PSYKOLOGISK BEDÖMNING AV VITTNESUTSAGOR

 

AV PROFESSOR ARNE TRANKELL

 

INNEHÅLL

 

InledningMetodbeskrivninga) Schematisk beskrivning av arbetssättetb) Den formella strukturanalysenc) Förhörspsykologisk datainsamlingd) Experimentalpsykologisk datainsamlinge) Allmänpsykologisk datainsamlingf) Individualpsykologisk datainsamlingg) Förhörspsykologisk analysh) Socialpsykologisk samspelsanalysi) Utsagepsykologisk realitetsanalysj) Det psykologiska sakkunnigutlåtandetDiskussiona) Vittnespsykologen och domstolensbevisvärderingb) Den sakkunniges ställning i rättenc) Tidpunkten för psykologens insättanded) I vilka mål bör psykolog anlitase) Vittnespsykologens inflytande påvittnenaLitteraturanvisningar

 

 

Den sedan någon tid pågående diskussionen om vittnespsykologernas användning i rättsskipningens tjänst gäller numera inte så mycket om psykologernas sakkunskap skall avvisas eller accepteras utan hur deras sakkunskap på bästa sätt skall komma rättsskipningen tillgodo. Svaret på den senare frågeställningen bör kanske i första hand ges av jurister men beror naturligtvis ocksåpå hur psykologerna själva ser på sina möjligheter att delta i domstolarnas arbete.
    Det torde emellertid vara omöjligt att inom en tidskriftsartikels ram ge en fullständig redogörelse för de metoder, som kan komma ifråga, då psykologer medverkar i brottsutredningar. Detta är heller inte nödvändigt, då psykologernas medverkan i vissatyper av rättsfall har vunnit sådan stadga att frågan om hur arbetet i dessa fall bör bedrivas redan har blivit ingående belyst. Detta gäller framför allt de trovärdighetsutredningar, som förekommer i sedlighetsmål, där barn är inblandade. För dessa fall har en viss praxis utbildats, vad gäller formerna för expertens in-

 

    41 —593004. Svensk Juristtidning 1959

sats. Ifråga om det psykologiska arbetssättet vid sådana utredningar har jag tidigare i denna tidskrift belyst några principfrågor (Trovärdighetsutredningarnas metodik, SvJT 1956 s. 81—101). I föreliggande artikel skall ett antal mera generella synpunkter på det psykologiska arbetssättet tas upp till behandling.
    Vittnespsykologi som praktiskt hjälpmedel i domstolarnas arbete har använts i mer än ett halvsekel i Västeuropa, där de vittnespsykologiska traditionerna går tillbaka till WILLIAM STERN, HANS GROSS m. fl. De metoder som hittills varit vanligast i vårt land bygger på den testpsykologiska traditionen inom svensk psykologi från 20-, 30- och 40-talen, samt på de traditioner, som går tillbaka på de tidigare nämnda tyskspråkiga psykologerna i början av århundradet.
    Psykologin har emellertid under senare tid utvecklats avsevärt och dess tekniker inom de flesta tillämpningsområden genomgår för närvarande en omfattande modernisering. Ett av de viktigaste nya dragen i den tillämpade psykologin består i dess strävan att komplettera den tidigare ibland ganska mekaniskt tillämpade testtekniken med arbetssätt, som inte nöjer sig med funktionella beskrivningar av enskilda förmågor och drag utan dessutom försöker se beteendet som en produkt av personligheternas samspel i de konkreta sammanhang, där våra handlingar utformas. Inom vittnespsykologin har detta bland annat tagit sig uttryck i att man ej längre finner det tillfyllest att leverera utlåtanden om enskilda vittnens trovärdighet, utan i stället gör vittnesutsagornas hela uppkomstsystem till föremål för utredning. Bedömningarna av vittnenas individualitet och personlighets psykologiska förutsättningar som iakttagare och uppgiftslämnare blir därvid utgångspunkten för vidare bedömningar av utsagornas uppkomstbetingelser, där samspelet mellan vittnet och omgivningen liksom övriga inflytelser på utsagornas innehåll ges en konkret belysning. I Västtyskland, där den vittnespsykologiska expertisen utnyttjas betydligt flitigare än i vårt land, har denna utveckling lett till utformande av ett antal kriterier, som kan användas för bedömning av enskilda utsagors och vittnesberättelsers verklighetsbakgrund (Se exempelvis UDO UNDEUTSCH, Aussagepsykologie, i Lehrbuchder gerichtlichen Medizin. Utg. av Albert Ponsold. 2. uppl. 1957). Dessa realitetskriterier är byggda på principer, som gör det möjligt att utveckla nya, alltefter de omständigheter som karakteriserar de aktuella arbetsuppgifterna.
    Ytterligare ett viktigt drag i den metodiska utvecklingen finner man i en allt tydligare strävan att formalisera det psykologiska

bedömningsarbetet. Denna formalisering innebär bland annat att man försöker bringa varje steg av arbetsproceduren i överensstämmelse med de allmängiltiga reglerna för vetenskapligt tänkande. Då det gäller vittnespsykologiska utredningar tillgodoses detta formaliseringskrav genom att informationsmaterialet vid olika tidpunkter underkastas en särskild kontroll med olika formal kriterier, som gör det möjligt att bestämma de följande stegen i utredningsarbetet oberoende av materialets innehållsliga särart.
    Det vittnespsykologiska arbetssättet som helhet består av ett stort antal olikartade metoder, som tillsammans bildar ett logiskt system. Detta system fungerar på ett enhetligt sätt genom att målsättningen för varje vittnespsykologiskt arbete lätt kan definieras och därigenom förlänar varje delmetod och delåtgärd i systemeten bestämd avsikt: att bidra till utletandet av sanningen. I den kommande framställningen skall jag så vitt möjligt ge en konkret beskrivning av detta metodiska system, som i själva verket bygger på enkla principer och förnuftiga överväganden, vilka utan större svårigheter kan förstås av vem som helst.