546 HENRIK GRÖNQVISTFinlands lagstiftning 19581

 

    Finlands positiva civilrätt erhöll ett värdefullt tillskott, då lagen om vissa samäganderättsförhållanden (180)2 utfärdades d. 25 april. Lagen gäller fastighet, lösöre eller annat gods, som tillhör två eller flera gemensamt. I tillämpliga delar gäller den även rätt, som grundar sig på aktie, andelsbevis, obligation eller annat dylikt värdepapper. Utanför lagens tillämpningsområde faller emellertid de rättsliga förhållandena mellan makar och mellan delägare i oskiftat dödsbo samt rättsförhållandena i bolag, samfälld gruva och rederibolag. Envar samägare anses äga en viss andel i det samfällda godset och alla andelar anses vara lika stora, där ej annat framgår. Samägarnas rättigheter och skyldigheter med avseende å godset och dess avkastning bestämmes enligt deras andelar däri. Samägare är berättigad att utan de övriga delägarnas samtycke överlåta sin andel i godset, men åtgärd, som avser godset i dess helhet, förutsätter i regel samtycke av samtliga delägare.Vilken samägare som helst äger befogenhet att ensam föra talan i mål, som angår det samfällda godset, men de övriga samägarna skall av honom instämmas för att höras. Vad som vinnes i sådan rättegång tillfaller alla samägare gemensamt. I vissa fall kan rätten på anhållan av samägare ge sitt tillstånd till åtgärd, som avser det samfällda godset, om samägarna inte kan enas. Rätten kan också förordna god man att vårda och förvalta godset. Till god man må även samägare förordnas. Samägare har rätt att genom skifte utfå sin andel i det samfällda godset. Om godset icke kan skiftas, äger rätten förordna om godsets försäljning, som då i regel skall ske på auktion. Därvid kan rätten även fastställa det lägsta pris, till vilket försäljning må ske, och vid behov förordna god man att ombesörja försäljningen. Laga domstol i mål angående samfällt gods är underrätten på den ort, där godset befinner sig.
    Förlust av medborgerligt förtroende är som känt en straffpåföljd, vars kriminalpolitiska ändamålsenlighet ofta har ifrågasatts, och på många håll, bl. a. i Sverige, har den redan för länge sedan avskaffats. Finlands strafflag föreskriver emellertid alltjämt förlust av medborgerligt förtroende såsom påföljd för ett flertal brott, främst på förmögenhetsbrottens område. Tidigare har detta tilläggsstraff varit obligatoriskt, d. v. s. domstolen har varit tvungen att ådöma denna påföljd för en längre eller kortare tid i alla de fall, för vilka lagen stadgar, att gärningsmannen skall gå sitt medborgerliga förtroende förlustig. Numera är påföljden emellertid fakultativ. Genom en lag av d. 11 april (149) fogades nämligen till SL 2: 14 ett nytt moment, enligt vilket domstolen kan avstå från att ådöma gärningsmannen förlust av medborgerligt förtroende, om rätten »med beaktande av de med brottet sammanhängande omständigheterna eller av annars framgående särskilda skäl» finner, att anledning till sådan påföljd icke föreligger. Motivet till att påföljden utelämnas skall anges i rättens utslag.
    Upprätthållandet av livsmedelsransoneringen och den övriga regle-

 

