Vållande. För att någon skall anses ha vållat en effekt, skall han ha orsakat effekten genom oaktsamhet (eller uppsåtligen, när vållandebegreppet fattas mera vidsträckt). Det räcker icke, att han orsakat effekten och att han förfarit oaktsamt, utan han skall ha förfarit oaktsamt i förhållande till effekten och därigenom orsakat denna. Oaktsamhet innebär ej blott att förfarandet avvikit från sådant förfaringssätt som anses riktigt (eller åtminstone godtagbart) utan även att förfarandet anses oriktigt på grund av risken för effekten och att det kunnat begäras just av den ifrågavarande personen att han med hänsyn till risken för effekten förfarit riktigt i den ifrågavarande situationen. Och det är denna risk som skall ha förverkligats genom hans förfarande. Beträffande många situationer framgår av lag eller annan föreskrift, hur man skall bete sig. Men för att överträdelse av en föreskrift skall innebära vållande till viss effekt, fordras, att föreskriften kan anses given för att avvärja risk för sådan effekt, att överträdelsen innebär förverkligande av denna risk samt att det i det särskilda fallet kunnat begäras av den ifrågavarande personen att han med hänsyn till risken iakttog föreskriften. Dessa satser exemplifieras av några rättsfall. En fanjunkare, som lämnat sin tjänstepistol till en värnpliktig med order att bära den till vapenverkstaden men underlåtit att taga ur magasinet och tömma det, ansågs i NJA 1956 s. 635 (tillståndsprövning) därigenom ha begått tjänstefel. Det hade vidare velat sig så illa, att när den värnpliktige, som ej gått raka vägen, låtit en annan värnpliktig undersöka pistolen, ett skott brunnit av och dödat en tredje värnpliktig. Fanjunkaren dömdes av HovR:n för vållande till annans död och det otvivelaktigt med rätta. Mot vad HR:n antog, är det väl klart, att kausalitet i vanlig mening förelåg mellan fanjunkarens straffbelagda handling att överlämna en med patroner försedd pistol och den dödliga utgången, och vidare förhöll det sig så, att denna handling var straffbelagd just för att olyckor av detta slag måtte undgås. I NJA 1953 s. 191 åberopade en bilförare, som vållat sammanstötning mellan bilen och en rälsbuss, såsom grund för att anse bussföraren medvållande till skadan, att denne åsidosatt en av statens järnvägar i reglemente för dess personal, dit bussföraren hörde, meddelad säkerhetsföreskrift. Häremot invändes, att föreskriften tillkommit uteslutande i statens järnvägars och dess trafikanters intresse, och HD fann, att den omständigheten, att bussen icke, såsom enligt reglementet bort ske, bringats att stanna före ankomsten till vägövergången, ej i och för sig föranledde till att bussföraren skulle anses ha varit medvållande till sammanstötningen. Utgången är enligt det föregående riktig,

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 181om säkerhetsföreskrifterna icke avsågo att avvärja risk för sådan olycka (och bussföraren icke heller oavsett säkerhetsföreskriften borde anses vållande). Där en föreskrift, såsom i förevarande fall, är meddelad av en företagsledning, kan det ock tänkas, att den, för säkerhets skull, ställer större krav på aktsamhet än som finnes skäligt när fråga blir om straff eller skadestånd. (Jfr Skadestånd i offentlig verksamhet, SOU 1958: 43, s. 54 f.) I NJA 1956 s. 591 hade en flicka i strid mot förbudet i 57 § 3 mom. första punkten vägtrafikförordningen medföljt såsom passagerare på en lätt motorcykel (och fått åtalseftergift för denna förseelse). Motorcykeln sammanstötte med en bil, och flickan skadades. När hon i målet yrkade skadestånd, uppstod fråga, om hon varit medvållande. I dom, som HD fastställde, förklarade HovR:n i nära anslutning till HR:n, att omständigheterna i målet icke visade att det förhållandet att flickan medföljt å motorcykeln medverkat till sammanstötningen. Ehuru hon begått förseelse mot en föreskrift i vägtrafikförordningen som avser att främja trafiksäkerheten och ehuru överträdelsen otvivelaktigt var kausal i förhållande till skadan (ty om hon ej överträtt föreskriften, skulle hon icke ha skadats), voro således alla instanser ense om att hon icke vållat skadan. Vad som, om domstolarnas bedömning av sakförhållandena var riktig, gjorde att vållande icke förelåg var, att sammanstötningen skulle ha inträffat lika väl om flickan icke medföljt på motorcykeln. Den risk, som föreskriften avsåg att avvärja, förverkligades med andra ord icke. I SvJT 1955 rf s. 39 hade en vaktman, som enligt sin instruktion skulle släcka en elektrisk lampa, underlåtit detta, varigenom uppkom överhettning av den vägg mot vilken lampan hängde, och därav uppstod brand.HovR:n frikände emellertid vaktmannen från ansvar enligt 19: 5, underanförande att han varken insett eller bort inse risken av att låta lampan vara brinnande. Förmodligen avsåg instruktionen om släckning att spara ljus och icke att avvärja fara för brand, varför det instruktionsvidriga i vaktmannens beteende icke gjorde detta oaktsamt i förhållande till branden. Men även om detta antagande är oriktigt, voro förhållandena i detta särskilda fall möjligen sådana, att man icke kunde begära av vaktmannen att han med hänsyn till brandrisken skulle ställa sig instruktionen till efterrättelse. Angående de i detta stycke behandlade frågorna se KARLGREN, Skadeståndsrätt, 2:a uppl., 1958, s. 26 f och 59 f.
