Klander å å m. m.

 

    Hovrättspresidenten BJÖRN KJELLIN har i ett uppmärksammat inlägg i denna tidskrift (ovan s. 103) dragit i härnad mot otidsenligt kanslispråk, enkannerligen verbets plural- och konjunktivformer. Varför inte fortsätta med ytterligare en ordklass, när nu yxan ändå går? Om man som riktpunkt har ett klart, enkelt och tidsenligt språk, kan berättigad kritik riktas mot juristers och lagstiftares bruk av preposition.
    Det för en god språkkänsla kännetecknande bruket av olika preposition för olika ändamål synes vara på väg att bli bortglömt. Om inte utvecklingen snart stoppas, kan man väl börja tala om vår villkorslösa kapitulation för det lilla ået. Detta oskyldiga lilla ord missbrukas — ofta av lättja eller rädsla inför valet av adekvat preposition — på ett närmast löjeväckande sätt.
    Vilken jurist känner inte igen vändningar som jord å landet, kostnad å målet, överflytta vårdnaden å fadern, fördelning av skattebeloppet å makarna, misshandel, varå ringa skada följt, fastställelse å lantmäteriförrättning, utdelning å andelar, syn å stället, å nästa inskrivningsdag, kallelse å okända borgenärer, anträffas å bar gärning, intrång å återstående del, misshandel å annan etc? I en del fall kan man kanske misstänka, att en skåning, som uttalar av ungefär som å, haft ett finger med i spelet. Men detta kan ju inte vara hela förklaringen till den massiva enhetligheten.
    Den unge juristen reagerar måhända mot de första å-uttryck han stöter på, åtala å tjänstens vägnar, bevilja lagfart å eller vad det nu kan vara. Då är han emellertid så »grön» och hopplöst långt nere på karriärstegen, att han inte vågar göra revolt. Efter kort tid är han så miljöskadad, att han i sina protokoll och skrifter av bara farten låter bilar färdas å vägar, beräknar ränta å belopp, tecknar bevis å kartor, kallar folk att inställa sig å fullmäktigesalar o. s. v. Den praktiske juristen sitter ju enligt god gammal sed »med tummen i lagboken», och därför kommer man väl ingen vart utan att vid själva lagstiftningsarbetet ägna större intresse åt språkfrågor. Kunde man inte tänka sig att som ett led häri till Grönköpings Veckoblad överlämna ensamrätten till prepositionen å.
    Och så bara ett litet p. s. med anledning av den allt frodigare blankettfloran. Vem har hittat på orden utskriftsdatum och utställningsdatum?

Olle Palenius

 

45—593004. Svensk Juristtidning 1959