Vem är »förare» av bil vid övningskörning?

 

    I 30 § vägtrafikförordningen stadgas: »Den som har uppsikt över övningskörning anses som förare vid sådan körning.» Regler med samma innebörd ha förekommit i de författningar, som föregingo vägtrafikförordningen.
    Dessa bestämmelser ha tillämpats i stort sett efter sin ordalydelse då det gällt det straffrättsliga ansvaret för körningen.1
    På grund av ett i SvJT 1936 s. 43 publicerat rättsfall synes emellertid tvivel ha uppkommit om bestämmelserna även avsett den »förare» av bil som nämnes i 2 § bilansvarighetslagen.2 I nämnda rättsfall blev en person, som under övningskörning med bil under lärares ledning vållat skada å en utomstående, frikänd från straff men ålagd att betala skadestånd. Rättsfallet behöver emellertid ej innebära mera än att den straffrättsliga regleringen ej i och för sig hindrar att eleven ådrar sig skadestånd enligt den allmänna culparegeln. Enligt bilansvarighetslagen kan emellertid skadeståndsskyldighet uppstå för en bilförare även t. ex. med tillämpning av den omvända bevisbördan.
    GRÖNFORS anför i sin avhandling Om trafikskadeansvar: »I stort sett torde kunna sägas, att eleven ansvarar civilrättsligt såsom förare enligt bilskadelagen 2 § tredje st. antingen ensam eller också tillsammans med läraren. Vilken av dessa båda möjligheter, som skall begagnas, torde bero på omständigheterna i det konkreta fallet, varvid vikt synes böra läggas på bl. a. vederbörandes faktiska möjligheter att inverka på vagnens framförande (t. ex. förekomsten av dubbelkommando eller ej).» Bennich, Bilansvarighetslagen, 2:a upplagan innehåller ett liknande uttalande.
    KARLGREN har i Skadeståndsrätt, 2:a uppl. s. 129, uttalat att ordet »förare» i vägtrafikförordningen och bilansvarighetslagen borde ha samma betydelse, dock utan att närmare motivera sin mot Grönfors och Bennich här avvikande uppfattning.
    En undersökning av förarbetena till bestämmelsen i 30 § vägtrafikförordningen synes emellertid ge Karlgren rätt.
    Bestämmelser med samma innebörd som detta lagrum ha oavbrutet förekommit i de författningar, som föregått vår nuvarande vägtrafikförordning ända sedan 1923 års motorfordonsförordning, i vilken det i 13 § om övningskörning stadgades »och anses under körningen läraren såsom förare av automobilen».
    Förarbetena till 1923 års motorfordonsförordning i denna del återfinnas helt i ett kommittébetänkande SOU 1922: 39. Däri föreslås ovan återgivna regel i motorfordonsförordningens 13 §, vilken regel genom

 

1 Att undantag från denna regel kunna tänkas, t. ex. då köreleven gör sig skyldig till rattfylleri, har jag ej förbisett.

2 Se t. ex. det sätt på vilket rättsfallet citeras i 2:a lagutskottets utlåtande 1945 nr 83 s. 5 och (i och i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1951 ref. nr 32.

540 VEM ÄR »FÖRARE» AV BIL VID ÖVNINGSKÖRNING?denna förordning för första gången infördes i vår rätt. I fråga om tolkningen av bestämmelsen anföres endast i motiven: »Läraren, som uppenbart måste förutsättas innehava körkort, bör vara ansvarig för vad under körningen kan inträffa.» Ett så formulerat uttalande ger knappast anledning att antaga att bestämmelsen endast var avsedd att reglera de straffrättsliga men ej de civilrättsliga påföljderna av förandet. Vid denna tid var trafikförsäkring varken obligatorisk eller vanlig, och då man tänkte på »vad som kan inträffa», låg nog skadeståndsskyldigheten närmare till hands än straffansvaret.
    Man har knappast rätt att antaga, att upphovsmännen till 1923 års motorfordonsförordning förbisett, att ordet »förare» förekommer jämväl i 2 § bilansvarighetslagen, och att det ligger nära till hands att tolka ordet på samma sätt i båda författningarna. Det må anmärkas, att samma kommitté som utarbetade förslaget till 1923 års motorfordonsförordning också avgav ett förslag till ny bilansvarighetslag, vilket dock ej ledde till lagstiftning. Sistnämnda förslag är jämväl intaget i SOU 1922:39. 2 § i den fortfarande gällande bilansvarighetslagen av 1916 ingick emellertid med oförändrad lydelse i kommitténs förslag utan att något antyddes om att ordet förare här skulle ha en annan betydelse än i motorfordonsförordningen. Detta bör vara en god bekräftelse på att kommittén väl observerat ordet »förare» i bilansvarighetslagen och ansett att ordet skulle ha samma betydelsen där som i motorfordonsförordningen.
    Frågan om ordet »förare» har samma betydelse i vägtrafikförordningen och bilansvarighetslagen har på grund av trafikförsäkringen numera ej så stor betydelse, då skador åsamkats utomstående, men kommer på sin spets t. ex. om köreleven själv skulle skadas under övningskörningen. Anses eleven då civilrättsligt sett ha varit förare, lär han ej vara berättigad till ersättning ur trafikförsäkringen, även om olyckan orsakats av ett bevisat eller presumerat fel vid bilens förande (3 § trafikförsäkringslagen). Kan han bevisa att körläraren jämte honom är vållande till olyckan, kan han visserligen få ersättning av denne, men för utfående av denna ersättning torde han nödgas hålla sig till läraren personligen. Trafikförsäkringen täcker i allmänhet ej skador å bilens förare, och eleven skulle ju civilrättsligt sett vara att anse som förare.
    Denna konsekvens synes ej tillfredsställande.

 

    Frågan har nyligen prövats av hovrätten för Nedre Norrland i ett rättsfall (SvJT 1959 rf s. 41) i vars avgörande undertecknad deltagit. Hovrätten kom därvid till det resultatet att läraren var att anse som förare i bilansvarighetslagens mening.

Gustav Malmer