a) Schematisk beskrivning av arbetssättet. Normalt kan man räkna med att den psykologiska vittnesexpertens arbete kan påbörjas först när åtskilligt utredningsarbete redan har utförts av de rättsliga myndigheterna. Det är nämligen, som lätt inses, oftast omöjligt att på tidiga stadier av en utredning förutsäga om vittnesbevisningen i ett mål kommer att bli så komplicerad, att det kan anses försvarligt att belasta en rättegång med de extra utgifter och den extra tidsutdräkt, som en psykologisk sakkunniginsats medför. Psykologens första arbetsuppgift blir därför i de flesta fall att ta ställning till ett relativt omfattande material av redan insamlad information (förhörsprotokoll, vittnesmål, annan bevisning). Därvid måste han sätta sig in i det sammanbragta materialets grundstruktur och arrangera vittnesutsagorna och den sakliga informationen på ett sådant sätt att det innehållsliga sammanhanget, grupperingen av olika fakta och dessas eventuella motsägelser framträder. Genom ett studium av de olika tolkningsmöjligheter materialet erbjuder, varvid ett antal strukturanalytiska formalkriterier kommer till användning, kan psykologen sedan avgöra vilka delar av materialet som först bör bli föremål

för den mera ingående granskning, som han har speciell sakkunskap att utföra.¹
    Det är denna granskning som utgör sakkunnigarbetets huvuduppgift. Dess målsättning är generellt alltid att klargöra under vilka betingelser en viss eller vissa vittnesutsagor har tillkommit. Därtill kräves en mångskiftande uppsättning metoder och undersökningstekniker, eftersom omständigheterna, som påverkar innehåll och form i en vittnesutsaga, är av många olika slag. Då man som ofta sker i vittnespsykologiska framställningar hävdar att verklighetsförvanskningarna i en utsaga kan uppstå på tre olika stadier, nämligen 1) vid iakttagelsen, 2) under tiden minnesbilden bearbetas, 3) vid själva rapporteringen, har man inte berört mer än en enda sektor av uppkomstbetingelserna, nämligen den, som hänför sig till vittnets egen person. Jag har därför i denna framställning föredragit en annan uppdelning, som i sig innesluter de tre förvanskningsstadierna, men som utgår från de vittnespsykologiska arbetsmetoderna i sig själva.²

 

¹ Här bortses från det fall då sakkunniguppdraget av rätten redan från början var begränsats till ett visst vittne eller viss grupp av vittnen.

² Tidigare har man ofta utgått från att vittnesutsagans uppkomstbetingelser uteslutande är att söka i vittnets egen beskaffenhet. Domstolarnas bedömning av vittnens trovärdighet synes också ofta bygga på föreställningen att trovärdigheten är en mer eller mindre konstant egenskap hos vittnet. Denna föreställning är så pass hävdvunnen att det sällan väcker någon gensaga, då psykologer eller läkare får i uppdrag att utreda trovärdigheten hos det ena eller andra vittnet i en process. Naturligtvis är det så att vittnets personliga egenskaper övar inflytande på hans uttalanden. Det finns också människor, som företer en konstant låg trovärdighet, t. ex. mytomana psykopater och psykiskt abnorma individer, som är så oförmögna till verklighetskontakt, att deras uttalanden endast rör sig i fiktionernas värld, men då är det fråga om abnormiteter, som är relativt lätta att upptäcka. Det normala vittnet, genomsnittsvittnet, människan som av en händelsegjort iakttagelser eller råkat vara i närheten av ett ödesdigert händelseförlopp eller som oförskyllt blivit invecklad i konflikter, som lett till brottsliga handlingar, faller inte under denna rubricering. Dessa människors uppgifter är visserligen också innehållsligt färgade av deras individualitet, men trovärdigheten i deras uppgifter beror också på yttre omständigheter och kan därför variera från situation till situation. Människan lever som bekant inte i ett psykologiskt vakuum utan i invecklade relationer med andra, vilket medför att även den som har gott förstånd och är allmänt aktad och känd för sin hederlighet kan råka i situationer, där han gör felaktiga iakttagelser, hans upplysningar blir missledande och hans förmåga att erinra sig ett händelseförlopp ersätts av tendentiösa erinringsförvanskningar, som han själv saknar möjligheter att kontrollera. Å andra sidan kan det hända att människor, som är kända både för dåligt förstånd och andra psykiska brister kan göra korrekta iakt-

    Till en början kan konstateras, att arbetet sker på tre olika plan, som står i systematisk korrespondens med varandra. Det första av dessa plan är ett styrningsplan, på vilket den formella strukturanalysen försiggår. Dess funktion är i första hand att ge vägledning ifråga om verksamheten på Plan II, men också att fungera som en slags kontrollmekanism, som ger utslag så länge utredningsarbetet är ofullständigt.
    På det andra planet försiggår insamlingen av data. Man kan räkna med fyra olika grundtyper av data, som psykologen är intresserad av att samla in, nämligen 1) förhörspsykologiska data, som införskaffas genom av psykologen själv hållna förhör, och som noga bör skiljas från de förhörsdata, som polisen och domstolen införskaffar, 2) experimentalpsykologiska data, som erhålls genom experiment, som belyser olika tekniska betingelser för tillkomsten av en utsaga, 3) allmänpsykologiska data, som belyser sådana förhållanden vid utsagans tillkomst, som sammanhänger med den mänskliga organismens funktionssätt, 4) individualpsykologiska data, som insamlas rörande de undersökta vittnesutsagornas upphovsmän och rörande personer, som kan ha haft inflytande på vittnesmålen.
    Styrningen av datainsamlingen gäller framför allt vilka vittnesmål och utsagegrupper, som arbetet i första hand skall koncentreras på men på senare stadier av arbetet också vilka typer av data, som är behövliga.
    På det tredje planet försiggår analysen av de insamlade data.

 

tagelser och i vissa sammanhang även rapportera dem riktigt vid vittnesförhör. Det är med andra ord så att föreställningarna om konstansen i vittnenstrovärdighet saknar verklighetsunderlag i de allra flesta fall. Utom då det gäller abnorma vittnen kan man därför säga att en sakkunnig, som tillåter sig att avge generella omdömen om ett vittnes trovärdighet, gör sig skyldig till ett allvarligt missgrepp, eftersom sådana omdömen lätt kan utnyttjas för slutsatser angående detta vittnes utsagor i sammanhang, där tillförlitligheten kanske är en helt annan än den av den sakkunnige angivna. Ett slående exempel på detta utgör det så kallade Lars-fallet i »Trovärdighetsutredningarnas metodik».Rent begreppsligt skulle en hel del kunna vinnas om domstolarnas sakkunnigförordnanden i vittnespsykologiska sammanhang i framtiden kunde ges en mera adekvat formulering än den som nu är bruklig. Om man exempelvis i stället för uttrycket »förordnar rätten Eder att utreda och avgiva omdöme angående vittnet så och så's trovärdighet» ville använda formuleringen »förordnar rätten Eder att utreda och avgiva omdöme om tillförlitligheten i de uppgifter, som vittnet så och så lämnat . . .», skulle både den sakkunnige och domstolen komma i en lättare hanterbar situation.

Tre huvudgrupper av analysmetoder kan urskiljas, nämligen 1) förhörspsykologisk analys, som kan appliceras såväl på de av polisen insamlade förhörsdata, som på de förhörspsykologiska data, som psykologen själv samlat in, 2) socialpsykologisk samspelsanalys, som huvudsakligen utnyttjar information från den individualpsykologiska datainsamlingen, 3) utsagepsykologisk realitetsanalys, som bygger på såväl de av polisen insamlade kriminaltekniska data, som på experimentalpsykologisk och allmänpsykologisk information. Realitetsanalysen intar en central ställning bland analysmetoderna i den meningen att densamma i viss utsträckning också utnyttjar resultaten av den förhörspsykologiska analysen och den socialpsykologiska samspelsanalysen.
    Karakteristiskt för systemet är den återkoppling, som ständigt äger rum mellan de tre planen. Så snart data analyserats i det tredje planet matas resultaten tillbaka till styrningsplanet, där strukturförändringarna i totalinformationen ger ny vägledning för datainsamlingen i Plan II. Härigenom kan utredningsarbetet hela tiden fortlöpande kontrolleras, och varje steg i arbetsproceduren blir meningsfullt genom att det motiveras av resultaten i de föregeånde. Någon risk för att utredningen skall spåra in på sidospår finns inte, eftersom strukturanalysen i Plan I ständigt håller den totala informationen under kontroll och därigenom förmår styra materialinsamlingen till de punkter, där denna är mest motiverad.
    I figuren på s. 647 har det vittnespsykologiska arbetssättet illustrerats. Ovanför Plan I ligger den utifrån kommande informationen, som vid arbetets början matas in i styrningsplanet för att ge datainsamlingsarbetet den första vägledningen. Pilsystemet mellan de olika planen visar vilka vägar den ständigt ökande informationen går. Om man exempelvis betraktar den från Plan I nedåtgående pilen längst till höger, finner man att den leder till »Individualpsykologisk datainsamling». Detta innebär att den formella strukturanalysen i styrningsplanet bland annat ger vägledning beträffande vilka personer och individualpsykologiska drag, som data i första hand bör samlas in. Då dessa data insamlats, går de till Plan III, där en socialpsykologisk samspelsanalys äger rum, varefter den nu bearbetade informationen antingen matas tillbaka till styrningsplanet eller också matas in i den utsagepsykologiska realitetsanalysen för att tillsammans med data från andra håll bearbetas ytterligare, innan den går tillbaka till styrningsplanet. På samma sätt försiggår utbytet i andra delar av systemet. Genom den beskrivna återkopp-

Schematisk framställning av det vittnespsykologiska arbetssättet.