    En bil körde på en fotgängare, så att denne fick livshotande skador. Kort därpå blev den redan döende fotgängaren påkörd av en annan bil och erhöll då ytterligare skador, likaledes av livsfarlig beskaffenhet, varefter han avled. I NJA 1957 s. 139 var den förra bilens förare åtalad för vållande till döden. Han hade kört ovarsamt, men hade han orsakat fotgängarens död? Svaret är otvivelaktigt jakande, om man, såsom en ledamot av HD till synes på goda grunder gjorde, anser att föraren var vållande också till den andra påkörningen. Övriga domare i målet funno likaledes, enhälligt, att han vållat fotgängarens död, men grundade icke detta på att han skulle ha vållat den andra påkörningen. Att han orsakat denna är visserligen så till vidaklart som den icke skulle ha inträffat utan den första påkörningen, men dessa domare ansågo måhända, att den icke var en sådan följd av

 

182 IVAR STRAHLden första påkörningen som omfattades av hans culpa. En fråga blir då, om icke den andra påkörningen, vilken efter vad det får antagas ensam skulle ha lett till döden, avbrutit orsakssammanhanget mellan den första påkörningen och döden. HD anförde, att den omständigheten att andra påkörningen måhända medfört att döden inträtt något tidigare än som eljest skulle ha blivit fallet icke — med hänsyn till beskaffenheten av skadorna genom den första påkörningen och sambandet mellan de båda händelserna — föranledde att föraren ej skulle anses ha genom sin ovarsamhet varit vållande till fotgängarens död.Utgången är säkerligen riktig. Märk, att det förutsättes såsom visst att fotgängaren skulle dö av skadorna genom den första påkörningen. Det torde icke finnas någon anledning att förneka, att han också i verkligheten dog av dessa skador. De skador den andra påkörningen orsakade samverkade med dessa. Det förhöll sig icke så, att hans huvud krossades vid andra påkörningen så att skadorna från den första påkörningen icke spelade någon roll, utan båda bilförarna främjade, för att använda ett i 3:4 begagnat uttryck, den effekt i vilken förloppet resulterade. Med grunderna för 3: 4 torde stämma, att om två människor, låt vara ovetande om varandra, var för sig främjat ett resultat så att det förverkligas, ingendera av dem äger till sitt fredande frän ansvar åberopa, att den andre skulle kunna göras ansvarig. Ett av skälen, varför ett stadgande sådant som 3: 4 över huvud är erforderligt, är just, att stadgandet genom användandet av ordet främja sätter betingelseläran ur kraft när flera medverka till ett resultat. Vad kravet på culpa angår synes det klart, att en person som orsakat annans död på sätt som här skett också är culpös i förhållande till den dödliga utgången. Fallet är jämförligt med följande skolexempel. Två sjuksköterskor ge, ovetande om varandras handlingar, av slarv en patient i stället för läkemedel ett gift som är dödande i en dos om 3 gr. Den ena ger honom 3 gr., och innan han dött ger honom den andra 3 gr. Säkerligen skall den första anses ha gjort sig skyldig till vållande till annans död, och detsamma gäller f. ö. också den andra.
    Angående vållande se även rättsfall under Skattestrafflagen och Trafikbrottslagen.
    Uppsåt. Angående dolus eventualis se NJA 1953 s. 288 och 1954 s. 240 nedan under 20 kap. Se ock NJA 1959 s. 63.
