Några anteckningar om subjektsflerhet vid olovlig yrkesmässig biltrafik

 

    Den yrkesmässiga biltrafiken har varit underkastad statlig reglering alltsedan tillkomsten av 1906 års förordning om automobiltrafik. Nu gäller 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Begreppet yrkesmässig automobiltrafik har i sak varit i stort sett oförändrat under den tid denna verksamhet varit reglerad. Enligt gällande bestämmelser i ämnet erfordras liksom tidigare tillstånd av offentlig myndighet för rätten att bedriva sådan verksamhet.
    Såsom framgår av 34 § i 1940 års förordning utgöres straffet för den, som bedriver yrkesmässig trafik utan att vara berättigad härtill, av dagsböter. Av 1936 års trafikutredning, vars betänkande (SOU 1938:59) i huvudsak ligger till grund för förordningen, föreslogs, att straffet skulle vid synnerligen försvårande omständigheter kunna höjas till fängelse i högst sex månader. I propositionen (1940: 115) uteslöts emellertid fängelse som straff.
    Oaktat den yrkesmässiga biltrafiken varit underkastad reglerande lagstiftning sedan lång tid tillbaka, synes först på senare tid fråga ha uppstått om tillämpning av straffbestämmelserna för olovlig sådan trafik på den som bidragit till dylik överträdelse utan att direkt träffas av gärningsbeskrivningen. Härvid ha strafflagens medverkansbestämmelser i vissa fall ansetts tillämpliga. Att dessa icke tidigare kommit att tillämpas på detta område torde väl huvudsakligen ha berott på obenägenheten enligt äldre rättspraxis att utsträcka tillämpningen av dem till specialstraffrättsliga brott (jfr THORNSTEDT, Om företagaransvar s. 80). Efter den omsvängning i uppfattningen om medverkansreglernas tillämpning inom specialstraffrätten, vilken inträdde i slutet av 1930-talet, har det emellertid ansetts — om ock till en början tydligen med viss tvekan med hänsyn till osäkerhet om gärningen vore att betrakta som endast en polisförseelse — att dessa regler kunde utsträckas att gälla även vid olovlig yrkesmässig biltrafik.
    I rättsfallet NJA 1953 s. 688, där spörsmålet kom att gälla bl. a. om medverkan eller gärningsmannaskap skulle anses föreligga, hade en resebyrå anordnat regelbunden trafik mellan Stockholm och Malmö med bussar, som resebyrån förhyrt av ett bussbolag. RR i Malmö dömde representanten för resebyrån för obehörigt bedrivande av linjetrafik

 

men biföll icke av åklagaren framställt yrkande mot direktören förbussbolaget, vilket innehade tillstånd till beställningstrafik, för att detta bedrivit beställningstrafik utanför stationsorten eller alternativt — enär resebyrån och bussbolaget intimt samarbetat för bedrivande av den påtalade trafiken — för otillåten linjetrafik. Hovrätten fastställde domen beträffande resebyråns representant. I fråga om åtalet mot bussbolagets direktör fann hovrätten, att denne haft vetskap om att bussarna skulle användas i trafiken, att denna skulle vara anordnad på sätt den bedrivits samt att resebyrån saknat tillstånd att utöva sådan trafik. Hovrätten fann på grund härav, att bussbolaget så främjat den av resebyrån obehörigt bedrivna linjetrafiken, att direktören för bolaget var förvunnen till ansvar för medhjälp därtill. En ledamot var skiljaktigbeträffande åtalet mot den sistnämnde. Han fann medverkansreglerna icke vara tillämpliga »på förseelser av ifrågavarande bagatellartade beskaffenhet» och ogillade följaktligen åtalet mot denne. - HD fann emellertid, att med hänsyn till innehållet i vissa mellan resebyrån och bolaget ingångna avtal samt vad i övrigt upplysts om förhållandet mellan företagen med avseende å nämnda trafik denna måste anses ha bedrivits av företagen gemensamt. Även direktören för bussbolaget dömdes därför som gärningsman för otillåten linjetrafik.
    I NJA 1953 s. 696 hade föreståndaren för ett bussföretag, som innehade tillstånd till beställningstrafik med bussar, ställt bussar jämte förare till förfogande för tre personer, som företrätt olika föreningar vid av dem anordnade festtillställningar. Bussarna hade använts för befordran av besökande vid tillställningarna till och från dessa. Representanterna för föreningarna dömdes — i Svea hovrätt — för obehörigt utövande av yrkesmässig biltrafik och föreståndaren för bussföretaget för medhjälp därtill. HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd.— Av intresse är ett uttalande av RÅ i målet: obehörigt utövande av yrkesmässig trafik kunde icke anses såsom en ren polisförseelse; det kunde i detta avseende särskilt framhållas det vinningsmoment som inginge i gärningen och att straffet vore dagsböter.
    Omständigheterna voro likartade i ett annat mål, där ett bussföretag, som innehade tillstånd till beställningstrafik med bussar, ställt sådana jämte förare till förfogande för ett tidningsföretag, som med bussarna anordnade ett antal resor. RR i Västervik dömde representanten för tidningsföretaget för obehörigt utövande av yrkesmässig trafik och verkställande direktören för bussbolaget för medhjälp. Göta hovrättgjorde ej ändring. Endast tidningsföretagets representant sökte prövningstillstånd, vilket dock vägrades, enligt beslut d. 21 febr. 1958.
    Slutligen har ett fall av concursus necessarius varit under bedömande. F, som med sin lastbil utfört transporter mot ersättning åt innehavaren, H, av en trävarufirma, dömdes av häradsrätten i Orusts, Tjörns och Inlands domsaga till ansvar för obehörigt utövande av yrkesmässig trafik. Det ansågs ådagalagt, att H med vetskap om F:s bristande behörighet under en längre tid och mot ersättning och i betydande omfattning anlitat F för virkestransporter även som att F under samma tid icke utfört körningar för någon annan. H dömdes på grund härav för medhjälp. Hovrätten för Västra Sverige fann i domd. 23 dec. 1958 på talan av H lagligt att med upphävande av härads-

rättens dom, såvitt talan däremot fullföljts, ogilla den mot H förda talan. Av domskälen framgår, att hovrätten funnit att H varken genom att anlita F vid utförandet av de olovliga transporter, för vilka F av häradsrätten fällts till ansvar, eller annorledes varit verksam med mer än som erfordrats för att F:s brott skolat komma till stånd och att H härför ej kunde straffas för medhjälp till brottet. Hovrättens dom —mot vilken talan ej förts — synes överensstämma med den uppfattningom bestraffning av concursus-necessariusbrott, som uttalats av Thornstedt (a. a. s. 95). Av domskälens formulering torde framgå, att H skulle ha kunnat fällas till ansvar om han verkat mera positivt än han gjort. Om han gjort sig skyldig till anstiftan, synes han sålunda ha kunnat fällas till ansvar. Detta torde innebära, att den princip beträffande straff vid medverkan, vilken kommit till uttryck i 89 § 2 mom. sista punkten rusdrycksförsäljningsförordningen d. 26 maj 1954, kan anses tillämplig även i fråga om olovlig yrkesmässig trafik.

Nils Hj. Egedal