 

lingen kan utredningsarbetet pågå så länge man önskar. Den formella kontrollen över arbetets fortskridande har man i styrningsplanet. Då utredningsarbetet har förts så långt materialet tillåter, matas informationen över i det psykologiska sakkunnigutlåtandet, som ligger nedanför Plan III. Som framgår av figuren bygger detta inte endast på data från den formella strukturanalysen utan även på resultaten av de konkreta data-analyserna. Detta innebär att utlåtandet icke blott återger slutresultaten av den genomförda utredningen utan också innehåller redogörelser för det undersökningstekniska förloppet.
    Den schematiska modellen av det vittnespsykologiska arbetssättet fungerar på samma sätt då domstolen begränsat det vittnespsykologiska uppdraget till ett enstaka vittnes uppgifter, som när uppdraget gäller hela vittnesbevisningen i ett mål.
    b) Den formella strukturanalysen. Den formella strukturanalysen är avsedd att pröva de vetenskapliga betingelserna för giltigheten av olika tolkningar av ett informationsmaterial. I sin

vittnespsykologiska tillämpning har analysen två huvuduppgifter. Den ena är att genom en totalbelysning av den föreliggande informationen (vittnesmål och övriga data) ge vägledning ifråga om på vilka punkter denna information i första hand bör ökas ut eller på vilka punkter den sannolikt innehåller missvisande information. Den andra huvuduppgiften är att klargöra strukturen på det slutbehandlade materialet för att fastställa dettas tolkningsmöjligheter enligt de logiska principer, som gäller för vetenskaplig teoribildning.
    Analysen består av ett system av regler uppbyggda kring två formalkriterier. Det första av dessa formalkriterier har följandelydelse: Om en tolkning av det föreliggande materialet lämnar en väsentlig del av informationen oförklarad, exempelvis därigenom att denna del inte går att infoga i tolkningen, kan denna tolkning inte anses utgöra en riktig beskrivning av den bakomliggande verkligheten.
    Denna formulering innebär att all information i princip måste få sin naturliga förklaring i tolkningen om denna skall kunna användas. Då kravet på restlös förklaring inte är uppfyllt, erbjuder sig ett antal alternativa vägar för den fortsatta datainsamlingen. Ett av dessa alternativ innebär att man inriktar arbetet på att införskaffa mera information rörande de förhållanden som inte låtit sig förklaras i den prövade tolkningen. Om man har tur, kan detta arbete leda till att materialet kompletteras på ett sådant sätt, att den tidigare oförklarliga informationen måste omvärderas i sådan riktning att den låter sig förklaras i den prövade tolkningen.
    Det kan emellertid också inträffa att man når ett stadium, då det visar sig omöjligt att förklara den nu utbyggda informationen i den prövade tolkningen.
    I detta fall kan den fortsatta utredningen gå fram på ett par olika vägar, som båda avser att utröna hållbarheten i de delar av informationsmassan, på vilka den hittills prövade tolkningen baserats. Därvid kan man å ena sidan inrikta arbetet på att öka informationsmängden om dessa delar av materialet genom ytterligare datainsamling, å den andra kan man underkasta den införskaffade informationen en kritisk analys med tillhjälp av de olika analysmetoderna i Plan III. Genom den naturliga återkopplingen som systemet är baserat på kan båda vägarna beträdas samtidigt. I de flesta fall leder detta till sådana kompletteringar och omvärderingar av materialet, att en annan tolkning än den från början prövade framträder som naturlig.

    De tolkningar, som på det nyss beskrivna sättet framträder som sannolika beskrivningar av den bakomliggande verkligheten, måste givetvis för att kunna accepteras hålla för en prövning med det första formalkriteriet. För att man skall kunna anse att en tolkning ger en riktig beskrivning av verkligheten bakom informationen räcker det emellertid inte med att den ger en restlös förklaring av den föreliggande informationen. Den måste också uppfylla det krav, som uppställs i strukturanalysens andra formalkriterium, vilket har följande lydelse: Den prövade tolkningen måste vara ensam om att ge en restlös förklaring av materialet om den skall kunna accepteras som en säkerställt riktig beskrivning av den bakomliggande verkligheten.
    Totalstrukturen kan nämligen ofta vara sådan, att den tillåter, att den bakomliggande verkligheten beskrivs på flera olika sätt, som alla restlöst förklarar det man vet om förloppet. Denna situation är vanligast i början av en utredning, då de insamlade upplysningarna ännu är så få, att de inte differentierar mellan olika tolkningsmöjligheter. Detta vållar dock sällan några svårigheter, eftersom man normalt fortsätter datainsamlingen långt förbi detta stadium, innan man gör några försök att tolka materialet.
    Det kan emellertid hända att motsvarande situation inträffar även sedan utredningen nått ett avancerat stadium. Liksom näringen restlöst förklarande tolkning föreligger, kräver situationen då att utredningsarbetet fortsättes. Man kan exempelvis koncentrera sig på de punkter i informationsmassan, där de alternativa tolkningarna skär varandra, dvs där omständigheterna är för litet utredda för att kunna tolkas entydigt. Ju effektivare datainsamlingen görs på sådana punkter, dess lättare kan man sedan sortera bort de felaktiga alternativtolkningarna.
    Om datainsamlingen kring alternativtolkningarnas skärningspunkter genomförs så långt det är möjligt, utan att man ändå kan utesluta alla alternativ, återstår att komplettera informationen på andra punkter, tills sådana data kommer fram, som medger en omvärdering av totalstrukturen. Därvid bör man i möjligaste mån koncentrera datainsamling och analys på sådana delar av materialet, som inte tidigare granskats eller som av en eller annan anledning är mera dubiösa än materialet i övrigt. Slutmålet är nått, då totalstrukturen tillåter en tolkning, som förklarar all information, och denna tolkning saknar alternativ.
    Det bör understrykas att strukturanalysens båda formalkri-

terier bygger på generellt giltiga regler för vetenskaplig teoribildning. I sin negativa form medger de inga undantag: Om den valda tolkningen lämnar information oförklarad, eller om vid sidan av den valda tolkningen finns alternativ, som också restlöst förklarar informationen, måste materialet anses otillräckligt för ett slutgiltigt avgörande av vad som inträffat.
    Naturligtvis gäller inte formalkriterierna som absoluta indikatorer på att en tolkning är riktig ens i det fall, då bådas krav är uppfyllda. Det står utom mänsklig förmåga att vinna sådana kunskaper, som garanterar att den slutliga tolkningen är den absolut sanna. Men möjligheterna att genom användning av dessa kriterier förkasta hypoteser och teorier, som bygger på falska eller otillräckliga premisser, är goda.
    c) Förhörspsykologisk datainsamling. Förhörspsykologiska data insamlas genom förhör, som psykologen själv avhåller. De avser praktiskt taget aldrig att införskaffa sådana faktiska upplysningar, som polisen samlar in under de normala polisförhören. Vanligen syftar psykologens förhör till att i ett eller annat avseende kontrollera hållfastheten i tidigare lämnade upplysningar eller också tjänar de helt enkelt till att utvidga den psykologiska bakgrunden till tidigare insamlade fakta. Det psykologiska förhöret följer därför inte heller strikt de förhörstekniska regler, som gäller vid ett polisförhör. Det förutsätter att förhörsledaren före förhöret har detaljerad kännedom om hur den förhörde tidigare har yttrat sig i olika avseenden, varigenom en styrning av förhöret mot de punkter, där den psykologiska belysningen önskas, blir möjlig.
    Till skillnad från vad som är normalt för ett polisförhör betraktas inte förhörsutsagorna som utsagor om fakta, som kan vara falska eller sanna, utan som uttryck för den förhördes reaktionsbenägenheter i en situation, där förhörsledaren avsiktligt laborerar med suggestioner, förutsättningar och andra tekniker, som rubbar hållfastheten i osäkra utsagor och därigenom differentierar mellan påståenden, som bygger på fast förankrade iakttagelser, och sådana, som sammansatts av diffusare iakttagelser och efterföljande tolkningar.
    Syftemålen med det psykologiska förhöret kan givetvis även vara andra än de här nämnda. Speciellt då avsikten är att klarlägga den psykologiska bakgrunden till de attityder vittnet har avslöjat i tidigare förhör, blir gränsen mellan det psykologiska förhöret och mera informella samtal och intervjuer ganska flytande. Som exempel på förhörspsykologisk datainsamling kan

nämnas det kontrollförhör, som hölls med vittnet GN, som refereras på s. 33—35 i »Vittnesmål i mordbrandsprocessen på Öland» (Rabén & Sjögren, Sthm 1959). Detta förhör var kombinerat med ett förberedande experiment, som gjorts i anslutning till vittnets tidigare uppgifter. Det gick ut på att pröva hållfastheten i olika delar av GN's vittnesberättelse, som också visade sig innehålla en del miljöinfluerade efterkompletteringar av minnesbilden av de mera fixerade grundupplevelserna vid vägskälet i Björnhovda. För detaljerad information om exemplet hänvisas till utlåtandetexten.
    d) Experimentalpsykologisk datainsamling. Data från experimentalpsykologiska prov insamlas i allmänhet för att belysa de tekniska möjligheterna att göra sådana iakttagelser, som ett vittne påstår sig ha gjort. Experimenten utformas varje gång i anslutning till det speciella problem, som skall lösas. Det kan exempelvis röra sig om möjligheterna för ett vittne, som påstås vara färgblint, att fastställa identiteten på en bil. Med ett färgblindhetstest kan man generellt avgöra om någon form av färgblindhet föreligger hos vittnet, men därmed är frågan ingalunda slutgiltigt behandlad, eftersom även färgblinda människor har möjligheter att identifiera fordon exempelvis på ljushetsgraden och i likhet med normalseende människor i allmänhet också använder färgbenämningar på sina upplevelser. Om saken är avvikt, kan man ordna ett experiment som belyser det ifrågavarande vittnets identifieringsförmåga i det uppgivna fallet.