    Rättsvillfarelse. Stadgandet om återutförsel i 36 § lagen d. 11 juni 1943 ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror har i NJA 1954 s. 144 ansetts icke innefatta någon av gällande exportförbud oberoende rätt till transitering av tobaksvaror till ort utom riket. Ansvar för olovlig varuutförsel ådömdes därför. Av HD:s uttalande, att ordalagen i lagrummet icke föranledde till den avvisade, för den tilltalade gynnsamma tolkningen samt att den tilltalades förfarande icke gåve anledning till antagande att han trott sig kunna på lagrummet grunda rätt till transiteringsfrihet, kan icke med säkerhet motsättningsvis slutas, att HD skulle ha frikänt om det i något av dessa avseenden förhållit sig annorlunda. Ty i regel utesluter rättsvillfarelse icke ansvar. Med HD:s tolkning av lagen om tobaksmonopol förelåg icke någon konflikt mellan allmän lag och en KK om exportförbud. En sådan konflikt synes däremot ha förelegat med den tolkning som omfattades av de båda

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 183lägre instanserna, något som gav RÅ-ämbetet anledning till uttalanden angående domstols befogenhet att pröva författningars giltighet. Rättsfallet är omtalat hos THORNSTEDT, Om rättsvillfarelse, 1956, s. 145 n. 46.— I SvJT 1958 rf s. 63 fäste väl RR:n men ej HovR:n avseende vid en invändning, som vissa för underlåtenhet att inleverera källskattemedel åtalade ledamöter av styrelsen för ett på obestånd varande bolag gjorde, nämligen invändningen att de icke vågat inbetala medlen emedan detta enligt deras mening kunde ha medfört att de drabbades av ansvar för gäldenärsbrott.
    En innehavare av servitut, vilken ansågs ha överskridit sin rätt, frikändes i SvJT 1955 rf s. 58, emedan han trott att servitutsrätten gav honom rätt att förfara som han gjort; om beteendet se nedan under 22 kap. Utgången torde överensstämma med vanlig uppfattning. Liksom den som av misstag tror, att ett givet samtycke omfattar hans gärning, går fri från straff, synes misstag angående den upplåtna servitutsrättensomfattning medföra straffrihet. Jfr THORNSTEDT a. a. s. 224 f, 260 f, 272 och 278 f. — En stoppskylt, som enligt KK ang. vägmärken skulle vara uppsatt på vägens vänstra sida, hade uppsatts på dess högra. I SvJT 1958 rf s. 7 frikändes därför en bilförare som icke stannat. Utgången motiverades med att märket icke var uppsatt på plats där han med hänsyn till gällande bestämmelse haft anledning utgå från att sådant märkeskulle vara uppsatt; det tillades, att såvitt visats den föreskrift, varom märket skulle ge upplysning, icke var bilföraren bekant. Samma schema för bedömningen har anlagts i NJA 1926 s. 1 samt SvJT rf 1925 s. 38 och 1939 s. 51: där anslag om viss rättsregel saknats ehuru sådant enligt föreskrift skolat finnas, har överträdelse av regeln ej ansetts straffbar,med mindre den överträdande ändock kände regeln. Jfr THORNSTEDTa. a. s. 177 och 240 f. Den här givna tolkningen av rättsfallen har följten av TORE STRÖMBERG till Juridiska fakulteten i Lund ingiven otryckt inlaga.
    I 12 § 1 mom. prisregleringslagen d. 30 juni 1947 stadgades straff för den som, med vetskap om att prisstopp föreskrivits beträffande viss förnödenhet, utan tillstånd säljer denna till högre pris. Att sådan vetskap förutsättes för ansvar föranledde i NJA 1953 s. 543 HD att frikänna en grosshandlare som sålt potatismjöl en gros och som väl hade en allmän uppfattning att prisstopp föreskrivits men saknade kännedom om att prisstopp gällde vid engrosförsäljning av potatismjöl. Se THORNSTEDT a. a. s. 270. Se också SvJT 1952 s. 835 och anteckningarna därtill 1953 s. 555. — I skogsvårdslagen 36 § 1 mom. stadgas straff föravverkning som sker »i uppenbar strid mot» vissa bestämmelser i lagen. »Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd», heter det vidare, »må dock ej till straff dömas.» Innebörden av den ovanliga brottsbeskrivningen vållade någon meningsskiljaktighet i NJA 1953 s. 673. HR:n frikände den tilltalade, emedan det icke vore ådagalagt, att haninsett eller borde ha insett att det område på vilket avverkningen skedde var skogsmark i skogsvårdslagens mening, och emedan han därföricke kunde anses förfallen till ansvar för avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna. I stället skall man nog, enligt en av RÅ-ämbetet i målet hävdad mening som HD synes ha följt, helt objektivt avgöra huruvida avverkningen stod i uppenbar strid mot bestämmelserna. Frågan

 

184 IVAR STRAHLbesvarades nekande av en minoritet inom HD men jakande av pluraliteten. Denna prövade därefter, om den tilltalade handlat av oförstånd. Frågan, varunder säkerligen misstag angående lagens rätta innebörd kan komma i betraktande, besvarades nekande.
