SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

VATTENRÄTT

 

AV STATSSEKRETERAREN PER BERGSTEN

 

Praxis inom vattenrätten bygger icke i samma grad som inom andra rättsområden på vägledande avgöranden i HD. Sedan tillkomsten av vattenlagen (VL) år 1918 föreligger dock ett betydande rättsfallsmaterial i NJA. Efterföljande översikt — som även upptar vissa avgöranden vilka refererats i SvJT:s rättsfallsavdelning — avser tiden från VL:s ikraftträdande t. o. m. år 1958. Beträffande VL 2 kap. (i de delar som avser byggande i vatten) samt 3 och 5 kap. kan upplysningar om rättspraxis inhämtas i den av vattenrättsdomaren L. AF KLINTberg utgivna kommentaren;1 i dessa delar har redogörelsen därför i allmänhet gjorts summarisk.

 

1 KAP.

 

    1 §. Stadgandet utsäger, att envar äger rätt att, med de inskränkningar som framgår av VL eller eljest är lagligen gällande, råda över det vatten som finns å hans grund. I NJA 1923 s. 576 yrkade — vid avledande av vatten ur en sjö för tillgodoseende av kringliggande orts behov av vatten till förbrukning — ägaren av avloppet från sjön ersättning för den förlust, som han tillskyndades därigenom att han betogs möjligheten att själv mot ersättning tillgodose ortens ifrågavarande behov. Yrkandet ogillades, enär någon sådan ensamrätt att utöver fastighetens eget behov förfoga över en vattentillgång av förevarande beskaffenhet även för tillgodoseende av ortens allmänna förbrukningsbehov ej ansågs inrymmas i den rätt till vattnet, som enligt VL 1: 1 tillkommer ägaren av grunden.
    3 §. Enligt detta lagrum är ägare av strand, där vattenområdet ej är honom tillhörigt, ändock berättigad att vid sin strand ha mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter i bestämmelserna i VL 2 kap. I NJA 1949 s. 738 ansågs en båtbrygga medföra sådant men, enär den utgjorde hinder för nyttjande av ett notvarp. Av betydelse vid avgörandet var den omständigheten, att vattenområdets ägare enligt bestämmelse i köpekontrakt erhållit rätt att beträda fastighetens strand i den omfattning som erfordrades för notvarpets begagnande.
    5—13 §§. Kungsådran har i avsevärd grad förlorat i betydelse genom den innebörd som i VL givits åt begreppet. I rättstillämpningen upp-

 

1 L. AF KLINTBERG, Om byggande i vatten enligt 2, 3 och 5 kap. vattenlagen. Sthm 1955. — Systematiska förteckningar över rättsfall berörande vattenrätten har utgivits av protokollssekreteraren G. ÖSTERHOLM i Sv. vattenkraftföreningens publ. 1948: 6 (för tiden t. o. m. 1947) och 1954: 9 (för tiden 1948—1953). 

 

43—593004. Svensk Juristtidning 1959

674 PER BERGSTENkommer numera sällan spörsmål, som sammanhänger med kungsådrereglerna. Av rättsfall i ämnet må här nämnas NJA 1938 s. 379, där frågan gällde omfattningen av skyldighet — föreskriven vid meddelande år 1905 av tillstånd att bygga damm i kungsådra — att utan ersättning av vattentillgången i älven avstå vatten för farled, flottled och fiskets skyddande.

 

2 KAP.

 

    1 §. Paragrafen anger vad som avses med byggande i vatten och bildar grundvalen för VL:s olika regler om tvångsrätt till sådant byggande. I NJA 1955 s. 489 begärde en stad — i samband med ansökan om tillstånd att i enlighet med ett av Kungl. Maj:t meddelat expropriationsbeslut för tillgodoseende av sitt vattenbehov bortleda vatten ur en sjö — att få under sommarmånaderna behandla sjöns vatten med kemikalier för att minska algvegetationen i sjön. Staden hävdade, att sjövattnets behandling på angivet sätt utgjorde ett sådant led i det bortledande av vatten till vilket tillstånd sökts, att VD jämlikt VL 2: 1 och 2:20 borde kunna pröva ansökningen i denna del. I annat fall borde sådan prövning kunna ske med stöd av VL 2: 14 3 st. eller grunderna för detta lagrum, eftersom algvegetationen var en naturens egen förorening, som försvårade reningen av vattnet och medförde en kvalitetsförsämring av vattnet genom sjösmak. Samtliga domstolsinstanser avvisade emellertid yrkandet med hänvisning till att det icke var av beskaffenhet att VD hade att upptaga det till prövning. Att domstolarna icke utnyttjade den möjlighet för VI) att upptaga yrkanden som beredes genom VL 11: 22 torde ha berott på att man funnit, att tvångsrätt i det angivna hänseendet icke föreligger enligt VL.
    Ang. gränsdragningen i förhållande till VL 8 kap., se NJA 1953 C 116 (förorening genom utkastande av fast avfall).
    2 §. I detta stadgande uttryckes den viktiga principen, att byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och olägenhet för annan. Se härom NJA 1924 A 322 (fråga om extra spann m. m. i en järnvägsbro) samt 1947 A 81 och 1950 s. 89 (beaktande av estetiska synpunkter).
    I NJA 1953 s. 66 var fråga om tillstånd till vattenreglering. VD fann att mot företaget mötte hinder enligt VL 2:3 1 st., och anförde vidare, att motsvarande nytta kunde med mindre skada vinnas genom reglering på annat håll inom samma vattensystem, varför hinder mot reglering fick anses möta jämväl enligt VL 2: 2. VD fann icke anledning att hemställa frågan om företagets tillåtlighet Kungl. Maj:ts avgörande. Resultatet blev alltså, att ansökningen avslogs. VÖD kom till samma slut men åberopade ej VL 2: 2. Detta lagrum åberopades ej heller av HD, som av skäl som i detta sammanhang är ovidkommande återförvisade målet till VD. af Klintberg åberopar detta rättsfall såsom stöd för åsikten, att VL 2: 2 endast har avseende på sättet för utförande av ett sökt företag och ej bör åberopas vid avgörande av om företaget överhuvud skall anses tillåtligt; däremot bör enligt samme förf. VL 2: 2 kunna tillämpas i fråga om ett företags omfattning.2 Även den uppfattningen har hävdats, att stadgandet ej heller kan åberopas i detta se-

 

2 A.a. s. 13.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 675nare avseende.3 Det torde vara riktigt, att bestämmelsen icke i och för sig reglerar frågan om ett företags tillåtlighet och omfattning, men den grundsats som kommit till uttryck i bestämmelsen bör beaktas vid tilllämpningen av sådana regler, som avser tillåtlighet av tvångsförfaranden. Vid övervägande huruvida byggande må, jämlikt 3 st. i VL 2: 3, med hänsyn till dess betydelse ur allmän synpunkt tillåtas, ehuru hinder mot företaget möter enligt 1 eller 2 st. i samma stadgande, torde sålunda VL 2: 2 såtillvida komma in i bilden, att det bör beaktas i vad mån möjligheter finns att på annat håll med mindre olägenheter ur allmän eller enskild synpunkt vinna det ändamål som avses med det sökta företaget. Jfr uttalande av lagrådet i prop. 1952: 52 ;4 se även SvJT 1955 rf s. 69.
    3 §. Tillåtlighetsreglerna i denna paragraf förutsätter, ehuru det kanske ej klart framgår av lagtexten, att sökanden redan disponerar över ett vattenområde; syftet med reglerna är att bereda honom möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja den rätt till vattnet som han redan besitter. I NJA 1922 s. 149 medgavs i detta syfte, att en fartygsslip fick vara utsträckt i vattnet utom det vattenområde som tillhörde sökanden. Frågan vilka tvångsbefogenheter som tillkommer densom vill bortleda vatten från vattendrag eller annat vattenområde har varit föremål för prövning bl. a. i NJA 1923 s. 576, 1942 s. 202 och 1953 s. 535. Se även NJA 1942 s. 477 och 1948 s. 321 (anm. nedan vid VL:s promulgationslag).
    I fråga om den matematiska jämförelse som skall ske enligt 1 st. i VL 2: 3 må hänvisas till NJA 1951 s. 376 (beräkning av kostnaden fördämningshöjning), 1950 A 9 (anm. nedan vid VL 7: 38) samt NJA 1942 s. 328 och 1946 A 102 (ang. räntefot vid kapitalisering av årliga belopp). Av det förut anförda rättsfallet NJA 1953 s. 66 framgår, att vid beräkning av båtnaden av vattenregleringsföretag hänsyn skall tagas till den båtnad som uppkommer för sökanden tillhörig outbyggd men utbyggnadsvärd vattenkraft; nytta för annan än sökanden skall ej beaktas. Ang. kvittning av nytta mot skada, se NJA 1944 s. 516 (anm. nedan vid VL 9: 48); jfr NJA 1932 s. 633 (anm. nedan vid VL 7: 38). Om de närmare grunderna för beräkning av byggnadskostnaderna kan hänvisas bl. a. till NJA 1931 A 322 och 1953 s. 66.
    Tillämpning av 2 st. i VL 2:3 — innebärande att ett företag, som medför avsevärd skada å vissa särskilt angivna allmänna intressen, ej får komma till stånd även om det uppfyller de i 1 st. angivna kraven — har varit aktuell i NJA 1945 s. 458. Jfr även NJA 1940 s. 540, 1942 s. 108 och 1947 s. 284 (anm. nedan vid VL 7: 39).
    Om VD finner att underställning i enlighet med dispensregeln i 3 st. ej bör ske, har domstolen att avslå ansökningen (jfr NJA 1942 s. 108). Särskild talan mot domstolens underställningsbeslut är enligt NJA 1951 s. 714 ej tillåten; se dock RB 49: 6 (jfr SvJT 1953 s. 714). Kungl. Maj:ts medgivande till ett företag enligt förevarande lagrum kan förbindas med särskilda villkor (se Förvaltningsrättslig tidskr. 1952 s. 209).