 

    Som ett konkret exempel på experimentell prövning av de tekniska betingelserna för en iakttagelse har det experiment valts, som användes för bedömning av det tidigare omnämnda vittnet GN's iakttagelser vid Björnhovda vägskäl i mordbrandsprocessen på Öland. GN påstod sig ha sett och känt igen den tilltalades bil en brandnatt 1957 vid nyssnämnda vägskäl och menade dessutom, att han med säkerhet också hade känt igen den tilltalade som bilens förare. Om detta för bedömningen av den tilltalades färdväg betydelsefulla vittnes iakttagelser utspann sig inför rätten en animerad diskussion mellan parterna.
    Åklagarsidan hävdade att möjligheterna att känna igen en förare i de rådande belysningsförhållandena var mycket goda, speciellt som den bil i vilken vittnet hade färdats, enligt vad utredningen tydde på hade haft helljus påslaget vid mötet. För att styrka detta ingav åklagaren också ett antal fotografier från vägskälet, som tagits vid samma tidpunkt på kvällen och där man i den uppställda bilen utan svårighet kunde urskilja anletsdragen på föraren.
    Försvaret hävdade att det icke var möjligt att se föraren under de angivna ljusförhållandena och ingav också fotografier för att stödjadenna uppfattning. På dessa fotografier kunde överhuvudtaget inte

urskiljas mer än en mörk skugga på förarens plats. Dessutom hävdade försvaret att man inte kunde utesluta möjligheten att vittnesbilen vid tillfället i själva verket bara hade haft halvljus på.
    De tekniska betingelserna för GN's iakttagelser var sålunda av väsentlig betydelse i detta fall. För att ytterligare belysa frågan hade åklagaren anordnat en rekonstruktion av händelseförloppet, där den tilltalades bil ställdes upp i vägskälet medan vittnesbilen med GN kördes förbi på samma sätt som vid det ursprungliga tillfället. På frågan om hur GN såg den polisman, som satt i den tilltalades bil, svarade han att han såg honom, men att han hade sett bättre den kvällen han såg den tilltalade.
    Man kan knappast påstå att de anförda omständigheterna gav någon hållbar vägledning för domstolens bedömning av GN's vittnesmål. Vid den vittnespsykologiska utredningen underkastades därför frågeställningen en experimentell prövning på följande sätt. En kväll då belysningsförhållandena vid vägskälet var identiska med de ursprungliga fick GN under en kvarts timme bekanta sig med sex civilklädda polismän, vars förnamn han samtidigt lärde sig. Därefter gjordes en halvtimmes paus. Vittnet kördes sedan förbi vägskälet sammanlagt tolv gånger, varav sex gånger med helljus och sex gånger med halvljus på. I vägskälet stod en bil av den typ den tilltalade hade ägt och på förarplatsen satt varje gång någon av de sex polismännen.Varje polisman satt två gånger i bilen, en gång i vardera belysningen. Ordningen mellan dem bestämdes genom ett slumpförfarande, som utesluter systematiska felkällor. Det visade sig vid detta experimentatt vittnet sex gånger av sex möjliga kunde rätt ange vem som satt i bilen vid helljus och fyra gånger av sex möjliga vid halvljus. Genom användning av det så kallade binomialteoremet kan lätt beräknas att ett sådant resultat uppnått genom enbart slumpmässigt gissande inte erhålles mer än en gång på mer än 46 000 försök, då det gäller helljusvarianten och en gång på något mer än 100 försök vid halvljusvarianten. Frågan om de tekniska möjligheterna att göra de iakttagelser, som GN påstod sig ha gjort, hade därmed också fått den belysning som var möjlig. Att vittnet kunnat se den tilltalade under helljusförhållanden var ställt utom allt tvivel och att så hade kunnat vara möjligt även vid halvljus kunde inte uteslutas.
    Det råder inte något tvivel om att domstolen genom dessa upplysningar erhöll information, som ökade dess möjligheter att ta ställning till GN's vittnesmål. Samtidigt bör emellertid inte förbises, att den experimentella belysningen av problemet på intet sätt berört frågan om vittnet verkligen såg den tilltalade vid tillfället. Den fråga som besvarades var endast om det överhuvudtaget var tekniskt möjligt att göra de påstådda iakttagelserna.

 

    Exemplet demonstrerar en mycket enkel modell för det experimentalpsykologiska arbetssättet. Varje frågeställning kräver givetvis sin speciella uppläggning, och de experimentella modellerna varierar från fall till fall. Det gemensamma för dem är en formaliserad design, som gör det möjligt att ange resultaten i

sannolikhetstal, beräknade genom tillämpning av den teoretiska statistikens modeller för hypotesprövning.
    e) Allmänpsykologisk datainsamling. Med allmänpsykologiska data avses data angående vittnesutsagornas uppkomst, som sammanhänger med den generella psykologins lagar. Det gäller sålunda inte yttre förhållanden, som belysning, temperatur etc.,utan den mänskliga iakttagelseförmågans natur, det mänskliga minnets sätt att fungera och reproduktionsförloppens lagbundenhet, som beror på den mänskliga organismens funktionella egenart. En utsagas innehåll påverkas ofta i missvisande riktning av sådana omständigheter, vars inflytande utövas oberoende av vilken person, som har gjort iakttagelsen eller lämnat upplysningarna.
    För insamling av data rörande sådana omständigheter erfordras i allmänhet inte några tekniska experiment eller speciella undersökningar. Datainsamlingen består ofta i att psykologen ställer samman olika utsagor, som gör det möjligt att utläsa vilka processer, som varit verksamma. Undersökningsinstrumentet består i de kunskaper i generell psykologi som undersökaren besitter. Data av intresse under denna rubrik är exempelvis uppgifter om den tid som har förflutit mellan iakttagelsen och vittnesmålet, hur många gånger vittnet tvingats att återupprepa sitt vittnesmål, vilken ålder och kön vittnet har etc. Av speciellt intresse är vittnets subjektiva upplevelser i samband med de olika iakttagelserna och reproduktionerna. Data av detta slag insamlas huvudsakligen genom särskilda intervjuer, men kan ibland också hämtas ur den vid förundersökningen sammanbragta informationsmassan, som då det gäller generella psykologiska data ofta innehåller upplysningar av värde.

 

    Ett exempel på data, som ger upplysningar av generell psykologiskart är följande: Ett vittne berättar, att han en kväll satt i sin bil, färdig att starta hemfärden från en god vän. Just innan han startade bilen passerade en stor bil söderut på landsvägen. Därefter anträdde vittnet självt sin hemresa likaledes söderut. Efter en stunds färd blev han »på nytt omkörd av samma bil» trots att han inte själv hade passerat denna bil någonstans utefter färdvägen. Närmare undersökningar av vägsträckan ifråga visade, att där icke fanns några möjligheter att köra av vägen och parkera en bil på ett sådant sätt att vittnet hade kunnat passera utan att märka fordonet. Dessa data föreföll polisen mer eller mindre obegripliga, medan försvarsadvokaten för vilken vittnets uppgifter om bilen var besvärande, använde sig av egendomligheten i uppgifterna för att därmed förringa vittnets trovärdighet.
    Det förhåller sig emellertid så, att en människa, som iakttar ett föremål passera synfältet och efter en stund iakttar ett nytt före-

mål av samma eller snarlikt utseende passera på samma eller liknande sätt, ofta får ett intryck av att det är samma föremål. Vittnets berättelse, sammanställd med övriga omständigheter, kan därför med relativt stor grad av säkerhet tolkas så att det denna kväll vid den ifrågavarande tidpunkten och på den ifrågavarande landsvägen passerade två bilar söderut, vittnets egen oräknad. Vittnet upplevde visserligen inte förloppet subjektivt på det sättet, men kännedomen om vårt sätt att tolka våra varseblivningar leder till denna tolkning, som reducerar det magiska eller motsägande i vittnets uppgifter till en vardagsföreteelse.

 

    Exemplet är relativt enkelt. I andra fall kan det gälla mera komplicerade förhållanden, som fordrar omfattande förklaringar. Det, som är av principiellt intresse i dessa fall, är att utsagorna i första hand uppfattas som beskrivningar av de subjektiva upplevelser, som iakttagelserna eller erinringsprocesserna har gett upphov till. För vittnet självt obegripliga eller i varje fall svårförklarliga händelseförlopp kan då ofta, liksom i exemplet, översättas till andra förlopp, som ger iakttagelserna en enkel förklaring.
    f) Individualpsykologisk datainsamling. Vittnets individuella beskaffenhet är givetvis utomordentligt betydelsefull, då en utsagas uppkomstbetingelser skall tas i betraktande. Denna beskaffenhet har också länge tilldragit sig det största intresset i vittnespsykologisk praxis. Trots att data av denna art numera endast representerar en sektor av den information, som kommer till användning i den moderna utredningstekniken, kan man emellertid inte påstå att betydelsen av de agerande personernas individualitet har reducerats på senare tid. På ett sätt har den tvärt om ökat, eftersom kännedomen om vittnenas individuella beskaffenhet kan ge en mera adekvat vägledning vid bedömning av utsagorna, då de individuella dragens inflytande bedöms i sitt konkreta totalsammanhang.
    För insamling av data rörande individualpsykologiska drag står ett stort antal testmetoder till psykologernas förfogande. Bland dessa torde intelligensbestämningsmetoderna vara de utanför fackkretsarna mest kända och samtidigt också de mest minutiöst noggrant utarbetade. Det bör emellertid observeras att intelligensmätning inte är någon huvudsysselsättning för den diagnostiska psykologin. Känslolivets utformning, bildningsnivån, intresselivets inriktning, suggestibiliteten, förmågan att inprägla olika slag av minnesmaterial, liksom begränsade funktioner som avståndsbedömning, tidsbedömning, igenkänningsförmåga, koncentrationsförmåga etc. etc. kan också prövas med psykologiska

