ÅKE LÖGDBERG. Auktorrätt och film. Skrifter utgivna av JuridiskaFakulteten i Lund XVIII. Uppsala 1957. Gleerups. XX+ 262 s. Kr.20,00.

 

DENSAMME. Urheberrecht und Film. Zusammenfassung. Lund 1957.Bloms Boktryckeri. 33 s.
    En ny svensk monografi på immaterialrättens område utgör en lika sällsynt som glädjande företeelse. Ofta undrar man varför icke doktorander i större utsträckning söker sig till detta område, där den otroligt snabba utvecklingen medför, att forskaren alltid kan räkna med att få genomströva avsevärda arealer av juridiskt jungfrulig mark. Men det gäller naturligtvis också att vara rask i vändningarna, så att icke utvecklingen går förbi forskningsresultaten. Såsom professor LÖGDBERG själv framhåller i förordet till det nu anmälda arbetet, har han icke gått fri från denna risk. Manuskriptet har färdigställts och även tryckts med långa tidsintervaller, vilket bl. a. fört med sig att en sådan viktig händelse som 1956 års förslag till lag om upphovsmannarätt endast kunnat beaktas i ett kort tilläggskapitel.
    Om det kan vara förf. till någon tröst, så har t. o. m. rec. under tiden för bokens granskning blivit förbisprungen av utvecklingen. När arbetet kom ut var det förmodligen riktigt, att televisionen ännu icke kommit att spela någon större roll i Sverige (s. 4), men idag torde de rättsliga spörsmålen rörande television kräva noggrant beaktande i svensk upphovsrätt. Ämnet söker alltså, som så många andra, sin författare, och det finns måhända utsikter att en doktorand inom kort anmäler sig.
    Lögdbergs undersökning avser framförallt frågan om upphovsrättens subjekt vid filmverk. Förf. har redan förut publicerat ett debattinlägg i detta ämne, The title to copyright in moving pictures, Lund 1955. Det nu anmälda arbetets betydligt vidsträcktare titel kan rättfärdigas av att förf. inledningsvis lämnar en intressant redogörelse för filmframställningens faktiska förlopp (kap. I), en översikt över de upphovsrättsregler, som är knutna härtill enligt Bernkonventionen och svensk lagstiftning (kap. II) samt bl. a. en diskussion av upphovsrättens allmänna funktion i sammanhanget (kap. III). Först härefter upptages i kap. IV frågan om subjektet vid filmverk. En smula överraskad blir läsaren onekligen av den fortsatta dispositionen, där en komparativ översikt splittras på var sitt kapitel (V—VII) för resp. lagstiftning, rättspraxis och rättslitteratur i främmande länder. Några mera påtagliga olägenheter av »den något ovanliga metoden för systematisering» (förordet, s. IX) torde dock icke ha uppkommit. Till sist behandlas svensk doktrin och rättspraxis rörande filmsubjektet

