen kan komma att innefatta dubbel gottgörelse i detta hänseende och att detta kan ha bidragit till att timbeloppet blivit så högt.
    Den sedan gammalt gällande överenskommelsen mellan nämnda organisationer, att spilltid i princip icke räknas före kl. 8, då advoka-

tens uppdrag föranleder resa, som fortgår efter detta klockslag, till plats utom hemorten, och icke efter kl. 18, måste anses stå i överensstämmelse med grundtanken, att spilltid är liktydig med förlorad arbetstid och ersättningen gottgörelse för förlorad arbetsinkomst. Att man när advokat företager resa låter honom räkna spilltid redan från kl. 8, ehuru väl kl. 9 onekligen är mera ordinär begynnelse av arbetstiden, har väl ansetts som en skälig eftergift från principen till advokatens förmån i detta fall, och detta ehuru det kan tagas för visst att advokaten icke förlorat inkomst mellan kl. 8 och 9. Det hade dock måhända icke varit helt omotiverat att i samband med den senaste ansenliga höjningen av timersättningen — såsom möjligen stadsdomarföreningen varit inne på — upptaga bibehållandet av berörda särskilda förmån till förnyat övervägande. Som praxis nu torde vara kommer t. ex. en kl. 8 till Stockholm avresande advokat att starta huvudförhandling där kl. 10 med en spilltidsfordran av 50 kr.
    Det synes mig i allt fall viktigt att fasthålla, att spilltidsersättningen icke varit avsedd att vara en, i så fall rundligt tilltagen, extra »reseersättning» till advokat för besväret att utom arbetstid färdas på tåg eller annat fortskaffningsmedel — då kanske även måltid intages —t. ex. för hemresa efter förhandlings avslutande kl. 18. Men det måste tyvärr konstateras, att så har denna ersättning, enligt vad som framgår av gjorda debiteringar (visserligen ej av nattimmar på nattåg), ganska allmänt uppfattats bland advokater, tydligen alltsedan 1948 och beroende på bruket av beteckningen »rese- och väntetid». Dylika resor utom arbetstid kan väl sägas tillhöra yrkets besvärligheter och är en sak för sig, som knappast kan motivera en annan tolkning av själva begreppet spilltid än ovan hävdats.
    I detta sammanhang erinras dock om den reservation hovrättsdomareföreningen plägar göra vid sitt godkännande av föreslagna normer för spilltidsersättningens beräkning, nog kanske närmast med tanke på Norrland, att undantag från regeln kunna göras med hänsyn till särskilda omständigheter i förekommande fall. Vilka särskilda förhållanden som härvidlag i Mellansverige undantagsvis böra kunna beaktas, och då rätteligen för avvikelser i båda riktningarna, skulle föra för långt att här gå in på, men en uppluckring av själva principen kan det ju icke gärna bli tal om.
    Vidare gäller sedan en lång följd av år överenskommelsen, att då en hel dag går förlorad såsom spilltid för resande advokat — något som väl näppeligen vid förnuftig planläggning kan förekomma annat än i Norrland — gottgörelse skall lämnas för 10 spilltidstimmar, räknade från kl. 8 till kl. 18, eller med 250 kr. enligt senast godtagna timersättning. Hur man resonerat vid tillkomsten av denna spilltidsberäkning känner jag ej, men uppenbart är att den så till vida måste vila på en fiktion, att det ju icke kan anses ordinärt att en advokat arbetar 10 timmar i sträck från kl. 8 till 18 utan ens uppehåll för lunch. Men oavsett detta bör gällande överenskommelse naturligtvis följas, om sådan heldagsförlust skulle förekomma även i Mellansverige. En ersättning av 250 kr. för förlust av hel dag kan möjligen motiveras med att en helt bortfallen dag i regel kan antagas medföra särskilt avbräck för advokaten, som bl. a. kan tänkas eljest ha kunnat ägna dagen åt huvud-

