GUNVOR WALLIN. Om avtal mellan makar. En undersökning rörande äktenskapsförord och bodelningsavtal. Akad. avh. Lund 1958. Gleerups. 279 s. Kr. 20,00.— Skrifter utgivna av Juridiska fakulteten i Lund XX.
Äktenskapsrätten har under senare år näppeligen rönt en uppmärksamhet inom svensk rättsvetenskap, som står i rimlig proportion till dess för medborgarna fundamentala betydelse. Det må lämnas därhän i vad mån härvidlag inverkat det förhållandet, att vissa av de mest svårtillämpade bestämmelserna i GB i stor utsträckning synas ha stannat på papperet. Den snabbt stigande skilsmässofrekvensen har emellertid aktualiserat åtskilliga tidigare föga penetrerade tolkningsfrågor av många gånger betydande räckvidd. Det finnes därför all anledning att med tillfredsställelse notera, att GUNVOR WALLIN genom sin doktorsavhandling berikat den svenska rättslitteraturen med en undersökning, som faller inom äktenskapsrättens centrala delar. Arbetet avser avtal mellan makar angående förmögenhetsordningen i äktenskapet och boets delning. Dessa avtal torde också med fördel kunna sammanställas, och de ge upphov till ett stort antal svårlösta problem. Förf. undersöker i en första avdelning frågan om makes bundenhet av avtal av dessa slag. Därvid behandlas GB:s regler om dylika avtals innehåll och form samt bestämmelser i GB och andra lagar om makes behörighet att träffa avtalet. I avd. II diskuteras frågan i vad mån allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet bli aktuella vid dessa avtal. I avd. III inriktas undersökningen på de rättsföljder, som kunna anses förknippade med förhandenvaron av brister i avtalet.
Förf. har sett som sin väsentliga uppgift att belysa det nu aktuella rättsläget. I mycket ringa utsträckning ägnar hon sig åt diskussioner de lege ferenda. Mot denna bakgrund får man se begränsningen av den komparativa undersökningen till att avse endast ett par närbesläktade utländska rättssystem, nämligen norsk och dansk rätt. Dessa rättssystem utnyttjas emellertid på ett fruktbärande sätt för att belysa diskuterade spörsmål såvitt gäller punkter, där de svenska rättskällorna lämna ringa eller ingen ledning. Förf. intresserar sig sålunda icke för utomnordisk rätt. På grund av den nordiska rättens särprägel på förevarande område och med hänsyn till undersökningens de lege lata karaktär skulle resultaten av en mer omfattande rättsjämförande framställning såvitt de flesta av de av förf. behandlade frågorna angår troligen icke heller ha på något sätt motsvarat det arbete, som måst nedläggas därå. För belysning av vissa problemställningar hade dock måhända vidare komparativa utblickar kunnat vara verkligt givande, t. ex. vid diskussionen av frågan om rättsvillfarelses relevans och vid undersökningen rörande passivitetsverkningar.
Avhandlingen innehåller ingen egentlig rättshistorisk undersökning. En sådan hade väl av olika skäl icke heller haft någon större uppgift
att fylla i detta sammanhang, bl. a. på grund av de begränsade möjligheterna till avtal mellan makar enligt äldre rätt, varom för övrigt en tämligen ingående framställning finnes i lagberedningens motiv till GB.