testmetoder eller med psykoteknisk specialapparatur, när så är nödvändigt. Den psykologiska diagnostiken har också möjligheter att ta ställning till personlighetsdrag som självtillit, ångestbenägenhet, olika slag av psykologiska försvarsmekanismer etc.
    Varje vittne, vars utsagor skall granskas, behöver inte gå igenom en fullständig personlighetsundersökning och funktionell prövning av sinnen och sinnesförmögenheter. Tvärt om sker alltid ett förnuftigt urval, därigenom att psykologen vid sin datainsamling begränsar undersökningsmetoderna till sådana, som har betydelse i det aktuella fallet. Det är inte ens självklart alltid att man måste få fram en uppgift om vittnets intelligensutveckling, även om detta är det normala då det gäller minderåriga vittnen. Att objektivt pröva vittnets suggestibilitet vid påverkan av det slag, som förekommit i samband med avgivande av utsagorna, kan många gånger vara viktigare än att fastställa en intelligenskvot.
    Det torde knappast vara nödvändigt att här i detalj gå igenom alla de metoder och instrument, som står till intelligens- och personlighetspsykologins förfogande i dag. Vi rör oss här på det allmänna fältet för psykologins tillämpning, där var och en intresserad har ett otal läroböcker och annan litteratur till förfogande. De undersökningsinstrument och metoder, som den allmänna psykologin utformat och använder sig av, står givetvis också till vittnespsykologens förfogande. Vid deras användning tillämpar han ett informationsteoretiskt tänkande, som innebär att varje steg i utredningsarbetet har en motivering i de föregående stegens resultat. Varje test som ges, ges därför att man väntar sig att få användbar information genom detsamma, och varje individualpsykologiskt drag, som tas i betraktande, blir uppmärksammat, därför att materialet fäst uppmärksamheten på detta drag.
    g) Förhörspsykologisk analys. Med förhörspsykologisk analys avses en speciell granskning av redan hållna förhör. Endast sådana förhör, som spelats in på band eller föreligger nedskrivna i ordagrant skick, kan utsättas för sådan analys, vilket innebär att praktiskt taget alla polisförhör, som hålls på förundersökningsstadiet är undandragna sådan undersökning. Den förhörstekniska analysen bygger på den sakkunniges kännedom om intervjuns och förhörets psykologi. Genom en noggrann eftergenomgång av ett förhörs olika detaljer, där frågornas formulering och svarens nyanser observeras, kan man i allmänhet få en betydligt klarare bild av vad som utgör verklig information i

den förhördes svar och vad som i själva verket är insuggererat i svaren av förhörsledaren. Analysmöjligheterna ökar, om man har tillgång till data angående den förhördes personlighet, till exempel ifråga om suggestibilitet och intelligens.
    Den vanligaste formen av förhörspsykologisk analys behandlar förhörets innehåll. I undantagsfall kan också rent tekniska metoder, som mätning av svarsreaktionstider komma ifråga. Ett exempel på användning av den senare tekniken återfinns på s.37—41 i »Vittnesmål i mordbrandsprocessen på Öland». Ett exempel på den innehållsliga typen av förhörsanalys har beskrivits i »Trovärdighetsutredningarnas metodik», där ett förhör med gossen Lars analyseras. I stället för dessa redan publicerade exempel återges här ett avsnitt av en förhörsanalys, som hämtats ur ett utlåtande i ett sedlighetsmål.

 

    »Polisförhöret ägnar ganska stort utrymme åt att försöka fastställa hur intim beröringen mellan mannens penis och flickans könsorgan kan ha varit. Då frågan först förs på tal säger flickan spontant att han hade den 'mellan låren'. Förhörsledaren har emellertid sedan i sin strävan att fastställa platsen för beröringen förletts till att i sina frågor introducera begrepp, som flickan inte tagit upp själv.
    Fhl: . . . Du kan peka på dockan här, eftersom vi har dockan. Hur har han gjort med snoppen? Kan Du visa precis här, hur han har fört den?
    Flickan: Ja, han har gjort så.
    Fhl: Fram och tillbaka?
    Flickan: Ja.
    Förhörsledaren har här utgått från att mannen har gjort något med snoppen och vidare att han har fört den på något sätt. I detta ligger förutsättningar, som mycket lätt kan leda till att ett barn i denna flickas ålder går med på ett förlopp, som inte har motsvarighet i verkligheten. Även uttrycket fram och tillbaka är otillförlitligt, eftersom det utgör förhörsledarens tolkning av flickans redan påverkade sätt att peka och demonstrera. Det fortsatta replikskiftet stöder uppfattningen att det i detta fall kan röra sig om en insuggerering, som inte motsvaras av verkligheten:
    Fhl: . . . Tant vill veta om han har fört den direkt mot stället där Du kissar.
    Flickan: Nej, det har han inte gjort.
    Fhl: Du trodde kanske att tant menade på ett annat sätt, om han hade fört upp den där i den där i den Du hade kissat?
    Flickan: Nej, det vet jag inte.
    Fhl: Det vet Du inte?
    Flickan: Nej.
    Fhl: Men gjorde det ont?
    Flickan: Nej.
    Fhl: Gjorde det inte ont?
    Flickan: Nej.

    I det citerade avsnittet har flickan motstått flera suggestioner, som ligger i förhörsledarens förslag. Nekandet på dessa punkter bör därför vara något säkrare än de tidigare bejakandena. Trots detta fortsätter utfrågningen i samma riktning som förut. Flickan påminns om att hon pekat på det stället, där hon kissar och pressas om igen mot beröringsversionen :
    Fhl: . . . och då pekade Du på det där stället, där Du kissar. Var det riktigt det?
    Flickan: Ja, han hade fört den fram och tillbaka och ibland hade han . . .
    Då flickan inte kan fortsätta meningen, fyller förhörsledaren själv i det som förefaller henne troligast:
    Fhl: Så ibland hade han den där.
    Flickan: Ja.
    Den version som på detta sätt framkommit kan vara resultatet av förhörsledarens förslag, framställda i frågeform och bejakade av barnet, som pressats av påminnelser om tidigare pekanden och av förhörsledarens omedvetna förväntningsattityd. Ja-svar av detta slag kan nämligen med lätthet provoceras från barn i denna flickas ålder.
    I slutet av förhöret förleds förhörsledaren av sin förhörsteknik att i flickans mun lägga utsagor, som förhörsledaren själv formulerar:
    Fhl: Ja, men peka var den kom åt någonstans på Dig själv!
    Flickan: Där.
    Fhl: (kommentar!) Så den kom åt, jaha! Hon pekar direkt mot könsorganet och för fingret fram och tillbaka under det hon säger att det var där den kom åt.
    I själva verket har flickan aldrig själv sagt annat än att han hade den 'mellan låren'. Men tanten har talat mycket om stället där hon kissar. Då flickan ombeds att peka ut stället, ligger det närmare tillhands för henne att peka på det stället än någon annanstans mellan låren. Vid sidan av det faktum att flickan aldrig yttrat sig så, som förhörsledarens kommentar anger, måste sålunda observeras att även själva utpekningen av platsen mycket väl kan vara en produkt av förhörstekniken. Detta antagande stärks av suggestibilitetsundersökningen av flickan, som visar att hon har en naturlig tendens att acceptera vuxnas förslag och en tendens att efter någon tid inkludera dessa i sin egen minnesbild. . . .»

 

    Meningen med den förhörspsykologiska analysen är självklar. De uppgifter, som insamlas i egna och andras förhör, blir därigenom belysta på ett sådant sätt att man ur informationsmassan kan sortera bort de påståenden, som i själva verket är artificiella produkter av förhörstekniken. Likaså får man möjligheter att urskilja de vittnesutsagor, som äger större tillförlitlighet, antingen därför att de producerats spontant eller därför att de visat sig hålla inför kraftigare suggestioner.
    Det bör kanske understrykas att de data som samlas in genom psykologens egna förhör givetvis också kräver en förhörsteknisk efteranalys för att ge en korrekt grund för slutsatser. I det psy-

 

42 —593004. Svensk Juristtidning 1959

kologiska förhöret arbetar man medvetet med alla de förskjutningsmekanismer, som det konventionella förhöret försöker undvika. Effekten av dessa mekanismer kan urskiljas endast om en noggrann innehållsanalys utföres.
    h) Socialpsykologisk samspelsanalys. Den socialpsykologiska samspelsanalysen utnyttjar huvudsakligen data, som samlats in beträffande vittnets och vittnet påverkande personers individuella beskaffenhet. I många fall måste denna information kompletteras med särskilda studier av relationerna mellan dessa personer. Då det gäller barnvittnen, krävs exempelvis studier avbarnets relationer till föräldrarna och till de personer, som står som anklagade. Samspelsanalysen går ut på att klarlägga hur de nämnda relationerna har påverkat vittnet vid avgivande av utsagorna. Ett sådant klarläggande kan i många fall få avgörande betydelse för bedömningen av ett vittnesmåls innehåll. Resultatens räckvidd beror huvudsakligen på psykologens förmåga att skaffa sig överblick över de faktorer, som medverkat i interaktionen samt på hans förmåga att genomskåda de mekanismer, som därvid varit verksamma. Som exempel på en samspelsanalys kan det tidigare omnämnda Lars-fallet i »Trovärdighetsutredningarnas metodik» användas.

