Professuren i processrätt vid Stockholms högskola. De sakkunniga vid tillsättandet av den efter prof. Åke Hassler ledigförklarade professuren — professorerna Per Olof Ekelöf, Karl Olivecrona och Bo Palmgren — ha samtliga funnit att den ende kvarstående sökanden docenten Lars Welamson klart styrkt sin kompetens till professuren.
Ekelöf uttalar om Welamsons doktorsavhandling »Om brottmålsdomens rättskraft» (jfr SvJT 1950 s. 51) bl. a., att han hört den uppfattningen göras gällande att förf., då han analyserar rättskraftsinstitutet mot bakgrunden av resningsinstitutet, skulle ha alltför mycket beaktat den misstänktes trygghet och alltför litet intresset av att begångna brott bli beivrade. Ekelöf fortsätter:
Det enda sätt varpå jag kan tänka mig den uppfattningen utvecklad är följande: Man kan inte begära att under förundersökningen polis och åklagare skola efterforska nya gärningsmoment med samma iver som nya bevis. Antag nu att den misstänkte blir frikänd, därför att ett sådant moment undgått åklagarens uppmärksamhet samt att denne saknar »giltig ursäkt» härför. Resning kan då inte erhållas, även om brottet är grovt. Men den misstänkte bör inte gå fri på grund härutav.
Även om Welamson skulle ha upptagit detta resonemang till närmare bedömande, hade han säkerligen ställt sig avvisande till detsamma (se s. 144 f). Själv finner jag också dess berättigande tvivelaktigt. Ställer man mindre krav på åklagarens efterforskning av nya gärningsmoment än av nya bevis, borde väl så också ske då man i ett resningsmål bedömer om åklagaren haft »giltig ursäkt» för sin underlåtenhet. Men någon sådan skillnad göres icke i 58:3 st. 2. Frågans betydelse tycks därför reducera sig till de fall i vilka resning icke kan ifrågakomma enligt 58:3 st. 1 mom. 2, d. v. s. då endera domen är fällande och den nya omständigheten ej medför tillämpning av någon väsentligt strängare straffbestämmelse eller ock brottet är så lindrigt att straffarbete ej kan följa å detsamma. Men just i sådana fall synes det mig rimligt att låta hänsynen till den misstänktes trygghet vara utslagsgivande.
Welamsons arbete »Om anslutningsvad och reformatio in pejus» (jfr SvJT 1954 s. 589) står enligt Ekelöfs mening på samma höga nivå som doktorsavhandlingen. Det är emellertid en krävande bok även för den som är specialist på processrätt, men den som orkar penetrera dess innehåll har en utomordentlig behållning därav. Beträffande den av Welamson behandlade frågan om anslutningsvad vid objektiv och subjektiv kumulation och spörsmålet i vilken utsträckning anslutningsvad kan ske även i annan del av målet än den som utgör föremål för huvudvadet erinrar Ekelöf om att GÄRDE i SvJT 1954 s. 591 gjort gällande att det inte är anledning att spilla så mycket krut härpå, enär det klart framgår av lagens ordalydelse att anslutningsvad kan ske i vilken del av målet som helst. Liksom Welamson kan Ekelöf inte finna detta vara fallet och Ekelöf anser också att det av Welamsons framställning framgår att det kan starkt ifrågasättas om anslutningsvad är tillåtet, då de yrkanden som förekomma i processen äro inkommensurabla i förhållande till varandra.
På en väsentlig punkt känner Ekelöf sig dock inte övertygad av Welamsons framställning. Ekelöf yttrar:
Antag att käranden i ett skadeståndsmål yrkat 10 000 kr., varav 5 000 kr. medgivits av svaranden, och rätten utdömt 7 000 kr. Låt oss vidare anta att käranden är nöjd härmed, men vill överklaga såvida svaranden gör detta. Welamson tycks anse den enda rimliga anledningen härtill vara att om käranden skall ha besvär och kostnader för en överrättsprocess, så vill han också ha chansen att få sin talan bifallen till fullo (s. 104 f., 106 f och 116
f). För min del tror jag i regel kärandens uppmärksamhet i denna situation mera vara inriktad på hur själva rättsläget kommer att gestalta sig efter processen än på överrättskostnaderna. Käranden vet att han och svaranden ha delade meningar om vad som är rätt i det föreliggande fallet. Han kan därför nöja sig med meddelade domen som en kompromiss, men för det fall svaranden får chansen av en ändring till sin fördel, finner han det rimligt och rättvist att han får en motsvarande chans för egen del. Häri ser jag den väsentligaste psykologiska anledningen till att förbudet mot reformatio in pejus — såvida detta ej kombineras med en regel om anslutningsvad - kan leda till att båda parterna överklaga, ehuru de båda helst skulle se att det överhuvudtaget ej bleve någon fullföljd.