    Vid besök i ett pantbolags kontorslokal tog en man, medan han var ensam i lokalen, en på disken liggande kamera tillhörig en kund somf ör en kort stund gått in i lagerlokalen tillsammans med ett av bolagets affärsbiträden. När mannen kort därefter uppsöktes av polisen, uppgav han, att han hittat kameran. Han sökte försvara sitt handlingssätt med att han trott sig vara berättigad att taga kameran som hittegods och att hans avsikt varit att lämna den till polisen för att få hittelön. Han åtalades, NJA 1956 s. 533, för stöld och dömdes härför av RR:n menfrikändes av HovR:n, vars pluralitet med hänsyn till omständigheterna icke ansåg tillförlitligen styrkt att han haft uppsåt att tillägna sig kameran. RÅ-ämbetet sökte revision, under yrkande att han måtte dömas för egenmäktigt förfarande. I HD voro alla ledamöterna ense om att kameran varit i ägarens eller i allt fall i bolagets besittning och alltså icke att anse som borttappad, och han fälldes enhälligt för egenmäktigtförfarande. Enligt en ledamot förtjänade hans påstående, att han trott kameran vara borttappad, icke tilltro. Två ledamöter, som bestämde domen, förklarade, att han känt de faktiska omständigheterna i saken, och lämnade utan avseende vad han invänt om att han icke insåg att han ej var berättigad att medtaga kameran såsom hittegods. Två andra ledamöter uttalade, att även om han trots riktig uppfattning om sakläget föreställt sig att kameran var borttappad och följaktligen icke inågons besittning, så hade dock sådana omständigheter ej förebragts att detta misstag rörande gällande rätts innehåll skulle kunna betraktas som ursäktligt och han därför undgå ansvar. Att utgången är riktig står utomtvivel. Den tilltalades invändning uppfattades av de två sistnämnda ledamöterna (och möjligen också av dem som dikterade domen) som ett slags rättsvillfarelse. Den ene av de två ledamöterna, JustR KARLGREN, karakteriserade villfarelsen som ett misstag av den art som plägar betecknas som oegentlig villfarelse och uttalade i ett längre anförande att frågan, huruvida sådant misstag må vara ägnat att fria från straff, över huvud icke bör bedömas efter några helt generella och stela normer. Emellertid är det nog klokt att undvika att beteckna ett fall av ifrågavarande art såsom ett fall av rättsvillfarelse, vare sig egentlig eller oegentlig. Det misstag, som den tilltalade till äventyrs begått, var att tro att kameran under de ifrågavarande förhållandena, vilka han uppfattade riktigt, icke föll under vad lagen menar med sak i annans besittning. Detta var ett misstag angående lagens rubricering av det faktiska sakläget. Ordet besittning torde icke vara att uppfatta annorledes än såsom en term varav lagen betjänar sig för att uttrycka straffbudet, och lagen måste själv få bestämma innebörden av sina termer. Att någon misstager sig om innebörden av termen besittning befriar honom därför icke från straff, liksom icke heller att någon tror att en papperslapp som han förfalskar icke är en urkund eller att en osedlig gärning som han begår icke är otukt. Frågan om innebörden av termen besittning torde vara ett rent rubriceringsspörsmål och misstag beträffande sådana spörsmål kunna icke tillerkännas straffriande verkan ens

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 185om de äro ursäktliga. Se om rättsvillfarelse vidare NJA 1954 s. 39 och 46 nedan under Skattestrafflagen och vad nedan under Trafikbrottslagen anföres med anledning av NJA 1956 s. 66.
    Samtycke. Angående verkan av samtycke se NJA 1957 s. 337 nedan under 22 kap.
    2 kap. Tilltalad, som genom samma dom ådömts dels ovillkorligt fängelsestraff och dels förvisning enligt utlänningslagen, har i SvJT 1958 rf s. 4 ansetts icke lagligen kunna avge nöjdförklaring allenast beträffande fängelsestraffet. Denna åsikt synes sakligt välmotiverad, ty om domstol på grund av brott förvisar utlänning, skall enligt 26 § utlänningslagen det men denne därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet. Jfr SvJT 1959 rf s. 6 och JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 104.
