SVENSK RÄTTSPRAXIS
OBLIGATIONSRÄTT
SKADESTÅND I UTOMOBLIGATORISKA FÖRHÅLLANDEN 1952—1956
AV PROFESSOR FRITJOF LEJMAN
SKADESTÅNDS BERÄKNING1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid. Sid.Kausalitet vid följdskada ...... 521 Underhåll till efterlevande...... 527Sjukvårdskostnader „......... 523 Övrig ersättning vid dödsfall. BeErsättning för mistad arbetsför- gravningskostnader ........... 529tjänst m. m. m. ............ 524 Ersättning för egendomsskada .... 529Invaliditetsersättning ......... 525 Regressrätt, avdrag m. fl. allmännaIdeell skada ................ 526 spörsmål ................. 531
Kausalitet vid följdskada. I Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling (FFR) 1953 s. 159 (NJA C 389) förekom till bedömande ett fall rörande konkurrerande skadeorsaker. Vid en jämförelsevis lindrig kollision mellan en lastbil och en personbil hade personbilsföraren — en trädgårdsmästare — fått ena benet i kläm samt erhållit en stöt å höften. Omedelbart efter kollisionen hade uppkommit ischiassymptom i form av ryggvärk, och symptomen hade sedermera blivit bestående. Enligt den medicinska sakkunskap, som anlitats i målet, voro emellertid dessa symptom att hänföra till vissa diskgenerativa förändringar i ryggen, som förefunnits redan före kollisionen men icke tidigare givit sig till känna. Även om de utlösts av olyckshändelsen, skulle de enligt nämnda sakkunskap ändock ha uppträtt inom en nära framtid. Då intet direkt samband mellan bilskadan och ischiassymptomen ansågs föreligga, erhöll den skadelidande av lastbilsföraren, som ensam ansågs vållande, icke full ersättning för skadan utan enbart ett engångsbelopp å 500 kr. för mistade inkomster av den anledning att ifrågavarande symptom uppträtt tidigare än eljest blivit fallet. Ifrågavarande rättsfall synes ha avgjorts i ganska nära överensstämmelse med det kända fallet NJA 1944 s. 563. (Se om detta HULT, Juridisk debatt s. 134 ff och ULF PERSSON, Skada och värde, särskilt s. 245). Man torde här följaktligen ha laborerat med två olika effekter, den ena utgörande sjukdomen i sig själv med åtföljande senare arbetsoförmåga och den andra dess förtida utbrott med åtföljande arbetsoförmåga under den närmaste tiden efter olycksfallet. På detta sätt har man ernått det plausibla resultatet, att den ansvarsgilla faktorn, lastbilsförarens vållande, icke helt befrias från ersättning, såsom eljest lätt kunde blivit fallet med exempelvis den uppfattning, som lanserats av just.r. LECH och HELLQUIST i NJA 1950
s. 650. — För sin del kan förf. ej annat än vidhålla sin i tidigare översikt hävdade mening, att skadeståndets preventionsfunktion motiverar ersättning i dylika fall. Vill man emellertid mindre starkt betona denna funktion i nutiden, kan frågan givetvis komma i ett annat läge. I anledning av uttalanden av Lech, SvJT 1953 s. 16 ff, må tilläggas, att förf. ej kan finna, att hans uppfattning skulle behöva leda till sådana absurda konsekvenser, som att ersättning skulle utgå för sådan förlust, som helt enkelt är obefintlig, exempelvis för utebliven arbetsinkomst under en tid, då arbetstillfällen ej funnits, såsom under en allmän strejk etc. Det förhåller sig väl dock så, att ett »inkomstbortfall», då sjukdom inträffat, på ett helt annat sätt enligt den allmänna uppfattningen betraktas såsom »förlust» än ett »inkomstbortfall», då strejk eller självförvållad häktning inträffat. Och från den allmänna uppfattningen lär nu en gång aldrig helt kunna bortses, när det gäller att bestämma ett så allmänt begrepp som förlust inom skadeståndsrätten. — Då såsom i det här berörda fallet en ansvarsgill faktor omedelbart utlöst ischiassymptom, som aldrig tidigare uppträtt, synes det förf. mycket plausibelt att lägga åtminstone en stor del av skadan på denna faktor. Om man så vill, kan detta också motiveras med de stora bevissvårigheter, som väl i allmänhet ändock oftast här äro till finnandes.
Ett annat fall av sjukdom såsom konkurrerande skadeorsak refereras i FFR 1954 s. 259 (hovrättsdom). Genom olycksfall i arbete hade en arbetare fått sin ena arm amputerad. Då det sedermera, efter det arbetsgivaren befunnits vållande till olycksfallet, blev fråga om att bestämma ersättning för förlorad arbetsförtjänst under en viss tidsrymd, som låg c:a sex år framåt i tiden från olycksfallet, gjorde arbetsgivaren invändning, att den skadade led av en fortskridande organisk nervsjukdom - Parkinson's sjukdom — vilken även oberoende av olycksfallet skulle gjort honom fullständigt arbetsoförmögen. Arbetsgivaren medgav emellertid full ersättning för förlorad arbetsförtjänst, om »det icke skulle anses framgå, att sjukdomen i och för sig orsakat arbetsoförmåga». Vederbörande hovrätt ansåg detta icke ifallet styrkt, och härigenom blev fullt skadestånd utdömt. — Till jämförelse må här också nämnas FFR 1954 s. 319 (hovrättsdom), där busspassagerare i samband med en kollision erhållit en psykisk chock jämte ett lättare slag i huvudet av en nedfallande portfölj, varefter han ett par timmar senare drabbats av hjärnblödning. Hjärnblödningen ansågs huvudsakligen ha föranletts av den psykiska påfrestning kollisionen medfört, men därtill medverkade också en hos den skadade påvisad kärlskörhet. Då busspassageraren sedermera yrkade skadestånd av bussföraren, som icke var exculperad, yttrade vederbörande underrätt, vars dom sedermera fastställdes av hovrätten, att hjärnblödning vore en i och för sig icke vanlig påföljd vid psykisk påfrestning av ifrågavarande slag och att denna påföljd icke skäligen kunnat förutses, varför den skadades sjukdom icke stode i sådant samband med olyckshändelsen, att bussföraren vore pliktig utgiva ersättning. Utgången synes mindre plausibel — även om man helt bortser från eventuell skada genom den nedfallande portföljen, varom för övrigt kan hänvisas till FFR 1953 s. 351, anfört ovan i SvJT 1959 s. 317 under skada i följd av automobiltrafik. Till utgången bör ha medverkat, att
det rörde sig om bilskada, och det vill synas som om domstolarna här haft läran om adekvat kausalitet i tankarna.