Om Welamsons tredje monografi, »Domvillobesvär av tredjeman», (jfr SvJT 1957 s. 120) säger Ekelöf, att om läsaren känner sig något otillfredsställd, så bör inte förf. lastas härför; det sammanhänger med det behandlade problemets natur. RB 59:1 mom. 3 p. 2 motsvaras säkerligen inte av någon klar tanke hos lagens upphovsmän och förf. tvingas att skumma över vida fält av processrätten — med ständigt samma negativa resultat att stadgandet knappast alls äger tillämpning. Emellertid utgör det otvivelaktigt en viktig rättsvetenskaplig uppgift att klarlägga även problem av detta slag. —På en punkt tror Ekelöf att förf. fallit offer för frestelsen att i lagens mening intolka en del av dess tillämpningsområde, som varken enligt vanligt eller juridiskt språkbruk faller därunder. Med avseende på 50: 26 st. 3 p. 1 framhåller han på s. 67 i sitt arbete att det »troligen överhuvud icke är nödvändigt att med 'del av domen' undantagslöst förstå något som i yttre mening kan särskiljas från domens språkliga innehåll i övrigt». Antag att en domstol på besvär av C över en mellan A och B meddelad dom upphäver vissa rättsföljder som denna har mot C (se t. ex. HovR:n i NJA 1914 s. 460). Åtminstone enligt Ekelöfs språkkänsla kan detta inte sägas innebära att rätten »undanröjer en del av den mellan A och B meddelade domen». För att det skall vara fråga om ett undanröjande måste domen eller en del därav upphävas till all sin kraft och verkan utan att något nytt avgörande av samma slag sättes i dess ställe. Skulle det överklagade avgörandet kvarstå efter bifall till besvären, ehuru med ändrad rättslig betydelse, är det icke fråga om något undanröjande i denna mening (jfr s. 205 vid not 29 samt s. 236 not 95).
Olivecrona framställer vissa anmärkningar mot Welamsons doktorsavhandling men understryker också starkt att avhandlingen utgör en mycket god prestation. Olivecrona anför bl. a.:
Förf. fasthåller vid den vanliga terminologien och sammanfattar i enlighet härmed under beteckningen »rättskraft» två » till sina praktiska konsekvenser skilda men närbesläktade företeelser». Den ena, som benämnes rättskraftens »negativa» funktion, innebär att domen i viss utsträckning utgör rättegångshinder. Den andra, rättskraftens »positiva» funktion, innebär att domen i vissa fall har betydelse i så måtto att den skall, »såvitt avser därigenom prövade rättsfakta, läggas till grund för avgörandet i senare rättegång». Denna bestämning synes mig oklar. Meningen måste vara att uttrycka, att icke alla de fall, då en dom i brottmål skall läggas till grund för senare avgörande, är att hänföra under domens »rättskraft». Man skiljer i doktrinen (beträffande domar överhuvudtaget) mellan domens rättskraft och dess civilrättsliga, resp. straffrättsliga biverkningar. Förf. använder icke uttrycket »biverkningar» men rör sig realiter med distinktionen i fråga (s. 22 ff., jfrs. 31 ff.), Regeln i GB 11: 11 om vissa brottmålsdomar såsom grund för äktenskapsskillnad skall t. ex. icke vara något utslag av domens rättskraft utan tillhöra den andra sortens rättsverkningar. Hela denna distinktion är emellertid mycket dunkel i litteraturen, och jag kan icke se att förf:s be-
stämning av den positiva rättskraftens innebörd skapat större klarhet. Man frågar sig vad det betyder, att domen, »såvitt avser därigenom prövade rättsfakta», skall läggas till grund för ny dom. Om jag förstår rätt, åsyftar förf. att den första domstolens bedömning av dessa rättsfakta skulle anses bindande i senare rättegång. Men i så fall rör sig frågan om domskälens prejudicierande betydelse i ny rättegång. Varför då icke säga detta i stället för att ge den svårbegripliga bestämningen av den s. k. positiva rättskraften? Vad själva sakfrågan beträffar är det efter RB alldeles klart, att domskälen icke skola anses bindande för domstolen i en ny rättegång. Den enda fråga om behöver diskuteras är i vilka fall och på vilka sätt en dom i brottmål, alltså domslutet, är att lägga till grund för ett nytt avgörande. Någon anledning eller ens möjlighet att inom denna grupp av fall göra en distinktion allteftersom domen lägges till grund »såvitt avser prövade rättsfakta» eller på annat sätt finnes enligt min mening icke.