    För brott begånget under prövotiden efter villkorlig frigivning dömdes till frihetsstraff, och den villkorligt medgivna friheten förklarades förverkad. Sedermera dömdes för nyupptäckt brott enligt 4: 3, varvid straffbestämningen i den föregående domen undanröjdes och ett gemensamt straff av fängelse i 5 m. ådömdes med förordnande om avräkning av vad han kunde ha utstått, vilket var straffarbete i 1 m., av det genom den förra domen ådömda straffet. Tillika erinrades om den tidigare förverkandeförklaringen av en straffåterstod. Denna utgjordes av straffarbete i 3 m. 15 d. Dagen efter 4: 3-domen frigavs mannen från den verkställighet som skett med anledning av den tidigare domen, en verkställighet omfattande såväl det genom den tidigare domen ådömda straffet som nämnda straffåterstod, tillhopa straffarbete i 1 m. + 3 m. 15 d. = 4 m. 15 d. Han återintogs för verkställighet av 4: 3-domen efter c:a två månader. Nu ville han göra gällande, att man, trots avbrottet i verkställigheten, borde beräkna strafftiden till 5 m. + 3 m. 15 d. =8 m. 15 d. och att han borde åtnjuta obligatorisk villkorlig frigivning efter 5/6 (8 m. 15 d.) — 4 m. 15 d. = 2 m. 17 d. eller, ännu hellre, att man borde, med omräkning av de 5 månadernas fängelse till straffarbete beräkna strafftiden till 2 m. 15 d. + 3 m. 15 d. = 5 m. 30 d. och låta honom åtnjuta obligatorisk villkorlig frigivning efter 5/6 (5 m. 30 d.) — 4 m. 15 d. = 15 d. Fångvårdsstyrelsen och RegR:n, RegR:ns årsbok 1953 ref. 40, funno emellertid, att han skulle med anledning av 4: 3-domen intagas för att undergå fängelse i 5 m. med avräkning av 1 m., alltså fängelse i 4 m. Han skulle ha behövt med anledning av 4: 3-domen undergå allenast 15 d., om avbrottet icke ägt rum. Som det nu var hade straffet av 4 m. 15 d. till fullo verkställts, när 4: 3-domen förekom till verkställighet. Någon omräkning av det genom 4: 3-domen ådömda fängelsestraffet av 5 m. till straffarbete kunde därför icke ifrågakomma. Och detta fängelsestraff var icke tillräckligt långt för att tillåta villkorlig frigivning. I det av den dömde åberopade rättsfallet RegR:ns årsbok 1949 ref. 55 var däremot det genom en 4: 3-dom ådömda gemensamma straffet ett år.1
    En villkorligt frigiven dömdes på nytt, med tillämpning av 4:3, varvid den föregående straffbestämningen undanröjdes och den vill-

 

    1 Kommentarerna till rättsfallen angående strafftidsberäkning och därmed sammanhängande ämnen äro författade i samråd med och med ovärderlig hjälp av förste byråsekreteraren hos fångvårdsstyrelsen TORGNY LINDBERG. 

186 IVAR STRAHLkorligt medgivna friheten förklarades förverkad jämlikt 13 § andra st. lagen om villkorlig frigivning; RegR:ns årsbok 1956 ref. 38. Den dömde hade emellertid samtidigt med det undanröjda straffet avtjänat särskilt straff (i själva verket två särskilda straff, nämligen ett förvandlingsstraff för böter och en straffåterstod efter en tidigare villkorlig frigivning), och förverkandeförklaringen avsåg därför en villkorlig frigivning som skett från en straffverkställighet omfattande också detta särskilda straff. Fråga uppstod om innebörden av förverkandeförklaringen. Regeringsrätten ansåg, att beslutet om villkorlig frigivning i sin helhet, och ej endast beträffande prövotid och tillsyn m. m., genom förverkandeförklaringen hade förfallit, varför straffverkställigheten enligt RegR:ns mening skulle anses ha börjat den dag då den förra straffverkställigheten började men avdrag göras för vad under denna verkställighet avtjänats. Fångvårdsstyrelsen hade utgått från att den dömde hade att såsom nytt straff undergå vad till följd av den villkorliga frigivningen återstod av det nämnda särskilda straffet. Styrelsen hade visst stöd för denna ståndpunkt i RegR:ns årsbok 1955 ref. 29, där emellertid detta beräkningssätt undantagsvis lände till den dömdes fördel. En ledamot av RegR:n, vilken deltog i båda målen, förklarade i det senare av dessa, att RegR:n i det förra målet blott prövat frågan om det i 1 § andra st. lagen om villkorlig frigivning stadgade minimum av sex månader var uppnått. Se om 1955 års rättsfall Om påföljder för brott, 2:a uppl., 1955, s. 234 n. 7a. En ledamot av fångvårdsstyrelsen ansåg i 1956 års fall, att när förverkandeförklaring enligt 13 § andra st. lagen om villkorlig frigivning sker i en 4: 3-dom, förverkandet endast innebär ett konstaterande av den redan genom 4: 3-domen inträdda effekten, att vad på grund av den villkorliga frigivningen förordnats blir utan verkan — d. v. s. att den villkorliga frigivningens rättsverkningar förfalla bl. a. i fråga om prövotid och betydelsen av prövotidens utgång — samt att denna effekt inträder även när den dömde villkorligt frigivits från en straffverkställighet som omfattat utom det genom 4: 3-domen undanröjda