SEVE LJUNGMAN 93(kap. VIII) samt synpunkter de lege lata och de lege ferenda (kap.IX), vartill kommer ovannämnda tillägg (kap. X).
    Den inledande redogörelsen för filmframställningen utmynnar i påståendet (s. 14), att det färdiga filmverket skiljer sig från andra ur auktorrättslig synpunkt aktuella verk främst genom högre framställningskostnader och vissa för filmen mer eller mindre säregna uttrycksmöjligheter, t. ex. trickfotografering, perspektiv, snabba tids- och miljöväxlingar etc. Det förvånar kanske, att den för filmverket karaktäristiska differentieringen av skapandet på ett flertal olika upphovsmän här icke omnämnes annorledes än som en av de höga framställningskostnaderna föranledd arbetsfördelning. Av de följande kapitlen måste i varje fall anses framgå, att en spelfilm för sin tillkomst i regel kräver skapande insatser av så olika art, att kvalifikationerna härför ytterst sällan kan vara tillfinnandes hos en enda eller ett fåtal personer. Men här, liksom i fråga om framställningskostnader och speciella uttrycksmedel, torde till slut endast föreligga en gradskillnad mellan filmverk och andra auktorverk, t. ex. en uppslagsbok, en opera. Däremot kan upptagandet i gällande lag av kinematografiskt verk såsom särskilt exemplifierad kategori av auktorverk fullt ut försvaras med hänvisning till det faktum, att filmverket icke generellt återgiver något som utan detsamma skulle varit iakttagbart i verkligheten (jfr s.10 f., 21 och 25 f.).
    I kap. III kommer förf. in på en diskussion av upphovsrättens allmänna funktion och betonar därvid den stimulerande inverkan, som skyddet kan ha på den andliga produktionen. Man följer med intresse förf:ns påpekande (s. 40 f.), att denna synpunkt, som idag torde intaga en central ställning i den rättspolitiska debatten, även historiskt sett borde tillmätas större betydelse än vad tidigare författare velat medgiva. Förutom ordalagen i 1709 års engelska parlamentsakt kunde också ha pekats på den därav inspirerade passus i 1787 års amerikanska konstitution, där författares ensamrätt angives tillkommen »to promote the Progress of Science and useful Arts», liksom på den titel, som i överensstämmelse med den engelska förebilden gavs USA:s första copyright-lag av år 1790, »An Act for the encouragement of learning».
    Förf. kommer även in på frågan om immaterialrättens objekt, men har då enligt förordet dessvärre icke kunnat nämnvärt beakta BERGsTRÖMS två år tidigare utgivna arbete »Uteslutande rätt att förfoga över verket» (den av Bergström, a. a. s. 64, lancerade termen »medier» för verkets yttre manifestationer har dock av allt att döma inarbetats i förf:s framställning s. 56). Såsom utgångspunkt för sitt resonemang hävdar förf. (s. 54, jfr även s. 55), att det alltid föreligger»ett behov att anknyta rättsföljder till vissa fakta» och att detta skulle ligga bakom »tankegångarna om immaterialrättens s. k. objekt». Man borde med andra ord, sedan väl vissa rättsföljder fastställts, ge sig ut på jakt efter lämpliga rättsfakta. Det visar sig emellertid dessbättre, att förf. avstår från att fullfölja ett sådant program och i stället söker precisera, vilka i sinnevärlden befintliga fakta som kan antagas ligga bakom det i lagstiftningen begagnade uttrycket »verk». Efter en i och för sig berättigad anmärkning att vad Ross i sin kritik av verksbegrep-

94 SEVE LJUNGMANpet kallar »den relative Enhed i Ideinhold i en Serie af Oplevelser» också är en realitet, som i och för sig kan ingå såsom rättsfaktum, ledes förf. över till en analys av förhållandet mellan ett verks s. k. inre och yttre form (s. 59 ff.). De iakttagelser, som här med stöd av rättspraxis göres och som väl närmast utmynnar i att ett särskiljande av inre och yttre form i varje fall för filmverkens del knappast är möjligt (s. 82), förefaller beaktansvärda. Risken att driva analysen av upphovsrättens skyddsobjekt alltför långt är ofta påtaglig. Man får icke glömma vad som kan förmodas vara det bestående resultatet av de senare årens nordiska diskussion av verksbegreppet, nämligen att upphovsrättslagstiftningen får anses huvudsakligen inriktad på att förbehålla upphovsmannen visst förfogande över möjligheterna till upplevelse av verket. Att i upplevelsen särskilja olika moment, som hänföra sig till yttre och inre form, kan då innebära en dissektion, som helt saknar täckning i den psykologiska verkligheten. När man kommer över till konstverksskyddet — som trots vad förf. anför s. 64 not 9 torde erbjuda en i flera avseenden givande jämförelse — synes svårigheterna att rättsligen särskilja olika moment i den estetiska upplevelsen ännu större. Här gäller det nästan uteslutande att undersöka, i vad mån verket hos de konstförståndiga uppväcker förnimmelser av en upphovsmannens personliga formsträvan och huruvida samma förnimmelser kunna förmedlas av en påstådd efterbildning.
    Förf. kommer även, ehuru mera flyktigt, in på frågan i vad mån syftet med ett verk spelar roll för spörsmålet om skydd eller ickeskydd och åberopar rättsfallet rörande Frödings brev (NJA 1921, s.579) till stöd för att rättspraxis icke kan anses ha tillmätt syftet någon sådan relevans (s. 81). Det kan måhända vara av intresse, att auktorrättskommittén i detta avseende synes ha svävat en smula på målet. I SOU 1956: 25, s. 65, angives orden konst och konstnärlig såsom tagna i så vidsträckt betydelse, att de i princip omfattar alla former, i vilka det förekommer att verk tillskapas med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan. Men något senare, s. 69, fastslås vad som nog får betraktas såsom vedertaget, nämligen att det för upphovsrättsligt skydd är likgiltigt, i vilket syfte verket tillkommit, sålunda om syftet är konstnärligt, ideellt i annat hänseende, t. ex. religiöst, eller rent praktiskt. I sammanhanget anföres också just privata brev som exempel.
    Med kap. IV följer en ingående analys av de olika personliga insatser, som förekommer i samband med filmproduktion, och en värdering av de upphovsrättsliga konsekvenserna. Förf. avskiljer först en grupp av medarbetare, vars uppgift är övervägande av mekanisk, teknisk, organisatorisk eller ekonomisk natur och vilka följaktligen icke kan påyrka auktorrättsligt skydd. Inom denna grupp hamnar tydligen i regel producenten. I den återstående gruppen uppträder åtskilliga upphovsrättspretendenter, såsom författaren till en filmad bok eller ett direkt för filmen skrivet manuskript, men även skaparna av synopsis (redogörelse för filmens innehåll och handlingsföljd), treatment (detaljerad utarbetning av en filmidé med fullständig dialog), scenario (i scener tekniskt utformat manuskript med scenanvisningar), regibok,musik etc. Förf. diskuterar i tur och ordning huruvida upphovsrätt