I 1 kap. om avtalets innehåll intresserar sig förf. särskilt för spörsmålet om giftorättsreglernas tillämplighet på sådana rättigheter av personlig art, som avses i GB 6 kap. 1 § 2 st. Frågan om vilka dessa rättigheter äro har i icke ringa utsträckning uppmärksammats i lagens förarbeten men synes mycket litet ha diskuterats i svensk rättslitteratur. Spörsmålet om giftorättsreglernas tillämplighet på desamma har endast knapphändigt dryftats i lagmotiven, och svensk rättspraxis och rättslitteratur lämna här ringa ledning. Något mer finnes att hämta i norsk och särskilt i dansk rättslitteratur, speciellt beträffande vissa immaterialrätter. Förf. rör sig här alltså på ett relativt outforskat område, som blivit allt viktigare genom utvecklingen under senare år särskilt på sociallagstiftningens men även i viss mån på immateriallagstiftningens fält. Beaktansvärda synpunkter framläggas rörande skälen till att vissa rättigheter icke må avhändas innehavaren. Mot bakgrunden av denna utredning presterar förf. en nyanserad framställning av situationen vid bodelning såvitt gäller skilda typer av dylika rättigheter. Argumenteringen är i regel övertygande. Emellertid äro de ifrågavarande rättigheterna av så skiftande art, att det av utrymmesskäl icke har varit möjligt för förf. att i detalj undersöka och taga hänsyn till intresseläget vid var och en av desamma. På vissa punkter hade dock en mer detaljerad undersökning måhända varit motiverad. Sålunda framhåller förf., enligt anm.:s uppfattning med rätta, den ej helt tillfredsställande schematisering, som för vissa fall synes följa därav, att det förfallna engångsbeloppet ingår i bodelningen men ej rätten till framdeles förfallande periodiskt utgående belopp (s. 35). På denna punkt synes en mer ingående undersökning kunna ha varit av värde. Framhållas må också, att framställningen såvitt gäller frågan i vad mån livförsäkring skall ingå i bodelning eller icke (s. 40—41) med fördel kunde ha gjorts något utförligare. Förf.:s tes, att rätt till varumärke skall ingå i bodelning (s. 44), avviker icke blott från lagberedningens uppfattning utan även från den modifierade linje, som förordas i EBERSTEIN-LJUNGMANS kompendium i immaterialrätt, enligt vilken varumärkesinnehavaren genom förbud kan få varumärkesrätten undantagen. Med hänsyn härtill synes förf.:s ståndpunkt väl knapphändigt motiverad.
I ett följande avsnitt behandlas avtal mellan makar om ändring av förmögenhetsordningen i äktenskapet. Att märka äro här särskilt förf. :s synpunkter rörande tolkningen av GB 6:4 och 6:5. Hennes kritik (s. 54 ff.) mot NIALS godtagande av generella förhandssamtycken till dispositioner, som i dessa lagrum avses, är av stort intresse. En viss tvekan synes befogad när det gäller hållbarheten av förf.:s resonemang (s.63 ff.) rörande frågan om bundenhet vid avtal om framtida bodelning, vilket spörsmål hon diskuterar i ett avsnitt om avtal mellan makar om boets delning. Hon anför visserligen åtskilliga beaktansvärda argument till förmån för sin ståndpunkt, att sådana avtal ej kunna bli bindande, då de avse ännu ej aktuell skillnad. Huvudregeln anses ju emel-
lertid vara den, att makar äga sluta avtal med varandra, och läget synes här icke vara att helt jämställa med situationen vid sådana generella samtycken, varom nyss talats. Därtill kommer, att domstolarnas motiveringar i rättsfallet NJA 1950 s. 513 knappast torde kunna sägas utgöra ett klart stöd för förf. :s linje. Diskussionen om förutsättningarna för jämkning enligt GB 11:29 (s. 72 ff.) innehålla många värdefulla synpunkter. Nämnas må här, att förf. bl. a. berör bruket att kringgå skyddsregeln i fråga genom bekräftelse under hemskillnadstiden av avtal slutna dessförinnan, vilken bekräftelse i vissa fall föregås av en makarnas förbindelse till dylik bekräftelse tillkommen redan före hemskillnadstiden (s. 78—79). I samband därmed föreslås en lagändring med den innebörden, att jämkningsmöjligheten skall omfatta även under hemskillnadstiden slutna avtal. Uppslaget är intressant, men argumenteringen synes på denna punkt något ensidig, då ju viktiga praktiska skäl kunna anföras till förmån för den nuvarande regeln. Uteslutet är väl icke, att en mindre modifiering av densamma skulle vara tillräcklig för att förebygga nyssnämnda av förf. påpekade missförhållande.
