FRANZ GAMILLSCHEG. Internationales Arbeitsrecht (Arbeitsverweisungsrecht). Tübingen 1959. J.C. B. Mohr (Paul Siebeck). XVI + 454 s. DM 58,00.

   Den internationella arbetsrätten omfattar i huvudsak dels den internationella privaträtten på arbetsrättens område, dels vad i föreliggande bok kallas arbetsfolkrätten, som sysslar med internationella överenskommelser på arbetsrättens område, bl. a. de i den Internationella arbetsorganisationens regi utformade konventionerna och rekommendationerna. Prof. GAMILLSCHEG behandlar enbart förstnämnda del. I sitt slag är hans arbete enligt förlagsreklamen utan motstycke i andra länders litteratur, vilket torde vara riktigt. Detta rättsområde har tilldragit sig föga uppmärksamhet utom möjligen i Italien, men det torde få ökad betydelse. En arbetsrättskongress i Genève år 1957 tog upp ämnet på sitt program, varvid särskilt från Internationella arbetsorganisationens sida poängterades, att forskning på området var synnerligen önskvärd.
    Som term för sitt ämne lanserar förf. »Arbeitsverweisungsrecht»,vari Verweisungsrecht syftar på de hänvisningsnormer som utpekar tillämplig lag i rättstvister med internationell anknytning. Han får därmed en lätthanterlig term och undviker att under rubriken internationell privaträtt behandla även offentligrättsliga regler.
    Arbetet avser givetvis i första hand den tyska internationella privaträtten men redogör också i stor utsträckning komparativt för den utländska rättens ståndpunkt, särskilt i grannländerna (dock endast sporadiskt nordisk och östblockländernas rätt). Icke minst förtjänstfullt är att förf. genom uppgifter om arbetsrättsliga regler i olika länder ger konkret belysning av lagdifferenser som kan ge upphov till internationellt privaträttsliga problem.
    En svårighet som gör sig gällande i arbetsrätten liksom på en del andra rättsområden är den intima sammanflätningen av privat- och offentligrättsliga regler med deras olika sanktionssystem. Därtill kommer att i en del länder, såsom England och Sverige, många frågor regleras i kollektivavtal som i andra länder blivit föremål för lagstiftning, ofta med straffrättsliga sanktioner.
    Efter några inledande avsnitt, bl. a. om kvalifikationsproblemet (med särskild uppmärksamhet på hur olika begreppet arbetstagare bestämts i olika länder) och ordre public, behandlar förf. i kap. 3 de avtalsrättsliga frågorna. Huvudfrågan är här fastställandet av »arbetsstatutet», dvs. vilka anknytningsfakta som skall vara avgörande för tillämplig lag såvitt angår arbetsavtalet eller arbetsförhållandets privaträttsliga frågor. Förf. förordar en subjektiv metod och vill ge stort utrymme åt partsautonomin och den hypotetiska partsviljan, varvid han dock framhåller, att den subjektiva metoden vanligen leder

 

ANM. AV FRANZ GAMILLSCHEG: INTERNATIONALES ARBEITSRECHT 119till samma resultat som en metod, som låter objektiva fakta och avtalets »tyngdpunkt» bli avgörande i tveksamma fall. Något absolut avgörande objektivt faktum kan ej fastställas, men särskild betydelse brukar tillmätas platsen för arbetets utförande.
    Problemet i nästa avsnitt gäller valet av tillämpliga offentligrättsliga normer och samspelet mellan dessa och arbetsstatutet, när de tillhör olika rättsordningar. Här kan i huvudsak blott två rättsordningar komma i fråga, arbetsstatutet och arbetsplatsens rätt. Han söker bygga upp ett system som skall ge ledning i frågan, när offentligrättsliga regler— det gäller främst sådana uppställda till skydd för arbetstagaren —tillhörande den ena eller andra rättsordningen skall användas. Utpekas därvid utländska regler, blir det dock icke fråga om att applicera med dem förbundna straffrättsliga sanktioner. Sådana regler får betydelse blott i privaträttsligt hänseende, i det de konkretiserar arbetsgivarens med avtalet förbundna vårdnadsplikt (Fürsorgepflicht). Arbetstagaren kan sålunda lägga dem till grund för en talan om skadestånd eller andra privaträttsliga påföljder.
    I ett följande omfångsrikt kapitel går förf. med användande av sina allmänna principer systematiskt igenom olika arbetsrättsliga frågor, varvid han får tillfälle att konkretisera, beträffande vilka frågor arbetsstatutet skall vara avgörande, vilka offentligrättsliga regler som bör användas etc. I ett avslutande kapitel behandlas processuella frågor.
    Gamillschegs arbete synes mig vara värt stor uppmärksamhet. Ehuru man kan ha anledning, åtminstone från svensk rätts synpunkt, att sätta frågetecken för ett och annat, förefaller hans resonemang att vara präglade av förnuft, kring syn och inlevelse i detta ganska svårbegripbara ämne. Framställningen är klar och överskådlig. Boken kan rekommenderas åt svenska jurister som vill tränga in i ämnet eller orientera sig angående någon särskild fråga på detta område.

Axel Adlercreutz