KNUD WAABEN. Det kriminelle forsæt. Akad. avh. Kbhvn 1957. Gyldendal. IX + 373 s. Dkr. 27,50.

 

    Såsom ett led i den utveckling mot en förfinad dogmatik, som kännetecknar straffrättens historia på den europeiska kontinenten, ha särskilt de subjektiva rekvisiten för brott omformats under inflytande av förändrade socialetiska föreställningar och en förbättrad juridisk teknik, så att straffrättsligt ansvar numera ålägges på ett i hög grad nyanserat sätt. Den rättsvetenskapliga bearbetningen av dessa rekvisit har emellertid i Skandinavien icke alltid varit särskilt djupgående. Kanske sammanhänger detta med att den nordiska straffrättsvetenskapen vid den tid, då en intensivare behandling av gällande rätt satte in, nämligen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, i första hand kom att syssla med brottets objektiva sida. Den livliga diskussion rörande rättsstridighet och kausalitet, vilken då inleddes, har så småningom resulterat i lösningar, om vilkas lämplighet f. n. stor enighet råder. Annorlunda är läget beträffande de subjektiva brottsrekvisiten. Frågan om verkan av psykisk abnormitet har visserligen ingående diskuterats och gjorts till föremål för lagstiftningsåtgärder. Imputationsfrågorna ha däremot behandlats relativt styvmoderligt, både av lagstiftarna och av doktrinens målsmän. Detta har måhända bidragit till att utvecklingen beträffande vissa hithörande frågor gått en annan väg i Sverige än i Danmark och Norge. Särskilt gäller detta utformningen av dolus eventualis och straffbarheten vid otjänliga försök. I Sverige har man på grundval av THYRÉNS och Strafflagskommissionens förslag accepterat ett eventuellt uppsåt i anslutning till »Franks formel», medan man i Danmark och Norge ställer sig mera avvisande till denna uppsåtsform och i stället arbetar med »sannolikhetsuppsåt», vilket föreligger, då gärningsmannen ansett brottsresultatet och andra objektiva brottsmoment såsom sannolika i högre eller lägre grad. Vidare äro i Danmark och Norge otjän-

 

⁶ Icke heller ärvdabalksakkunnige — som ansett sig böra ingående diskutera frågan om en testamentstagares möjlighet att trots för honom bindande överlåtelseförbud avstå från sin testamentslott till förmån för annan, som skulle ha erhållit den, om avsägelse skett redan från början — ha lyckats hitta några sådana skäl, se kommentaren s. 191 f. i noten. (Vad där yttras om anledningen till att överlåtelseförbud respekteras vid utmätning förefaller inom parentes sagt långsökt.)

liga försök regelmässigt straffbara, under det att man i Sverige låter straff inträda endast i vissa av de fall, i vilka gärningsmannen felaktigt trott, att han genom sin handling förverkligat eller haft möjlighet att förverkliga ett brott.
    Det vore emellertid en stor överdrift att påstå, att de subjektiva rekvisiten helt försummats i skandinavisk doktrin. De ha mer eller mindre ingående behandlats i de handböcker och läroböcker som föreligga icke minst i Danmark och Norge — senast HURWITZ' och ANDENÆS' läroböcker — samt i lagstiftningsförslag. Dessutom ha under senare år vissa aspekter av dem behandlats av NELSON (de subjektiva rekvisiten för ärekränkning) och av anm. (företagaransvar och rättsvillfarelse). En monografisk behandling av uppsåt har emellertid saknats i den skandinaviska rättsvetenskapliga litteraturen. Denna lucka fylles nu på ett förnämligt sätt genom den doktorsavhandling, som framlagts av professorn vid Köpenhamns universitet KNUD WAABEN.
    Arbetet inledes med en historisk introduktion samt en skickligt gjord, instruktiv översikt över den straffrättsliga skuldläran i tysk och nordisk samt engelsk rätt (kap. I). Förf. övergår härefter (kap.II: 1) till att utveckla det metodiska underlaget till sin avhandling. Han ansluter sig härvid till Ross' uppfattning, att gällande rätt framgår av domstolarnas praxis och utgöres av de föreställningar, som motivera domsluten. Då någon lagstiftning, som skulle kunna fungera såsom ett tydningsschema till praxis, knappast finnes på detta rättsområde, äro domsmotiveringarna det enda föreliggande positivrättsliga materialet. Förf. tager alltså i sin metod medvetet avstånd från den traditionella litteraturen om uppsåt, vilken har karaktären av en analys och en schematisering av vissa psykologiska kriterier, uttryckt i en rätt fast terminologi. Dock erkänner förf. den roll som denna litteratur spelat vid utvecklingen av rättsreglerna, och han betonar, att den har betydelse också för uppfattningen av gällande rätt. För det första kunna nämligen dess definitioner utgöra arbetshypoteser vid undersökningen av vilka regler som gälla, och för det andra kan den utfylla bilden av gällande rätt, när rättspraxis icke ger klart svar, med antaganden om regler, som domstolarna kunna förväntas tillämpa. I sistnämnda hänseende närmar man sig, som förf. påpekar, rättspolitiska rekommendationer. Enligt förf:s uppfattning är det nyttigt, att teorien genom sin schematisering har understrukit värdet av allmänna begrepp och gemensamma riktlinjer för behandlingen av likartade problem vid olika brott; följas dessa rekommendationer, komma nyupptäckta problem att avgöras i överensstämmelse med tidigare avgjorda, och de avvikelser, som i speciella fall kunna bli nödvändiga från de allmänna reglerna, komma att bli föremål för medvetet övervägande. I överensstämmelse med den uppfattning, som här skisserats, har förf. funnit det vara hans uppgift att analysera domstolarnas avgöranden och deras förhållande till rättsvetenskapens kriterier och förslag.
    Innan förf. går in på en närmare granskning av rättspraxis, behandlar han emellertid på ett givande sätt några problem, som ofta förbigås, nämligen frågorna rörande bevisningen av uppsåt (kap. II: 2).