I kap. 2 behandlas frågor rörande avtalets form och publicering. Av särskilt värde är här den ingående jämförelsen mellan vittneskravet vid äktenskapsförord, å ena sidan, och vid vissa andra typer av form fordrande rättshandlingar, särskilt då bodelning, å andra sidan. Som bekant ha vissa formkrav på civilrättens område ägnats en betydande uppmärksamhet inom svensk doktrin. Förf. har emellertid fört diskussionen vidare. Speciellt må nämnas hennes kritik mot den uppfattningen, att vittneskraven vid äktenskapsförord och bodelning ha samma innebörd, vilken uppfattning synes prägla ett uttalande av BECKMAN och vara förenlig med ett uttalande av NIAL. Som förf. påvisar äro de syften lagstiftaren har sökt vinna genom vittneskraven vid dessa båda slag av rättshandlingar helt olikartade. Hon har även framhållit några i motiven till de båda aktuella lagrummen icke särskilt påpekade olikheter beträffande karakteristiska drag i de vid äktenskapsförord respektive bodelning aktuella situationerna. Med hänsyn härtill förefaller HD:s åtminstone till synes relativt likartade inställning till vittneskraven vid dessa båda typer av rättshandlingar egendomlig. Förf. anser sig emellertid (s. 104) kunna utläsa en skillnad i vittneskravens innehåll, som »torde i huvudsak kunna anges så att beträffande bodelning är tillräckligt ett bevittningsmedgivande, som kan utläsas ur parts hållning i samband med undertecknandet och bevittnandet, medan beträffande äktenskapsförord kräves någon bevittnandet åsyftande aktivitet från parts sida eller ett med underskriftens vitsordande likvärdigt förhållande enligt vad nyss nämnts». Det är möjligt, att HD:s ordalag i de av förf. anförda rättsfallen kunna anses indicera eller åtminstone vara förenliga med en dylik tolkning. Då HD:s av förf. anförda uttalanden dock förefalla något dunkla synes emellertid en viss tvekan härvidlag vara befogad och detta också därför att just denna skillnad torde vara svår att rationellt motivera och samtidigt synnerligen vansklig att bestämma i många fall. Den av förf. gjorda jämförelsen mellan vittneskraven vid bodelning och äktenskapsförord synes giva anledning till ytterligare en reflexion. Med utgångspunkt i
respektive lagars förarbeten hade det legat närmast till hands att såvitt gäller bodelningsvittnen liksom också arvskiftesvittnen ställa samma krav som när det gäller vittnen vid fastighetsköp, under det att vittnen vid äktenskapsförord skulle betraktas som utpräglade solennitetsvittnen. När nu HD så snart efter den aktuella lagstiftningens tillkomst synes ställa så åtminstone relativt likartade och samtidigt svårbestämbara fordringar i båda fallen, vilka fordringar dock i hög grad fjärmat sig från vad som närmast synes ägnat att tillgodose lagstiftarens syften med vittneskraven i fråga, vore det då icke lämpligt att i rättssäkerhetens intresse genom lagstiftning antingen helt uppgiva vittneskraven i fråga eller ock närmare precisera desamma?1
I kap. 3 undersöker förf. avtalsbehörigheten vid omyndighet och i konkurs. Frågan blir icke föremål för någon mer omfattande utredning, men flera vägande synpunkter anföras.