straffet också ett särskilt straff. Denna tolkning, som förordats i a. a., innebär, att till ny verkställighet förekommer endast 4: 3-straffet med avräkning av vad den dömde må ha avtjänat av det undanröjda straffet. I vad angår den nya verkställighetstidens längd skiljer sig denna tolkning i regel icke från RegR:ns, därest såväl den första som den andra verkställigheten avslutas med villkorlig frigivning efter 5/6 av strafftiden. Den vid en andra villkorlig frigivning återstående strafftiden blir emellertid längre enligt RegR:n, eftersom den innefattar 1/6 av det särskilda straffet. Vid förverkande enligt 13 § första st. i ett tredje, senare, mål skulle därför, om RegR:ns ställningstagande får anses innefatta detta, strafftiden anses förlängd med denna tid, även om den dömde icke begått något nytt brott före utgången av den prövotid som bestämdes när han blev villkorligt frigiven från den första verkställigheten. Beträffande den efter 4: 3-domen följande nya verkställighetstidens längd leda i vissa andra fall än det nämnda de båda tolkningarna till olika resultat. Om den första villkorliga frigivningen var fakultativ, efter 2/3 av strafftiden, men den senare villkorliga frigivningen sker efter 5/6, medför den omständigheten att det särskilda straffet i enlighet med RegR:ns ståndpunkt anses återuppstå, att verkstäl-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 187lighetstiden förlänges med 1/6 av det särskilda straffet. Ett liknande resultat inträder i visst fall ehuru den första villkorliga frigivningen var obligatorisk, nämligen därest ny villkorlig frigivning hindras av 6-månadsregeln i 14 § andra st. lagen om villkorlig frigivning jämfört med 1 § andra st. Om, t. ex., den dömde blivit obligatoriskt villkorligt frigiven efter ett ådömt straff på 1 år jämte en förverkad återstod av 3 m. och därefter dömes till ett gemensamt straff enligt 4: 3 på 1 år 3 m., är, vare sig det särskilda straffet anses återuppstå eller icke, villkorlig frigivning utesluten på grund av 6-månadersregeln. RegR:ns ståndpunkt medför då, att den nya verkställighetstiden förlänges med den sjättedel av det särskilda straffet som ej hade avtjänats vid den tidigare villkorliga frigivningen. I detta sammanhang bör observeras, att sådana förlängningar av verkställighetstiden som nu beskrivits icke enligt någondera tolkningen kunna inträda när 4: 3-domen ej åtföljts av förverkandeförklaring enligt 13 § andra st., vare sig detta berott på att domen meddelats i underrätt före den villkorliga frigivningen eller på att domstolen försummat att meddela förverkandeförklaring i 4: 3-domen. Sådana rättsverkningar av den villkorliga frigivningen som att straffet jämlikt 15 § lagen om villkorlig frigivning blir att anse såsom till fullo verkställt vid prövotidens utgång förfalla, enligt den ståndpunkt RegR:n intagit i senare rättsfall, genom själva undanröjandet i 4: 3-domen och utan att förverkandeförklaring behöver ha meddelats; se RegR :ns årsbok 1957 not. Ju. 172 och 1958 not. Ju. 161. Att i enlighet med RegR :ns ståndpunkt i 1956 års rättsfall låta den i 4: 3-domen meddelade förverkandeförklaringen medföra, att det särskilda straffet återupplivas, möter hinder i vissa situationer. Om den villkorligt frigivne begått brott såväl före som efter straffverkställighetens början, inträffar det ej sällan, att domstolen dömer till gemensamt straff enligt 4: 3 med anledning av de före verkställigheten begångna brotten och till särskilt straff för övriga brott samt i förverkandeförklaringen sätter ut att denna grundats på både första och andra styckena i 13 §, tydligen för att markera att den dömde på grund av de efter den tidigare verkställigheten begångna brotten skall undergå den del av den förverkade återstoden som icke ingår i det samtidigt ådömda gemensamma straffet. Att på detta sätt låta en del av den förverkade återstoden förekomma till ny verkställighet kan uppenbarligen icke ske samtidigt som man i sin helhet (dock med avräkning) verkställer det särskilda straff från vilket den härrör. Ännu tydligare blir detta, om den villkorligt frigivne lagföres i två omgångar, första gången enbart för brott begångna före den tidigare verkställigheten och andra gången för brott begångna efter nämnda verkställighets början, t. ex. under rymning. Om man då låter den i 4: 3-domen enligt 13 § andra st. meddelade förverkandeförklaringen medföra att det särskilda straffet återuppstår, skulle det bliva helt utan verkan att domstolen, vilket tämligen ofta sker, meddelar ny förverkandeförklaring enligt 13 § första st. i den senare domen. Den del av straffåterstoden som åsyftas med förverkandeförklaringen skulle nämligen redan ingå i det återupplivade straff som håller på att verkställas i anslutning till det gemensamma straffet.
