FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET

 

 

Spilltidsberäkningen ännu en gång

    Att döma av samtal med många domare om de synpunkter och förslag i spilltidsfrågan, som av mig framförts i SvJT 1959 s. 456 ff, är det mycket som tyder på att en reform i angivna riktning ganska allmänt skulle hälsas med tillfredsställelse.
    Anledningen till att frågan om spilltidsberäkningen åter beröres är ett uttalande av advokatsamfundets styrelse hösten 1959 av innehåll att samfundet, frånsett norrländska förhållanden, ansluter sig till uppfattningen att när »den faktiska rese- och väntetiden» tillsammans med tiden för förhandling överstiger 10 timmar per dag, ersättning för rese- och väntetid icke bör utgå för sålunda överskjutande antal timmar (jfr SvJT 1959 s. 717).
    Detta kan knappast förstås på annat sätt än att, e contrario, enligt samfundets uppfattning det för alla advokater vid schablonersättningen för tidsspillan bör fastslås någon slags normal arbetsdag om 10 timmar (utom måltidstider?) och att advokat å förhandlingsdag följaktligen borde kunna göra anspråk på att i form av arvode eller ersättning för tidsspillan få gottgörelse för 10 timmar, oavsett när under dygnet »rese- och väntetid» infaller.
    Denna ståndpunkt synes innefatta ett underkännande av den uppfattning på domarhåll om spilltidsbegreppet, för vilken jag gjort mig till tolk i SvJT, men får väl närmast fattas som ett förslag. Något dylikt, såvitt angår förhandlingsdag, har icke överenskommits mellan samfundet och domarorganisationerna och har knappast kunnat bli föremål för sådan överenskommelse, då frågan om begreppet tidsspillan och den med 25 kr. i timmen ersättningsgilla spilltidens förläggning under dagen torde vara en lagtolkningsfråga, om vilken åsiktsbildningen bör vara fri på domarhåll.
    Den av advokatsamfundet framförda bestämningen — som helt vilar på terminologin »rese- och väntetid» och varigenom spilltidsbegreppet principiellt blir liktydigt med »den faktiska rese- och väntetiden»— visar sig emellertid vid ingående granskning leda till besynnerliga konsekvenser, inkvisitoriska frågeställningar och petitesser i motsats till den rätt entydiga lösning man synes få med användande av den förnuftiga och i och för sig ganska klargörande lagliga termen tidsspillan.
    Till en början är klart att det icke gått att i samfundets uttalande istället för »rese- och väntetid» intaga lagens »tidsspillan» och säga »den faktiska tidsspillan eller spilltiden» etc., ty då hade för begripligheten tarvats en förklaring av vad som avses med »faktisk tidsspillan» (i själva verket ett begränsat men för bakomliggande realitet fullt adekvat uttryck).
    Vidare talar samfundet tydligen om »rese- och väntetid» såväl före

 