Avd. II ägnas, som tidigare framhållits, frågan om analog tillämpning på förevarande avtal av allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet. Detta i stort sett outforskade område hör onekligen till de vanskligare, som en rättsvetenskapsman kan ge sig in på. Motiv och rättspraxis lämna tämligen ringa ledning. Därtill kommer, att t. o. m. på den rena förmögenhetsrättens område ogiltighetsreglerna trots relativt utförliga lagregler och motiv samt en rikhaltig rättspraxis lida av en påfallande oklarhet på många punkter. Det synes därför a priori föga troligt, att en undersökning av det aktuella slaget skulle genomgående kunna leda till resultat, som samtidigt äro väsentliga och kunna accepteras i alla läger. Detta hindrar icke, att förf. här har gjort en mycket värdefull insats. Nämnas må, att fakultetsopponenten vid disputationen ifrågasatte, om det icke hade varit bättre att uppställa en särskild helt fristående ogiltighetslära för familjerättsliga avtal. En sådan metod synes emellertid mer diskutabel än förf. tillvägagångssätt. Då hon söker bestämma i vilken omfattning avtalslagens ogiltighetsregler äro att tillämpa på äktenskapsrättsliga avtal fäster hon stor vikt vid det förhållandet, att en långtgående upplysningsplikt åvilar makar. Vidare synes hon åtminstone i regel ställa sig avvisande mot en begränsning av dessa reglers tillämpning på grund av hänsynstagande till avtalsparts goda tro. Till stöd för denna sin uppfattning, som måhända kan synas ha väl generell karaktär, anför förf. beaktansvärda skäl. Bl. a.fäster hon, enligt anm.:s uppfattning med rätta, stor vikt vid det förhållandet, att vid avtals ogiltighet situationen regleras genom GB:s regler (s. 147). Nämnas må, att förf. visserligen vill tillmäta partsviljan större betydelse vid äktenskapsrättsliga avtal än vid typiska förmögenhetsrättsliga avtal, men hon anser den skillnaden föreligga mot situationen härvidlag vid testamente, att medkontrahentens befogade uppfattning rörande viljeförklaringens innehåll kan få betydelse som ett moment i frågan om avtalets tolkning, ehuru underordnat de förhållanden, som närmast röra viljeförklaringens tillkomst (s. 149). Konsekvenserna av denna ståndpunkt synas icke så lätta att överblicka. Man torde kunna ifrågasätta riktigheten av förf.:s uppfattning ang. användbarheten av grunderna för skuldebrevslagen § 8 i sådana fall, som avses i GB 11:29 (s. 129—131) Den synes bl. a. innebära, att den i sistnämnda
lagrum upptagna klanderfristen icke skulle ha någon större betydelse, vilket i varje fall icke torde överensstämma med den allmänna uppfattningen. Undersökningen av frågan om tillämpligheten av grunderna för avtalslagen § 31 synes leda till ett något förbryllande resultat. Den vid ocker centrala frågan huruvida missförhållande föreligger mellan kontrahenternas åtaganden anser förf. för äktenskapsförordens del stundom få lämnas öppen men för ordet detta till trots kunna finnas ogiltigt jämlikt detta lagrum. Själva tillkomsten av avtalet om ändring av förmögenhetsordningen i äktenskapet synes hon anse ofta vara ett tillräckligt indicium (s. 134). Förf. anser övervägande skäl tala emot analogisk tillämpning av avtalslagen § 33 på äktenskapsrättsliga avtal. Hon fäster därvid särskilt avseende vid kravet i detta lagrum på »vetskap» (s. 150—151) och hävdar vidare bl. a., att det här icke föreligger samma behov som inom förmögenhetsrätten av § 33 som en komplettering av de denna förutgående ogiltighetsreglerna i avtalslagen kap. 3. Förf. anser nämligen avtalslagen §§ 30—32 äga en vidsträcktare tillämpning vid äktenskapsrättsliga avtal än vid förmögenhetsrättsliga avtal, bl. a. beroende på en längre gående upplysningsplikt (s. 152).Vidare synes hon anse skuldebrevslagen § 8 innehålla en kompletterande regel för de i avhandlingen behandlade avtalens del. Det torde vara riktigt, att avtalslagen § 33, som för övrigt HD synes undvika att åberopa i förevarande sammanhang, i varje fall icke har någon större uppgift att fylla på det nu aktuella området.