I ytterligare en del fall har spörsmålet gällt kausalsammanhang mellan en handling och en skada, som inträffat också genom en senare tillstötande sjukdom eller annan händelse. Anmärkas kan, NJA 1952 s. 104 (FFR s. 30), där HD biföll talan om ersättning för nedsatt arbetsförmåga i följd av gengasförgiftning, som ägt rum c:a fem år tidigare, trots att det icke kunde uteslutas, att sjukdomen efter hand i viss mån fått neurotisk karaktär. — I NJA 1955 s. 148 (FFR s. 45) ogillades emellertid talan mot bilansvarig om ersättning i anledning av självmord, som åtminstone huvudsakligen ansågs ha föranletts av bilolycka, då självmordet dock ansågs vara en så avlägsen och oförutsebar följd av olyckan, att ersättning ej borde utgå. Likaså ogillades i FFR 1955 s. 209 (NJA C 695) skadeståndstalan mot bilansvarig i ett fall, då en lastbil, varå transporterades hästar, stjälpt vid en kollision med annan bil, och den yrkade skadeersättningen gällde sedermera inträdande oduglighet såsom travhäst beträffande en av hästarna, som genom chockverkan vid olyckan påstods ha ändrat lynne.
Till jämförelse må ytterligare omnämnas en del fall, som i allmänhet berörts även i den tidigare översikten angående förutsättningar för skadestånd, och i vilka även problemet om kausalitet på ett eller annat sätt varit aktuellt. De ifrågavarande fallen äro FFR 1952 s. 273 (SvJT 1953 rf s. 7) (krigsman ej ersättningsskyldig för viss materiel, som förkommit för honom men befunnits återlämnad av annan, okänd krigsman, vilken emellertid därmed fullgjort sin redovisningsskyldighet beträffande materiel), NJA 1953 s. 42 (FFR s. 32), anfört ovan i SvJT 1959 s. 314 under hinder i fastighets utnyttjande (Gottskärsfallet), FFR 1953 s. 344 (hovrättsdom) (erforderligt orsakssammanhang statuerat mellan brand i ett barns kläder och brännskada å person, som frivilligt ingripit för att släcka branden), FFR 1954 s. 98 (NJA C 375) (försäljare ej ansvarig för utbyte av skyddshuv å tröskverk i avseende å ett olycksfall i arbete två år senare), FFR 1954 s.301 (hovrättsdom) (erforderligt orsakssammanhang statuerat mellan gatuuppträde, föranlett av en onykter person, och tillfällig förlust av synförmåga genom chock hos person, som endast hade s. k. ledsyn), FFR 1954 s. 371 (hovrättsdom), anfört ovan i SvJT 1959 s. 317 under skada »i följd av biltrafik», NJA 1954 s. 505 (FFR s. 63), anfört ovan i SvJT 1959 s. 319 under sammanstötning mellan bilar vid vägkorsning, NJA 1956 s. 591 (FFR s. 117) och FFR 1954 s. 285 (hovrättsdom), anförda ovan i SvJT 1959 s. 321 under ansvarsfördelning mellan bilförare och passagerare med hithörande FFR 1955 s. 172 (NJAC 191) samt FFR 1956 s. 206 (NJA C 102), anfört ovan i SvJT 1959 s. 326 under väghållares ansvar (bristande skyddsanordningar) och NJA 1956 s. 635 (FFR s. 128), anfört ovan i SvJT 1959 s. 332 underskada i militära förhållanden.
Sjukvårdskostnader. I FFR 1953 s. 234 (hovrättsdom) yrkade skadeståndsansvarig att vid fullgörande av sin skadeståndsskyldighet få tillgodoräkna sig vad den skadade inbesparat i levnadsomkostnader under vårdtid å sjukhus. Yrkandet ansågs icke befogat med
hänsyn till att den skadeståndsansvarige icke haft att ersätta något inkomstbortfall för den skadade, vars enda inkomst utgjordes av folkpension, och jämväl med beaktande av de ringa vårdkostnaderna för den skadade.
Ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m. Beträffande skada, som föranlett omskolning eller avbrott i utbildning må nämnas FFR 1954 s. 75 (NJA C 84), där en 37-årig rörmontör, som på grund av en vid bilolycka ådragen knäskada med 15 % invaliditet ej kunde återgå till sitt gamla yrke, tillerkändes under en omskolningstid full ersättning för mistad arbetsförtjänst under motivering att han vore berättigad till ersättning för erforderliga kostnader för omskolning till ett med rörmontöryrket likvärdigt yrke och att denna omskolning minskade skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, samt FFR 1955 s. 356 (hovrättsdom), i vilket däremot ersättning för avbrott i utbildning vägrades 17 årig yngling, som före skadan på sin tid avbrutit skolgång i läroverks tredje klass och genom skadan blivit arbetsoförmögen under lång tid, då skälet för hans yrkande om ersättning endast var, att han om skadan ej skett avsett att vid sidan av förvärvsarbete genomgå aftonskola för att sedermera söka in vid Gymnastiska Centralinstitutet.