 

    Lars var en femårig gosse med en intelligenskvot på 123. Han var livlig, vaken och vetgirig. Hans föräldrar var normalbegåvade och inte särskilt fallna för psykologiskt tänkande i sin uppfostran. De betraktade Lars som en snäll, lydig och sanningskär gosse, som hade deras oreserverade beundran för sina roliga infall. De hade strängt förbjudit honom att ljuga. Dessutom hade de omgärdat honom med en rad andra förbud: han fick inte leka med vissa barn, han fick inte uppehålla sig på vissa lekplatser och vid vissa hus, han fick inte köpa gott på egen hand och fick överhuvudtaget inte göra en mängd saker, som små gossar i hans ålder i hans trakt gärna gjorde. Relationerna mellan denne gosse och hans föräldrar hade så småningom utvecklat ett beteende hos honom, som föräldrarna just på grund av sin egen inställning saknade möjligheter att genomskåda. Gossens vetgirighet och livlighet i, förening med hans övertag över föräldrarna på grund av deras okritiska inställning hade gjort det naturligt för honom att i många avseenden bryta mot deras förbudsflora utan att föräldrarna insåg detta. Varje gång han gjort sig skyldig till någon överträdelse, lyckades han att på ett naturligt sätt avleda deras uppmärksamhet från sin överträdelse genom halvt medvetna, halvt omedvetna knep, som distraherade föräldrarna och spelade på deras förtjusning över hans olika påfund. Han hade i själva verket utvecklat en nästan monoman distraktionsteknik, som återkom i alla sammanhang, även vid den psykologiska undersökningen. Slutligen fick denna vana hos den charmerande lille gossen ett fruktansvärt resultat: han anklagade en dag

en man i sin omgivning för ett sexuellt övergrepp, som denne aldrig hade begått. Anklagelsen var hans distraktionstekniska rekord, tillkommet i en situation, då modern hade överraskat honom med spår efter överträdelser av flera av föräldrarnas viktigaste förbud.

 

    Det finns ingen anledning att i detalj referera fallet ytterligare, eftersom det har beskrivits förut i sina enskildheter. Det väsentliga är att det illustrerar hur de data, som insamlats genom de individuella undersökningarna och relationsstudierna, gjorde det möjligt att avslöja sådana mekanismer i interaktionen mellan gossen och hans omgivning att en förklaring till den mot den oskyldige mannen riktade anklagelsen blev möjlig. Det bör tillläggas att den socialpsykologiska samspelsanalysen i detta fall liksom i andra sammanhang endast utgjorde en detalj i utredningen och att någon bestämd slutsats som baserade sig uteslutande på samspelsanalysens resultat givetvis icke ifrågakom.
    I de flesta fall erhåller man naturligtvis inte så direkta lösningar på ett utsagepsykologiskt problem som i det refererade exemplet. Analysens betydelse är dock avsevärd även då den endast ger en allmän belysning av hur förhållandena gestaltat sig i den grupp av människor, som vittnet tillhör.
    i) Utsagepsykologisk realitetsanalys. Den utsagepsykologiska realitetsanalysen bygger på ett antal realitetskriterier, som vart och ett formulerar ett specificerat krav på en utsagas innehåll, form eller korrespondens med andra utsagor. Om detta krav är uppfyllt, ökar sannolikheten för att utsagan är baserad på verkliga iakttagelser. Kriterierna är så konstruerade att de prövar relationen mellan utsagornas innehåll och de normalpsykologiska förlopp, som detta innehåll och övrig information ger anledning förvänta. För genomförande av en realitetsanalys erfordras därför först och främst att tillräckligt med information insamlats rörande de psykologiska förlopp och upplevelser, som utsagorna berör. För att analysen skall bli tillförlitlig krävs emellertid i allmänhet också tillgång på data från övriga insamlingsområden. Även resultaten av förhörspsykologiska analyser och socialpsykologiska samspelsanalyser kan ibland utnyttjas för realitetsanalys.
    Som exempel på realitetskriterier kan användas de kriterier, som går att formulera för sekvenser av utsagor rörande samma iakttagelser. Sådana sekvenser uppstår exempelvis, då en person förhörs upprepade gånger om samma sak. I den konventionella processuella argumentationen brukar man begagna sig av olikheter mellan de enskilda utsagorna i sådana sekvenser för att

ifrågasätta den förhördes tillförlitlighet. Detta är naturligtvis berättigat, då det gäller en misstänkt, som ändrar uppgift från förhör till förhör för att slingra sig ur en alltmer åtstramad bevisning. Uppgiftsändringarna återspeglar då huvudsakligen positionsförändringar, framkallade av att tidigare positionskonstruktioner raserats av den pågående utredningen. Då ett vanligt vittne lämnat varierande upplysningar vid ett antal förhör, finns det emellertid ingenting, som generellt berättigar till slutsatsen att detta vittne ljuger eller är opålitligare än vittnen som lämnat konstanta upplysningar. Normalt innebär naturligtvis fluktuationerna i uppgifterna att vederbörandes minnesbild är vag, eller att den förhörde fallit offer för något slag av påverkan, som har åstadkommit förskjutningarna. Det avgörande är emellertid inte om uppgifterna har förändrats eller är konstanta utan om de förändringar som konstaterats står i överensstämmelse med vad man på grund av utsagornas uppkomstbetingelser har att förvänta. Minnesbilder är som bekant inte oföränderliga utan undergår ständiga omvandlingsprocesser, både då de reproduceras flitigt och när de sällan eller aldrig återkallas i medvetandet. Även själva förhöret om en händelse kan bidra till att i den förhördes minne förändra bilden av det inträffade. Det här tillämpbara realitetskriteriet kan därför formuleras på följande sätt: Då en utsagesekvens återspeglar sådana förändringar, som man på grund av den föreliggande informationen har anledning att förvänta, ökar sannolikheten för att uppgifterna är baserade på verkliga iakttagelser. Satsen är utan vidare omvändbar och blir i sin omvändning ett kriterium på en falsk utsaga.
    I många fall kan analysen föras ytterligare ett eller flera stegvidare. Det tillgår så att man uppställer hypotesen att vittnet av en eller annan anledning har konstruerat sina uppgifter. De i denna hypotes implicerade motiven användes sedan som utgångspunkt för en teoretisk konstruktion av för dessa motiv karakteristiska utsagor eller utsagesekvenser.
    Om dessa hypotetiska utsagor motsägs av de reellt föreliggandes innebörd, ökar sannolikheten för att de senare är baserade på verkliga iakttagelser.
    Även denna sats är omvändbar och blir i sin omvändning ett kriterium på en falsk utsaga.
    Realitetskriterier av det beskrivna slaget kan formuleras för de flesta situationer. För att exemplifiera den utsagepsykologiska realitetsanalysens användning har valts ett fall, som kräver omfattande presentation. Det är emellertid svårt att undvika

detta, eftersom varje realitetsanalys förutsätter en omfattande materialsamling och en ingående kännedom om data för att kunna genomföras.

 

    En person B hade som vittne i ett civilmål blivit hörd om på vilket sätt en viss metod att lägga golv vid husbyggnation hade blivit uppfunnen. Målet gällde en tvist mellan B's arbetsgivare och en person Y, som under påstående att han vore uppfinnare till den nämnda metoden, gjorde anspråk på royalty för allt arbete som B's arbetsgivare hade utfört med denna metod. I sitt vittnesmål uppgav B att han själv hade kommit på idéen till metoden en dag då han åtskilliga år tidigare hade passerat ett lag arbetare som höll på att lägga en trottoar på P-gatan i Östad. Det hade därvid slagit B att deras arbetssätt även vore naturligt vid golvläggning och att detta arbetssätt skulle kunna eliminera en rad av svagheterna i dåtidens golvläggningsmetoder. Nästan omedelbart efter denna upplevelse hade han informerat sin arbetsgivare om sin idé, varefter firman satte igång experiment för att under B's ledning utforma den nya idéen praktiskt. Efter åtskilligt experimenterande och många misslyckanden hade metoden slutligen fått en sådan utformning att den kunde patenteras i B's arbetsgivares namn. Bland annat på grund av B's vittnesmål förlorade Y civilmålet.
    Efter en del försök att nå en uppgörelse i godo fortsatte Y sin aktion genom att nu i stället stämma B för mened. Y gjorde nämligen gällande att han vid ett sammanträffande på en restaurant i östad cirka 8 månader före den av B beskrivna händelsen hade givit B idéen till den nya golvläggningsmetoden. Han hade även ett vittne, som kunde intyga att sammanträffandet hade ägt rum och att man därvid talat om Y's idé. I den nya rättegången uppgav B att han kom ihåg att man hade träffats på den uppgivna restauranten men att han inte kunde erinra sig att man hade dryftat den omdiskuterade metoden. Vad beträffar hans tidigare uppgifter om hur han själv hade kommit på idéen, kunde han nu styrka desamma med vittnesmål av sin fader och hustru, vilka varit med vid tillfället och mycket riktigt omvittnade att de mindes tillfället väl och att B hade kommenterat arbetarnas metod på det sätt han själv hade beskrivit.
    B dömdes emellertid till ansvar för mened, då det ansågs utrett att restaurantsamtalet hade ägt rum och att B därvid av Y hade mottagit idéen till den nya metoden. Domen överklagades av B.
    Vid upptagande av vittnesmål i hovrätten klarlades att den av B beskrivna händelsen måste ha inträffat på en söndag. Detta framgick av B's upplysning att det framkommit att händelsen inträffat vid en promenad, som sällskapet hade företagit efter en familjefest, då fadern och hustrun tillsammans hade fyllt ett jämnt antal år, vilket gjorde det lätt att precisera datum.
    Detta anfördes senare såsom en omständighet ägnad att minska tilltron till B's uppgifter i målet: »Sina iakttagelser på P-gatan har han under polisförhör och vid rådhusrätten beskrivit såsom en tydlig bild av arbetande stensättare, medan han i hovrätten efter viss utredning hänfört iakttagelserna till en söndag, då arbete ej pågått.»
    Det finns ingen anledning att här gå in på alla omständigheter i