ANM. AV ÅKE LÖGDBERG: AUKTORRÄTT OCH FILM 95kan tänkas föreligga i dessa fall och uppmärksammar därvid särskilt frågan, om vederbörande »intellektuella upphovsman» kan sägas ha sin rätt ansluten till själva filmverket eller blott till ett från detsamma fristående verk. Frågan anses få praktisk betydelse bl. a. på så sätt, att skyddstiden kan komma att räknas från den sist levande medupphovsmannens död, om skyddet anknytes direkt till filmverket (1919års LL, 21 §). Efter ingående diskussion (s. 100 ff.) kommer förf. till resultatet, att upphovsmannen till en filmad bok icke kan i denna egenskap göra anspråk på medupphovsmannarätt till själva filmverket, men att skaparen av filmmanuskript, synopsis, treatment, scenario etc. regelmässigt bör åtnjuta dylik rätt. I tilläggskapitlet angående auktorrättskommitténs förslag påpekar förf. (s. 250), att kommittén icke ansett erforderligt att taga ställning till omfattningen av medupphovsmannarätt i filmverket. Särskilt när det är fråga om en kedja av bearbetningar, finner förf. för sin del en precisering oumbärlig. Man stannar dock i ovisshet huruvida icke förf:s resonemang på denna punkt utgör en skrivbordsprodukt. Det torde i varje fall vara svårt att utan konkreta exempel ur levande livet bilda sig en uppfattning om tyngden i förf:s utläggningar.
    Vad angår regissören kommer förf. för gällande svensk rätt till resultatet, att det bekanta rättsfallet NJA 1943 s. 411, där skydd nekades för iscensättning av operett, icke är avgörande för all teater regi och i varje fall icke kan åberopas beträffande filmregi. I stället finner förf. visst stöd för att anse filmregissören som (med) upphovsman till filmverket (s. 123). Denna uppfattning delas också av auktorrättskommittén (SOU 1956:25, s. 134 f.).
    Även fotografens, bildkonstnärens, filmarkitektens m. fl. medarbetares insatser diskuteras (s. 126 ff.). Vad angår kompositören av filmmusik berör förf. den rådande ordningen, att särskilt tillstånd av kompositören eller hans rättsinnehavare erfordras för filmens framförande (s. 131 ff.). Förf. påpekar att systemet i gällande rätt fungerar med stöd av kompositörernas starka sammanslutningar. Särskilt med tanke på att ytterligare intressentgrupper kunna väntas tillkomma, finner förf. de lege ferenda en fortsättning av systemet icke tillrådlig. Royalty bör enligt förf. kunna utbetalas av filmbolaget, låt vara att detta icke alltid torde äga samma solvens som biografägarna (s. 243 f.). Auktorrättskommittén har emellertid icke velat gå längre än att uppställa en även av förf. förordad presumtionsregel (§ 42), vilken kan åsidosättas genom avtal med utföranderättssällskapen.
    Frågan om skydd för filmskådespelare och andra utförande konstnärer behandlas också ingående. Här blir det särskilt olägligt, att diskussionen icke har kunnat anknytas till de nya linjer för skydd av»besläktade rättigheter», som uppdragits i auktorrättskommitténs förslag.
    Beträffande den komparativa översikten i kap. V—VII må anmärkas, att ett omfattande och intressant material presteras, men att axplockningen nog delvis förefaller en smula brokig och avlägsen från de i boken behandlade huvudfrågorna (bl. a. förekommer åtskilliga domstolsavgöranden angående rätt till egen bild och skydd mot utnyttjande av s. k. levande modell, s. 174, not 1, samt titelskydd, s. 177, not