Beträffande frågan, huru skadestånd påverkas av rätten till semester märkes NJA 1952 s. 547 (FFR s. 169). Skadad tillerkändes här gottgörelse för det han överhuvud icke blivit i tillfälle att under tid, då han varit arbetsoförmögen, kvalificera sig för rätt till semester. Denna rätt ansågs tydligen likställd med en löneförmån, i regel utgående under ett kommande år. Vidare ansågs i fallet den skadade berättigad till ersättning för en tidrymd av sju dagar, under vilken han varit arbetsoförmögen, men sannolikt, om han ej skadats, icke skulle ha avstått från att uttaga semester (utan lön). Då intet annat gjorts gällande, ansåg sig nämligen HD böra utgå ifrån att han skulle arbetat under denna tid. Däremot utdömdes ingen ersättning beträffande fem dagar, för vilka arbetsgivaren utbetalt semesterersättning, vartill den skadade kvalificerat sig under ett föregående arbetsår; ersättning härför ansågs endast kunna tillgodoräknas, i händelse den kunde betraktas såsom ersättning för förlust av möjlighet till rekreation under semester, alltså såsom ett slags skadestånd för sveda och värk. En ledamot var på sistnämnda punkt skiljaktig och ansåg skadeståndet böra beräknas, som om den skadade arbetat jämväl under tid, då han normalt skulle åtnjutit semester, eftersom den skadades förmåga att genom semestervila stärka sina arbetskrafter för framtiden kunde antagas vara lika nedsatt som hans förmåga att arbeta för tillfället.
Slutligen har i NJA 1954 s. 227 (FFR s. 27) förekommit ett avgörande angående beskattnings inverkan på skadestånd för förlorad arbetsförtjänst i anledning av olycksfall i arbete. I målet ogillades invändning om att dylikt skadestånd, i allt fall till den del, som motsvarades av ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, jämlikt 19 § kommunalskattelagen vore skattefritt och med hänsyn härtill borde nedsättas. Jfr också FFR 1953 s. 299 (hovrättsdom) i den fråga, som anföres nedan under »avdrag».
Invaliditetsersättning. Beträffande bestämmandet av livränta, då den faktiska förvärvsförmågan divergerat i förhållande till arbetsförmågan, bestämd efter medicinsk invaliditetsgrad, märkas åtskilliga fall. (Jfr för övrigt här om olika metoder att bestämma ersättning HÖRSTADIUS i SvJT 1935 s. 28 ff). — I två av rättsfallen, där det rört sig om förlust av ena ögat efter bilolycka, har livränta bestämts efter invaliditetsgraden trots att förvärvsförmågan kunde anses större, nämligen i FFR 1954 s. 105 (NJA C 384) beträffande en 44-årig provinsialläkare oavsett invändning, att ersättning borde utgå endast under viss tillvänjningstid och i övrigt blott om skada i framtiden uppstode å andra ögat, och i FFR 1955 s. 373 (hovrättsdom) beträffande en 26-årig kvinnlig kontorist oavsett invändning, att hennes arbetsinkomst vore densamma efter olyckan. — Likaså har livränta bestämts efter invaliditetsgraden — till den skadades nackdel— i FFR 1952 s. 227 (SvJT 1953 rf s. 20) (hovrättsdom) beträffande en 55-årig kassörska, som då hon ej kunnat utföra heltidsarbete efter olyckstillfället, blivit uppsagd från sin 30-åriga anställning. En av de dömande ledamöterna anmärkte emellertid härvid i skiljaktig motivering, att om en skadad kunde visas förgäves ha gjort allvarliga försök att skaffa sig förvärvsarbete, motsvarande den kvarstående arbetsförmågan enligt invaliditetsgraden och förhållandena på arbetsmarknaden vore normala, vederbörande borde tillerkännas högre livränta. Jfr också FFR 1953 s. 370 (hovrättsdom) (52-årig vägarbetare ansågs, bortsett från viss anpassningstid, ej berättigad till högre ersättning än efter invaliditetsgraden för tid, varunder han blott kunnat utföra arbete av annat, lättare slag än sitt vanliga). Se även det likartade FFR 1956 s. 270 (NJA C 1122) (angående 51-årig träarbetare). — Å andra sidan har, då särskilda skäl ansetts så föranleda, livränta i vissa fall utdömts icke efter invaliditetsgrad utan efter förefintligt högre inkomstbortfall, såsom i FFR 1952 s. 271 (hovrättsdom), där det åberopades, att den skadade vore grovarbetare i sitt 44:e år med hustru och fem oförsörjda barn samt att han på grund av sin naturliga läggning och ej på grund av ovilja vore oförmögen att begagna sin nedsatta arbetsförmåga på annat sätt än genom lindrigare och lägre avlönat arbete. Och i NJA 1955 s. 676 III (FFR s. 129 III) har HD, i viss mån i strid med avgörandet i ovannämnda FFR 1952 s. 227 givit ett principuttalande i fråga om en 58-årig lokförare, som i följd av bilolycka måst förtidspensioneras, att han — med hänsyn tillsvårigheten för en person i hans ålder och yrke att efter omständigheterna finna lämpat arbete — borde erhålla ersättning, icke efter invaliditetsgrad, utan motsvarande skillnaden mellan beloppet av mistade inkomster, å ena, samt summan av den arbetsförtjänst, han alltjämt kunnat bereda sig jämte livränta och pension, å andra sidan. Han tillerkändes även ersättning för vissa »milpengar», han haft i tjänsten. Se härom vidare KARLGREN, s. 205.
Engångsersättning såsom invaliditetsersättning men däremot icke livränta utdömdes i FFR 1955 s. 152 (NJA A 39) för lyte och framtida men, som en 37-årig bokbinderska lidit i form av förlust av vänstra pekfingrets två yttersta leder (principfrågan om engångsersätt-
ning avgjord av hovrätt i sista instans, varefter HD nedsatt beloppet till 4 000 kr.).
