Ang. ändring av talan. (Anm. till rättsfallet SvJT 1953 rf s. 75.)

 

    I sin översikt över rättspraxis på civil- och straffprocessrättens område 1953—1957 (SvJT 1959 s. 225 ff.) har LARS WELAMSON under rubriken ändring och justering av talan bl. a. behandlat (å s. 230 överst) ett rättsfall från Svea hovrätt refererat i SvJT 1953 rf s. 75. Welamson säger härom: »I rättsfallet ——— hade käranden — jämte det han framställt ett yrkande om återgång av köp, som sedermera återkallades — krävt skadestånd med belopp som skulle angivas efter det att dom meddelats i rättegång mellan honom och andra personer. Sedan sistnämnda rättegång avslutats genom förlikning, bestämdes det yrkade skadeståndets belopp till vad käranden förlorat genom förlikningen. Hovrätten fann vad sålunda förekommit icke innebära någon ändring av grunden men väl av yrkandet. Ändringen ansågs likväl tillåten, av hovrättens majoritet enligt 13: 3 st. 1 p. 1 RB och av en reservant troligen enligt 13: 3 st. 1 p. 3 RB.» Eftersom detta rättsfall enligt Welamson uppmärksammats och behandlats även av andra processrättsliga författare kan kanske ett litet klarläggande vara motiverat.
    Welamsons tveksamhet när det gäller att avgöra, enligt vilken punkt i 13: 3 st. 1 RB reservanten ansett taleändring böra medges, är förståelig. Reservanten (= undertecknad) avsåg nämligen att i sitt votum utsäga, att enligt hans mening vad i målet förekommit icke innebure ändring av den väckta talan. När jag nu sex år efteråt läser igenom detta votum måste jag tyvärr medge, att önskan att undvika upprepningar i skrivningen lett till en viss otydlighet, som kan ge anledning till missförstånd. Till läsarens tveksamhet om dissensens innebörd kan möjligen också bidra den formulering, som rubriken till rättsfallsreferatet kommit att få: »Fråga dels huruvida talan blivit ändrad dels ock då så finnes vara fallet huruvida 1 eller 3 p. i 13 kap. 3 § 1 st. RB är tillämplig.» Endast hovrättens majoritet — som

ANG. ÄNDRING AV TALAN 705ju fann att en ändring av yrkandet skett — hade anledning att överväga tillämpning av undantagsbestämmelserna i 13: 3 RB. Man stannade därvid, utan ytterligare meningsskiljaktighet, för att ändringen borde tillåtas enligt p. 1 i första stycket av nämnda lagrum. Att majoriteten jämväl diskuterat — men avvisat — tillämpligheten av 13: 3 st. 1 p. 3 RB har således kommit till uttryck endast i referatrubriken.

Nils Mangård