TAGE BOYE 129som efter förhandling. Eftersom ju lunchuppehållet icke är »förhandling» och viss enighet (SvJT 1959 s. 469) numera synes råda om att lunchtimmen icke skall ersättas såsom spilltid, så skulle till en början lunchtimmen tillsammans med de enligt samfundets förslag med arvode och gottgörelse för »rese- och väntetid» ersättningsgilla 10 timmarna utökas till en »arbetsdag» med en utsträckning av 11 timmar— en, som det förefaller, uppkonstruerad och onaturligt lång arbetsdag, som endast synes ägnad att befästa en enligt min förut motiverade uppfattning överdriven spilltidsdebitering.
    Men under denna långa tid av 11 timmar måste väl normalt infalla också middagsmål, kanske även frukost? Tiden därför upptas ej heller av »förhandling» enligt samfundets princip, och om resande advokat efter avslutad huvudförhandling kl. 18 men före hemresa intager middag en eller annan timme på restaurang på tingsorten i »väntan» på tåget, så synes han efter ordalagen i samfundets uttalande skola ha ersättning med 25 kr. i timmen för middagstiden samtidigt som traktamente för måltiden utgår. Detta kan samfundet säkerligen icke mena, fast orden »rese- och väntetid» icke ge någon lösning på problemet. Och hur går det om advokaten blir i tillfälle att äta sin middag på tåget hem? Blir det då ändå »restid» å 25 kr. i timmen? Rätteligen hade kanske samfundet med sin ståndpunkt bort göra ett förtydligande, att tiden för faktiskt intagen måltid icke bör inräknas i »rese- och väntetiden» — ett nytt kineseri beträffande middagsmålet— men i så fall synes med hänsyn till middagstiden yttergränserna för omtalade »arbetsdag» kunna utsträckas till över 12 timmar med åtföljande ännu mer utspridda spilltidsdebitering. Enligt min definition på tidsspillan och anmärkning i SvJT 1959 s. 469 faller middagen utanför spilltidsgränsen.
    Ännu flera besynnerligheter som följd av anmärkta terminologi kan nämnas. Att man med »väntetid» före en förhandling menar den tid advokat efter ankomst till tingsorten kan få vänta på förhandlingen är klart, men frågan uppkommer vad som menas med »väntetid» efter avslutad förhandling. Jag utgår ifrån såsom visst att samfundet i denna situation menar väntan på hemreselägenhet. I den mån sådan »väntetid»faller i tiden före den normala arbetstidens slut kl. 18 utgör denna tid enligt mitt sätt att se helt naturligt, vid bestämmande av schablonersättning, spilltid utan omskrivning. Om nu advokaten i det anförda exemplet efter huvudförhandling kl. 18 till äventyrs icke vill använda »väntetiden» tills tåget går, säg kl. 19, att äta middag utan uppskjuterden till hemkomsten kl. 20, så synes han efter orden i samfundets princip — även med nyss antydda förtydligande om intagen måltid— kunna tjäna 25 kr. i timmen både för »väntetid» och »restid». Detta bör han enligt min uppfattning om spilltid icke göra med mindre det kan anses att han förlorat arbetstid efter huvudförhandlingens slut, och det kan han i detta fall enligt min åsikt icke anses ha gjort, bl. a. oavsett när han äter middag.
    Om man utan småaktigt räknande med timmen eller del därav ser i stort på ett av advokatsamfundet åsyftat exempel, att en advokat haft huvudförhandling i ett mål i 7 timmar, så får han för en dylik välfylld och tröttande arbetsdag förvisso ett ansenligt, efter denna pres-

 

9—603004. Svensk Juristtidning 1960

 

130 TAGE BOYEtation väl avpassat arvode för hela dagen, och det förefaller icke rimligt att, åtminstone så länge schablonsystemet bibehålles, antaga att han därefter skulle arbetat i ytterligare ett antal timmar fram till hemkomsten, vilka böra betalas såsom spilltid. Och om huvudförhandling i ett heldagsmål, för vilken advokat uppbär arvode och anslagit hela dagen, utsatts till kl. 9.30 men ej kan börja förrän kl. 10, har onekligen uppkommit en enligt advokaternas terminologi ersättningsgill »väntetid» på 1/2 timme men knappast i just den situationen förlustbringande och ersättningsbar »tidsspillan» i lagens mening. Här har man ytterligare bevis på att de båda begreppen icke äro synonyma.
    Beträffande de fall, då advokat har resor utanför normal arbetstid, vill jag gärna deklarera att, ehuru sådana resor torde kunna sägas höra till yrkets besvärligheter, jag anser det rimligt att advokaten i någon form gottgöres för besväret med dylika extra tidiga och sena resor, men sådant bör ju då icke ersättas med det höga timbelopp, 25kr., som får anses framräknat såsom skäligen motsvarande förlorad inkomst under arbetstid, utan med ett betydligt blygsammare belopp. Jag förmenar att domstolarna — vilket enligt min erfarenhet ofta nog i praktiken tillämpas när det gäller besvärligheter över huvud taget med visst uppdrag — bör kunna vid beräkning av arvode taga viss hänsyn till advokats besvär med resor, då restiden icke rimligen bör honoreras såsom spilltid i lagens mening. På den avdelning i Svea hovrätt som jag tillhör ha vi sålunda börjat tillämpa principen — i en dom i somras uttalad även av en rådhusrätt i en större residensstad— att icke ge spilltidsersättning efter schablonen före kl. 9 eller efter kl. 18, men anse oss istället oförhindrade att vid arvodesberäkningen taga viss hänsyn till det besvär med extra tidiga och sena resor som kan vara förenat med advokats arbete och där restiden alltså icke skall gottgöras under beteckningen tidsspillan. Här framträder åter tydligtskillnaden mellan spilltid och restid.
    Det anförda torde ytterligare belysa, att det icke är likgiltigt om man ersätter lagtermen tidsspillan med »rese- och väntetid», utan att den senare beteckningen är missvisande och måste ge upphov till allehanda missförstånd och tolkningssvårigheter samt att det enda rationella är att bruka lagens term. Det kan för övrigt icke vara korrekt att genom fasthållande vid benämningen »rese- och väntetid» från vidare prövning avföra frågan om vad som avses med tidsspillan enligt RB.
    Det finns därför all anledning upprepa det i SvJT 1959 s. 458 framförda kravet på övergång till lagens term, och därvidlag synes mig domarföreningarna och de enskilda domarna böra föregå med gott exempel. Advokat WIKLUND, som väl får anses vara talesman för advokatsamfundet, synes ej heller ha något att erinra mot byte av terminologi (SvJT 1959 s. 467), vilket ju ingen borde kunna motsätta sig, och då hoppas jag att samfundet icke har något emot att uppmana sina medlemmar att hädanefter endast använda ordet tidsspillan eller spilltid samt specificera sina anspråk i detta avseende med uppgift på tiden för avresa och återkomst till hemorten. Detta underlåtes alltjämt i stor utsträckning.
    Vid den tänkta reformen att sammanslå arvodet och förekommande