Förbehåll angående omprövning av livränta med hänsyn till penningvärdets fall beviljades icke i FFR 1952 s. 127 (NJA A 27) (i förevarande del hovrättsdom), anfört i SvJT 1959 s. 331 under skada i militära förhållanden. Se beträffande underhållslivräntor jämväl FFR 1952 s. 306 (hovrättsdom) och 1955 s. 179 (NJA C 199), där utgången blev densamma. — Likaså har yrkande om indexreglering av invaliditetslivränta ogillats i FFR 1953 s. 299 (hovrättsdom).
Ideell skada. I nyssnämnda FFR 1953 s. 299 (hovrättsdom) ansågs den tid, till vilken ersättning för sveda och värk vore hänförlig, kunna inbegripa icke blott akut sjukdomstid utan i fallet — som rörde genom skada uppkommen blindhet — även tiden, till dess den skadade fått klart för sig, att han ej kunde räkna med att återfå synen. Vid bestämmandet av lytesersättning för blindhet togs hänsyn till det blindtillägg, som villkorslöst utgår enligt folkpensioneringslagen.
Ersättning för sveda och värk ansågs i NJA 1953 s. 609 (FFR s. 179) böra bestämmas med hänsyn till nuvarande penningvärde, varför ersättningen sattes högre än i motsvarande fall från tidigare rättspraxis.
I fråga om beloppen av ersättning för sveda och värk resp. lyte må här omnämnas i förra hänseendet FFR 1952 s. 127 (NJA A 27), anfört ovan i SvJT 1959 s. 331 under skada i militära förhållanden (fabriksarbetare; komplicerat lårbensbrott efter skottskada; lasarettsvistelse nära ett år; 7 000 kr. i hovrätten, vars dom blott överklagats av den skadade), NJA 1953 s. 609 (FFR s. 179), nyss anfört (52-årigt kvinnligt affärsbiträde; splitterbrott å lårbenshals efter trafikolycka; c:a 5 månaders lasarettsvistelse; svårt läkningsförlopp och svåra komplikationer; 4 000 kr.), NJA 1954 s. 227 (FFR s. 27), anfört ovan under ersättning för mistad arbetsförtjänst (35-årig måleriarbetare; bäcken- och kotbrott; c:a 3 månaders lasarettsvistelse jämte svårt psykiskt lidande; 5 000 kr. i hovrätten, vars dom blott överklagats av den skadeståndsskyldige), NJA 1955 s. 272 (FFR s. 75), anfört ovan i SvJT 1959 s. 332 under skada i militära förhållanden (24-årig metallarbetare; krosskada å ben, som föranlett amputation ovan knäet; 3 000 kr.) även som NJA 1956 s. 55 (FFR s. 10), anfört ovan i SvJT 1959 s. 333 under skada orsakad av eller åsamkad minderårig (9-årig gosse; förlust av ena ögat; tre operationer; 1 000 kr.) samt i senare hänseendet, d. v. s. beträffande lyte, nyssnämnda FFR 1952 s. 127 (NJA A 27) (3 000 kr. för lyte i form av rörelseinskränkning; beloppet bestämt i hovrättens dom, som blott överklagats av den skadade), NJA 1954 s. 450 (FFR s. 57), anfört ovan i SvJT 1959 s. 335 underskada orsakad av eller åsamkad minderårig (6-årig flicka; 6 000 kr. för förlust av ena ögat) ävensom nyssnämnda NJA 1956 s. 55 (FFR s.10) (9-årig gosse; samma belopp 6 000 kr. för enahanda skada, trots att Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd i ett i målet avgivet yttrande gjort gällande, att ifrågavarande lyte borde föranleda lägre ersättning beträffande gosse än beträffande flicka).
Underhåll till efterlevande. Att efterlevandes rätt till underhåll enligt 6 kap. 4 § strafflagen utgör en rätt, som är jämställd med den skadelidandes och icke en självständig rätt, framgår av NJA 1953 s. 436 (FFR s. 167), där HD ogillade talan såväl av dödsbo för begravningskostnader som av efterlevande beträffande underhåll i ett fall, där den avlidne vållat den motorfordonskollision, varigenom han omkommit, men motparten ej kunde visas vara medvållande, i följd varav denne jämlikt 5 § andra stycket sista punkten bilansvarighetslagen icke hade kunnat åläggas skadestånd till den avlidne, om han överlevat.
En principiell fråga angående tiden, inom vilken underhåll till efterlevande skall begäras framskymtar i FFR 1952 s. 202 (hovrättsdom). I detta tillerkändes änka underhåll i form av livränta, sedan hon mer än fyra år efter mannens död nödgats på grund av hälsoskäl sluta en anställning. Under åberopande av anställningen hade motparten — kronan — tidigare vägrat henne underhåll; hovrätten fann emellertid härvid, att det redan vid mannens död förelåg grundad anledning antaga, att hon icke någon längre tid kunde försörja sig genom eget arbete. Kravet på avsaknad av erforderligt underhåll såsom förutsättning för tillämpning av 6 kap. 4 § strafflagen synes härmed ha hänförts till tidpunkten för den underhållsskyldiges frånfälle.
Beträffande tiden, till vilken avlidens inkomst skall hänföra sig vid bestämmandet av livränta till efterlevande, må anmärkas FFR 1954 s. 196 och s. 357 (hovrättsdomar). I det förra bestämdes en livränta till en änka beträffande en period, som började c:a 1 1/2 årefter dödsfallet, med utgångspunkt från att mannen vid denna tidkunnat i genomsnitt påräkna en inkomst, icke väsentligt understigande den för jämförliga arbetare utgående avtalsenliga lönen, och i det senare beaktades vid bestämning av livränta de lönelyftningar, som i den avlidnes yrke ägt rum efter dödsfallet. Man har synbarligen sökt ansluta underhållet så nära som möjligt till det faktiska inkomstläget efter dödsfallet.
Angående inverkan av penningvärdets fall beträffande livränta till efterlevande se FFR 1952 s. 306 (hovrättsdom) och 1955 s. 179 (NJAC 199), anförda ovan under invaliditetsersättning.
