FRANZ GAMILLSCHEG. Internationales Arbeitsrecht (Arbeitsverweisungsrecht). Tübingen 1959. J.C. B. Mohr (Paul Siebeck). XVI + 454 s. DM 58,00.
Den internationella arbetsrätten omfattar i huvudsak dels den internationella privaträtten på arbetsrättens område, dels vad i föreliggande bok kallas arbetsfolkrätten, som sysslar med internationella överenskommelser på arbetsrättens område, bl. a. de i den Internationella arbetsorganisationens regi utformade konventionerna och rekommendationerna. Prof. GAMILLSCHEG behandlar enbart förstnämnda del. I sitt slag är hans arbete enligt förlagsreklamen utan motstycke i andra länders litteratur, vilket torde vara riktigt. Detta rättsområde har tilldragit sig föga uppmärksamhet utom möjligen i Italien, men det torde få ökad betydelse. En arbetsrättskongress i Genève år 1957 tog upp ämnet på sitt program, varvid särskilt från Internationella arbetsorganisationens sida poängterades, att forskning på området var synnerligen önskvärd.
Som term för sitt ämne lanserar förf. »Arbeitsverweisungsrecht»,vari Verweisungsrecht syftar på de hänvisningsnormer som utpekar tillämplig lag i rättstvister med internationell anknytning. Han får därmed en lätthanterlig term och undviker att under rubriken internationell privaträtt behandla även offentligrättsliga regler.
Arbetet avser givetvis i första hand den tyska internationella privaträtten men redogör också i stor utsträckning komparativt för den utländska rättens ståndpunkt, särskilt i grannländerna (dock endast sporadiskt nordisk och östblockländernas rätt). Icke minst förtjänstfullt är att förf. genom uppgifter om arbetsrättsliga regler i olika länder ger konkret belysning av lagdifferenser som kan ge upphov till internationellt privaträttsliga problem.
En svårighet som gör sig gällande i arbetsrätten liksom på en del andra rättsområden är den intima sammanflätningen av privat- och offentligrättsliga regler med deras olika sanktionssystem. Därtill kommer att i en del länder, såsom England och Sverige, många frågor regleras i kollektivavtal som i andra länder blivit föremål för lagstiftning, ofta med straffrättsliga sanktioner.
Efter några inledande avsnitt, bl. a. om kvalifikationsproblemet (med särskild uppmärksamhet på hur olika begreppet arbetstagare bestämts i olika länder) och ordre public, behandlar förf. i kap. 3 de avtalsrättsliga frågorna. Huvudfrågan är här fastställandet av »arbetsstatutet», dvs. vilka anknytningsfakta som skall vara avgörande för tillämplig lag såvitt angår arbetsavtalet eller arbetsförhållandets privaträttsliga frågor. Förf. förordar en subjektiv metod och vill ge stort utrymme åt partsautonomin och den hypotetiska partsviljan, varvid han dock framhåller, att den subjektiva metoden vanligen leder