96 ANM. AV ÅKE LÖGDBERG: AUKTORRÄTT OCH FILM7, ja t. o. m. pantsättning av auktorverk, s. 181, not 1). Förklaringen är förmodligen att söka däri att arbetets plan ursprungligen varit betydligt vidare.
    Framställningen av utländsk rättslitteratur avspeglar två huvudlinjer för bestämmandet av subjektet till filmverk, nämligen koncentration till en enda rättsinnehavare resp. skydd för alla, som kunna sägas ha lämnat en skapande medverkan. I det senare avseendet urskiljer förf. i litteraturen två olika metoder för avgränsning av upphovsmännens krets, nämligen att tillerkänna skydd åt vissa generellt angivna kategorier (Kathegorienmetodik) eller att pröva från fall till fall (Fallmetodik). Förf. refererar också med visst gillande den tyske experten ULMERS kompromissförslag till riktlinjer för problemets internationella lösning, vilket förslag emellertid också enligt vad förf.redovisar stött på åtskilligt motstånd.
    I ett följande, mycket kort kap. VIII behandlas frågan om subjektets bestämmande i svensk doktrin och praxis (som dock redan tidigare i olika avseenden berörts). Förf. har blott haft ett enda rättsfall till förfogande, NJA 1945 s. 275 (Edvard Perssons film På kryss med blixten) och slutsatserna ur detta synes (trots försök att inpassa detsamma under såväl Fall- som Kathegorienmetodik!) tämligen magra. Rättsfallet anses sålunda blott kunna ge någorlunda säkert besked om att skydd för producenten såsom sådan icke kan ifrågakomma enligt gällande svensk rätt, något som man väl visste förut.
    Avslutningsvis (kap. IX) diskuteras bl. a. möjligheten att de legeferenda tillerkänna producenten en egen rätt till filmverket. Närmast finner förf. industriellt rättsskydd kunna ifrågakomma och anser i så fall att det kunde utformas t. ex. som ett skydd mot illojal konkurrens(s. 223). Det förefaller som om detta vore att i onödan haka fast vid en nödlösning, som i vissa länders rättspraxis tillgripits i brist på bättre. Förf. stannar dock till slut för att med användning av Kathegorienmetodik utpeka två typfall av upphovsmän, som under alla omständigheter — måhända redan de lege lata — bör betraktas såsom filmverkets subjekt, nämligen scenarioförfattare och regissör (s. 232).Förbryllande ter sig i detta sammanhang förf:s anmärkning s. 228, att ett scenario före inspelningen i allmänhet är känt blott av ett fåtal personer och att därför ansvarstalan mot person, som utformat en film liknande scenariots, ofta torde »omöjliggöras genom att ej sällan vare sig uppsåt eller oaktsamhet kan antagas föreligga», utan inspelningen får förmodas ha skett i ursäktlig okunnighet om scenariots existens. Ogillandet skulle väl i sådant fall icke behöva grundas på bristande subjektivt rekvisit (som ju f. ö. enligt gällande rätt icke helt utesluter ersättningstalan).
    Förf. tager även upp den särskilt i tysk debatt uppmärksammade frågan om frivillig registrering av upphovsmannarätt till film och synes hysa viss sympati för en lösning efter denna linje (s. 238).
    Utan tvivel har professor Lögdberg genom sin nya bok lämnat ett innehållsrikt och vägande bidrag till den hittills mycket knapphändiga svenska diskussionen av filmrätten. Det är att hoppas, att han infriar sina här och var i arbetet gjorda antydningar om en fortsättning.

Seve Ljungman