detta mål, som omfattar ett vitt förgrenat nät av information kring förhållanden och händelser, som här har förbigåtts. Exemplet avser endast den realitetsanalys, som kan företas med B's utsagor angående händelsen på P-gatan i Östad. Till en början utgår vi därvid från hypotesen att B's uppgifter återger en verklig händelse.
    Då B instämdes som vittne i civilmålet, hade han under flera år inte haft anledning att i detalj rekapitulera händelseförloppet vid sin idés tillkomst. Hans ursprungliga minnesbild måste därför vid vittnestillfället ha undergått de förändringar, som alla minnesbilder är utsatta för, när de inte påverkas av rekonstruktionsprocesser, som äger rum vid återupprepad rekapitulation. Sålunda vet man att data, som klockslag, datum, veckodag, årstid och andra omständigheter av mera perifer natur faller bort på ett tidigt stadium. Det som blir kvar som en egentlig erinring är endast det centrala i upplevelsen. I detta reducerade stadium måste B's minnesbild ha befunnit sig, när han uppgav, att han kommit på den nya golvläggningsmetoden genom en iakttagelse av arbetande stensättare. Det centrala i hans minnesbild vid tidpunkten för vittnesmålet var alltså, att han hade sett arbetare lägga cementplattor på sand.
    Denna minnesbild överensstämmer emellertid inte med den man gärna föreställer sig att han borde ha haft, om han i verkligheten gjort iakttagelsen på en söndag. Minnesfelet i denna första erinring är emellertid mycket naturligt. Om man utgår från att iakttagelsen gjordes en söndag, när endast material och en del verktyg kan ha funnits på platsen, bör nämligen B's fantasi även i det ögonblick då idéen föddes ha arbetat med föreställningar om arbetarnas sätt att utföra plattläggningen, eftersom det centrala i B's upplevelse var idéen till det nya arbetssättet och de med dem förknippade föreställningarna men knappast föremålen som sådana. Förskjutningen i B's minnesbild från den ursprungliga iakttagelsen till föreställningen om plattläggande arbetare kan därför ha ägt rum redan kort tid efter händelsen. Det är då också helt naturligt att han flera år senare, när alla omkringliggande detaljer har bleknat bort, förlägger händelsen till en vardag. Då föreställningen om de plattläggande arbetarna var den enda som hade någon pregnans i B's minne måste nämligen denna föreställning i erinringsproceduren automatiskt ha gett upphov till den sekundära föreställningen att han hade gjort sin iakttagelse en vardag, då arbetet pågick. Logiken i denna rekonstruktion är typisk för vårt sätt att erinra oss händelser, som ligger långt tillbaka i tiden.
    Sedan B hade delgivits misstankar om mened förändrades hans situation emellertid radikalt. Från och med nu var det livsviktigt för honom att klargöra hur det hade gått till vid den ursprungliga händelsen. Givetvis har B därvid också mobiliserat sin närmaste omgivning och sökt efter faktiska omständigheter för att kunna redatera och belägga händelsen i verkligheten. En sådan rekonstruktiv aktivitet brukar förr eller senare leda fram till referenspunkter utanför själva händelsen, vilket också inträffade i detta fall. Familjemedlemmarnas erinringar och samtalen kring dessa har därvid stegvis fört B tillbaka till en möjlighet att datera händelsen. Därvid blev han emellertid tvungen att korrigera sin första uppgift, som han lämnat innan det aktiva rekonstruktionsarbetet hade börjat.

De förändringar i B's utsagor, som anfördes som tecken på otiliförlitlighet i hans uppgifter, överensstämmer sålunda mycket väl med vad som är rimligt ur psykologisk synpunkt. Förskjutningarna synes därför snarast tala för att B i sina berättelser återgivit en verklig händelse. Sannolikheten för att detta antagande är riktigt kan emellertid prövas ytterligare. Vi utgår därvid från hypotesen att B's utsagor icke återger en verklig händelse.
    Under denna förutsättning bör motivet för hans uppgifter vara att han velat skaffa sig ett alibi för den stöld av uppfinnaridéen han i såfall gjort sig skyldig till gentemot målsägaren Y. B's handlingssätt kan då förklaras på två sätt. Den ena förklaringen är att B arrangerade händelsen på P-gatan för att ge sina närmaste intrycket att han kom på idéen i deras närvaro. De uppgifter om händelsen som B lämnade såsom vittne i civilmålet skulle emellertid knappast ha fått den vaga form de hade, om detta antagande vore riktigt. Det centrala i hans minnesbild under dessa omständigheter skulle nämligen inte ha varit de plattsättande arbetarna utan hans närmastes reaktioner pă den komedi han spelat inför dem. Han skulle då redan från början ha kommit ihåg sina vittnen, och den för B pinsamma motsägelsen ifråga om veckodag hade kunnat undvikas.
    Den andra förklaringen till B's handlingssätt, som är tänkbar under förutsättning att hans uppgifter inte överensstämmer med verkligheten, är att B helt enkelt hittat på historien om stensättarna. I så fall måste hans båda vittnen senare ha vidtalats att styrka hans påstående genom falska vittnesmål. Även denna teori blir emellertid osannolik, eftersom vittnena i så fall knappast skulle ha utsatt B för de obehag, som uppstod genom att deras vittnesmål framtvingade en korrigering av B's ursprungliga uppgifter. Om man kunde komma överens om att ljuga om en händelse som aldrig inträffat, borde det inte heller ha varit svårt att komma överens om en lämplig dag för denna händelse.
    Båda de alternativ, som följer av hypotesen att B's uppgifter varit avsedda att missleda, skulle sålunda ha medfört en större konstans i dessa uppgifter än de i verkligheten hade. Kriteriet på B's sanningsenlighet ligger i detta fall paradoxalt nog i det faktum att han ändrat på sina ursprungliga uppgifter.
    Exemplet har endast kunnat refereras summariskt och ofullständigt. Det ger därför knappast rättvisa åt de förda resonemangens informativa totalbakgrund. Den återgivna utsagepsykologiska analysen är också ryckt ur sitt sammanhang. För att få sin riktiga betydelse, måste utsagorna givetvis ses i sammanhang med övrig information i målet, speciellt i sammanhang med de berättelser, som målsägaren och dennes vittne angav. Därvid kommer man emellertid över på den formella strukturanalysen.

 

    Många realitetskriterier är betydligt enklare att formulera än dem som hittills nämnts. UNDEUTSCH har beskrivit ett antal sådana mera enkla kriterier. Bland andra nämner han följande drag som vart och ett för sig kan karakterisera en sann utsaga. Den sanna utsagan äger ofta en detaljrikedom, som gör den levande

och förankrar den i verkligheten genom smådrag, som saknar betydelse för utsagans huvudinnehåll. Den beskriver ofta de med iakttagelserna förknippade emotionella upplevelser, som saknas vid påståenden utan verklighetsbakgrund. Den kan innehålla moment, som man utifrån vittnets bildningsgrad, intelligens eller allmänna mognad inte kan förvänta att vittnet kan känna till utan att ha gjort motsvarande iakttagelser.
    En närmare granskning av denna uppräkning visar att även dessa enkla kriterier bygger på principen att sammanställa utsagornas innehåll med vad man utifrån kännedomen om det mänskliga beteendets allmänna lagar har att förvänta i det aktuella sammanhanget.
    j) Det psykologiska sakkunnigutlåtandet. Det utlåtande i vilket psykologen delger domstolen resultaten av sitt granskningsarbete, utgör ur många synpunkter en integrerad del av arbetsmetodiken. En undersökning kan vara aldrig så genomtänkt och noggrant utförd och resultaten hur pålitliga och avgörande som helst utan att de fyller något förnuftigt ändamål, om de inte presenteras på ett sådant sätt, att de av domstolen kan tillgodogöras och uppfattas till sin rätta innebörd. För psykologen är detta en självklarhet, eftersom hans sakkunskap går ut på att systematiskt analysera och så vitt möjligt undanröja de felkällor, som uppstår vid kommunikationen mellan människor.
    Utlåtandets utformning är emellertid en krävande uppgift, eftersom det praktiskt taget är omöjligt att överbringa ett budskap av så komplicerad art som det psykologiska arbetsresultatet utan att missförstånd uppstår. En allmän förutsättning för att den psykologiska sakkunskapen skall komma till sin rätt är naturligtvis att domstolarna äger sådan kännedom om det psykologiska arbetssättet och uttryckssätten att rent terminologiska missförstånd kan undvikas. Dessutom måste man givetvis vara överens om målsättningen för den psykologiska arbetsinsatsen och om syftemålet med de olika informationer, som utlåtandet innehåller.
    Generellt gäller att det psykologiska sakkunnigutlåtandet icke kan begränsas till en uppräkning av de slutsatser och ställningstaganden, som psykologen nått fram till genom sina undersökningar, eftersom en sådan begränsning skulle göra det omöjligt för domstolen att självständigt ta ställning till värdet av informationen. Det är därför ett oeftergivligt krav, som måste ställas på varje sakkunnigutlåtande, att detsamma på ett klart och allmänbegripligt språk redogör för de utförda undersökningarna,

och att det samtidigt överskådligt presenterar de data, som ligger till grund för slutsatser och beskrivningar av vittnesmålens uppkomstbetingelser. Utlåtandet kan givetvis inte återge undersökningsförloppets alla detaljer. Detta hindrar emellertid inte att varje steg, som haft betydelse för det slutliga resultatet, bör kunna beskrivas på ett sådant sätt att domstolen kan följa den sakkunniges resonemang. Detta krav, som i viss mån strider mot de allmänna principer för psykologiska utlåtanden, som tillämpas inom en del av psykologins övriga användningsområden, betingas av de omsorger man måste ägna åt bevarandet av domstolens självbestämmanderätt gentemot sakkunniga av alla slag. Utlåtanden, som i auktoritativ form meddelar den sakkunniges uppfattningar utan att några motiveringar för dessa uppfattningar blir anförda, har en domstol varken skyldighet eller nytta av att fästa något avseende vid.
    Inte heller vittnespsykologen menar emellertid att informationen till uppdragsgivaren skall syssla med sådana tekniska detaljer, som binomialteorement eller standardiseringsnormer för ett använt intelligenstest. Sådana detaljer hör till den facktekniska sektorn, för vars riktiga handhavande psykologens yrkesutbildning och behörighet att utöva sitt yrke bör vara tillräckliga garantier i domstolens ögon.
    Det vittnespsykologiska utlåtandet skall sålunda innehålla information, som är meningsfull för domstolen och gör det möjligt för denna att följa den sakkunniges tankegång och på egen hand dra de slutsatser, som dessa kan leda till.
    Det hävdas ibland att psykologer har en påfallande oförmåga att uttrycka sig begripligt för andra. Sannolikt är detta ett orättvist påstående, som bygger på dåliga erfarenheter i ett litet antal fall. Det bör under alla omständigheter slås fast att de utredningar, som kan förekomma i vittnespsykologiska sammanhang, aldrig är av sådan art, att de inte går att beskriva på ett allmänbegripligt språk. För övrigt ligger det i den sakkunniges eget intresse att han uttrycker sig så tydligt att resultaten av hans arbete kan beaktas av domstolen.

