NILS BECKMAN. Svensk domstolspraxis i internationell rätt. Sthm 1959. Norstedts. 83 s. Kr. 12,00.
    Justitierådet BECKMANS arbete utgör enligt förordet en fortsättningav den tidigare boken »Svensk familjerättspraxis» och förf. ställer i utsikt liknande rättsfallsöversikter även för andra rättsområden. Den föreliggande skriften redovisar rättsfall från HD, huvudsakligen sådana som blivit föremål för referat i NJA, och delvis från hovrätterna, d. v. s.vissa fall som anmälts i SvJT. Under kapitelrubriken »domsrätt» behandlas såväl frågor om jurisdiktion i tvistemål som frågor om de svenska straffanspråkens utsträckning beträffande utlänningar och det som utrikes timat. Även praxis beträffande erkännande av främmande civildomar skildras. Boken är försedd med sakregister och ett »kronologiskt rättsfallsregister». Anmälaren, som nyligen i kompendieformutgivit en rättsfallssamling på området med en kronologisk lista över rättsfall, kan omvittna att Beckmans register innefattar åtskilliga fall som anmälaren förbigått eller förbisett. Möjligen finnas i hans lista några fall som Beckman icke medtagit. Men det förhållandet, att samtliga fall i det kronologiska rättsfallsregistret i Beckmans arbete behandlats på ett eller flera ställen i hans bok vittnar om den omsorg varmed han gått tillväga. Det ligger mycket arbete bakom den jämförelsevis tunna volymen.
    Att en ledamot av högsta domstolen tar på sig uppgiften att ge samlade framställningar av rättspraxis är givetvis att hälsa med stark tillfredsställelse. Det förhållandet, att inom stora delar av den internationella privaträtten domstolspraxis — vid sidan av en inte alltför vidlyftig doktrin — utgör enda källan till kunskap om hur internationella eller »externa» mål böra avgöras, medför att den föreliggande skriften har särskilt praktiskt värde. Den underlättar väsentligt forskandet efter rättsfallen. Om deras bedömande anför Beckman i förordet, att han huvudsakligen bygger på rättsfallsöversikter, som tidigare publicerats av andra författare. Detta är beklagligt, inte minst då dessa andra författare i dag i belysning av senare praxis måhända inte längre vilja i allo vidhålla en tidigare uttalad värdering. Men Beckman har otvivelaktigt också verkställt en egen analys av många fall. Han lämnar utförligt redovisning av den lagtext som finns och åtskilliga litteraturhänvisningar. Den okritiske läsaren kunde av denna strävan till fullständighet måhända bibringas uppfattningen, att Beckmans arbete utgör en komplett sammanställning av svensk internationell privaträttsregler och av svensk doktrin. Så är dock inte fallet. Förf. är helt visst medveten härom. Han påpekar uttryckligt, att stor oklarhet råder i skilda avseenden, t. ex. å s. 29 om erkännande av utländsk civildomoch å s. 45 om förmögenhetsrättens kollisionsnormer. Ovisshet råder

HILDING EEK 695f. ö. också inom de lagreglerade områdena, där lakuner påträffas som praxis inte fyllt.1
    Därmed äro vi framme vid en principiell frågeställning, vartill Beckmans skrift ger anledning och som med några ord skall beröras.2 Vår rätt grundar sig i stor omfattning på skriven och relativt modern lag, föregången av vanligen goda förarbeten, den bärs upp av en hävdvunnen systematik och är teoretiskt genomarbetad och det fortskridandelagstiftningsarbetet ger juristerna ett rättspolitiskt program att bygga på, som de i stort sett acceptera. Domstolarnas uppgift inom rättsbildningen blir under dessa förhållanden att tolka lagen. Domstolspraxis anger hur lagen skall förstås och användas. Det är fråga om att kartlägga ett redan i sina huvuddrag känt territorium och att leda rättsutvecklingen framåt i en i stort sett känd destination. En samlad rättsfallsöversikt inom t. ex. familjerätten får av nu antydda skäl något avslutgiltighet över sig, såvitt gällande rätt är i fråga. Den omtalar vad rättsfallen utsäga och kan med ganska stor säkerhet ange det prejudikatvärde som domstolsutsagorna ha, d. v. s. hur de precisera eller komplettera utsagorna i lagen. Dessa synpunkter hålla icke streck inom internationell privaträtt. Lagbuden äro få och ofta föråldrade. Teorin och systematiken är inte fast; Beckmans utläggning av ordre public läran (s. 41 ff.) vittnar exempelvis därom. Klara rättspolitiska huvudlinjer saknas. Vilket värde har då domstolspraxis? Om domstolarnasavgöranden utgöra fri rättsskapelse enligt den metod, som av GÉNY beskrevs såsom »libre recherche scientifique»3, är måhända varje fall att bedöma nära nog som en lagstiftningsprodukt och dess auktoritet därför betydande. Om å andra sidan praxis finns dät helt enkelt emedan domstolarna varit tvungna att slita tvister, som bragts inför dem, och sökt sig fram till ett i fall efter fall skäligt avgörande, då måste avgörandena ur prejudikatsynpunkt te sig som teckningar i sanden dem vindarna lätt utplåna. I dylikt fall kunde man måhända gentemot författare av rättsfallsöversikter i internationell privaträtt anföra, att problem på området blivit »lösta» genom domstolspraxis i betydligt mindre omfattning än översikterna ge vid handen. Kanske äro vi dock på väg mot en alltmer genomtänkt, legislativ metodik vid domstolarnas avgöranden på det fria område4 dit den internationella privaträtten i så betydande omfattning hör.

Hilding Eek

 

   1 Förf. omnämner på s. 14 med hänvisning till NJA 1952 s. 471, att enl. 1904 års lag 7:2, andra st., svensk medborgare, som sedan minst ett år har hemvist i Sverige, städse kan väcka talan om äktenskapsskillnad vid svensk domstol. Han omtalar i meningen dessförinnan, att svensk domstol alltid är behörig att uppta mål om äktenskapsskillnad mellan svenska medborgare, även om de äro bosatta utrikes, och han hänvisar härvid till forumregeln i GB15:4. Men han berör alls inte den förmodligen i praxis icke prövade frågan, huruvida svensk jurisdiktion föreligger för talan om äktenskapsskillnad mellan i utlandet bosatta makar, som icke båda äro svenska medborgare, då situationen är den att jämlikt 1904 års lag 7:2, första st., fråga om äktenskapsskillnad skall bedömas »som om» båda makarna vore svenska medborgare. Svensk jurisdiktion torde i detta fall få anses föreligga, men vissa tolkningsdata ur förarbetena samt frågans utelämnande i Beckmans skriftkunna måhända ge anledning till tvivel.

   2 Frågeställningen uppmärksammas av O. A. GERMANN i uppsatsen »Zum Verhältnis zwischen Rechtsquellen and Rechtsfindung» i Festschrift Hans Lewald, Basel 1953, s. 485 ff.

3 Jfr GERMANN a.a. s. 486.

4 Jfr KARLGREN, Internationell privat- och processrätt, 1950, s. 40 f.