 

3 S. SVENSSON, Om innebörden av stadgandet i 2 kap. 2 § vattenlagen, Sv. vattenkraftföreningens publ. 1957:5, meddel. nr 144.

4 NJA II 1953 s. 65.

676 PER BERGSTEN    5—7 §§, Innebörden av dessa regler, som angår förutsättningarna förrätt att tillgodogöra annans strömfall, har varit föremål för bedömande i NJA 1938 s. 461 (tvist om företräde att utnyttja viss fallsträcka), 1949 s. 18 (fråga om tillgodoräknande av andel i samfällt strömfall, som ingick i en större till utbyggnad avsedd fallsträcka), 1953 s. 535 (tillämpning av VL 2: 5 i mål om tillstånd att bortleda vatten från ett vattendrag) och 1954 s. 287 (beaktande av små nivåskillnader). Bestämmelserna i VL 2: 7 1 st. är enligt NJA 1950 s. 111 ej att hänföra till de stadganden ang. förvaltning eller användning av samfällda ägor som avses i 16 § 1 st. 1 p. bysamfällighetslagen. Se även NJA 1921 s. 294 och 517.
    8 §. Se NJA 1950 s. 540 (fotoelektrisk laxräknare i laxtrappa vid kraftanläggning).
    10 §. Ang. fiskeavgift i fall då en äldre dammbyggnad skulle begagnas för reglering av vattnets avrinning ur en ovanförliggande sjö, se NJA 1927 s. 407. Rättsfallet NJA 1932 s. 163, som föranlett WEDBERG att göra en liten principiell kommentar rörande laggranskning, SvJT 1932 s. 275, har förlorat sin aktualitet efter 1954 års ändringar i VL2: 10.
    11 §. Här regleras byggande i vattendrag, där det finns allmän farled eller allmän flottled. I NJA 1926 s. 561 ålades vattenverksägare och flottningsförening ömsevis att vidtaga vissa skyddsåtgärder. Konflikt mellan flottled å ena sidan samt väg- och brobygge å andra sidan var föremål för prövning i NJA 1932 s. 395 och 1938 s. 210, medan NJA 1945 s. 687 avser det fallet, att brygga skulle uppföras i älv med allmän farled.
    15 §. I samband med uppförande av en vattenkraftanläggning uppkom fråga om skyldighet för flottningsförening att deltaga i det framtida underhållet av anordningar för ledning av flottgods, vilka anordningar vattenkraftanläggningens ägare hade att utföra efter utrivning av befintliga anläggningar. Det förhållandet att flottningsföreningen genom tillkomsten av de nya anläggningarna befriades från underhållsskyldighet beträffande de äldre ansågs icke utgöra grund för att ålägga föreningen att bidraga till kostnaderna för de nya anläggningarna (NJA 1949 s. 18).
    17 §. Se SvJT 1955 rf s. 69.
    22 och 23 §§. Stadgandena i dessa paragrafer har i NJA 1958 s. 584 ansetts utgöra hinder mot beviljande av resning enligt RB 58: 1.
    24 §. Reglerna i denna paragraf om oförutsedd skada kan tillämpas beträffande skada, som väl kan förutses men som ej med säkerhet kan uppskattas förrän erfarenhet av företaget vunnits (NJA 1926 s. 290). Efter 1952 års lagstiftning ang. deldom i vattenmål har dock behovet att utnyttja stadgandet i sådant avseende väsentligen förlorat i betydelse; jfr nedan vid VL 11: 66.
    25 §. Då anläggning lagligförklaras jämlikt denna paragraf, bör domstolen meddela föreskrifter om hushållningen med och framsläppandet av vattnet, se NJA 1930 s. 369. I NJA 1942 s. 214, där fråga varom tillstånd till dämning och reglering, tvistades huruvida vidsträcktare rätt på äldre rättsgrund alltjämt tillkomme sökanden eller, såsom sakägare hävdade, ingen av tillståndet oberoende dämningsrätt förefunnes.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 677    30 §. Enligt detta stadgande får vattnet vid en dammbyggnad, även om viss tillåten dämningshöjd är bestämd, ej innehållas till förfång för nedanförliggande intressen, såvida inte särskild rättighet därtill finns. Av NJA 1941 s. 693 framgår, att sådan särskild rättighet ej kan grundas på den omständigheten i och för sig, att vid byggnadstillstånd icke fogats vattenhushållningsföreskrift för tillgodoseende av det intresse varom fråga är.
    31 §. Genom hushållningsbestämmelse enligt 2 st. i detta lagrum hardet ålagts vattenverksägare att, när starkare flöde kunde väntas, verkställa avtappning redan innan vattnet stigit till högsta tillåtna dämningshöjd (NJA 1935 s. 527).
    32 §. I lagrummet stadgas, att vid avtappning ej må på en gång framsläppas så mycket vatten, att allmän eller enskild rätt sättes i fara. I NJA 1929 s. 542 hade ägaren av en regleringsdamm låtit vattenståndet under längre tid överstiga den medgivna högsta dämningshöjden i syfte att undvika skador på nedanförliggande anläggningar, som till följd av exceptionellt stark nederbörd eljest varit ofrånkomliga. Åtgärden ansågs ej fritaga dammägaren från ersättningsskyldighet för skada som uppstått genom överdämningen. Jfr även NJA 1936 s. 560.
    38 §. Jfr NJA 1938 s. 461 (anm. vid VL 2: 5—7).
    42 §. Se SvJT 1954 rf s. 65.
    45 §. I NJA 1953 s. 484 var fråga om tolkning av ett år 1906 till skydd för vattentäkt upprättat servitutsavtal. Servitutet innebar, att å visst område »får ej anläggas eller hållas svingård eller ladugård för flera än 5 kor, ej anläggas fabrik eller drivas fabriksrörelse, över området får icke framdragas ledning för framförande av smutsvatten och å området får icke heller förekomma maskinpumpning för uppfordrande av vatten ur områdets mark». Ägaren av vattentäkten, en stad, yrkade med stöd av servitutet åläggande för länets vägförvaltning att avlägsna tre på området nedlagda underjordiska oljetankar eller vidtaga erforderliga skyddsåtgärder mot att grundvattnet förorenades av tankarna. VD ansåg, att oljetankarna icke var en med de i servitutet uppräknade anläggningarna jämställd föroreningskälla och att servitutet således icke utgjort hinder mot att anlägga dem. Jämlikt VL 2: 45 2 st. ålades vägförvaltningen att borttaga tankarna eller vidtaga skyddsåtgärder, men det skulle ankomma på staden själv att stå för kostnaden för dessa åtgärder. VÖD fastställde VD:s dom, men i HD blev utgången en annan. HD förklarade, att ehuru servitutsbestämmelsen enligt sin ordalydelse var begränsad till förbud för vissa uppräknade anläggningar, syftade den dock uppenbarligen till att söka för framtiden skydda det för vattenverket viktiga intresset att grundvattnet ej förorenades. Med hänsyn härtill och till räckvidden av uppräkningen ansåg HD servitutet omfatta hinder även mot de i målet ifrågavarande oljetankarna, vilka innebar särskild fara för förorening av vattentäkten.
    58 §. Det händer understundom, att grundvattentillgång skadas genom framdragande av ledning el. dyl. Ibland drabbas därvid annan fastighet än den där själva den skadegörande åtgärden — grävning eller  sprängning — vidtages. Så var fallet i NJA 1929 s. 178, där en församling från en bebyggd tomt, som tillhörde församlingen, framdrog en kloakledning genom A:s mark utan att inhämta A:s samtycke. Ägaren B av

678 PER BERGSTENen till nämnda mark gränsande fastighet yrkade skadestånd på grund av att en brunn på fastigheten blivit oanvändbar genom kloakledningens framdragande. HR och HovR utdömde skadestånd, HovR med åberopande av att församlingen icke ägt rätt att för nedläggande av kloakledning råda över den mark, där det av församlingen vidtagna arbete som orsakat vattenminskningen i B:s brunn utförts. HD anlade emellertid grannelagssynpunkter och förklarade, att församlingens åtgärd »i allt fall icke innefattat ett sådant med hänsyn till förhållandena osedvanligt och för angränsande fastigheter menligt förfarande som i och för sig kan medföra skyldighet att utgiva ersättning för dessa fastigheter genom åtgärden tillskyndad skada». Såsom domskäl åberopade HD vidare, att i målet icke visats, att församlingen vid anläggningens utförande brustit i vad skäligen kunde anses ha ålegat den till förekommande av skada å angränsande mark och att den omständigheten att församlingen kunde ha saknat rådighet över den mark, däri ledningen framdragits, icke kunde för församlingen medföra skadeståndsskyldighet gentemot B. Rättsfallet hänför sig till tiden före 1939 års lagstiftning om grundvatten, men såvitt framgår av VL 2:58 och motiven till detta stadgande har det ej varit avsett att införa några nya grundsatser i det nu ifrågavarande avseendet.5 Om församlingen vidtagit åtgärden efter syneförrättning i laga ordning (se VL 8: 1 och 8: 15 i den före 1941 års lagändringar gällande lydelsen), hade ersättningsreglerna i VL 9 kap. blivit tillämpliga. Måhända hade B då haft större utsikter att bli gottgjord. Jfr nedan vid VL 8: 1 och 9: 1—12.