 

SPILLTIDSBERÄKNINGEN ÄNNU EN GÅNG 131spilltidsersättning till en rund summa anser jag, såsom ovan antytts, att man borde kunna räkna med en mindre gottgörelse i arvodet för besvär med resor, som falla utanför arbetstiden och icke skola honoreras såsom spilltid med därav betingad högre ersättning för förlorad arbetstid.
    Det förefaller mig som om en reform i denna riktning knappast kräver lagändring — vilken dessutom kan taga ansenlig tid — bara domstolarna ange att i utdömd rund summa såsom ersättning till advokat, vid sidan av specificerade kostnader, i förekommande fall ingår, ehuru möjligen ej till beloppet utsatt, gottgörelse för tidsspillan jämte arvode; även arvoden innefatta ju ofta summering av delposter, som ej redovisas av rätten. Avsikten med föreskriften i RB 18: 14 sista punkten synes mig i regel lika väl fylld om man anger en klumpsumma för arvode och ersättning för tidsspillan, vilken senare domstolarna f. n. enligt RB icke behöva utsätta i domen. I kommentaren till RB s. 218 tillrådes dock detta under särskilda omständigheter. Vad särskilt beträffar gottgörelsen till offentlig försvarare synes praxis i allmänhet icke ha följt rådet i kommentaren till 21: 10 att utsätta särskilda belopp för arvode, tidsspillan och kostnad, utan vanligast lär vara att med tillämpning av 18: 14 blott arvodets belopp anges.
    Ordalagen i bestämmelsen i lagen om fri rättegång 14 § 1 st. sista punkten att arvode och övrig ersättning skola fastställas var för sig, vilken föreskrift kvarstår från tiden innan rätt till ersättning för tidsspillan infördes i lagen, synes föranleda att man efter genomförande av ifrågasatta reform vid tillämpning av denna lag får utsätta vad som belöper på arvode och ersättning för tidsspillan.
    Någon större olägenhet med att i fortsättningen ange hur mycketav berörda klumpsumma, som belöper på arvode, föreligger uppenbarligen icke. Huvudsaken är enligt min mening att man övergår till den av RB nog avsedda, fria skälighetsprövningen av spilltidsersättningen som antydes i SvJT 1959 s. 460 f och 469 med beräkning av sådan ersättning till skäligen avrundat belopp. (Jfr NJA 1949 s. 436 med kraftig reduktion av advokatens »rese- och väntetid» och med beräkning av »tidsspillan», efter allt att döma, från kl. 9). Varje enskild domare torde i själva verket obestridligen (jfr Wiklund SvJT 1959 s.461) vara lagligen berättigad att fritt bedöma denna fråga. Timbeloppet 25 kr. kan därvid tjäna till ledning. 

Tage Boye