I kap. 6 behandlas förutsättningars relevans. Framställningen inledes med en kortare framställning om de svenska lagmotiven samt vissa begreppsbestämningar, varefter följer en intressant översiktlig redogörelse för nordisk doktrin. Därefter diskuteras frågan om allmänna förutsättningsreglers tillämplighet på förevarande avtal (s. 159 ff.). Förf.anser, att även på detta område förutsättningen skall ha varit bestämmande eller väsentlig för löftesgivaren för att kunna tilläggas vikt. Krav på förutsättningens synbarhet för löftesmottagaren anser hon emellertid här icke böra uppställas. Viss hänsyn till förutsättningskontrahentens motpart anser hon emellertid befogad (s. 160). Hon synesfästa ett visst avseende vid frågan, om förutsättningen är ömsesidig eller icke. Intressanta äro kommentarerna till rättsfallet NJA 1942 s. 504 (s. 162 f.) och några i anslutning därtill uppmärksammade rättsfall. Hon vill därmed bl. a. visa, att gränsen mellan området för egentlig tolkning av avtal, å ena sidan, och området för relevans av felaktiga förutsättningar, å andra sidan, ofta torde vara svår att draga i praktiken trots den relativt tydliga teoretiska distinktion däremellan, som har uppställts i nordisk doktrin. Förf. synes anse bärande skäl saknas för att vid äktenskapsrättsliga avtal, där tillitsintresset är svagt accentuerat, göra skillnad mellan rättsvillfarelse och faktisk villfarelse (s. 168 ff.). Frågan är emellertid om en dylik uppfattning, som nära ansluter sig till ett uttalande av CONRADI i rättsfallet NJA 1948 s. 244, kan anses helt ha slagit igenom i svensk rätt. En något utförligare diskussion rörande rättsvillfarelses innebörd och relevans hade nog varit av värde. Sålunda kunde t. ex. särskilt ha beaktats vissa speciella fall av rättsvillfarelse, t. ex. då löftesmottagaren framkallat rättsvillfarelsen i fråga (jfr NJA 1910 s. 499), då löftesmottagaren väl ej fram-
kallat men bort inse rättsvillfarelsen, då rättsvillfarelsen gäller innehållet i utländsk rätt (jfr NJA 1916 s. 297) o. s. v. Vidare kunde det vara av intresse att få veta i vad mån det är av betydelse, huruvida villfarelsen gäller ett tydligt eller mindre tydligt lagstadgande, en enbart genom sedvana eller rättspraxis fixerad rättsregel etc. Alldeles säkert är väl knappast, att vid förevarande typer av avtal rättsvillfarelsens karaktär är betydelselös, även om möjligen rättsfallet NJA 1948 s. 244 skulle kunna vara förenligt med en sådan uppfattning. Jämförelsen mellan rättsfallen NJA 1948 s. 244 och NJA 1954 s. 338 innehåller viktiga synpunkter (s. 169—172). Behandlingen av sistnämnda rättsfall synes emellertid något ensidig. Sålunda diskuteras icke innebörden av följande HD:s uttalande: »Och i målet har ej åberopats något förhållande å Greta Johanssons sida eller annan omständighet som, i förening med dylik villfarelse hos Jan Johansson eller eljest, kan föranleda, att bodelningen ej skulle vara gällande.» Vidare må framhållas, att HD icke synes ha velat taga ställning till frågan om vederlagsanspråk i en process därom hade kunnat godtagas eller icke.
I kap. 7 undersökes relationen mellan tidigare behandlade ogiltighetsregler och GB:s föreskrifter om särskild form för avtal mellan makar. Förf. anser bl. a. kunna antagas, att en förutsättnings relevans i princip icke beror av formkravet (s. 180).
I avd. III behandlas, som inledningsvis påpekats, frågan om de medbrister hos avtalet förknippade rättsföljderna. I kap. 8 diskuteras verkan av underlåtenhet att göra gällande, att det bristfälliga avtalet ej skall lända till efterföljd. Vid framställningen laborerar förf. icke med distinktionen nullitet — angriplighet och anför till stöd härför övertygande skäl (s. 18—19). Redan på grund av att dessa termer språkligt sett äro föga lyckade och lätt torde kunna föranleda missförstånd3 synes detta förfaringssätt försvarligt. Först upptager förf. till behandling GB:s fristregler. Av intresse är här särskilt undersökningen av de syften, som tillgodoses med dessa regler. Därefter kommer förf. in på frågan om verkan av underlåtenhet att åberopa brist hos avtalet i sådana fall, då verkan av dylik underlåtenhet ej är bestämd i GB. Här framhålles den från förmögenhetsrättsliga avtal avvikande situationen, varefter lämnas en skickligt gjord översiktlig redogörelse för nordisk, särskilt norsk, doktrin rörande passivitetsverkningar. De av ARNHOLM och KNOPH anförda motiven för att förläna passivitet rättslig verkan i vissa icke lagreglerade fall anser förf. ha övervägande förmögenhetsrättsligt intresse (s. 207). Hon påvisar några fall, då passivitet icke kan läka brist hos ett äktenskapsrättsligt avtal. Hon söker därvid liksom vid uppställande av sådana fall, då passivitet kan läka dylik brist, undersöka i vad mån doktrinens passivitetssynpunkter accepterats i svensk rättspraxis. Hon kommer främst till det resultatet, att blott mycket lång tids tystnad kan tillmätas relevans som tolkningsdatum (s. 208—209).