 

3 KAP.

 

    1 §. Ang. bedömningen av åtgärd, som innebär överledande av vatten från ett vattendrag till ett annat, se de vid VL 2: 3 omnämnda rättsfallen NJA 1942 s.202 och 1953 s. 535.
    3 §. Vad i 3 st. i detta lagrum stadgas ang. överenskommelse om delaktigheten i vattenregleringsföretag har i NJA 1924 s. 284 förklarats avse icke blott grunden för den med delaktigheten förenade bidragsskyldigheten utan även tiden för bidragsskyldighetens inträdande.
    Fråga huruvida kraftverksägare, vilka bildat intressentbolag för att utnyttja vissa regleringsmöjligheter förenade med innehavet av en dammbyggnad mellan två sjöar, kunde vara ansvariga för skada, som uppkommit genom åtgärder för dammens skötsel och underhåll, prövades i NJA 1947 s. 647. Intressentbolaget saknade tillgångar. HD fann, att bolaget endast utgjort ett verkställighetsorgan utan självständig verksamhet, och ålade kraftverksägarna att svara för skadan.
    5 och 6 §§. Vissa spörsmål, som anknyter till dessa stadganden, var föremål för prövning i NJA 1928 s. 371. Se även NJA 1928 A 253.

 

4 KAP.

 

    14 §§. Bygdekraftsinstitutet, vars syfte är att tillförsäkra bygden kring en kraftanläggning erforderlig kraft till skäligt pris, har i praktiken fått ringa tillämpning. De försök som gjorts att effektivisera institutet har hittills ej lett till resultat.6

 

5 Se NJA II 1940 s. 68. Jfr även LJUNGMAN, Om skada och olägenhet från grannfastighet, s. 236 ff.

6 Se promemoria d. 30 maj 1950 av 1945 års vattenlagssakkunniga med förslag till ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av större kraft

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 679    I rättstillämpningen har tvekan rått i vad mån bygdeintresset kan göra anspråk på att i bygdekraftsandelen skall inrymmas s. k. prima kraft. Enligt en uppfattning skall andelstalet fastställas med hänsyn till det för bygdekraftsändamål föreliggande energibehovet utan hänsyn till i vad mån detta måste täckas med högvärdig eller lågvärdig kraft. Detta innebär, att effektuttagningen sedan får närmare bestämmas i samband med tillämpning av bygdekraftskyldigheten enligt VL 4:4, varvid man med hänsyn till arten av de behov som föreligger får räkna med att det i huvudsak blir prima kraft som erfordras för bygde kraftbehovens täckande. Andelstalet skulle sålunda enligt denna uppfattning icke vara bestämmande för den effekt som anläggningens ägare vid varje tillfälle är skyldig att tillhandahålla. Å andra sidan har hävdats, att andelstalet skall bestämmas så, att förhållandet mellan den för bygdekraftsbehovets tillgodoseende erforderliga effekten och den vid anläggningen uttagbara effekten icke i något ögonblick blir större än det fastställda andelstalet. Frågan var föremål för prövning i NJA 1940 s. 245 och 255. VÖD, vars motivering fastställdes av HD, uttalade att andelen, som icke finge anses vara direkt bestämmande för storleken av den effekt anläggningens ägare vid varje tillfälle kunde vara skyldig tillhandahålla för bygdekraftändamål, borde fastställas under bl. a. den förutsättningen, att de bygdekraftberättigade icke skäligen kunde göra anspråk på att såsom bygdekraft erhålla enbart prima kraft. Av detta något oklara uttalande torde få utläsas att det av domstolen fastställda andelstalet endast ger besked om den energimängd, som skall reserveras för bygdekraftändamål, medan anläggningens ägare i viss mån lämnas i ovisshet om vilken effektuttagning han har att räkna med. Härvidlag får domstolen, då fråga uppkommer om tillhandahållande av bygdekraft, efter vad som kan finnas skäligt jämka mellan de berörda intressena i den mån marginal härför finnes.
    En annan fråga, som vållat tvekan, gäller bestämningen av begreppet »kringliggande bygd». Såsom en möjlighet att skapa större klarhet i detta avseende har framförts tanken, att VD i samband med bestämmande av bygdekraftandelens storlek skulle fatta bindande beslut ifråga om bygdekraftområdets omfattning. Att VD enligt gällande rätt ej äger en dylik befogenhet har emellertid klart fastslagits i NJA 1924 s.69.
    I NJA 1924 s. 550 uppkom frågan, huruvida vid bestämmandet av bygdekraftsmängd hänsyn finge tagas till den omständigheten, att vattenkraftanläggningen hade till uteslutande uppgift att förse kringliggande bygd med kraft. VÖD besvarade frågan jakande, medan HD förklarade, att denna omständighet icke var av beskaffenhet att föranleda nedsättning av storleken av den bygdekraftsmängd som eljest bort utgå.
    Beträffande tillämpningen av de i VL 4:2 upptagna reglerna angående bygdekraft i det fall då en före VL tillkommen anläggning tillbygges eller får ökad effekt genom vattenreglering föreligger ett par

 

anläggningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd (stencilerad). Frågan om reformering av bygdekraftsinstitutet har även behandlats av norrländska vattenkraftutredningen i dess år 1957 avgivna betänkande (likaledes stencilerat).

680 PER BERGSTENavgöranden i HD. I NJA 1926 s. 356 har fastslagits, att bestämmelser som träffats angående tillhandahållande av bygdekraft från tillbyggnad, som avses i nämnda lagrum, äger tillämpning jämväl å sådan ökning i den uttagbara årliga kraftmängden, vilken uppkommer genom ytterligare utbyggnad av kraftverket. I ett annat rättsfall, NJA 1927 s. 113, förelåg till bedömande, vilken omfattning bygdekraftskyldigheten borde ha för ett vattenverk — tillkommet enligt äldre lag och med eneffekt vid oreglerat lågvatten överstigande 500 turbinhästkrafter — vid vilket efter vattenreglering enligt VL som givit mindre än 300 hästkrafter (således icke i och för sig medförande skyldighet att tillhandahålla bygdekraft) genom ny reglering vunnits sådan ytterligare vattenkraftsökning, att de båda ökningarna sammanlagda översteg 300 hästkrafter. Vattenverksägaren förklarades i det senare regleringsbeslutet pliktig att tillhandahålla bygdekraft i visst förhållande till sammanlagda vattenkraftsökningen.
    Beträffande ett strömfall, vars sidor tillhörde skilda ägare och vid vilket kunde vid oreglerat lågvatten ur kungsådran uttagas 840 turbinhästkrafter (således för vardera sidan mindre än 500) prövades huruvida — sedan Kungl. Maj :t enligt äldre lag meddelat fallets båda ägaretillstånd att med en gemensam dammbyggnad för deras skilda kraftstationer hålla kungsådran överbyggd — ägarna vore underkastade bestämmelserna i VL 4:3 rörande bygdekraftskyldighet (NJA 1927 s.196). Vardera ägarens verk ansågs i de avseenden varom i detta lagrum är fråga såsom särskilda byggnader och på grund härav icke underkastade bestämmelserna om bygdekraft.

    5—12 §§. De förut omnämnda rättsfallen NJA 1924 s. 69, 1926 s. 356 och 1927 s. 196 har avseende jämväl å tillämpningen av reglerna om nyprövning och kronans lösningsrätt.
    14 och 15 §§. Regleringsavgift skall enligt VL 4: 14 utgå för vattenreglering, varigenom den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall för vilkas räkning regleringen utföres blir ökad med i medeltal 500 turbinhästkrafter. I NJA 1954 s. 50 hade tillstånd till viss reglering aven sjö lämnats år 1935, och i samband med tillståndet hade domstolen förklarat, att bestämmelserna i VL 4: 14 ej vore tillämpliga i målet. Sedermera begärdes utökad reglering av sjön. Den ökning av effekten som den nya regleringen medförde uppgick ej ensam för sig till 500 hästkrafter men överskred denna gräns om den tidigare regleringen medräknades. Domstolarna hade delade meningar, huruvida vid bedömandet av skyldigheten att utgiva regleringsavgift hänsyn skulle tagas jämväl till båtnaden av 1935 års reglering. HD ansåg, att de båda regleringarna utgjorde sådan enhet, att även den äldre regleringen skulle beaktas; dock endast i den mån båtnaden av den äldre regleringen var av sådan art, att den enligt dåvarande lydelse av VL 4: 14— avgiftsskyldigheten utvidgades genom lagändring år 1944 — i och för sig kunnat föranleda avgiftsskyldighet (jfr prop. 1959: 31 s. 32 och 41, tredje lagutsk. utl. 1959:5 s. 17).
    I NJA 1953 s. 488 var fråga om bestämmande av regleringsavgift enligt art. 8 i svensk-norska vattenrättskonventionen d. 11 maj 1929. Bl. a. tvistades om tillämpningen i förevarande sammanhang av den år 1944, således efter konventionens tillkomst, genomförda nya lagstiftningen om regleringsavgifter.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 6816 KAP.