Han diskuterar därefter, i samband med granskningen av avsikt som uppsåtsform (kap. III), uppsåtsbegreppets förhållande till den moderna psykologiens rön. Han visar här på ett övertygande sätt, att även om man med ett visst fog kan påstå, att den straffrättsliga läran om subjektiva rekvisit med den vikt denna lägger på psykologiska begrepp såsom vilja och insikt bygger på föråldrade psykologiska föreställningar, så har den psykologiska vetenskapen ännu icke kommit till ett sådant stadium, att dess resultat kunna läggas till grund för utformningen av straffrättens regler om ansvar. Dessa måste nämligen utgå från härskande socialetiska föreställningssätt, enligt vilka det är naturligt att vid värderingen av mänskliga handlingar, som till sin yttre form framstå såsom socialskadliga, utgå från samma uppdelning som gällande straffrätt, nämligen en distinktion mellan uppsåtliga, oaktsamma och kasuella handlingar. I detta sammanhang utsättes vidare handlingsbegreppet för en välbehövlig kritisk behandling. Detta begrepp, som tager stor plats i många framställningar av straffrättens allmänna del, har ju egentligen blott en begränsad funktion, nämligen att från det straffbara området avgränsa vissa företeelser, vilka uppenbarligen böra vara straffria, t. ex. fysiskt tvång till viss kroppsrörelse eller omedvetna reflexrörelser.
    Vid genomförandet av sin huvuduppgift, behandlingen av rättspraxis (kap. IV—IX), har förf. icke nöjt sig med att analysera det relativt magra tryckta danska rättsfallsmaterialet utan han har supplerat detta med bortåt 2 000 otryckta domar (av vilka c:a 1 500 behandlats i två instanser).
    Då de psykologiska relationer, som kunna antagas bliva betraktade såsom uppsåt av domstolarna, måste hänföra sig till de olika rättsligt relevanta momenten i den yttre handlingen, genomföres i avhandlingen en uppdelning av uppsåt i förhållande till de olika typerna av objektiva rekvisit. Förf. skiljer här — i viss anslutning till äldre doktrin — mellan uppsåt i förhållande till något futuralt, vare sig detta utgöres av en ny handling av gärningsmannen (såsom vid förberedelse eller vissa former av försök) eller av en utanför den aktuella handlingen liggande effekt (kap. V), och uppsåt i förhållande till gärningsmoment (kap. IV). Med sistnämnda uttryck menar förf. i detta sammanhang varje omständighet, egenskap, tillstånd o. s. v., som måste föreligga för att ett brotts objektiva rekvisit skall vara fyllt. Såsom en särskild typ av uppsåt vid sidan av de två nu nämnda uppställes fareuppsåt (kap. VI), d. v. s. det speciella uppsåt, som fordras vid faredelikt. Beträffande den lämpliga utformningen av detta uppsåt ansluter sig förf. till den i svensk doktrin härskande meningen. Det i dansk straffrätt problematiska vinnings uppsåtet vid vissa förmögenhetsbrott, »berigelseshensigt», behandlas därefter för sig (kap. VII). Slutligen upptages till behandling uppsåt vid försök och medverkan till brott (kap. VIII) samt vissa problem rörande förhållandet mellan uppsåt och tillräknelighet och de av speciella kriminalpolitiska skäl motiverade avsteg från eljest tillämpade uppsåtskrav, vilka göras vid bedömningen av handlingar, som förövats i rus (vad som med ett juridiskt slanguttryck brukar kallas »fylledolus») (kap. IX).
    Den noggranna genomgång, som här göres av olika typer av brotts-

liga handlingar, är av synnerligen stort värde. Även för en svensk eller norsk jurist äro dessa analyser av omedelbar nytta, eftersom förf. ofta gör jämförelser med svensk och norsk rättspraxis, baserade på ingående kännedom om dessa rättssystem.
    I sina rättspolitiska bedömningar ansluter sig förf. i stor utsträckning till huvudprinciperna i gällande dansk rätt. Sålunda har han starka sympatier för sannolikhetsuppsåt och ställer sig avgjort skeptisk till den form av eventuellt uppsåt med hypotetisk viljebedömning, som för varje år som går blir allt fastare infogad i den svenska straffrätten (se NJA 1959 s. 63 med i referatet gjorda hänvisningar till rättsfall och doktrin).
    Förf:s undersökning har lett till en realistisk uppfattning av uppsåtskravet i dansk rätt. Den har visat, att detta krav är betydligt mera nyanserat än doktrinens generella formuleringar tidigare givit vid handen, och förf. har givit goda skäl för att ett dylikt nyanserat uppsåtskrav på det hela taget är rättspolitiskt motiverat. Samtidigt framgår det emellertid klart, att han — med all rätt — anser, att doktrinen bör söka bidraga till att ge uppsåtskraven en viss fasthet, så att domstolarna hindras från att i alltför hög grad utvidga uppsåtsområdet och därmed skärpa eller utvidga straffbarheten på ett ur rättspolitisk synpunkt olämpligt sätt.
    Waabens avhandling präglas av stort teoretiskt skarpsinne, ingående sakkunskap och, icke minst, av ett säkert omdöme och en god blick för rättslivets realiteter. Den är ett arbete som skandinaviska jurister ha all anledning att konsultera vid ställningstaganden till dolusproblem.

Hans Thornstedt