Replik

 

    Sedan jag fått taga del av advokat HOLGER WIKLUNDS av mig väntade diskussionsinlägg i spilltidsfrågan, vill jag för min del, med beklagande av den oväntat polemiska formen, gärna konstatera att jag finner den sakliga behållningen av inlägget ganska god, då det nämligen utvisar att det verkligen är behövligt att ompröva och klarlägga frågan, särskilt som delade meningar tydligen föreligga om vilka normer för nuvarande schablonersättning som böra tillämpas av domstolarna, samt att advokat Wiklund icke synes obenägen godtaga förslaget att undgå svårigheterna och olägenheterna med nuvarande system genom att vid arvodenas bestämmande taga hänsyn till advokaternas verkliga tidsspillan och besvär för visst uppdrag.
    I övrigt vore åtskilligt att säga om detaljer i advokat Wiklunds inlägg, men jag vill inskränka mig till ett par tillrättalägganden.
    Advokat Wiklunds anmärkningsvärda påstående, att min artikel bygger på missförstånd, felaktiga föreställningar och bristande kännedom om förhållandena, är fullständigt oberättigat. Den bygger på mer än tioårig erfarenhet om hithörande förhållanden sedan nya RB:s införande. Vad som förut förekommit i spilltidsfrågan och återgives i TSA har varit mig väl bekant. Det må tilläggas, att då advokatsamfundet 1951 begärde höjning av dittills godtagna timbelopp, 15 kr., till 20 kr. betänkligheter framfördes från hovrättshåll i skrifter till samfundet och att efterlyst utredning om advokaternas omkostnader av flera skäl då icke kunde presteras (TSA 1951 s. 177 ff). Advokat Wiklunds uttalanden om omkostnadernas storlek och förhållande till bruttoinkomster kan icke utan vidare godtagas, och förebringande av tillförlitlig utredning därom stöter nog på oöverkomliga svårigheter, såsom antytts i TSA 1951. Senaste statistik om advokaternas inkomsttaxeringar redovisas i TSA 1959 s. 104, där dock advokater i de större städerna utom Stockholm sammanföras med landsorten i övrigt.
    Det är närmast en strid om ord hur man vill beteckna domarorganisationers godtagande av advokatsamfundets framställningar. Jag anser att de kunna kallas överenskommelser organisationerna emellan. Meningen med dem har givetvis varit att de av de enskilda domarna skulle uppfattas som rekommendationer till efterföljd, och att domarna i realiteten känt sig bundna därav är ofrånkomligt. Detta lär även ha gällt hovrättsdomares respekterande av den ursprungliga överenskommelsen mellan advokatsamfundet och häradshövdingföreningen. Härav framgår också att advokat Wiklunds påstående, att jag »går till attack mot domstolarnas praxis», är missvisande. Det är endast att beklaga att normernas fulla innebörd icke blivit otvetydigt uttalad. Jag vidhåller emellertid att man efter rättegångsbalkens tillkomst har att rätta sig efter vad som däri kan anses åsyftat med ordet tidsspillan och att innebörden är den jag hävdat, likaså att, om schablonersättning skall utgå utan undersökning av och hänsyn till advokaternas individuella arbets- och inkomstförhållanden, den i princip bör avse normal arbetstid. På de avdelningar inom Svea hovrätt, där jag tjänstgjort sedan 1948, har den av organisationerna godkända arbetstiden ansetts helt naturligt framgå av den godtagna normen, att advokat får räkna spilltid för helt förlorad dag från kl. 8 till 18, kontorstidens normala slut,

och denna praxis har också iakttagits på andra håll. I samma riktning synes tala en meningsyttring av hovrättsdomareföreningens styrelse vid behandlingen av advokatsamfundets sista framställning om höjning av spilltidsersättningen. I anledning av stadsdomarföreningens önskan, att det skulle fastslås att ersättning skall utgå endast under normal arbetstid, antecknades nämligen i protokollet att man inom styrelsen, frånsett norrländska förhållanden, ansåg det ifrågasatta förbehållet knappast erforderligt då redan relationen mellan de för hel dag och för timme föreslagna beloppen syntes giva tillräcklig ledning för bedömandet. Åtskilliga advokater pläga ej heller enligt min erfarenhet debitera spilltid efter kl. 18.
    Skulle man däremot överge schablonsystemet och i arvodet inarbeta spilltidsersättning med hänsynstagande i det enskilda fallet till advokatens personliga förhållanden, kan ju mycket väl tänkas att arbetstyngda advokater få räkna spilltid även för kvällstimmar.
    Vad angår spilltidsersättningens storleksordning vid ett fritt bedömande är jag icke ensam om att ha kommit på möjligheten att på ett diskret sätt ur taxeringskalender hämta viss ledning av vederbörande advokats taxering, ett hjälpmedel som jag ej kan anse olämpligt vid denna skälighetsprövning.
    Den bild advokat Wiklund tecknar av den över hövan jäktade advokaten, som normalt arbetar morgon, middag och kväll, vardag och söndag, tror jag i vart fall icke passar in på det stora flertalet advokater inom den kategori, varom nu närmast är fråga. Det borde å andra sidan knappast behöva betonas att jag icke med min artikel avsett att nedvärdera advokaternas insatser, om vilka jag har så långvarig erfarenhet.
    Det erinras ånyo att jag ej uttalat mig om förhållandena i Norrland.
    Enighet föreligger mellan advokat Wiklund och mig därom att lunchuppehållet, åtminstone i princip, icke bör inräknas i spilltiden. Att jag ansett mig böra framföra argument för denna ståndpunkt har berott på att detta, enligt vad erfarenheten utvisat, ingalunda stått klart för alla advokater och, såsom anmärkts i min artikel, vid helt förlorad spilltidsdag lunchtimmen likväl inräknas i ersättningsbara 10 timmar mellan kl. 8 och 18.
    Den hittills förda diskussionen synes mig bekräfta, att det vore bäst och ägnat att undanröja onödiga meningsskiljaktigheter om man inom domar- och advokatorganisationerna kunde enas om lämpligheten av föreslagna omläggning av systemet och inarbeta förekommande spilltidsersättning i arvodena. Förvisso behöver man ej hysa farhågor för att domstolarna icke efter en sådan omläggning skulle ärligt sträva efter att göra advokaterna full rättvisa.

Tage Boge