 

    5 §. I NJA 1929 s. 99 hade från en flottningsförenings sorteringsställe i flottleden nära älvens mynning i havsfjärden timmer kommit i drift ur flottleden. En strandägare vid fjärden hade tillvaratagit sådant drivtimmer, som flutit i land på hans stränder eller legat flytande i hans fiskevatten där utanför, samt för timmerägarens räkning upplagt timret i vältor på land. Strandägaren tillerkändes ersättning för skada, som drivtimrets förekomst i hans fiskevatten tillskyndat honom, med den motiveringen att — med hänsyn till den fara som vid sortering av flottat timmer regelmässigt föreligger, att en del av timret kommer i drift och åstadkommer skada för ägare av strand invid vattenområdet — den för vars räkning dylik verksamhet bedrives måste gentemot strandägarna vidkännas ansvar för uppkommande skada oberoende av vållande.
    Ang. 3 st. i förevarande paragraf, se NJA 1938 s. 379 (anm. vid VL 1: 5—13).
    6 §. Lösen av mark till utmål för skiljeställe har i NJA 1946 s. 386 ansetts såsom åtgärd för allmänt ändamål, varför ersättning skulle utgå utan sådan förhöjning som avses i VL 9: 48.
    17 §. Om det under flottningens fortgång visar sig, att de till skydd mot skada och intrång vidtagna anordningarna eller de föreskrifter som meddelats rörande hushållet med vattnet eller annat är för sitt ändamål otillräckliga eller mindre tjänliga eller att behov föreligger av nya anordningar eller föreskrifter till förekommande av skada eller intrång, kan enligt denna paragraf, utan hinder av lagakraftsregeln i VL 6: 16, talan väckas mot flottningsföreningen om nya anordningar eller föreskrifter. I NJA 1936 s. 352 hade vid inrättande av allmän flottled bestämts, att fiskeavgift enligt VL 6:9 ej skulle utgå. Kort tid därefter väcktes med åberopande av VL 6: 17 talan mot flottningsföreningen om skyldighet att utgiva sådan avgift. VD ogillade yrkandet och anförde därvid, att efter det tidigare beslutet icke inträtt någon ändring i det sakläge från vilket VD då utgått. VÖD och HD konstaterade emellertid — utan ställningstagande till om det inträffat någon ändring eller ej — att fisket genom flottleden och flottningen tillskyndades men och fastställde fiskeavgift.
    18 §. Se NJA 1926 s. 561 (anm. vid VL 2: 11). Jfr även NJA 1924 s. 249.

 

1919 års flottningslag

 

    6 §. I NJA 1928 s. 65 var fråga om flottningsförenings ansvar för skada till följd av flottning i fall då till skadan medverkat en osedvanligt stark vårflod. HD fann att vårfloden vid det ifrågavarande tillfället på grund av utomordentligt riklig nederbörd stegrats utöver vad de flottande varit skyldiga att taga i beräkning. Med hänsyn till den synnerliga fara för brötbildning med därav följande uppdämning och ras, som på grund av flottgodsets uppläggning på isen förelegat även om vårfloden ej på angivet sätt stegrats, ansågs emellertid de flottande ha genom flottningen i den mån medverkat till uppkomsten av skadan, att flottningsföreningen skäligen borde ansvara för hälften av densamma. Se vidare NJA 1929 s. 99 (anm. vid VL 6:5) och 1936 s. 560 (anm. vid VL 2: 32).

682 PER BERGSTEN    I NJA 1941 s. 334 har enskilda delägare i oskiftat fiske tillåtits föra talan om ersättning för skada å fisket genom ett timmermagasin.
    10 §. I NJA 1930 s. 143 prövades fråga om verkan av förening, som vid syn enligt 1880 års flottningsstadga träffats mellan strandägare och de flottande rörande ersättning för flottningsskada.
    11 §. Fråga om jäv mot skiljeman, som utsetts av dom havande jämlikt 2 st. i denna paragraf, var föremål för prövning i NJA 1943 s. 286. Jävsfrågan ansågs böra avgöras icke med hänsyn till endast de omständigheter som i (äldre) RB nämndes såsom jäv mot domare utan efter samma grunder som gäller i fråga om skiljeman, utsedd enligt lagen om skiljemän. 13 §. Jfr NJA 1948 s. 564 (anm. vid VL 11: 60).
    22 §. VD hade i NJA 1948 s. 74 föreskrivit, att flottningen i en flottled skulle vara inskränkt till viss tid av året. Därefter hade KB på ansökan av flottningsföreningen med stöd av förevarande paragraf medgivit, att flottningen finge under visst år äga rum jämväl på annan tid än den av VD föreskrivna. Vattenfallsstyrelsen begärde ersättning för den skada som till följd av den utökade flottningen orsakats ett kraftverk genom att vatten som var avsett till kraftproduktion icke kunna ttillgodogöras. Mot kravet invände flottningsföreningen, att flottningen icke borde vidkännas någon utgift till följd av jämkning med kraftverksintresset (jfr VL 2: 11) och alltså ej skulle betala ersättning för nyttjandet av det vatten som erfordrades för flottgodsets framförande. Såväl skiljenämnden som samtliga domstolsinstanser godkände emellertid kravet.
    28 §. Ang. tillämpning av den i sista p. av denna paragraf medgivna möjligheten att överföra kostnader från ett flottledsdistrikt till ett annat, se NJA 1932 s. 716. Frågor rörande fördelning av kostnader i vissa hänseenden vid inrättande av allmän flottled prövades i NJA 1949 s. 408.
    29 §. I NJA 1950 s. 81 hade en flottande i sin s. k. exakta virkesanmälan till flottningsföreningen av misstag upptagit större mängd flottgods än rätteligen bort ske. Sedermera ingavs en ny anmälan med rättade uppgifter. Flottningsföreningen gjorde gällande, att den ursprungliga uppgiften skulle följas, enär rättelse skett först efter det bokslut upprättats och slutlig debitering skett. Föreningen åberopade även stadgandet i 68 § flottningslagen, enligt vilket flottgods som icke i stadgad ordning anmälts till flottning skall påläggas dubbla flottningsumgälder. Utgången blev emellertid, att föreningen ålades att rätta debiteringen i enlighet med den senare uppgiften; den flottande skulle dock ersätta föreningen dess kostnader för rättelse av bokslut m. m.
    33 §. Ett i flottning deltagande bolag hade kommit i konkurs innan flottningskostnaderna för visst virke guldits. Fråga uppkom, huruvida interimsförvaltaren i konkursen genom att disponera över virket och därigenom hindra flottningsföreningen från att sälja det till gäldande av sin fordran gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande (NJA 1933 s. 632). Jfr även NJA 1934 s. 361.
    61 §. Se SvJT 1929 rf s. 57.
    64 §. Se NJA 1933 s. 632 (anm. vid 33 §).

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 683    68 §. I NJA 1941 s. 8 fördes talan mot flottningsförening om ersättning för omärkt flottgods, som av föreningen omhändertagits och sedermera sålts å offentlig auktion. Jfr även NJA 1950 s. 81 (anm. vid 29 §).