förhandling vid annan domstol. Men då, såsom eljest är förhållandet vid advokatresor i Mellansverige, endast en del av en arbetsdag går förlorad såsom spilltid förmenar jag att avsteg från principen om spilltidens förläggande till ordinär arbetstid fram till kl. 18 icke bör göras,frånsett tills vidare den nyssnämnda, som sagt, ur teoretisk synpunkt föga välgrundade förmånen för advokat att få räkna spilltid redan från kl. 8 på morgonen, samt självfallet med reservation för ovan berörda möjlighet till avvikelse i undantagsfall. Vad jag här närmast åsyftar är att lunchuppehållet på en förhandlingsdag, sedvanligen en timme, i ifrågavarande normala fall icke rimligen kan räknas som tidsspillan i rättegångsbalkens mening och anses medföra en av advokatens resa föranledd förlust av arbetstid och inkomst, ty lunch får han antagas intaga och sätta tid till, oavsett om han intager den i sin bostad eller annorstädes. En resande advokat får ju dessutom dagtraktamente, och medan han intager sin lunch med välbehövlig vila, bör han, lika litet som på orten bosatt, på egen bekostnad lunchande advokat, vara berättigad till särskild ersättning med 25 kr. för s. k. tidsspillan. Att detta ej vore rimligt framgår än tydligare om man använder benämningen »rese- och väntetid»; under lunchrasten är det tydligen ej fråga vare sig om restid eller väntan på företräde inför domstol.
    Åtskilliga advokater debitera ej heller spilltid under lunchen — middag faller ju utanför spilltidsgränsen — och enligt vad jag hört uppgivas från skilda håll, ehuru någon rundfråga därom icke gjorts till andra hovrätter, förekommer inom såväl Svea hovrätt som åtminstone ett par hovrätter i södra Sverige den praxis, att lunchtimmen icke inräknas i spilltiden för resande advokat.
    För tillbörlig kontroll av att spilltidsdebitering överensstämmer med riktiga principer har det visat sig erforderligt att få specifikation av advokaten, och därvidlag räcker det att få veta när han avreser från hemorten och återkommer. Framställningar att ange detta ha föranlett att på senare år sådana uppgifter lämnas i advokaternas arvodesräkningar i allt större utsträckning, och det vore enligt min mening önskvärt att denna praxis vinner allmän efterföljd. Ospecificerade klumpsiffror kunna lätt slinka igenom utan prövning.
    Det skulle säkerligen vara till nytta om advokatsamfundet kunde genom cirkulär eller annorledes för sina medlemmar tillrättalägga gällande normer samt rekommendera specifikation och benämningen tidsspillan eller spilltid.
    Vad ovan anförts synes mig emellertid giva vid handen, att spilltidsdebiteringen, såsom den för närvarande tillämpas, är behäftad med så allvarliga brister och har sådan inverkan på rättegångskostnaderna att det finns fog för den inom domarkretsar ej sällan framförda uppfattningen, att spilltidsersättningen, med dess nuvarande kineseri, lämpligen borde slopas såsom särskild post i advokaternas arvodes och kostnadsräkningar och möjlighet i stället beredas domstolarna att mera fritt och realistiskt — som förmodligen varit meningen med rättegångsbalkens bestämmelse om ersättning för tidsspillan »efter vad rätten prövar skäligt» — vid arvodesberäkningen taga hänsyn till den verkliga tidsspillan och det besvär advokaten kan ha fått vidkännas

för uppdraget; besvärligheten av visst uppdrag torde beaktas redan nu då arvode utmätes. En sådan reform anser jag synnerligen påkallad för att snarast eliminera nackdelarna med nuvarande stela system, som inbjuder till missbruk och berövar domstolarna deras avsedda fria prövningsrätt. Domstolarna ha dock till uppgift att också tillgodose parternas och det allmännas intresse i fråga om rättegångskostnadernas skäliga avvägning och storlek. Hela spilltidsfrågan förefaller mig därför mogen för omprövning, helst som det möjligen på något håll kan visa sig råda ovisshet om vilka normer som skola anses gälla.
    En enkel ändring i lagtexten om advokatersättning vore t. ex. i RB 21: 10: »— — — åtnjuta arvode, jämväl i förekommande fall innefattande skälig gottgörelse för tidsspillan, så ock ersättning för kostnad efter vad rätten prövar skäligt.»

Tage Boye