 

DISKUSSION

 

    a) Vittnespsykologen och domstolens bevisvärdering. I den i samband med Ölandsrättegången uppblossande pressdiskussionen framfördes från en del håll farhågor för att domstolens befogenheter att självständigt värdera bevisningen skulle komma

att inskränkas, om man anlitade speciell expertis för bedömning av vittnesmålen. Sådana farhågor är i själva verket ogrundade. Det kan i sammanhanget vara av värde att citera vad hovrättsrådet FÜRST yttrade i en av radions tidsspeglar i denna fråga:

 

    ». . . Om man helt allmänt spekulerar över saken, så ligger det väl närmast till hands att säga sig att — om den psykologiska vetenskapen och sakkunskapen i särskilda fall kan vara rättsväsendet till hjälp i dess arbete att leta fram sanningen, så bör rättsväsendet — dit jag då räknar polis, åklagare och domstolar — inte tacka nej till den hjälpen. De enda medel, som är otillåtna i arbetet att utleta sanningen, är sådana som är ojusta mot den misstänkte, t. ex. att plåga eller pina honom eller lura honom med osanna uppgifter o. d. . . .
    Nu tror jag inte att man skall överdriva farorna för domstolarnas självständighet. För inte länge sedan ansågs det tämligen allmänt vara att inkräkta på domstolens uppgift, när parterna i mål fördjupade sig i utläggningar om hur lagen skulle uttolkas i målet. Den uppfattningen är inte längre gängse. Och parterna i besvärliga mål åberopar inte sällan utredningar av juris professorer och andra rättslärda till stöd för sin uppfattning. De rättslärda uttolkar lagens mening i målet — vilket är en uppgift för domstolen. Domstolen får givetvis inte utan vidare ta sådana uttolkningar för goda och gör det inte heller. Domstolen skapar sig sin egen mening. Men den rättslärda sakkunskapen är av värde och berikar materialet i målet även om domstolen inte går med på slutsatserna.
    På samma sätt skulle jag vilja se på den vittnespsykologiska sakkunskapen. Psykologin är, lika litet som juridiken, någon exakt vetenskap. Domstolarna lär ha lika stort utrymme för ett självständigt bedömande av vittnesmålen efter ett sådant utlåtande som av lagtolkningen efter ett utlåtande från en rättslärd. Och i det förra fallet liksom i det senare är det troligt att underlaget för bedömningen har blivit rikare ...»

 

    Så långt hovrättsrådet Fürst. Rättegångsbalken räknar med att man i processer skall anlita sakkunskap. Något förbud eller något annat som hindrar att psykologisk expertis medverkar finns heller inte i lagen, eftersom den vittnespsykologiskt sakkunnige är en sakkunnig i lagens mening lika väl som andra sakkunniga som brukar anlitas.³

 

³Den speciella sakkunskap psykologen besitter utgörs av hans kunskaper i personlighetspsykologi, socialpsykologi, differentiell psykologi, perceptionspsykologi och minnespsykologi, samt av hans tekniska färdigheter och teoretiska insikter i testteori, explorationsteknik, intervju- och förhörsteori, informationsanalys och experimentell hypotesprövningsteknik samt en ingående orientering i den experimentella vittnespsykologins resultat och metoder. Uppräkningen omfattar praktiskt taget hela det fackpsykologiska området. Man

    Personligen har jag många gånger haft svårt att förstå hur man kan anse sig ha råd att undvara denna sakkunskap. Det finns rättsfall, som skriar efter saklig psykologisk bedömning men där parterna tävlar om att lösa »den psykologiska gåtan» med amatörpsykologiska resonemang, som lämnar mycket övrigt att önska.
    Parterna framlägger bevisning för att stödja den av dem företrädda uppfattningen, vartill kommer att åklagaren även framför sådant som talar till den åtalades förmån. Domstolen tar ställning i skuldfrågan. Men den psykologiskt sakkunnige har inte till uppgift att framlägga någon bevisning. Han äger inte

 

kan också formulera saken så att den sakkunnige skall ha sådan teoretisk utbildning, praktisk erfarenhet och fackmässigt omdöme, vad gäller psykologyrket, att han av Sveriges Psykologförbunds Centrala behörighetsnämnd förklarats behörig att självständigt och på eget ansvar utöva psykologyrket. Enligt de av psykologförbundet utfärdade behörighetsbestämmelserna, som sanktionerades av statsmakterna i en av ecklesiastikdepartementet d. 28 juli 1958 utfärdad PM angående den teoretiska utbildningen av psykologer, kan denna behörighet tilldelas endast den som a) äger den personliga lämplighet för utövande av psykologyrket, som förutsättes i Sveriges Psykologförbundsbestämmelser för yrkesmässig verksamhet, b) avlagt fil.kand.examen med minst två betygsenheter i vardera av examensämnena psykologi och pedagogik samt minst en betygsenhet i examensämnet sociologi, vartill kommer en sjätte betygsenhet antingen i form av den första betygsenheten i examensämnet statistik eller som den tredje enheten i psykologi eller pedagogik, samt utöver grundexamen dessutom avlagt filosofie licentiatexamen i ettdera av examensämnena psykologi eller pedagogik, c) genomgått handledd och godkänd praktik för erhållande av behörighet som biträdande psykolog, dvs minst sex månader fördelade mellan minst två av tillämpningsområdena arbetspsykologi, klinisk psykologi och skolpsykologi, samt därutöver ha utövat psykologyrket minst ett år i biträdande ställning. Antalet psykologer i vårt land som innehar behörighet för självständig verkhet uppgår för närvarande till 94. Bland dessa är det givetvis endast ett mindre antal, som utan särskilda förberedelser är beredda att motta uppdrag somvittnespsykologisk sakkunnig. Vid hänvändelse till behörig psykolog finns emellertid alltid en garanti för att anvisningar på lämpliga experter erhålles. Det kan tilläggas att Sveriges Psykologförbund sedan två år har en särskild specialistdelegation i verksamhet. Denna har till uppgift att senast till förbundets årsmöte 1960 framlägga förslag om specialistbehörighet för sådan psykologisk verksamhet i samhällets tjänst, som kräver särskilda erfarenheter, kunskaper eller tekniska färdigheter. För erhållande av sådan specialistbehörighet kommer sannolikt att krävas omfattande praktik från specialområdet samt teoretisk vetenskaplig meritering i form av publicerade skrifter. Det är att förvänta att det rättspsykologiska tillämpningsområdet kommer att få tillgång till psykologer med sådan särskild kompetens. (Beträffande psykologyrket, se även TRANKELL, Hur man blir psykolog. Kompendium, utg. av Pedagogiska institutionen vid Stockholms högskola.)

heller något intresse i skuldfrågans besvarande. Hans uppgift är att på olika sätt vetenskapligt belysa den framlagda bevisningens uppkomstbetingelser och innehållsliga särart. Genom att lösa denna uppgift ökar han domstolens möjligheter att på sakliga grunder lösa sin uppgift.
    b) Den sakkunniges ställning i rätten. Frågan om den sakkunnige skall fungera som rättens expert eller som partssakkunnig är inte så enkel, som den tidigare diskussionen ibland gett intryck av. Ur psykologens synpunkt råder det ingen tvekan om att ett förordnande av rätten är att föredra. Det torde till och med vara så att den psykologiska expertis, som för närvarande finns i vårt land, i ett stort antal fall avböjer sakkunniguppdrag, som inte ger denna neutrala och ur arbetssynpunkt mera lättmanövrerade ställning. Denna inställning behöver dock inte tolkas som ett principiellt avvisande av alla uppdrag som partssakkunnig, eftersom situationer mycket väl kan tänkas, där en vittnespsykologisk insats som partssakkunnig kan ge så viktiga bidrag till materialets belysning, att arbetsinsatsen är motiverad.
    Den försämring av arbetsbetingelserna, som följer av ställningen som partssakkunnig, bör dock inte överdrivas, eftersom tillgången till undersökningsmaterial i normala fall knappast påverkas av den sakkunniges ställning. Vissa olägenheter gör sig emellertid gällande sedan uppdraget är slutfört. Det ligger nämligen nära till hands för den part, till vars nackdel det framlagda utlåtandet synes tala, att göra gällande att sakkunnigutlåtandet inte bara är avgivet av en av motparten kallad person utan också att denne på grund härav icke förhållit sig objektiv. En sådan utväg blir särskilt lockande, då ett sakligt bemötande av en utredning ställer sig svårt, eller då argumentnöd reducerar möjligheterna att tillbakavisa utredningsresultatet på sakliga grunder. Självklart ter sig en sådan utväg än mera inbjudande, om den expert, vars objektivitet skall dras i tvivelsmål, representerar en vetenskap, som är relativt ny och om vilken det därför fortfarande kan vara opportunt att uttala sig med ringaktning.
    Även om domstolen huvudsakligen bildar sig sin uppfattning om den sakkunniges resultat genom en granskning av dessa, är det givet att det inte ter sig lockande för en psykolog att utsätta sig för ovannämnda risk. Jag kan inte se någon formell möjlighet att eliminera denna fara, som den partssakkunnige löper. Emellertid borde det inte vara omöjligt, att man kom överens om att icke betrakta det som god sed att nedvärdera sakkunnigutlåtanden blott på den grund att vederbörande expert kallats av mot-