I fråga om underhåll till föräldrar märkes FFR 1953 s. 224 (hovrättsdom), där föräldrar, 64 resp. 62 år gamla, i anledning av 22 årig sons död genom bilolycka tillerkändes livräntor, som ansågos böra utgå även för tid efter det de fyllt 67 år, enär de uppburo invalidpension och någon förbättring i deras ekonomiska villkor icke vore att förvänta genom invalidpensionens utbyte mot allmän ålderspension.
Beträffande underhåll på grund av gift kvinnas död må omnämnas FFR 1953 s. 175 (NJA C 570), där den omkomna var en 36-årig kommunalarbetarhustru med två barn i åldern 7 och 4 år, vilken hade haft en mindre inkomst av städningsarbete, och där med hänsyn till familjens levnadsstandard och den omfattning, vari hustrun bidragit till försörjningen, vartdera barnet tillerkändes livränta — utöver enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående 633: 36 — med 420kr. om året till dess det fyllt 16 år. — Vidare bör noteras FFR 1954 s.
150 (NJA C 517), där 71-årig änkeman med vuxna barn yrkade livränta under påpekande av att han nödgats anställa hushållerska, sedan hans 63-åriga hustru omkommit genom bilolycka. Yrkandet ogillades emellertid.
I fråga om underhåll till änka och/eller barn må följande rättsfall i korthet omnämnas, nämligen FFR 1952 s. 220 (hovrättsdom) (den omkomne var en 76-årig f. d. handlande, efterlämnande 48-årig på grund av sjukdom helt arbetsoförmögen son, som årligen uppbar genom dom bestämt underhåll av fadern med 600 kr.; sonens arvslott 22 700 kr., som föranlett nedsättning av hans folkpension med 720kr.; livränta tillerkändes sonen med 300 kr. om året), 1953 s. 189 (NJA C 638) (den omkomne var en 37-årig elektriker, efterlämnande 34-årig hustru och 10-årig styvdotter, som genom bidragsförskott från det allmänna uppbar 27 kr. månatligen i anledning av sin faders underhållsskyldighet; ingen behållning fanns i boet och den avlidnes årsinkomst var c:a 10 000 kr.; änkan, som ej var yrkesutbildad, tillerkändes under första året 4 800 kr. och därefter 2 000 kr. om året i livränta, så länge hon levde ogift, samt styvdottern under första året 1 020 kr. och därefter 600 kr. om året i livränta till 16 år), 1954 s. 332 (hovrättsdom) (den omkomne var en 38-årig arrendator, efterlämnande 37-årig änka och två barn i åldern 3 år och 1 månad; boets behållning var 123 000 kr. och den avlidnes årsinkomst 22 000 kr.; änkan, som ej var yrkesutbildad, tillerkändes med hänsyn till sitt hälsotillstånd livränta med 4 500 kr., så länge hon levde ogift, varemot barnen icke tillerkändes underhåll, då det ansågs, att deras arv kunde täcka deras underhållsbehov jämte därtill ett återstående skäligt belopp till vartdera barnet av 10 000 kr. vid 18-årsåldern för utbildning), 1955 s. 179 (NJA C 199) (den omkomne var en 29-årig civilekonom, efterlämnande 30-årig änka och två barn i åldern 5 och 2 år; boets behållning var c:a 15 000 kr. och den avlidnes årsinkomst 25 000 kr.; änkan tillerkändes — vid sidan av sin egen beräknade årsinkomst av minst 9 000 kr. och utgående pensionsförsäkring å 6 000 kr. om året under 10 år och därefter 3 000 kr. — 3 600 kr. i årlig livränta, så länge hon levde ogift, samt vartdera barnet 2 400 kr. till 12 års ålder och därefter 3 600 kr. till 21 års ålder; den ifrågavarande höjningen av livräntebeloppen till barnen synes i viss mån i princip hava varit godtagen av motparten), 1956 s. 259 (NJA C 923) (den omkomne var en 29-årig svetsare, efterlämnande 33-årig änka och 4-årig dotter; boets behållning var c:a 12 000 kr., vartill kom utfallande livförsäkringsbelopp om 9 000 kr., och den avlidnes årsinkomst var c:a 9 000 kr.; de efterlevande uppburo i familjepension och livränta från riksförsäkringsanstalten c:a 5 000 kr.; på grund av de ekonomiska förhållandena och då vid bedömandet av frågan om underhåll åt änkan även dotterns ekonomiska ställning borde beaktas, ansågs det icke styrkt, att de efterlevande kommit i avsaknad av erforderligt underhåll, varför talan om livränta ogillades) samt slutligen 1956 s. 332 (hovrättsdom) (den omkomne var en 60-årig fabriksarbetare, efterlämnande 51-årig änka jämte vuxna barn; boets behållning var c:a 8 000 kr. och den avlidnes årsinkomst c:a 8 000 kr.;änkan, som hade nedsatt arbetsförmåga, tillerkändes livränta, beräk-
nad för tiden till dess mannen skulle fyllt 67 år till 50 % av hans sannolika genomsnittsinkomst och för tiden därefter till 40 % av denna inkomst, d. v. s. 4 000 resp. 2 500 kr. om året, så länge hon levde ogift). — Tendensen i här berörda mål att anpassa skadeståndet så nära som möjligt till den verkliga förlusten synes även under den period, denna översikt avser, ha hållit i sig.
Övrig ersättning vid dödsfall. Begravningskostnader. Såsom ersättningsgill kostnad i anledning av dödsfall genom bilolycka ansågs i FFR 1954 s. 341 (hovrättsdom) gottgörelse till den avlidnas å annan ort bosatta syster för det hon omedelbart efter dödsfallet tagit ledigt från sin anställning och rest för att taga hand om den avlidnas ende dödsbodelägare, en 8-årig son, samt kvarlåtenskapen.