Beträffande föremålet för rättens prövning har i rättspraxis den grundsatsen vunnit fast förankring, att rätten har att hålla sig inom ramen för åklagarens gärningsbeskrivning och icke får gå utöver denna i något avseende. Enligt förf:s framställning s. 108 f., skulle processlagberedningen ha avsett någonting annat. Beredningen skulle nämligen ha åsyftat, att rätten ex officio skulle kunna utsträcka sin prövning lika långt som åklagaren äger gå genom justering av åtal. Området härför skulle vara detsamma som det område som »täckes av domens rättskraft». Detta betyder att rätten i avsevärd utsträckning skulle äga upptaga till prövning straffrättsligt relevanta moment i händelseförloppet som icke åberopats av åklagaren.
Vad processlagberedningen säger i sina motiv rörande den föreliggande frågan är mycket knapphändigt och ej fullt klart. Beredningen uttalar dockvid 30:3, att rätten icke äger utsträcka prövningen till att avse annan gärning än den som innefattas i åklagarens eller målsägandens framställning i dessa hänseenden. Detta uttalande synes mig vara väl förenligt med den ståndpunkt som rättspraxis kommit att intaga. I alla händelser synes mig förf. icke ha presterat tillräckliga skäl för sin uppfattning. Satsen att »gärningsbegreppet» skulle ha samma innebörd i 30:3, 30:9 och 45:5 föranleder icke, även om den är riktig, den av förf. hävdade slutsatsen. »Gärningsbegreppet» behöver ju icke ensamt vara utslagsgivande för tillämpningen av 30:3. Det kan tillkomma särskilda skäl som föranleda, att rättens prövning bör begränsas till den av åklagaren såsom grund för åtalet anförda gärningsbeskrivningen.
Beträffande huvudfrågan — den rörande avvisningsregelns tillämpning —synes man mig framför allt kunna rikta den anmärkningen mot förf:s framställning, att han icke alls ifrågasatt riktigheten av den traditionella frågeställningen: föreligger »samma gärning»? Tvärtom betraktar han ju frågan som en fråga om »gärningsidentitet». Det finns dock anledning att här undersöka, vad man frågar efter. I anslutning till en i övrigt okänd kinesisk författare snuddar förf. s. 98 f. vid en synpunkt, som, om den närmare fasthållits och bearbetats, kunnat föra till en upplösning av den traditionella frågeställningen.
Palmgren framhåller, att Welamsons vetenskapliga produktion är så omfattande och av en så hög kvalitet att det icke behöver uppstå något som helst tvivelsmål om hans kompetens. Vid detta förhållande har Palmgren icke funnit anledning att nu ingå i någon mera detaljerad granskning av hans skrifter. Beträffande monografien »Domvillobesvär av tredje man» hänvisar Palmgren till sin anmälan i SvJT 1957 s. 120 ff. samt yttrar vidare:
Min kritik av detta arbete riktade sig i huvudsak mot det historiska perspektivet — eller rättare sagt mot avsaknaden av ett riktigt historiskt perspektiv. I fråga om innebörden av uttrycket »domvilla» stöder sig förf. utan närmare undersökning på en uppfattning, som utbildats inom den processrättsliga doktrinen kring sekelskiftet — då man ännu icke hade en tillräckligt klar och allsidig tillgång till källmaterialet från tiden omkring tillkomsten av 1734 års lag. Den uppfattning, som utbildade sig kring sekelskiftet, vann ett så starkt fotfäste inom den juridiska litteraturen och i de processlärdas medvetande, att den utan vidare kom att läggas till grund vid
förarbetena till nya rättegångsbalken samt blev lagfäst genom denna. I ljuset av det nu förefintliga källmaterialet framstår denna uppfattning såsom oriktig och såsom tillkommen genom ett rent missförstånd. Den kritik, som jag på denna grund riktat mot förf.:s framställning, drabbar dock egentligen icke så mycket honom själv — han har ju i god tro byggt på en redan hävdvunnen uppfattning och han har icke gett sig ut för att ha utfört någon egen rättshistorisk undersökning.
Med avseende å förf.:s framställning av den gällande rätten har jag riktat en viss kritik mot rubriceringarna och särskilt mot förf.:s uppfattning om innebörden av rekvisitet »rättegångsfel». Men mitt omdöme om enskildheterna i framställningen var mycket positivt. Detta positiva omdöme är jag beredd att vidhålla och kanske till och med understryka på ett annat sätt än i recensionen, där de kritiska anmärkningarna måhända kommit att få ett alltför dominerande rum.
S. R.