Konvention i internationella dödsbofrågor?
    Vid den under sommaren 1958 hållna advokatkongressen i Köln, organiserad av International Bar Association (se SvJT 1958 s. 479) diskuterades ett spörsmål av särskilt intresse för de nordiska länderna, nämligen frågan om behandlingen av utländska dödsbon. Härvidlag ha de nordiska länderna gått i spetsen genom att år 1934 avsluta en konvention, som bl. a. innebär att dödsboutredning efter medborgare i något av de nordiska länderna i regel äger rum i den stat där den avlidne hade hemvist och i stort sett enligt de rättsregler som gäller i hemvistlandet. Då den svenska lagstiftningen inom detta rättsområde i allt väsentligt stöder sig på nationalitetsprincipen (innebärande att boutredning efter svensk medborgare, oberoende av hemvist, skall ske i Sverige och enligt svensk lag) har den nordiska konventionen ur svensksynpunkt inneburit en avsevärd eftergift för Norge och Danmark, vilka bygga sin lagstiftning i dessa frågor på den s. k. domicilprincipen (innebärande att boutredning sker i Danmark respektive Norge efter den som vid frånfället var bosatt i något av dessa länder).
    Den nordiska konventionen har även medfört en förenkling av formaliteterna i boutredningsfrågor i vad avser nordiska medborgare. Om en svensk medborgare vid sin död är bosatt i Danmark och efterlämnar egendom jämväl i vårt land, behöver icke särskild boutredning anordnas i Sverige utan den danska dödsboförvaltningen är berättigad omhänderta jämväl i vårt land befintlig dödsboet tillhörig egendom. På liknande sätt förfares, om ett svenskt dödsbo äger tillgångar i de övriga nordiska länderna, vilka genom konventionen godkänt principen om enhet i dödsboförvaltningen.
    Enligt uppgift har konventionen under de snart 25 år den varit i kraft endast haft gynnsamma verkningar och synes för närvarande fungera utan några påtagliga nackdelar.
    Före kongressen i Köln hade en kommitté utsetts med højesteretssagfører dr. jur. Bernt Hjejle, Köpenhamn, som ordförande och høyesterettsadvokat Ole Torleif Røed, Oslo, som vice ordförande. Undertecknad hade å Sveriges advokatsamfunds vägnar tillfälle att för kommittén redogöra för den svenska lagstiftningen inom detta rättsområde. Svaren från de olika ländernas representanter bearbetades av Røed, som utarbetade en rapport till kongressen innehållande bl. a. ett förslag till internationell konvention.
    Rapporten ifråga blev liksom konventionsförslaget föremål för en ingående diskussion vid kongressen och det konstaterades att intresset för en internationell reglering av boutredningsfrågor var betydande. Å andra sidan var det påfallande, hur stora motsättningarna voro mellan lagstiftningarna i de olika medlemsstaterna. Inom dessa förefinnes vidare regional lagstiftning (USA, Canada och Australien), vilket medför ytterligare komplikationer. Med hänsyn härtill hade konventionsförslaget en-

58 STYRBJÖRN GÄRDEdast tagit sikte på frågor, vilka icke i egentlig mening voro omstridda. Närmast hade förslaget behandlat det fall att ett dödsbo hade tillgångar utanför det land där den egentliga boutredningen var anordnad och sökt förenkla formaliteterna för boutredningen utanför hemlandet. Man hade sålunda tänkt sig att t. ex. en svensk boutredningsman i princip (med iakttagande av en viss rättslig procedur) skulle vara berättigad företräda dödsboet i alla länder, som anslöt sig till konventionen. Som förhållandena nu äro förefinnas ofta betydande svårigheter att indriva dödsboets egendom utomlands eller att träffa avtal för dödsboets räkning utanför hemlandet. Sålunda måste inom det anglosaxiska rättsområdet i regel en särskild utredningsman (»ancillary administrator») förordnas för det ifrågavarande landet (förhållandena äro dock mycketskiftande från land till land; sålunda framgick, att i vissa delar av Canada separat boutredning icke är obligatorisk).
    Konventionsförslaget hade följaktligen icke sökt lösa en mellan två länder inom konventionsområdet uppkommande tvistefråga avseende i vilket av dessa länder dödsboutredning skall äga rum och vilket landslag, som skall tillämpas i de fall då den avlidne hade sådan anknytning till dessa länder att de båda anse sig berättigade omhänderha boutredningen enligt den i landet gällande lagstiftningen. Sådana konflikter kunna tänkas uppstå särskilt vid kollision mellan domicil- och nationalitetsprinciperna samt mellan två olika domicil beroende på skiljaktig tolkning av domicilbegreppet. Om en svensk medborgare vid sitt frånfälle är bosatt i England, kommer enligt här i landet gällande lagstiftning de svenska myndigheterna att ha anspråk på att boutredningen skall förrättas i Sverige, medan de engelska myndigheterna anse att den skall förrättas i det land, där han hade domicil, vilket i detta fall antages vara England, men mycket väl även kan vara ett tredjeland, om svensken ifråga t. ex. är född i USA och där en längre tidhaft hemvist.
    Det är uppenbart att en konvention, som löser tvistefrågor av detta slag, är av stor betydelse särskilt för det europeiska samarbetet i rättsfrågor. Skall en dylik konvention kunna åstadkommas, måste man i första hand undersöka om de länder, som bygga sitt rättssystem i boutredningsfrågor på den s. k. nationalitetsprincipen, äro villiga att avstå från densammas tillämpning i förhållande till länder, som utgå från den s. k. domicilprincipen. Av särskilt intresse blir då ställningstagandet från tysk sida, eftersom den tyska lagstiftningen, liksom den svenska, utgår från nationalitetsprincipen. Vid kongressen uttryckte den tyska rapportören (vars ord vägde särskilt tungt eftersom vederbörande innehade en befattning inom tyska utrikesdepartementet) starka tvivel om man vore villig att ta detta steg, vilket så väsentligt stred mot principerna för den tyska lagstiftningen. Ur svensk synpunkt uppställer sig frågan om man är villig att gå vidare på den väg, som man slagit in på genom att biträda den nordiska konventionen av år 1934 eller om man skall låta betänkligheterna mot att utsträcka denna konventions principer till länder utanför Norden bliva så starka, att man redan på förhand avvisar tanken på en konvention med större internationell räckvidd. Enligt min uppfattning bör Sverige medverka till en lösning av dessa frågor genom att tillsammans med de övriga nordiska länderna dryfta förutsättning-

KONVENTION I INTERNATIONELLA DÖDSBOFRÅGOR ? 59arna för ett internationellt samarbete i syfte att åstadkomma en konvention, vilken säkerligen skulle välkomnas av de flesta länder i Västeuropa och troligen även kunna vinna anslutning utanför detta område.

Styrbjörn Gärde