    En kvinnlig bilförare befanns i SvJT 1957 rf s. 18 förvunnen till att ha fört in bilen på huvudled utan att dessförinnan ha stannat. Hon döm-

 

188 IVAR STRAHLdes av HR:n till böter: 15 dagsböter à 100 kr. Hon klagade. Sedan i HovR:n visats att hennes till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgick till nära 104 000 kr. men att det påförts henne slutlig skatt uppgående till drygt 94 000 kr. varav nära 34 000 kr. i förmögenhetsskatt, fann HovR:n rättvist att jämka dagsbotsbeloppet till 50 kr. Dessutom nedsattes antalet dagsböter till 10. — I NJA 1954 s. 34 ansågs advokatfiskal i HovR vara jämlikt 53 § 1 KF d. 19 nov. 1914 ang. stämpelavgiften berättigad till angivarandel i böter ådömda enligt 47 § 7 sammaförordning i mål, vari åtal väckts av allmän åklagare efter anmälan av avadvokatfiskalen. En ledamot av HD fann advokatfiskalen icke berättigad till bötesandel då hans angivelse skett i tjänsten.
    Förbudet i 19 § bötesverkställighetslagen mot överklagande av HovR:s beslut i mål om förvandling av böter avser ej beslut varigenom HovR förklarat villkorligt anstånd med förvandlingsstraff förverkat; se SvJT 1940 rf s. 75. Innebär beslutet både förvandling av böter och förverkande av villkorligt anstånd med straff vartill andra böter redan förvandlats och innebär beslutet därför ådömande av ett gemensamtförvandlingsstraff för alla nu nämnda böter, utgör, enligt vad som ansågs i NJA 1958 s. 194, förbudet i 19 § hinder mot klagan över beslutet allenast i vad detta angår förvandlingen av först nämnda böter.
    HD fann i NJA 1954 s. 126 det vara av hänsyn till allmän laglydnad påkallat att villkorlig dom icke meddelades, varvid enligt domen särskilt togs i betraktande att de ifrågavarande förskingringsbrotten avsett sammanlagt betydande belopp, över 43 000 kr., och pågått under långtid samt inneburit grovt åsidosättande av förtroendeställning. RÅ-ämbetet hade erinrat, att hänsyn till den allmänna laglydnaden gjorde sigpå ett särskilt sätt gällande vid förskingringsbrott. Enligt sakens natur kunde nämligen en person, som en gång blivit dömd för grov förskingring, endast mera undantagsvis därefter förvärva sådan ställning att han bleve i tillfälle att ånyo föröva dylikt brott. Risk för återfall i förskingringsbrott avseende större belopp vore av denna anledning sällsynt. Men en praxis, enligt vilken villkorlig dom meddelades även viden omfattande förskingring, vore uppenbarligen ägnad att inom vida kretsar framkalla den uppfattningen att förskingringsbrotten praktiskt taget vore straffria. Ett antal kvinnliga butiksbiträden i Stockholm, vilka dömdes för grov stöld för det de i samförstånd med personer som uppträtt som kunder tillgripit klädesplagg från varuhusen där de voro anställda, ansågos i NJA 1955 s. 370 av RR:n och HD icke kunna få villkorlig dom, ehuru de icke tidigare dömts för brott. Att de hade levt i tryggade ekonomiska och sociala förhållanden kan å ena sidan måhända ge anledning att förmoda, att de själva skulle låtit sig rätta utan undergående av straff, men är å andra sidan ägnat att låta brotten te sig såsom utslag av en brist på respekt för rättsordningen som motiverar bestraffning. RÅ-ämbetet framlade f. ö. en rad skäl varför villkorligdom i fall sådana som detta icke borde förekomma. Ordförande i ett fackföreningsförbund, vilken begått urkundsförfalskning vid val avledamot i styrelsen för förbundet, ansågs i NJA 1956 s. 301 med hänsyn särskilt till den allmänna laglydnaden icke kunna erhålla villkorligdom. Se om fallet nedan under 12 kap. I NJA 1954 s. 529 fann HD den tilltalade förfallen till ansvar för våld mot en polisman, våldsamt mot-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 189stånd och fylleri. HD ansåg våldet icke kunna bedömas såsom ringa. Straffet måste därför bli fängelse, och detta ådömdes ovillkorligt, ty» av hänsyn till den allmänna laglydnaden bör beträffande våld mot polisman villkorlig dom i allmänhet ej ifrågakomma», och i målet förelåge icke omständigheter som skulle kunna föranleda undantag från regeln. I NJA 1957 s. 129 dömde HR:n en bilförare jämlikt 1 § första st. trafikbrottslagen, 14: 9 samt 4: 1 och 2 för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död till fängelse i en månad och förklarade att av hänsyn till den allmänna laglydnaden villkorlig dom icke borde kommai fråga. Domen fastställdes, men en ledamot av HovR:n ville ge villkorlig dom och en ledamot av HD dömde till ovillkorliga böter. Vållandet var tydligen ganska lindrigt och föraren vanligen försiktig. I NJA 1955 s. 418 fastställde HD under tydlig tvekan en villkorlig dom i ett likartat fall. Vid vållande till annans död bör nog villkorlig dom förekomma endast undantagsvis. Lagstiftaren har belagt sådana brott med frihetsstraff väl vetande att gärningsmannen ofta är en eljest välartad medborgare. Också i SvJT 1957 rf s. 52 meddelades villkorlig dom för vårdslöshet i trafik, denna gång grov men ej i förening med vållande till annans död. En rattfyllerist, som efter brottet frivilligt ingått i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, erhöll med hänsyn därtill och övriga omständigheter villkorlig dom i SvJT 1958 rf s. 6.