 

7 KAP.

 

    7—19 §§. Frågan om den närmare innebörden av det i VL 7: 8 begagnade uttrycket »den del (av allmän väg), varom fråga är» prövades i NJA 1934 s. 439. Vid syneförrättning rörande uppgrävning av en å, som var överbyggd med bro för en före d. 1 jan. 1880 tillkommen väg, uppkom fråga huruvida av dikningsföretaget föranledd ombyggnad av bron skulle — vid det förhållandet att bron blivit efter nämnda dag ombyggd från grunden (år 1887) — bekostas av de väghållningsskyldiga. Med stöd av förevarande paragraf ålades de väghållningsskyldiga att bekosta ombyggnaden. Det nyssnämnda uttrycket ansågs innefatta jämväl enbart en brobyggnad till allmän väg.
    I NJA 1930 s. 454 hade vid byggande av en järnväg år 1873 läget av en bäckfåra på en viss sträcka flyttats, dock utan att därigenom förutvarande avrinning försämrats. År 1925 begärdes syneförrättning enligt VL 10 kap. för utförande av ett dikningsföretag på platsen. Därvid uppkom fråga om skyldighet för järnvägen att bära kostnaderna för vissa skyddsåtgärder som berodde på flyttningen av bäckfåran. Enär det fanns vattenavlopp genom järnvägens banvall till det djup och den vidd, som för torrläggningens verkställande erfordrades, och den omständigheten att järnvägens ägare vid banans anläggande givit bäckfåran på viss sträcka ändrat läge — utan att avrinningen för ovanliggande mark försämrades — icke grundade skyldighet för ägaren att vidkännas ökningen av de med torrläggningsföretaget förbundna kostnaderna, förklarades dikningsföretaget pliktigt att ensamt bära kostnaderna för bäckfårans fördjupande eller upprensning liksom också, jämlikt VL 7: 16, för de erforderliga skyddsåtgärderna. Dessutom ålades dikningsföretaget att gottgöra järnvägen åsamkade särskilda utgifter för trafiken och banans bevakning.
    I NJA 1942 s. 207 yrkade järnvägsstyrelsen med stöd av VL 7: 17 befrielse från skyldighet att bekosta vissa arbeten — ombyggnad av några broar och utförande av ett par trummor — mot att styrelsen i stället ersatte den skada som kunde uppstå därigenom att arbetena icke utfördes. Vid beräkning av denna skada togs hänsyn till uteblivande ej blott av höjd alstringsförmåga hos den jord som skulle torrläggas utan även av indirekt nytta, bl. a. att denna jord efter torrläggning kunnat förenas med närliggande mark till en gemensam brukningsdel. Det bör härvid observeras, att VL 7: 22 i den då gällande lydelsen icke innehöll någon regel angående brukningsbåtnad; den tillkom först genom lagändring år 1945. I samma rättsfall förelåg även till bedömande hur skada enligt VL 7: 17 skulle beräknas, då järnvägens banvall visserligen utgjorde tekniskt hinder allenast mot torrläggning av marken ovan banvallen men torrläggning av nedan liggande mark fördyrades, om den genomfördes ensam för sig.
    27 §. Vid tillämpning av den i förevarande paragraf upptagna regeln, att icke-sökande delägare i torrläggningssamfällighet ej är skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden för dikningen än som svarar

mot värdet å den båtnad hans mark därigenom beredes, uppkom i NJA 1937 s. 148 fråga vilken hänsyn man hade att taga till det förhållandet att företaget erhållit statsbidrag (utan återbetalningsskyldighet). Utgången blev, att sådan delägare skulle äga att vid fullgörandet av sin betalningsskyldighet tillgodoräkna sig hela den å hans båtnadsvärde belöpande andelen av statsunderstödet. Såsom skäl härför anfördes, att statsunderstödet anvisats för att täcka kostnader för företaget i den mån de föll inom det beräknade värdet av företagets hela båtnad.
    35 §. Ett företag, som enligt VD och VÖD skulle bedömas såsom dikning, förklarades av HD vara att anse såsom vattenavledning; se NJA 1940 s. 540 (anm. vid VL 7: 39).
    38 §. Stadgandet reglerar tvångsrätt till vattenavledning i fall då genom avledningen annan tillhörigt strömfall borttages eller dess fall höjd minskas eller men för annans egendom eljest uppkommer. Åtgärden är i sådant fall tillåten under förutsättning att nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess verkställande överstiger skadan och intrånget på annans egendom. I NJA 1957 s. 783 erfordrades för vattenavledning att fallhöjden i ett strömfall minskades. Nyttan av företaget understeg kostnaden för dess verkställande. VÖD konstaterade, att strömfallet icke med ekonomisk fördel kunde utbyggas och därför måste anses sakna värde, samt drog härav den slutsatsen att företaget kunde tillåtas. HD ansåg emellertid att företaget ej kunde mot strömfallsägarens bestridande tillåtas, oavsett huruvida minskningen av fallhöjden var av ekonomisk betydelse eller ej.
    Vid jämförelsen mellan nytta och skada skall åtgärder som medför skada på annat sätt än genom inverkan på vattenförhållandena icke medräknas; i NJA 1950 A 9 har emellertid kostnader i anledning av sådana åtgärder inräknats i byggnadskostnaden.
    Då det gäller att bedöma tillåtligheten av vattenavledning kan, på samma sätt som vid byggande i vatten och vattenreglering, uppkomma fråga om kvittning mellan nytta och skada. I NJA 1932 s. 633 hade en del markägare gjort framställning om syneförrättning enligt VL 10 kap. för sänkning av vissa sjöar i syfte att vinna torrläggning av mark. Synemännen fann i sitt utlåtande laga hinder mot företaget ej föreligga. Syne männens utlåtande underställdes VD:s prövning, varjämte ägarna av ett strömfall vid VD anförde besvär mot utlåtandet under yrkande att detsamma måtte upphävas. Såsom skäl för yrkandet anfördes, att företaget skulle medföra skada för strömfallet och en i strömfallet uppförd vattenkraftanläggning. Den påstådda skadan skulle uppstå dels genom minskning av förefintlig fallhöjd och dels därigenom att avrinningsförhållandena på grund av företaget ändrades till skada för strömfallet. VD förklarade, att skada visserligen uppkom i de av klagandena angivna hänseendena men att denna skada mer än väl uppvägdes av att strömfallsägarna genom företaget bereddes förut ej förefintlig möjlighet att till båtnad för strömfallet och anläggningen verkställa reglering av vattnets avrinning. VÖD ansåg däremot att värdet av de förbättrade regleringsmöjligheterna ej kunde komma i betraktande vid tillåtlighetsprövningen, enär strömfallsägarna ej vore delaktiga i företaget. Detta ståndpunktstagande föranledde att ytterligare

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 685skada kom att belasta företaget i tillåtlighetskalkylen med resultat att företaget ej uppfyllde villkoren för tillåtlighet. NRev ställde sig på VD:s ståndpunkt, men HD fastställde (med 4 röster mot 1) VÖD:s dom. Det är svårt att av överinstansernas korta motivering utläsa, varför avräkning mellan nyttan och skadan för strömfallet icke medgavs i detta fall. Troligtvis har man fäst vikt vid en av strömfallsägarna framförd invändning, att skadan skulle uppstå omedelbart efter företagets genomförande, medan den eventuella nyttan av ny regleringsmöjlighet kunde inträda först efter det denna nytta blivit tillgodogjord, varför de ömsesidiga fordringarna icke skulle vara samtidigt befintliga, då kvittning föreskreves. Man bör emellertid hålla i sikte, att tillåtlighetsreglernas huvudsyfte är att garantera att företaget är ur nationalekonomisk synpunkt godtagbart. Vid sådant förhållande synes det ej vara anledning att uppställa alltför stränga krav i det angivna hänseendet.
    39 §. I flera fall har uppkommit fråga, huruvida reglerna i denna paragraf — som motsvarar 2 och 3 st. i VL 2:3 — skulle anses utgöra hinder mot genomförande av vattenavlednings- eller invallningsföretag. Sjösänkningar kan ofta ha menliga verkningar bl. a. för fågellivet. Särskilt kan hänvisas till NJA 1940 s. 540 (torrläggning av Horssjön i Jönköpings län fick ej komma till stånd på grund av betydande förlust för landets djurvärld), NJA 1942 s. 108 (reglering av Klingvallsån i Malmöhus län fick av samma skäl ej utföras) samt NJA 1947 s. 284 (hinder av enahanda skäl mot viss invallning vid Tåkern i östergötlands län).

 

8 KAP.

 

    1 §. En av en stad utan tillstånd enligt VL anlagd kulvert hade tillkommit huvudsakligen för torrläggning — som ej skedde för vissa fastigheters räkning — av mark inom stadsplan. Enligt VL 8:1 3 st. skulle alltså i fråga om kulverten gälla vad i 8 kap. stadgas om avledande av kloakvatten. Då fråga uppkom om skyldighet för staden att ersätta skada å fastighet genom översvämning till följd av flöde, som kulverten icke förmått avbörda, förklarade HD till en början, att bestämmelserna i VL 9 kap. om ersättning ej var tillämpliga på företaget, enär rätt till företagets genomförande icke medgivits jämlikt VL. Vidare uttalades att, »som tillämpliga bestämmelser i 8 kap. VL icke föranledatill annat», staden var ansvarig för de genom översvämningen uppkomna skadorna allenast om de orsakats genom försummelse i fråga om avbördningsanordningarna eller om eljest vållande till skadorna låg staden till last (NJA 1957 s. 321).
    32 och 38 §§. I NJA 1950 s. 203 instämdes ett bolag av en hemmans ägare A till VD med yrkande om ersättning för skada genom vattenförorening, orsakad av avfall från en bolaget tillhörig sulfatfabrik. Han yrkade även — med instämmande av fisketillsynsmyndigheten — prövning av de villkor under vilka fortsatt utsläppning av avfall från sulfatfabriken kunde tillåtas. Det senare yrkandet upptogs av VD mot bolagets bestridande, men VD ansåg att A ej kunde betungas med den utredning som erfordrades. Yrkandet föranledde därför ej annan åtgärd från VD:s sida än att bolaget vid vite ålades att inom viss tid till VD inkomma med ansökan om prövning av de villkor var under fort-

686 PER BERGSTENsatt avledande av avloppsvatten från fabriken kunde tillåtas samt därvid foga förslag till åtgärder för förebyggande av förorening i vattendraget. Då målet avgjordes av HD, hade bolaget fullgjort vitesföreläggandet, men HD förklarade i sin motivering, att vitesföreläggandet lagligen kunnat meddelas.