Att dödsboets rätt till ersättning för begravningskostnader utgör en rätt, jämställd med den skadelidandes, framgår av NJA 1953 s. 436 (FFR s. 167), anfört ovan under underhåll till efterlevande.
Ersättning för egendomsskada. Då det gällt återanskaffningskostnad av skadad droskbil förpliktades i FFR 1952 s. 257 (SvJT 1953 rf s. 28) skadeståndsskyldig att ersätta skada i form av inträdd prishöjning endast i den mån det icke kunnat medhinnas att före prishöjningen anskaffa annan med den skadade bilen likvärdig bil — ny eller begagnad. Det uttalades därvid, att för att bil skulle anses likvärdig med den skadade, icke kunde krävas, att den vore ny eller av samma fabrikat och modell som den skadade. Se härom närmare ULF PERSSON, Skada och värde (1953) s. 411 ff.
Vad angår reparationskostnad ansågs i FFR 1953 s. 253 (hovrättsdom) den skadeståndsskyldige icke pliktig deltaga i kostnaden för reparation av bil med högre belopp än det värde bilen med hänsyn till ålder, befintligt skick och brukbarhet haft före skadetillfället och med avdrag för restvärdet; det ansågs följaktligen i fallet icke ha varit värt att reparera bilen. Jfr i dessa frågor KARLGREN s. 201 not 3 och STRAHL, Skada och vinning (1948) s. 18 ff. I FFR 1953 s. 256 (hovrättsdom) ogillades yrkande om hel omlackering av en 14 årgammal bil, som blivit skadad endast i främre delen; det framhölls därvid, att även om endast de skadade delarna omlackerats, skulle skillnaden mellan dessa och de övriga i allt fall ha blivit rätt obetydlig och av ringa varaktighet. — I FFR 1954 s. 143 (NJA C 507) underkändes yrkande av kronan om ersättning för reparation på kronans egen verkstad av en skadad bil efter en timpenning, motsvarande den civila marknadens arbetskostnadspris, och i stället bestämdes ersättningen efter kronans direkta och indirekta arbetskostnader.
Beträffande värdeminskning tillerkändes i FFR 1954 s. 248 (hovrättsdom) liksom i det tidigare NJA 1948 s. 401 ägaren av skadad bil vilken reparerats, med hänsyn till skadornas omfattning ersättning för minskning i bilens försäljningsvärde. I FFR 1956 s. 339 (hovrättsdom) blev emellertid utgången i liknande fall den motsatta. Se omnämnda problem bl. a. BRAMSJÖ, Om avtals återgång (1950) s. 259 och ULF PERSSON a. a. s. 494 och 508.
I fråga om stilleståndsersättning över huvud taget och beloppet därav kan nämnas FFR 1954 s. 245 (hovrättsdom), där med två röster mot två dylik ersättning för totalskadad motorcykel — frånsett viss garagehyra — vägrades med den högst allmänna motiveringen, att ägaren under tiden för avsaknaden av motorcykeln icke visat sig haft ersättningsgilla kostnader eller eljest lidit ersättningsgill skada; den skadeståndsskyldige hade i målet gjort gällande, att eventuell skada genom avsaknad av motorcykeln uppkommit endast genom att ägaren saknat erforderliga medel till reparation eller återanskaffning. — Beträffande ersättnings belopp avslogs i FFR 1954 s. 219 (hovrättsdom) i fråga om bil, som använts i försäljningsverksamhet, yrkande om högre stilleståndsersättning på grundval av utebliven försäljningsvinst; motiveringen för domen var att ägaren disponerade reservbil för försäljningsverksamheten, varför endast av motparten medgivna 25kr. per dag kunde utgå. I ytterligare två fall beträffande skadade bilar, FFR 1955 s. 251 resp. 1956 s. 349 (hovrättsdomar) avseende bil, som användes i försäljningsverksamhet, resp. droskbil, utdömdes i förra fallet endast av motparten medgivna 20 kr., motsvarande förhyrning av bil utan förare, men i senare fallet 40 kr., inbegripande viss ersättning till chaufför med hänsyn till gällande kollektivavtalsbestämmelser om uppsägningstid etc. rörande droskchaufförer. Anmärkas må i övrigt FFR 1952 s. 152 (NJA C 519) (50 kr. per dag beträffande spårvagn i Norrköping med plats för 55 passagerare; beloppet utdömt av underrätt, vars dom ej överklagats av den skadelidande), samt 1954 s. 294 (hovrättsdom) (1:50 per dag och passagerarplats beträffande statens järnvägar tillhörig buss i enlighet med medgivande av den skadeståndsskyldige) och s. 354 (hovrättsdom) (samma belopp beträffande statens järnvägar tillhörigt motorvagnstågsätt, expresståget »Skandiapilen»).
Beträffande tidrymden för stilleståndsersättning märkas åtskilliga hovrättsdomar, nämligen i fråga om motorcykel FFR 1953 s. 246 (två månader i fall då ekonomiska svårigheter att reparera motorcykeln förelegat men meddelande till motparten härom ej skett; motparten hade blott medgivit ersättning under tid, som skäligen åtginge för anskaffande av annan motorcykel, d. v. s. 14 dagar, vilken åsikt delades av två dissidenter i hovrätten) och nyss omförmälda 1954 s. 245 (en dissident i hovrätten ville utdöma en längre tids ersättning i fall, då ekonomiska svårigheter för anskaffande av ny motorcykel förelegat, medan en annan ville begränsa ersättningen till en månad eller skälig tid för anskaffandet av en ny) samt i fråga om bil FFR 1953 s.277 (ersättning utdömd också för tid, då bil ännu ej lämnats till reparation, eftersom dröjsmålet ansågs ha berott på försäkringsgivare), s. 338 (ersättning ej utdömd för tid, då avbrott i reparation skett på grund av bilägarens egna förhållanden, nämligen besiktning av hans egen försäkringsgivare), 1954 s. 277 (ersättning utdömd också för tid, då droskbil ännu ej lämnats till reparation, trots att skadorna voro förhållandevis ringa), 1955 s. 287 (ersättning utdömd endast för tid, som åtgått för utredning om reparation kunnat ske, jämte skälig tid för nyanskaffning) och 1956 s. 344 (ersättning utdömd endast för normal reparationstid trots invändning att längre tid åtgått för repara-
tion i följd av semestrar å vederbörande reparationsverkstad). —I fråga om fartyg märkes NJA 1955 s. 119 (FFR s. 36), där ersättning för fraktförlust beträffande totalförlist fartyg utdömdes med belopp, som motsvarade tre kontrakterade resor inom närmaste halvåret, men i och för sig medgivet avdrag för värdeminskning av fartyget icke ansågs böra göras, enär fartygsvärdena under ifrågavarande tid varit i stigande med belopp, motsvarande åtminstone normalt värdeminskningsavdrag.