1 Närmast föregående översikt, avseende år 1957, ingick i denna tidskrift 1958 s. 199 ff.

2 Siffran inom parentes anger här och i fortsättningen numren i författningssamlingen.

FINLANDS LAGSTIFTNING 1958 547menteringen av näringslivet under kriget tryggades av en lag av d. 30 dec. 1943 om bestraffning av reglementeringsbrott. Denna lag hade man tänkt sig kunna upphäva så snart förhållandena igen hade normaliserats och reglementeringen hade kunnat avvecklas; lagen var alltså en typisk »Zeitgesetz», ehuru dess giltighetstid icke angivits i själva lagtexten. Normaliseringen av förhållandena har emellertid av olika orsaker gått rätt långsamt och reglementeringsstrafflagen har alltjämt behövts. Då lagen tillkommit under den svåraste kristiden och dess straffskalor därför gjorts synnerligen stränga, begynte lagen emellertid småningom framstå såsom onödigt drakonisk i nu rådande förhållanden. Den ersattes därför med en ny lag av d. 28 juni 1958 om bestraffning av brott mot vissa fullmaktslagar (305). Den nya lagen täcker helt den gamlas område, men är genomgående mildare: normalskalan sträcker sig nu från bötesstraffets allmänna minimum (1 dagsbot) till fängelse i högst två år, medan den gamla lagen för motsvarande fall stadgade minst 100 dagsböter eller fängelse i minst 3 månader och högst 4 år. Också stadgandena om förverkande har i viss mån förmildrats. Slutligen innehåller den nya lagen, i motsats till den gamla, en regel om åtalseftergift för det fall att brottet är ringa och omständigheterna är synnerligen mildrande. Detta stadgande, som helt säkert försvarar sin plats, är märkligt därigenom, att det bildar ett undantag från den i finländsk rätt eljest praktiskt taget undantagslösa legalitetsprincipen.
    På processrättens område har man fortsatt på de partiella reformernas väg och faktiskt åstadkommit en hel del framsteg, om också reformerna gällt enbart detaljer. — Genom en lag av d. 11 april (150) erhöll RB 15: 4 och 7 ny lydelse. Härigenom fick ett par gamla tvistefrågor en god lösning och kunde avföras från dagordningen. I den förstnämnda paragrafen stadgas nu, att rättegångsombud, som inte av huvudmannen muntligen befullmäktigats inför rätta, skall förete av huvudmannen egenhändigt undertecknad fullmakt. Den tidigare föreskriften om sigill eller vittnen har alltså utgått och en part kan inte mera, såsom tidigare ofta varit fallet, råka ut för den fataliteten, att hans talan avvisas på den grund, att vittnena glömts bort från fullmakten eller att någotdera vittnet sedermera befinnes jävigt. Samtidigt infördes den föreskriften, att ombud, som inte omedelbart kan förete fullmakt, skall beredas tillfälle att förete utredning om sin behörighet. RB 15: 7 i sin nya lydelse stadgar åter, att ombud må ingå förlikning, därest inte denna rätt uttryckligen fråntagits honom i själva fullmakten. Vidare stadgas nu, att även rättegångsbiträde städse äger rätt att utan särskilt bemyndigande anmäla missnöje eller erlägga vad på huvudmannens vägnar. Tidigare hände det då och då, att parts besvärs eller vadetalan avvisades på den grund, att den person, som i partens frånvaro anmält missnöje för hans räkning, icke i underrätten uppträtt som befullmäktigat ombud utan som rättegångsbiträde. Praxis hade också intagit den ståndpunkten, att ett ombuds fullmakt »dog», om parten vid något tillfälle infann sig personligen i rätten och att ombudet alltså vid följande rättegångstillfälle (eller vid anmälan av missnöje) måste förete ny fullmakt. Också denna fråga har nu fått sin lösning i RB 15: 7, som stadgar, att huvudmannens personliga inställelse

