Det svensk-dansk-norska rättshjälpsprotokollet

 

    I syfte att möjliggöra direkt skriftväxling mellan vederbörande myndigheter i Sverige, Danmark och Norge i ärenden angående delgivning och bevisupptagning har genom protokoll d. 26 juni 1957 överenskommelse rörande inbördes rättshjälp träffats mellan dessa länder. överenskommelsen har efter ratificering trätt i kraft d. 16 aug. 1958. Enligt artikel 1 i protokollet kan framställning om delgivning och om upptagande av bevis (rättshjälp) av domstol eller åklagarmyndighet i envar av de fördragsslutande staterna sändas direkt till myndighet som i annan sådan stat är behörig att ombesörja den begärda åtgärden. Envar av de fördragsslutande staterna skall meddela de andra staterna vilka myndigheter som i vederbörande stat äger sådan behörighet. Om åtgärden önskas vidtagen före viss tidpunkt, skall detta angivas i framställningen. Handlingar som översändes för delgivning bör vara åtföljda av erforderligt antal avskrifter. Har framställning om rättshjälp sänts till annan myndighet än den som skall ombesörja rättshjälpen, skall, enligt artikel 2, framställningen, om annat icke är begärt, överlämnas till behörig myndighet. Enligt artikel 3 skall kostnad för rättshjälp bestridas av den stat, inom vilken den begärda åtgärden vidtages, dock får kostnad för annan sakkunnigbevisning än bevisning om blodundersökning återkrävas.
    I anledning av Sveriges tillträde till protokollet har ändringar vidtagits i kungörelserna d. 31 okt. 1947 med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater, d. 30 april 1909 ang. delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet och d. 31 okt. 1947 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen d. 20 dec. 1946 (nr 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol (se SFS 1958:420—422). Det är emellertid att märka att protokollets bestämmelser icke i allt äger stöd i svensk lagstiftning. Bestämmelsen i artikel 1 därom att framställning om bevisupptagning av åklagarmyndighet i fördragsslutande stat kan sändas direkttill vederbörande myndighet är sålunda icke tillämplig beträffande bevisupptagning som skall ske inför svensk domstol. Den svenska lagstiftningen i ämnet har nämligen avseende endast å framställning om bevisupptagning som sker av utländsk domstol, och härutinnan dar icke i anledning av protokollet vidtagits någon ändring (se lagen d. 20 dec. 1946 om bevisupptagning åt utländsk domstol). Av begränsad räckvidd i förhållande till protokollet är likaledes lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol, såtillvida att enligt denna lag beslut om dylik bevisupptagning skall meddelas av domstol, var emot i vårt land åklagarmyndighet icke äger dylik befogenhet.
    I cirkulär d. 15 okt. 1958 från chefen för justitiedepartementet till rikets domstolar och åklagarmyndigheter ang. inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark och Norge (SFS 1958:533) har lämnats redo-

DET NORDISKA RÄTTSHJÄLPSPROTOKOLLET 707görelse för protokollets innehåll ävensom uppgift om vilka myndigheter i Danmark och Norge som är behöriga att mottaga svensk framställning om delgivning och bevisupptagning.
    Cirkulär med motsvarande upplysningar har utfärdats i Danmark d. 14 nov. 1958 och i Norge d. 24 april 1959. I det norska cirkuläret påpekas att delgivning av kallelse å någon att vid äventyr av straff inställa sig utanför Norge icke bör ske med person som är stadigvarande bosatt i Norge. Därjämte erinras vederbörande norska myndigheter om att de icke bör medverka till delgivning av skrift i slutet omslag, vartill det påpekas att i förekommande fall omslaget kan öppnas före delgivningen om mottagaren så önskar.
    Till rättshjälpsprotokollet är fogat ett tilläggsprotokoll av innehåll att Island äger ansluta sig till överenskommelsen, något som ännu icke har skett. Vid förarbetena till överenskommelsen strandade medverkan från Finlands sida på de svårigheter som förutsågs skola därvid uppkomma till följd av språkolikheten.

Sara Falk