parten. Det borde i varje fall vara självklart att ett ifrågasättande av ett utlåtandes objektivitet måste beläggas med iakttagelser rörande utlåtandets innehåll. Det är för parten gynnsamma påståenden, som saknar stöd i redovisade observationer, eller brister i följdriktigheten mellan slutsatser och uppställda premisser,vantolkningar av uttalanden eller andra detaljer i för parten gynnsam riktning, som visar om ett utlåtande har tillkommit på ett ovetenskapligt sätt, och därför inte motsvarar de krav på objektivitet, som man har anledning att uppställa.
    Det har påpekats att partssakkunnigas utlåtanden nästan undantagslöst talar till den uppdragsgivande partens förmån, vilket anförs som ett skäl att anta att partssakkunniga har svårt att förhålla sig objektiva. I detta resonemang ligger ett missförstånd, som ger anledning att påminna om det självklara förhållandet att personer, som har kompetens att uppträda som experter, tillfrågas om sin villighet att åta sig partssakkunniguppdrag betydligt oftare än de uppträder i denna egenskap. Sådan konsultation brukar först leda till en preliminär överenskommelse, som innebär att experten utan förbindelse granskar det material, som kommer ifråga. Sådana preliminära utredningar ger ofta ett för uppdragsgivaren negativt utslag. De blir i dessa fall antingen aldrig fullföljda, därför att experten avsäger sig uppdraget, eller aldrig ingivna till rätten, eftersom en tilltalad som undersökt möjligheterna att genom expertutredning främja sin egen sak vid negativt resultat självklart underlåter att inge sådan utredning.
    Även om uppdrag som partssakkunnig sålunda ibland kan vara att föredra framför inget uppdrag alls, är det emellertid ett önskemål från psykologernas sida, att deras sakkunskap i första hand tas i anspråk genom att de förordnas såsom rättens experter. Detta kan givetvis ske även då initiativet från början kommer från endera parten.
    c) Tidpunkten för psykologens insättande. Det är som redan påpekats i allmänhet svårt att på tidigare stadier av en utredning avgöra om ett mål är av sådan karaktär att psykologisk expertmedverkan kan komma att behövas. Det torde därför i allmänhet bli först på ett relativt sent stadium i utredningsarbetet, som psykologen får möjlighet att medverka. Detta är givetvis i många avseenden att beklaga, eftersom medverkan i tidigare delar av utredningen ej sällan kan bidra till att information säkras på punkter, där man senare ej längre har samma möjligheter att få veta något. Den psykologiska tekniken lämpar sig också utmärkt väl som ett komplement till den polisiära och kriminaltekniska

utredningsteknik, som vanligtvis användes. I många utredningar, som polisen sysselsätter sig med, förekommer dessutom speciella problemställningar och spaningsuppgifter, där den gängse tekniken är föga effektiv, medan man med psykologisk komplettering av teknikerna har avgjort större utsikter att snabbt komma fram till de riktiga ledtrådarna eller till de sökta fakta. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas efterspaning av anonyma brevskrivare och indiciespaning, då misstänkta personer nekar till det de misstänks för. Speciellt värdefull på spaningsstadiet bör den förhörspsykologiska analysen vara, eftersom denna i förening med de övriga analysmetoderna relativt snabbt ur de hållna förhören skiljer ut vad som är reellt och vad som är artificiellt ur psykologisk synpunkt.
    Det finns givetvis inget principiellt att invända mot de massefterforskningar polisen ofta gör i stora brottsaffärer, där varje skrivmaskin i hela län blir tekniskt undersökta och där varje bybo i hela polisdistriktet tas i förhör för att spåra den skyldige, men detta är utan tvekan samtidigt ett mekaniskt och tidsödande slöseri med arbetskraft och oskyldiga människors tålamod, om man betänker att ett samarbete med psykologisk expertis i sådana fall med stor sannolikhet skulle kunna begränsa sökandet till betydligt smalare sektorer och öka möjligheterna att ur de hållna förhören utvaska givande information.
    Av det sagda framgår att psykologernas medverkan i rättsskipningen sannolikt skulle ge bäst resultat om den i större utsträckning än som nu är fallet kunde förläggas till utredningsstadiet. De praktiska erfarenheter som gjorts i några fall i vårt land pekar också bestämt i denna riktning. Givetvis innebär detta inte att man skall avstå från den psykologiska expertens medverkan i de fall, där man först på ett senare stadium kommer underfund med önskvärdheten härav.
    d) I vilka mål bör man anlita psykolog. Expertmedverkan av psykolog komplicerar givetvis en rättegångs procedur. Den medför också kostnadsökningar, som kan bli högst betydande, om arbetet är omfattande. Dessa omständigheter gör att det knappast kan anses praktiskt att underkasta vittnesutsagorna särskild expertgranskning i varje rättsfall, där vittnesbevisning förekommer. En sådan ordning skulle ej heller vara möjlig att genomföra, eftersom tillgången på psykologer med kompetens att utföra sådant arbete inte är särskilt stor. Det finns därför skäl att överväga vad man i det enskilda fallet skall kräva för att det skall kunna anses försvarligt att tillkalla psykologisk expertis.

Det förefaller rimligt om man tills vidare kunde begränsa sig till fall, där anklagelsen gäller grövre brott, och där bevisningen bygger på indicier eller vittnesmål som är av indiciekaraktär. Sedlighetsbrott, speciellt sådana där otukt med minderåriga misstänks, liksom våldtäktsbrott med komplicerad motivbakgrund hos anmälaren, hör till dem där det länge ansetts naturligt att anlita psykologisk expertis, men även andra slag av brott och andra slag av vittnen bör självklart komma ifråga. Man bör inte förväxla psykologi med barnpsykologi eller vittnespsykologi med barnpsykologisk förhörsteknik. Även vuxna människors beteende har psykologiska motiv och påverkas av de i psykologin studerade förhållandena. Skillnaden är möjligen att, då det gäller vuxna, sammanhangen oftast är avsevärt mera komplicerade och svårgenomskådliga än då det gäller barn.
    En kategori av mål i vilka psykologisk expertmedverkan borde vara speciellt värdefull är menedsmålen, där själva brottsrekvisitet är av psykologisk natur. Önskvärdheten av att uppkomstbetingelserna för menedsutsagor blir psykologiskt granskade framstår enligt min mening som självklar.
    e) Vittnespsykologens inflytande på vittnena. Det har vid något tillfälle påpekats att vetskapen om att vittnespsykolog kan förordnas kan inverka hämmande på vittnens vilja att medverka. Eventuellt skulle människor inte längre våga vittna av rädsla för att senare bli utsatta för en psykologisk experts intresse. Sådana farhågor kan man ta mycket lugnt. Det är visserligen riktigt att utsagornas innehåll påverkas, om man i förväg gör klart för människor att deras uppgifter kommer att kontrolleras. Men detta inflytande har inga skadliga följder, eftersom effekten blir att uppgiftslämnarna tänker sig för mera omsorgsfullt och därigenom får en större benägenhet att hålla sig till sanningen än när de vet att man inte behöver befara någon efterkontroll. Motivationen för människors handlande är som bekant alltid av största betydelse. Om det är möjligt att erhålla en hög penningsumma i belöning för ett visst slag av upplysningar, blir människors benägenhet att i efterhand tolka om sina iakttagelser i den prisbelönta riktningen större än annars. Om det är risk för att ens utsagor efteråt utsätts för kontroll vad gäller vederhäftigheten, blir benägenheten att blanda sina uppgifter med lösa påståenden å andra sidan mindre än annars. Det är möjligt att mängden av information därigenom minskas, men denna reduktion träffar framför allt sådana data, som är otillförlitliga eller missledande. Det synes därför som ett mera rutinmässigt användan-

de av vittnespsykologisk sakkunskap vid våra rättegångar uteslutande skulle få en välgörande effekt på vittnesbevisningens upptagning.
    Man bör kanske också till slut som professor GÖSTA EKMAN i DN av d. 5 febr. 1959 framhålla en viktig synpunkt, som i detta sammanhang lätt glöms bort: »Det är inte något nedsättande att se fel, att minnas fel. Det är en följd av iakttagelse- och minnesprocesser som äger rum hos alla och som i sin tur följer psykologiska lagar.»
    I den mån det på grund av sådana omständigheter finns risk för att ett vittne genom sitt vittnesmål kan bringa en oskyldig människa i fördärvet, bör det också vara en självklarhet att man utnyttjar alla möjligheter att förhindra detta.

 

LITTERATURANVISNINGAR

 

BROSS, IHWIN D. J. Design for Decision. New York 1953.
CRONBACH, LEE J. & GLESER, GOLDINE C. Psychological tests and Personnel Desions. University of Illinois Press. Urbana 1957.

TRANKELL, ARNE, Trovärdighetsutredningarnas metodik. SvJT 1956 s. 81—101.

Psykologen som vittnesexpert. Dagens Nyheter 15/1 1959.
— Vittnesmål i mordbrandsprocessen på Öland. Rabén & Sjögren. Sthm 1959.
— Hur man blir psykolog. Kompendium, utg. av Pedagogiska institutionen vid Stockholms högskola.
UNDEUTSCH, UDO. Die Entwicklung der gerichtspsychologischen Gutachtertätigkeit. Göttingen 1954.
— Aussagepsychologie. Ingår i Lehrbuch der gerichtlichen Medizin. Utg. Albert
Ponsold. Andra nybearbetade upplagan. Stuttgart 1957.