548 HENRIK GRÖNQVISTicke i och för sig må anses innebära, att bemyndigandet är återkallat.
    Reglerna om fullföljdstillstånd (prövningstillstånd), som ingår i RB 30:3 i dess lydelse av d. 7 jan. 1955, har i stort sett varit överensstämmande med föreskrifterna i Sveriges NRB 54: 10, d. v. s. tre olika slag av dispens har förekommit, nämligen ändringsdispens, prejudikatdispens och intressedispens. Den väsentliga skillnaden har emellertid förelegat mellan de svenska och de finländska reglerna om prövningstillstånd, att de finländska reglerna undantagslöst gällt alla parter — förutsatt att målet anhängig gjorts i underrätt — medan NRB däremot (i 54:9) uttryckligen befriat RÅ, JK, JO och MO från tillståndstvånget. Numera har man i Finland också i detta avseende i viss mån följt den svenska förebilden och genom en ändring av RB 30:3 av d. 14 juni 1958 (268) placerat JK och JO i en mer gynnad ställning än övriga parter. Man har dock inte gått så långt, att JK och JO helt befriats från skyldigheten att söka prövningstillstånd, men man har infört en bestämmelse, som ger dessa myndigheter möjlighet att få tillstånd på en sådan grund, som annan part inte kan åberopa. I sin nya lydelse stadgar nämligen RB 30: 3 p. 2, som för övrigt gäller prejudikat- och intressedispensen, att JK eller JO i brottmål kan meddelas fullföljdstillstånd »på synnerliga skäl, som av honom förebragts».
    Advokatväsendet har tidigare varit ett för Finlands lagstiftning okänt begrepp. Strafflagen och rättegångsbalken har visserligen innehållit vissa regler om sakförare och ombud, men dessa regler har inte tagit sikte på den egentliga yrkesmässiga advokatverksamheten, som utförs av personer med juridisk utbildning, och de juridiskt utbildade advokaternas organisationssträvanden har inte alls reglerats. Advokaterna har visserligen haft sin egen organisation, Finlands Advokatförbund, som under årens lopp har utfört ett förtjänstfullt arbete för att höja advokatkårens anseende och stärka dess ställning i samhället, men då detta samfund har varit en helt vanlig privaträttslig förening, har dess möjligheter i många avseenden varit begränsade. Det måste därför betecknas som ett betydelsefullt framsteg i rättsutvecklingen, att också Finland nu, genom en lag av d. 12 dec. 1958 (496), har erhållit en särskild lagstiftning om advokater. Den nya lagen, som i många stycken har haft 8 kap. i Sveriges NRB som förebild, innehåller i korthet följande: Yrkesbenämningen advokat förbehålles dem, som i egenskap av medlemmar i landets allmänna advokatförening införts i advokatregistret. Person, som icke är advokat, men utger sig för att vara det eller benämner sin byrå advokatbyrå eller på annat sätt framkallar den felaktiga föreställningen att han är advokat, straffas med böter. Medlemskap i föreningen kan vinnas endast av den, som avlagt juridisk slutexamen. Dessutom ställs en hel del andra villkor, som syftar till att tillgodose kraven på yrkeskunskap, redbarhet och självständighet. Anhållan om medlemskap avgörs av föreningens styrelse, som också har tilldelats betydande disciplinära befogenheter. De sanktioner, som kan ifråga komma, är anmärkning, varning eller uteslutning ur föreningen. Varningen kan vara enskild eller offentlig. Den högsta uppsikten över föreningen ankommer på JK, som bl. a. kan hos föreningens styrelse påkalla åtgärder mot advokat, som försummar sina skyldigheter eller icke är behörig vara advokat. Besvär över styrelsens