 

9 KAP.

 

    1—12 §§. I NJA 1957 s. 321 har, såsom nämnts vid VL 8 kap., förklarats att bestämmelserna i 9 kap. ej skulle vara tillämpliga, enär rätt till genomförande av det ifrågavarande företaget icke medgivits jämlikt VL.
    Beträffande frågan om räckvidden av VL:s ersättningsregler i jämförelse med grannelagsrätten, se SvJT 1956 rf s. 20 och där anförd litteratur. Jfr NJA 1929 s. 178 (anm. vid VL 2: 58) och 1945 s. 687 (anm. vid VL 2: 11). Se vidare NJA 1958 s. 215 (försämrad möjlighet att driva sjöfart efter anläggande av vägbank med bro m. m.).
    Olika spörsmål rörande värdering av fastigheter vid inlösen enligt VL prövades i NJA 1953 s. 341. Bl. a. fastslogs, att byggnaderna på en fastighet skulle värderas med beaktande av fastighetsägarens personliga intresse av innehavet, trots att vid frivillig försäljning sådan köpeskilling sannolikt icke skulle ha uppnåtts som innefattat full gottgörelse för detta byggnadsvärde.
    Ang. den tidpunkt, till vilken värderingen av skada skall hänföras, se NJA 1954 s. 482.
    I NJA 1952 s. 220 hade ett bolag fått tillstånd att avleda vatten från vattendraget A till vattendraget B och att anlägga en kraftstation i B:s nedre lopp. För vattenkraft som gick förlorad genom vattnets avledande från A liksom för inlösen av vattenkraft vid anläggningen i B:s nedre lopp hade ersättning utbetalats till byamän, som gemensamt ägde alla ifrågakommande fallsträckor. Sedermera begärde bolaget tillstånd även att anlägga en kraftstation i övre loppet av vattendraget B och gjorde därvid gällande att bolaget ägde rätt att utnyttja all den vattenkraft i B som tillskapats genom avledandet av vatten från A. HD förklarade emellertid, att den som utger ersättning för skada å strömfall — i vilket hänseende enligt VL delvis gäller andra och för ersättningstagaren mindre fördelaktiga regler än då fråga är om tillgodogörande av vattenkraft — erhåller varken äganderätt till strömfallet eller annan rätt medförande befogenhet att tillgodogöra sig vattenkraften i detsamma. Även om bolaget genom ersättning till byamännen gottgjort dem för all den vattenkraft som de genom vattnets bortledande förlorade i vattendraget A, medförde detta följaktligen icke rätt för bolaget att taga i anspråk den uppkomna ökningen i vattenkraft i B:s övre del.
    I NJA 1950 s. 409 yrkade X ersättning av ett regleringsföretag för intrång i möjligheten att upptaga (stöddraga) och till järnvägsspår för lastning i järnvägsvagn överföra virke från X tillhöriga fastigheter. Rätten till stöddragningen vid sjön grundades på ett kontrakt med strandägaren, gällande för en tid av 25 år. Ehuru X icke vid något tillfälle utövat stöddragningsrätten och ej heller under den tid varom var fråga avverkat virke från egna skogar, förklarades han berättigad till ersättning för intrånget (i HD med 3 röster mot 2). Majoriteten

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 687grundade sin ståndpunkt på att stöddragningsrätten som sådan, för en innehavare av densamma, måste antagas ha haft ekonomiskt värde.
    Beträffande ersättning för vattenkraft har tidigare i rättstillämpningen rått osäkerhet om i vad mån gottgörelse kan utgå för fallsträckor, som endast uppvisar en helt obetydlig lutning. Frågan har klarlagts i NJA 1954 s. 294, vari ersättningar för fallhöjd som tillgodogjordes i ett kraftverk bestämdes. VD och VÖD ansåg, att gottgörelse för fallhöjd ej borde ifrågakomma, när vattenlutningen var mindre än 1: 20 000 (motsvarande 1 cm på 200 m). HD anslöt sig emellertid till den åsikten, att någon viss gräns ej kunde uppställas och förklarade fallägarna berättigade till ersättning för all uppmätningsbar, i kraftverket tillgodogjord fallhöjd, alltså även när vattenlutningen var mindre än 1:20 000.
    19—21 §§. Vid bestämmandet av s. k. uttagningskostnad enligt dessa paragrafer har domstolarna i flera fall ställts inför komplicerade problem. Bl. a. har fråga uppkommit, om bland årliga underhålls- och driftskostnader borde upptagas skatter och utskylder. Denna fråga besvarades i NJA 1954 s. 287 nekande med motiveringen, att de skatter som kunde komma i fråga — kommunal inkomstskatt samt fastighetsskatt — ej kunde anses utgöra omedelbara kostnader för kraftens uttagande och överföring; utgången blev densamma i NJA 1954 s. 294. En annan fråga, som var föremål för bedömande i de båda nämnda rättsfallen, gällde huruvida avsättning till förnyelsefond skulle beräknas för den del av anläggningskostnaden som motsvarade ränteförluster underbyggnadstiden. Även denna fråga fick nekande svar. Det ansågs ej vara anledning antaga att, när de olika till kraftverket hörande anläggningarna och maskinerna vid skilda tidpunkter måste byggas om eller utbytas, driften vid kraftverket behövde inställas i sådan omfattning, att det var skäligt att räkna med avskrivningskostnad i sådant hänseende.
    I fråga om bestämmandet av uttagningskostnaden ger lagen i VL 9: 20 den allmänna anvisningen, att kostnaden skall bestämmas sålunda att den gottgörelse för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det efter avdrag av sagda kostnad återstående värdet å den kraft han äger bekomma, kan anses skälig med hänsyn även till den nytta, som uppkommer för ersättningsgivaren. Domstolen har alltså inga fasta normer att gå efter utan får beakta föreliggande omständigheter i varje särskilt fall. Ang. de olika synpunkter som kan komma i betraktande ges exempel i NJA 1954 s. 294 och 305. Av det senare rättsfallet framgår bl. a., ehuru icke alldeles klart (jfr VöD:s dom med HD:s), att vid prövningen av fråga om uttagningskostnadens storlek högre instans kan beakta det förhållandet, att ersättningsgivaren — på grund av innehållet i VL 9:33 — under längre tid varit i tillfälle att utan vederlag utnyttja den ersättningstagaren tillhöriga vattenkraften.8 — Rörande grunderna för fastställande av uttagningskostnad enligt VL 9:20 må vidare hänvisas bl. a. till NJA 1955 A 17 och 18.
    Frågan huruvida vattenkraft skulle anses tillgodogjord i befintlig anläggning (VL 9:21 2 st.) var föremål för prövning i NJA 1921 s. 517.

 

8 Genom lagändring år 1956 har möjlighet beretts att i vissa fall komma till rätta med dylikt missförhållande på annat sätt; se NJA II 1956 s. 352 ff.