I kap. 9 behandlas frågan om verkan å bristfälliga avtal av vissa positiva åtgärder, såsom godkännande, åtgärd av offentlig myndighet och avtalets efterlevnad. Det framhålles här bl. a., att vid bedömandet hänsyn i vissa fall måste tagas till den spekulationsmöjlighet, som kan uppkomma genom ett långvarigt ovisshetstillstånd (s. 220). Riktigt torde vara, att det i praktiken ej går att draga någon skarp gräns mellan frågan om verkan av avtals efterlevnad och spörsmålet om verkan av underlåtenhet att göra ogiltighetsanledningen gällande (s. 221).
Kap. 10 rör rättsförhållandet mellan makarna, då avtalet funnits icke skola lända till efterföljd. Först behandlas avtal om förmögenhetsordningen i äktenskapet, varvid särskilt beaktas rättshandlingar, som äro ogilla på grund av bristande samtycke jämlikt GB 6:4 och 6: 5. Efter att ha berört situationen vid bifall till klandertalan påpekar förf., att rättsförhållandet mellan medkontrahenten och den disponerande maken lämnas åsido såsom en fråga ägnad att besvaras av andra regler än äktenskapsrättens (s. 240). Hon tager sålunda icke ställning till ett stort antal frågor om ogiltighetens innebörd i detta fall, såsom om återbäringsskyldighetens omfattning, om upplupen avkastning och ränta, om ersättning för nedlagd kostnad å egendom, om ansvar för skada o. s. v. Bedömningen av dessa frågor kan tänkas påverkas av ifrågavarande lagbestämmelsers syften.4 Därtill kommer, att rättsläget även såvitt gäller den rena förmögenhetsrätten på detta område torde vara tämligen oklart. På liknande sätt hänvisas blott till förmögenhetsrättens regler beträffande motsvarande frågor, som aktualiserats genom ogiltiga avtal om boets delning med avseende å giftorättsgemenskapens upplösning, vilka efterlevts genom utgivande av egendom makarna emellan, varefter make i förhållande till tredje man disponerat över vad av andra makens egendom därvid tillagts honom (s. 243—244). Jfr även vad som på s. 250 säges om rättsförhållandet mellan make och tredje man. Det vore glädjande, om förf. kunde få tid att utföra en undersökning också rörande dessa frågor
Även avd. III torde i stort sett kunna sägas uppvisa självständiga insatser, ehuru undersökningen måhända på vissa punkter med fördel kunde ha gjorts mer djupgående. Anm. har för sin del haft större utbyte av avd. I och II.
Förf:s framställning är tilltalande genom sin saklighet. Stilen tynges emellertid av en viss förkärlek för abstrakta och invecklade formuleringar, vilka ej sällan bereda läsaren vissa svårigheter, då han söker penetrera de behandlade problemen. Ett närmare studium av de i språkligt hänseende besvärligare avsnitten torde emellertid utvisa, att förf:s tankegångar även här utmärkas av erforderlig logisk stringens och precision. Avhandlingen utgör ett skarpsinnigt och uppslagsrikt bidrag till vår familjerättsliga litteratur. Undersökningens värde förhöjes därigenom, att den i väsentliga delar kan sägas utgöra ett pionjärarbete.
Åke Lögdberg