FINLANDS LAGSTIFTNING 1958 549beslut får anföras i Helsingfors hovrätt, av JK i alla disciplinärenden och av advokat, som uteslutits ur föreningen eller förordnats att erhålla offentlig varning. Också den, vars anhållan om inträde i föreningen avslagits, får anföra besvär. För att avvärja de från en del håll framförda obefogade misstankarna, att lagen skulle sträva till införande av advokatmonopol eller advokattvång, har i lagen uttryckligen stadgats, att den inte inskränker rätten att uppträda som rättegångsombud eller -biträde.
    I samband med den nya advokatlagstiftningen företogs också en del ändringar i 15 kap. RB genom en lag av d. 12 dec. (497). RB 15:2 stadgade tidigare, att såsom rättegångsombud eller -biträde må nyttjas»välfrejdad och redbar person, som ej under målsman står». Nu heter det att såsom ombud eller biträde må nyttjas »endast advokat eller annan välfrejdad, redbar och till uppdraget förmögen person, som råder över sig och sin egendom». Till detta stadgande ansluter sig en ny § 10 a i samma kap., vilken ger rätten möjlighet att avvisa ombud eller biträde, som visar sig oredligt, oförståndigt, oskickligt eller eljest olämpligt. Avvisandet kan inskränkas till att avse ett visst mål, men kan, »då skäl därtill föreligger», utsträckas till att gälla alla mål vid den avvisande domstolen för en tid av högst tre år. Besvär över avvisningsbeslutet får anföras, men beslutet länder det oaktat omedelbart till efterrättelse; huvudmannen skall dock beredas tillfälle att skaffa sig nytt kompetent ombud eller biträde. — Samtidigt erhöll också RB 15: 3, som handlar om jäv för ombud och biträde, ny lydelse. Den viktigaste förändringen på denna punkt är, att ett generellt förbud nu utfärdats för lagfaren medlem av allmän domstol att uppträda som ombud eller biträde. Tidigare gällde förbudet endast ledamöter i överrätt och också för dem endast såvitt angick den egna domstolen eller underrätt inom dess domkrets. Undantag från förbudet görs alltjämt, liksom tidigare, för det fall att domaren själv eller viss honom närstående person har del i saken.
    Från processrättens område kan slutligen nämnas, att kompetenskraven för stadsfogdarna har skärpts genom en förordning av d. 1 aug. (336). Av sökande till stadsfogdetjänst krävs numera juriskandidatexamen eller motsvarande äldre examen, samt dessutom förtrogenhet med förvaltningsuppgifter eller med exekutionsväsendet.
    Beskattningsförfarandet har i grund reformerats genom en ny beskattningslag av d. 12 dec. (482), som träder i kraft d. 1 jan. 1960. Lagen innehåller icke materiella skatterättsliga regler — dessa kommer i sinom tid att reformeras genom en särskild lag — utan berör enbart förfarandet. Till stora delar utgör den nya lagen visserligen endast ett sammanförande av regler, som tidigare funnits spridda i olika skattelagar, men lagen innehåller också en hel del nyheter. Då lagen är rätt omfattande — 156 paragrafer — kan den inte här presenteras i detalj, men några av dess huvuddrag må uppskisseras. Beskattningsförfarandet förenklas genom att stats-, kommunal- och kyrkobeskattningen samt fastställandet av folkpensionspremierna sker i samma förfarande. Riket indelas i skattedistrikt, som omfattar en eller flera kommuner. I varje distrikt finns en skattebyrå, som förestås av en skattedirektör. I varje kommun finns en skattenämnd med skattedirektören som ordförande. Hälften av nämndens medlemmar förord-

550 FINLANDS LAGSTIFTNING 1958nas av finansministeriet, den andra hälften väljes av kommunens fullmäktige. I nämnden finnes dessutom ett statsombud och ett kommunalombud; vardera befattningen kan dock anförtros samma person. I varje kommun finns vidare en prövningsnämnd, som utgör första besvärsinstans, och följande instans är länsrätten. Sista instans är, såsom tidigare, högsta förvaltningsdomstolen. Förutom de nu nämnda myndigheterna finns i varje län en länsskattenämnd, som närmast har hand om beskattningen av sådana företagare, som drivit rörelse inom flera kommuner. Dessutom finnes vid finansministeriet en centralskattenämnd med speciella uppgifter särskilt på förskottsbeskattningens område. Lagen innehåller vidare bestämmelser om deklarationsskyldigheten, detaljerade föreskrifter om själva beskattningsförfarandet och om tillbudsstående rättsmedel, om användningen av skatteförskott och om skatteuppbörden samt slutligen ett antal straffstadganden. Bland lagens allmänna stadganden fäster man sig särskilt vid föreskriften, att delägare i öppet bolag ansvarar för bolagets skatt såsom för egen skatt.
    Slutligen kan nämnas, att Finland genom en lag av d. 8 juli (308) har fått en ny högskola, Uleåborgs universitet. Det nya universitetet har till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga bildningen, meddela högsta tekniska undervisning samt bedriva forskning på områden, som är av särskild vikt för norra Finland. Universitetet har tre fakulteter, en filosofisk, en teknisk och en medicinsk. Universitetets undervisningsspråk är, med vissa smärre undantag, finska.

Henrik Grönqvist