688 PER BERGSTEN    23 §. Ang. beräkningen av tiden för rätt att erhålla ny prövning av beloppet av avgäld, som bestämts enligt förevarande paragraf, se SvJT 1957 rf s. 2.
    29 §. Beträffande tillämpningen av bestämmelsen i denna paragraf om jämkning av förut fastställda grunder för kraftersättning, vilka visar sig i avseende å beräknad vattenmängd eller andra omständigheter vila på oriktiga förutsättningar eller eljest vara otillfredsställande, har i NJA 1935 s. 169 konstaterats, att ändrade ekonomiska konjunkturer för vattenkraftindustrien icke är att anse såsom sådana andra omständigheter, varom förmäles i lagrummet.
    32 §. Fråga huruvida ersättningsgivare borde förpliktas gottgöra ersättningstagare kostnaden för anskaffandet och uppsättandet av mottagningsorgan (motor) med tillhörande installationsanordningar behandlades i NJA 1921 s. 517.
    45 §. Enligt denna paragraf är utrymmet för parterna att träffa avtal om de närmare villkoren för tillhandahållande av ersättningskraft åtminstone formellt ganska begränsat. Stadgandet utsäger, att om parterna träffat överenskommelse i vissa närmare angivna avseenden — bl. a. i fråga om kraftersättningens utgående i växlande storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder — sådan överenskommelse skall vara gällande, såframt VD »finner den lämplig och därå grundar sitt beslut». I NJA 1925 s. 636 förelåg en dylik överenskommelse, som icke till fullo vann VD:s gillande utan som godkändes först efter vissa jämkningar. Ersättningstagaren gjorde gällande, att antingen överenskommelsen skulle till fullo följas eller också lagens bestämmelser läggas till grund. HD ansåg emellertid, att den omständigheten att överenskommelsen ej kunde i allo godkännas ej behövde föranleda att VL:s regler trädde i tillämpning.
    48—51 §§. I NJA 1937 s. 347 fastslogs, att ersättning för skada å skogsmark skulle bestämmas för marken och för skogen var för sig samt med förhöjning å uppskattningsbeloppet för markskadan men ej för skogen (därunder inbegripen skada genom för tidig avverkning). Förhöjning skulle även utgå på ersättning för skada å fiske genom ökad kostnad för fiskredskap. Enligt NJA 1950 s. 533 är förhöjningsregeln tillämplig beträffande skada på myrtag. Från sökandesidan i målet hävdades, att så icke var fallet, varvid anfördes att det huvudsakliga skälet till förhöjningsregeln — att inskränkning sker i möjligheten till framtida ökning i produktiviteten — inte kunde åberopas i fråga om myrtag.
    Då fråga är om ersättning för skada på jordbruksfastighet, skall enligt NJA 1954 s. 482 i jordens värde inräknas värdet av bostadsbyggnad, i den mån den med avseende å storlek och utförande i övrigt är normal för fastighetens behov.
    I NJA 1955 s. 137 var fråga huruvida förhöjning skulle ske i fall då vatten, som en stad för dess förseende med vattenledningsvatten erhållit tillstånd att avleda från sjö, i icke ringa omfattning levererades till industriföretag i staden. HD förklarade att, vid det förhållandet att enligt vad av utredningen framgick syftet med vattenavledningen i första hand varit att tillgodose stadens allmänna behov av vatten, den berörda omständigheten med hänsyn även till grunderna för VL 9: 50 icke föranledde att förhöjning enligt 9: 48 skulle äga rum.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 689    I NJA 1944 s. 516 skulle ersättning bestämmas för skada på fisket i en sjö på grund av vattenreglering. Därvid ansågs värdet av den båtnad som till följd av företaget vunnits å fiskerättsägarna tillhöriga markområden vid sjön böra avräknas från skadan på fisket. Den i VL 9:48 stadgade förhöjningen beräknades på det efter sådan avräkning bestämda ersättningsbeloppet.
    Den andel i jordägare tillkommande ersättning som utgår till arrendator har beräknats på grundval av det fastställda ersättningsbeloppet utan förhöjning (se det förut omnämnda rättsfallet NJA 1937 s. 347).
    Se även NJA 1946 s. 386 (anm. vid VL 6:6) och 1943 s. 103 (anm. vid 1939 års lag ang. tillfällig vattenreglering).
    67 §. Enligt denna paragraf gäller, att ersättningsbelopp som i enlighet med VD:s beslut nedsatts hos KB eller guldits i annan ordning ej kan till någon del återkrävas, även om — efter klagan över ersättningsbeslutet — ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning förklaras icke skola utgå. I NJA 1953 s. 341 hade VD i deldom rörande ett regleringsföretag tillerkänt fastighetsägaren skadeersättningar med vissa belopp, och dessa hade guldits av sökanden. Till följd av klagan blev vissa av ersättningarna slutligen bestämda till lägre belopp. Bestämmelserna i VL 9: 67 ansågs utgöra hinder mot att vad sökanden utöver det slutligen fastställda beloppet guldit sedermera avräknades å skadeersättningar, som VD kunde komma att vid målets fortsatta handläggning ytterligare tillerkänna samma fastighetsägare. Se även SvJT 1956 rf s. 19.
    69 §. I NJA 1958 s. 467 hade, sedan ersättning som avses i VL 9: 54 2 st. nedsatts hos KB, innehavare av fordringsinteckning med bästa rätt i fastigheten medgivit, att utbetalning fick ske till fastighetsägaren, medan övriga inteckningshavare icke lämnat sådant medgivande. Vid fördelning av ersättningen skulle likvid ej tilläggas den inteckningshavare som sålunda avstått från tilldelning.

 

10 KAP.

 

    79 §. Ang. fråga om gäldande av kostnader, som sakägare nedlagt vid syneförrättning samt vid VD och högre instanser, se NJA 1952 s. 348.

 

11 KAP.

 

    17 §. I NJA 1936 s. 153 fördes — vid HR — talan om skadestånd för det innehavare av dämningsrätt i sjö, sedan vid sjön anlagts allmän väg till vilken mark tillhörig dammägaren tagits i anspråk med vägrätt, låtit uppdämma vattnet till sådan höjd att vägen skadats. De väghållningsskyldiga påstod, att dammägaren icke fullgjort honom åliggande förpliktelse att respektera uppkommen vägrätt samt att prövningen först och främst skulle avse huruvida vägrätt uppkommit, när detta skett och hurudan markprofilen då var. HR och HovR upptog målet men ogillade på olika grunder de väghållningsskyldigas talan. HD ansåg däremot att målet tillhörde VD:s prövning, enär de väghållningsskyldigas talan avsåg skadestånd för det dammägaren vid hushållningen med vattnet skulle ha förfarit i strid mot lag.
    I NJA 1941 s. 128 tvistades, huruvida talan om utdömande av visst av VD stadgat vite var vattenmål eller skulle behandlas av allmän domstol. Vitet hade fastställts av VD i samband med tillstånd för en socker-

 

44—593004. Svensk Juristtidning 1959

690 PER BERGSTENfabrik att för fabriksdriften intaga vatten från en å och innebar, att fabrikens ägare skulle till nedanförliggande vattenverk erlägga 500 kr. för varje gång det visades, att han låtit intaga större kvantitet vatten än VD bestämt eller att han på annat sätt brutit mot de i tillståndsbeslutet lämnade föreskrifterna, vattenverksägarna obetaget att yrka högre skadestånd än sålunda bestämts. HR ansåg sig behörig upptaga målet och vägrade även göra hemställan enligt VL 11:21. Enär talan i målet avsåg skadestånd för det fabriksägaren vid hushållningen med vattnet i ån skulle ha förfarit i strid mot givna föreskrifter, fann emellertid såväl HovR som HD att målet tillhörde VD:s prövning.
    Se även SvJT 1936 rf s. 29.
    22 §. VD äger enligt denna paragraf ej inlåta sig på fråga om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägovälde; fråga härom får prövas i särskild rättegång vid allmän domstol. I NJA 1921 s. 136 framställdes — i ansökningsmål angående uppförande av en kraftstation — först i HD invändning om att annan än sökanden var ägare av vattenområdet. Då prövningen av ansökningen var beroende av den sålunda väckta äganderättsfrågan, hänvisades parterna av HD att vid allmän domstol tvista därom, varefter målet skulle anhängiggöras icke vid HD utan på nytt vid VD.
    Fråga om skyldighet för VD att upptaga ersättningsyrkanden på grund av bäckomgrävning i samband med byggande av en allmän väg prövades i NJA 1956 s. 706. Enär yrkandena icke avsåg ersättning för mark, som skulle tagas i anspråk jämlikt VL eller för skada eller intrång i följd av dylik åtgärd samt ej heller kunde anses gälla sådan ersättning för skada eller intrång som avses i VL 2:3 1 st., ansågs yrkandena kunna prövas av VD endast i den mån detta, på sätt stadgas i VL 11:22, kunde finnas lämpligt; och på anförda skäl fann HD yrkandet icke lämpligen böra prövas av VD.
    Se även NJA 1932 s. 596 och SvJT 1930 rf s. 35.
    32 och 33 §§. En ansökan till VD skall bekantgöras genom kungörelse i kyrka och tidningar, varjämte personlig underrättelse skall sändas till envar i ansökningen uppgiven eller för vattenrättsdomaren eljest känd sakägare. I NJA 1930 s. 351 framställde några sakägare — ägare av all i mantal satt jord i en by — ersättningsyrkanden i vissa hänseenden först i VÖD. Yrkandena förklarades av VÖD ej kunna komma under bedömande, varvid VÖD åberopade, att kungörelse i vederbörlig ordning utfärdats och att personlig underrättelse sänts til lvissa av bydelägarna, bl. a. byåldermannen. Byamännen gjorde i HD gällande, att kungörelsen varit missvisande avfattad och att de ej erhållit »någon som helst underrättelse», men HD fastställde VÖD:s dom. Föreskriften om skyldighet för vattenrättsdomaren att personligen underrätta kända sakägare innebär tydligtvis icke, att tillståndsbeslutet skulle vara ogiltigt gentemot den som, ehuru berörd av målet, ej fått dylik underrättelse (jfr sista punkten i VL 11:33 3 st.). Den som ej kommit i tillfälle att bevaka sin talan har emellertid möjlighet att framställa anspråk för oförutsedd skada enligt VL 2: 24. I NJA 1928 s. 579 anförde vissa markägare besvär enligt äldre RB 25: 10 över utslag av HR, varigenom tillstånd till vattenreglering givits jämlikt 1880 års vattenrättsförordning. Dessa besvär avvisades under hänvisning till att det ej fanns anledning antaga annat än att kungörelse skett i