Regressrätt, avdrag m. fl. allmänna spörsmål. Ett flertal rättsfall under här ifrågavarande period avse regressrätt ,som kan tillkomma försäkringsgivare, arbetsgivare eller därmed jämställd, eller omfånget av denna regressrätt. De skola ej här upptagas, utan beträffande dem hänvisas till vederbörande rättsfallsöversikter i försäkringsrätt. Till denna översikt höra icke heller rättsfall, som äga samband med regressreglerna i 12 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 51 § i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag, ävensom i 1950 års militärersättningsförordning jämte föregångare.
Ett betydelsefullt fall angående regressrätt refereras i NJA 1953 s. 164 I (FFR s. 70). Det avser regressrätten mellan tvenne strikt ansvariga, närmare bestämt mellan kronan och staden Falun, vilken senare åtagit sig brandskyddsutbildning av vapenfria värnpliktiga vid stadens brandkår och därvid haft att tillhandahålla instruktörer för utbildningen. Vid en brandövning hade en värnpliktig skadats genom vållande av en instruktör, och skadeståndsskyldighet hade i tidigare mål ålagts instruktören, kronan och staden solidariskt. Den solidariska skadeståndsskyldigheten mellan kronan och staden hade därvid grundats därå att instruktören ansetts såsom arbetsledare ha företrätt såväl kronan som staden. HD gjorde i det nu avsedda senare målet det principuttalandet, att staden och kronan sinsemellan borde taga del i gäldandet av skadeståndet efter en skälighetsprövning med hänsyn till omständigheterna i målet. Någon automatisk hälftendelning ville man alltså icke i förevarande fall ansluta sig till. I stället sökte man ledning i avtalet mellan kronan och staden samt omständigheterna i övrigt. Därvid beaktades å ena sidan att instruktören var anställd i stadens tjänst och av staden ställts till förfogande, men å andra sidan också att övningarna ingingo som ett led i vapenfria värnpliktigas utbildning och kommit till stånd på statlig myndighets initiativ samt i övervägande grad tjänade ett statligt intresse. Resultatet blev, att skadeståndet vid övervägande härav fördelades lika mellan staden och kronan. Domen fälldes emellertid med tre röster mot två; minoriteten ville ålägga staden att svara för hela skadeståndet.— Det kan tilläggas att riksförsäkringsanstalten i härefter samma dag avdömt mål berättigats av staden återbekomma hälften av utbetald ersättning enligt vederbörande militärersättningsförordning utan att hänsyn därvid (enligt vederbörande majoritets mening) kunde tagas till ett i överenskommelsen på sin tid mellan kronan och staden angivet villkor, att skada till följd av olycksfall under utbildningen skulle ersättas enligt vederbörande militärersättningsförordning.
Vad angår regressrätten inom trafikförsäkringen må här också an-
märkas NJA 1956 s. 36 (FFR s. 1) beträffande Trafikförsäkringsföreningens ansvar, ehuru fallet i stor utsträckning kan betraktas såsom försäkringsrättsligt. I fallet hade föreningen under antagande att en viss lastbil, vars förare vållat kollision med en personbil, icke var trafikförsäkrad, jämlikt 21 § första stycket trafikförsäkringringslagen utbetalt ersättning för skador å personbilen. Sedermera befanns, att bindande försäkring med visst försäkringsbolag förelegat, eftersom invändning om bristande behörighet för det bolagets ombud, som medverkat vid försäkringsavtalet, ansågs ohållbar av den anledning, att ombudet varit innehavare av formulär till trafikförsäkringsbevis och följaktligen finge anses ha s. k. ställningsfullmakt. (Jfr om behörighetsproblemen HELLNER, Försäkringsrätt (1959) s. 247.) Föreningen, som alltså utbetalt ersättning utan grund, ansågs icke äga åberopa vare sig 20 § eller 21 § trafikförsäkringslagen till stöd för rätt att av lastbilsägaren återkräva vad som utbetalats. — Emellertid åberopade föreningen till stöd för sin regressrätt också överlåtelser av skadeståndsrätten från den skadelidande och dennes försäkringsbolag. På denna punkt framhöll HD inledningsvis, att föreningen utgjorde en av det allmänna godkänd sammanslutning av försäkringsanstalter, som enligt K. M:ts tillstånd meddela trafikförsäkring, samt vidare att det bolag, med vilket gällande försäkring förelåg, vore medlem av föreningen. Det vore därför enligt HD:s mening tydligt, att föreningen i förevarande fall, då bolaget till en början bestritt ingånget försäkringsavtal, handlat å försäkringsgivarens vägnar på samma sätt som om det till en början icke kunnat utrönas vilket fordon, som orsakat skadan, men senare klarhet därom vunnits. Om försäkringstagaren i dylika fall enligt det avtal, som befunnits gälla, åtnjöte skydd mot återkrav från sin försäkringsgivares sida, borde han också göra det mot föreningen. I följd härav ansågs denna icke heller på grund av överlåtelse kunna utkräva beloppet av försäkringstagaren — lastbilsägaren. (Jfr Hellner a. a. s. 261.) — Avgörandet innebär, att en trafikförsäkringstagare för den ansvarighetsförsäkring, som oftast är inkluderad i den obligatoriska trafikförsäkringen, får ett vidsträckt skydd, ett skydd, som tydligen också skall gälla mot Trafikförsäkringsföreningen, vilken här dock skulle ha kunnat betraktas såsom utomstående tredje man.