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 691vederbörlig ordning — personliga underrättelser erfordrades ej enligt nämnda förordning — och att markägarna således icke kunde anses ha blivit dömda ohörda.
    36 §. Kostnad för sådan undersökning av fiskeriintendent, som utföres enligt 3 st. i förevarande paragraf, skall jämlikt VL 11:97 förskjutas av sökanden, och med hänsyn till reglerna om rättegångskostnader i VL 11: 65 stannar kostnaden regelmässigt på sökanden. I NJA 1928 s. 562 förklarades, att fiskeriintendent skulle anses utföra sådan undersökning såsom tjänsteuppdrag; resekostnads- och traktamentsersättning skulle utgå men icke särskilt arvode. Räckvidden av detta avgörande inskränker sig dock till frågan om rätt för fiskeriintendent att för egen del uppbära arvode. Att undersökningen utföres av statstjänsteman kan ej åberopas såsom skäl för befrielse för sökanden attgälda kostnaden för undersökningen enligt vad i VL 11: 97 sägs. Tidigare torde statsverket ej ha tagit denna rätt i anspråk då det gällt undersökningar av fiskeriintendent, men numera utkräves ersättning enligt särskild taxa (se prop. 1957:22 och SFS 1957:208).
    60 §. Ang. utdömande av kraftersättning efter återförvisning, se NJA 1935 s. 169.
    Beträffande överenskommelse i anslutning till företag enligt VL finns vissa stadganden, som i särskilda hänseenden inskränker avtalsfriheten (se bl. a. VL 9: 1, 9: 45, 9: 46 mom. 8). Avtalsfriheten är emellertidi huvudsak obeskuren. I VL 11: 60 finns visserligen en del bestämmelser, som syftar till likformig behandling av sakägarna i ersättningsfrågor. Det fastslås emellertid uttryckligen, att dessa bestämmelser icke kan åberopas såsom stöd för att frångå en mellan parterna träffad särskild uppgörelse. Undantag i detta hänseende göres endast beträffande flottledsmål; uppgörelse i sådant mål får icke fastställas, om den finnes innehålla villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande till men. I NJA 1948 s. 564, där fråga var om ansökan av flottningsförening om tillstånd att vidtaga bl. a. vissa dämningsåtgärder till flottningens främjande, fastställdes uppgörelse, som träffats angående sakägares ersättningsanspråk och som innefattade förklaring att därigenom avtalad engångsersättning inkluderade all skada och olägenhet som till följd av flottningen och dämningen under all framtid kunde åsamkas sakägarens fastighet. Sådan uppgörelse ansågs alltså bindande (JR KARLGREN gjorde dock visst förbehåll för möjligheten av helt ändrade förhållanden i framtiden). Även i NJA 1950 s. 389 tillerkändes uppgörelse, som innebar att avtalad ersättning skulle innefatta gottgörelse för all av företaget uppkommande skada, bindande verkan. Se vidare NJA 1953 s. 341 (förbindelse att återkalla till VÖD fullföljd talan mot vattendomstols dom rörande löseskilling för fastighet).9
    64 §. I NJA 1925 s. 449 prövades, huruvida vattenmärke till utmärkande av en sedan gammalt gällande dämningsrätt borde bekostas avdammägare eller jordägare.
    65 §. Enligt denna paragraf åligger det i ansökningsmål i principsökanden att svara för såväl egna som motpartens kostnader. Vissa

 

9 Jfr. frivilliga uppgörelser i vattenmdål uttalande av chefen för justiticepartementet i prop. 1952:52 (NJA II 1953 s. 76).

692 PER BERGSTENav ansökningsmålen är emellertid av den art, att de kan anses såsom fortsättning av ett tidigare avgjort ansökningsmål, där partsförhållandet varit omvänt. Så är fallet bl. a. med vissa mål angående tillämpning av VL 4 kap. I sådana mål har frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna ibland lösts på sådant sätt, att parterna fått vidkännas envar sina kostnader; se NJA 1940 s. 245 och 255. Ett sådant förfarande torde ej ha direkt stöd av ordalydelsen i 11: 65 men kan försvaras med hänsyn till det nära sambandet med det ursprungliga ansökningsmålet.
    Kammarkollegiet har i mål angående tillåtligheten av vattenregleringsföretag tillerkänts ersättning för särskild kostnad, som åsamkats kollegiet i samband med bevakande av det allmännas rätt och intressen i målet (NJA 1957 s. 431).
    I NJA 1925 s. 409 var fråga om kostnader i mål angående klander mot provisoriska flottledsförteckningar.
    66 §. Den äldre lydelsen av denna paragraf gav ej något fullgott stöd för uppdelning av ansökningsmål på så sätt, att byggnadslov meddelades före det slutliga avgörandet av målet i övrigt. Sådan uppdelning förekom likväl i praxis (NJA 1928 s. 356 och 1938 s. 461). Deldomsförfarandet har nu närmare reglerats genom lagstiftning år 1952.10
    67 §. Den omständigheten att jämlikt VL 14:3 2 st. kronan är fri från skyldighet att ställa säkerhet kan enligt NJA 1958 s. 492 icke föranleda till att de som jämte vattenfallsstyrelsen är sökande till ett företag befrias från den i förevarande paragraf stadgade skyldigheten i sådant avseende.
    Ang. sista st. i VL 11: 67, se SvJT 1956 rf s. 19 (även anm. vid VL 9: 67).
    95 §. I NJA 1926 s. 356 prövades frågan, hur domstolsavgift skulle beräknas vid sådan ökning i vattenkraftens värde som uppkommer genom att den utnyttjas på fördelaktigare sätt. Grunderna för beräkning av domstolsavgift för kraftverk i reglerat vattendrag var föremål förprövning i NJA 1952 s. 628 och 1954 s. 207. Enligt NJA 1957 s. 560 skall domstolsavgift icke utgå i mål angående reglering, vartill tillstånd lämnats genom norsk resolution jämlikt norsk lag.

 

12 KAP.

 

    Efter den förenkling av vattenboken som genomförts år 195411 förekommer icke längre inskrivning i vattenboken efter ansökan. De rättsfall som finns beträffande sådan inskrivning (se NJA 1920 s. 474, 1928 s. 396 och 1929 s. 167) har därför numera i det väsentliga förlorat sin aktualitet.

 

13 KAP.

 

    Fråga om tillåtlighet av handräckningsförfarande enligt VL 13: 9 har varit under prövning i NJA 1928 s. 237 och 1935 s. 337. Jfr även NJA 1924 s. 47.

 

10 NJA II 1953 s. 56 ff.

11 NJA II 1954 s. 256 ff.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. VATTENRÄTT 69314 KAP.

 

    Beträffande tillämpning av den i VL 14: 1 upptagna definitionen på begreppet lågvatten hänvisas till de vid VL 11: 95 anmärkta rättsfallen NJA 1952 s. 628 och 1954 s. 207.

 

VL:s promulgationslag

 

    I NJA 1948 s. 321 hade enligt 1880 års vattenrättsförordning meddelats tillstånd till vattens avledande för inrättande av enskild flottled. Tillståndet hade meddelats på grundval av ett med vederbörande jordägare upprättat, under 50 år gällande kontrakt. I tillståndet hade icke uttryckligen angivits någon tidsbegränsning, men det ansågs att tillståndet icke omfattade längre tid än som avsetts i kontraktet. Om tolkningen av tidsbegränsad överenskommelse i ett äldre mål var även fråga i NJA 1942 s. 477.
    I NJA 1949 s. 420 var fråga om tillstånd för byamän att utslå fasta fiskebyggnader i vattenområde, där byamän av ålder redan hade viss rätt att idka fiske med fasta redskap (jfr NJA 1935 s. 175). Ang. innebörden av äldre tillstånd, se vidare NJA 1939 s. 120, 1943 s. 744, 1944 s. 509.
    6 § promulgationslagen har i NJA 1927 s. 196 ansetts tillämplig å strömfall, beträffande vilket Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till överbyggande av kungsådran men som ännu ej bebyggts enligt nämnda tillstånd.
    I NJA 1921 s. 389 och 1938 s. 529 prövades frågor om tillämpning av den i 7 § promulgationslagen upptagna regeln om tid för fullbordande av företag, vartill tillstånd lämnats före VL:s ikraftträdande.

 

1939 års lag ang. tillfällig vattenreglering

 

    I NJA 1942 s. 202 (anm. vid VL 2: 3) fastslogs, att 1939 års lag ej var tillämplig på företag för bortledande av vatten ur ett vattendrag till annat vattenområde.
    Fråga om förhöjning enligt VL 9: 48 på ersättning för skada, som uppkommit av vattenreglering enligt 1939 års lag, var föremål för prövning i NJA 1943 s. 103. HD uttalade, att den ifrågavarande skadan icke förorsakat en för framtiden bestående minskning av vederbörande fastigheters avkastningsförmåga. Skadan var begränsad i huvudsak till förlust av ett års avkastning på översvämmade eller eljest av dämningen berörda marker, och sådan förlust ansågs icke hänförlig till skada som jämlikt VL 9: 48 skulle ersättas med förhöjning av värdet. Dettarättsfall torde dock ej ha blivit vägledande för praxis efter det uttalande till förmån för en mindre restriktiv tolkning som gjordes av departementschefen i en år 1943 framlagd proposition med förslag till ändringar i 1939 års lag.12
    I NJA 1942 s. 170 hade sakägare fullföljt talan mot VD:s beslut att lämna tillstånd till tillfällig vattenreglering. Medan målet var anhängigt i överinstanserna, gav VD tillstånd till reglering enligt VL. Tillståndet till tillfällig reglering ansågs förfallet och den fullföljda talan lämnades utan avseende.
    Se även NJA 1958 s. 492 (anm. vid VL 11: 67).

 

12 Prop. 1943: 253 s. 46.