Ytterligare ett regressmål föreligger i NJA 1956 s. 762 (FFR s. 176). Här hade en bilist kört på en å körbanan uppställd stege med påföljd, att en arbetare på stegen föll ned och dödades. I rättegång mellan bilföraren å ena sidan samt dödsboet och de efterlevande å andra, hade bilisten ålagts utgiva skadestånd såsom trafikansvarig (alltså icke såsom vållande) med ett belopp, som emellertid med hänsyn till den skadades medvållande jämkades till hälften. Domen härom hade vunnit laga kraft. Vederbörande trafikförsäkringsgivare yrkade därefter i särskild rättegång såsom innehavare av bilägarens regressrätt återbetalning av erlagt skadestånd mot den skadades arbetsgivare, under påstående att jämväl denne vore vållande till olyckan på grund av det sätt på vilket han anordnat arbetet. Arbetsgivaren erkände sig medvållande till olyckan men invände, att den lagakraftvunna domen måste anses prejudicerande för fördelningen av ansvaret för olyckan.
Vederbörande underrätt fann, att bilägaren icke kunde betagas sin regressrätt till följd av jämkningen på grund av den skadades medvållande, och att trafikförsäkringsgivaren ägde inträda i bilägarens rätt mot envar till olyckan medvållande. I förhållande till arbetsgivaren, som medgivit sig vållande, borde dock jämlikt grunderna för 2 § bilansvarighetslagen jämkning äga rum av det skadestånd, som eljest skolat utgå. (Denna sistnämnda åsikt står tydligen i överensstämmelse med den mening HD uttalat i NJA 1953 s. 144 (FFR s. 42), anfört i förf:s översikt ovan i SvJT 1959 s. 326, att jämkning bör ske även i förhållande till icke-vägtrafikant. Jfr härom dock Karlgren s. 130 not 17, som anser denna ståndpunkt stå i konflikt med ordalagen i 11 § första punkten bilansvarighetslagen.) Underrätten ansåg jämkning till hälften skälig och utdömde följaktligen hälften av det belopp, trafikförsäkringsgivaren fordrat av arbetsgivaren. Endast arbetsgivaren överklagade underrättens dom, som fastställdes i hovrätten. Sedan arbetsgivaren fullföljt sin talan till HD, uttalade även HD, att i målet måste kunna prövas, huruvida och i vad mån vållande till skadanlåge arbetsgivaren till last. Härvid fann HD med beaktande av den skadelidandes medvållande, att arbetsgivaren vore ansvarig i icke mindre grad än denne och sålunda för åtminstone halva skadan. Under uttalande att icke heller vad som i målet upplysts bl. a. om ett frivilligt åtagande av arbetsgivaren att svara för hälften av vad dödsboet och de efterlevande skulle vidkännas, medförde inskränkning i arbetsgivarens betalningsskyldighet, fastställdes hovrättens dom om utdömande av hälften av det belopp trafikförsäkringsgivaren utgivit.— I målet prövades följaktligen icke i HD frågan, som varit uppe i nyssnämnda NJA 1953 s. 144, huruvida vållande icke-vägtrafikant i förhållande till trafikansvarig borde svara för hela skadan utan jämkning. Vad som prövats är den tidigare domens betydelse för fördelning av ansvaret, och resultatet har därvid blivit att den saknat betydelse. Om HD i förevarande mål kommit till det resultatet, att arbetsgivaren varit mindre vållande än den skadelidande, kunde detta ha föranlett, att arbetsgivarens regressansvar blivit mindre än vad fallet blivit i målet.
Några fall rörande avdrag från skadestånd skola också här beröras. Härvidlag må först anmärkas FFR 1953 s. 234 (hovrättsdom) (angående avdrag för besparade levnadskostnader), anfört ovan under sjukvårdskostnader, samt NJA 1954 s. 227 (FFR s. 27) (angående avdrag för beskattnings inverkan), anfört ovan under ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m. I FFR 1953 s. 299 (hovrättsdom) ansågs värnpliktig, som tilldömdes livränta från kronan för blindhet, uppkommen genom olycksfall i militärtjänst, icke skyldig att vidkännas avdrag för vårdbidrag enligt militärersättningsförordningen, då livräntan avsåge ersättning för förlorad arbetsförtjänst och sålunda vid bestämmandet av denna icke borde tagas i betraktande de extra kostnader, som föranleddes av den skadades behov av vård. I NJA 1955 s., 676 II—III (FFR s. 129 II—III) ansågs statlig befattningshavare, som i följd av bilolycka blivit så svårt skadad, att han icke kunde sköta sin befattning, skyldig att å ersättning för mistad arbetsinkomst avräkna sjukpension, som beviljats honom, även till den del den kunde
anses icke vara av honom själv intjänt. Jfr angående målet under III vad därom refererats ovan under invaliditetsersättning.
Beträffande fall, där s. k. grov vårdslöshet statuerats, må blott här anmärkas FFR 1953 s. 348 (hovrättsdom) (vårdslös omkörning med bil) och NJA 1955 s. 464 (FFR s. 100) (hållande av för hög hastighet å huvudled vid vägkorsning under mörker; olyckan inträffade 1953, alltså före införandet av stopplikt vid huvudled).
I fråga om ett spörsmål rörande bristande rättsstridighet kan här noteras NJA 1956 s. 597 (FFR s. 123), anfört i förf:s översikt ovan i SvJT 1959 s. 320.
Angående processuella spörsmål må här hänvisas till rättsfallsöversikter i processrätt (senast av WELAMSON i SvJT 1959 s. 225 ff).