    Nöjdförklaring efter villkorlig dom betager naturligtvis den dömde rätten att fullfölja talan mot domen i vad rör bl. a. skuldfrågan och straffmätningen. I NJA 1957 s. 272 hade emellertid en villkorligt dömd kvinna, som avgivit nöjdförklaring, missuppfattat förklaringens innebörd i dessa hänseenden. Då hennes missuppfattning med hänsyn till omständigheterna var ursäktlig, ansågs förklaringen icke utgöra hinder mot att hennes talan mot domen prövades.
    En yngling, som fått villkorlig dom för grov stöld jämte annat brott, begick under prövotiden åter en grov stöld. I HD, NJA 1953 s. 92, ansågs ungdomsfängelse, till vilket straff HovR:n dömt honom för det senare brottet, icke vara lämpligt. Pluraliteten, som fann ovillkorligt straff erforderligt för hans tillrättaförande, dömde honom till 3 månaders ovillkorligt straffarbete men lät med hänsyn till hans personliga egenskaper och förhållanden i övrigt den villkorliga domen med dess föreskrifter rörande övervakning och arbetsanställning bestå med förlängd prövotid. Emedan ungefär en och en halv månad av ungdomsfängelset redan verkställts, förordnade pluraliteten om avräkning av en månad 15 dagar. En minoritet dömde till gemensamt straff för brotten (jämlikt 4: 3) men förordnade om villkorligt anstånd med verkställandet av detta straff. I NJA 1953 s. 624 var fråga om förverkande av villkorlig dom genom underlåtenhet att åtlyda föreskrift om vård för tuberkulos. I referatet återges ett längre uttalande av RÅ-ämbetet om grunderna för förverkande på grund av åsidosättande av föreskrift. Ämbetet framhöll bl. a., att man vid övervägande av förverkande på grund av olydnad mot föreskrift bör fästa avseende vid huruvida föreskriften vid tidpunkten för övervägandet är motiverad.
    Sedan ägaren av en moped ändrat delar av dennas motor så att fordonet kunde föras med en hastighet överstigande 30 km i timmen, yrkades i NJA 1958 s. 547 förverkande jämlikt 2: 17 andra st. av dessa

 

190 IVAR STRAHLdelar, emedan det kunde befaras att fordonet skulle, mot vad som kräves när maximihastigheten är så hög, begagnas utan att vara registrerat och trafikförsäkrat och utan att föraren hade körkort. Förverkandeyrkandet ogillades i de lägre instanserna under hänvisning till att motordelarna icke, såsom enligt förarbetena till lagrummet borde fordras, hade »utpräglad karaktär av brottsverktyg». HD däremot biföll yrkandet, emedan motordelarna på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kunde befaras »komma till brottslig användning». Det är sistnämnda uttryck som användes i lagtexten, och där nämnes, såsom exempel på föremål som kan förklaras förverkat, falskt mynt. Sådant är icke egentligen ett brottsverktyg eller hjälpmedel till brott utan ett föremål vars begagnande just är brott. En begränsning till egentliga hjälpmedel kan snarare ifrågasättas beträffande 2: 17 första st., ehuru begränsningen även där är ganska konstlad. Se Om påföljder för brott, 2 :a uppl., 1955, s. 304 f.
    I NJA 1953 s. 524 fann HD i olikhet mot de lägre instanserna, att förverkande enligt 21 § valutaförordningen d. 25 febr. 1940 kunde ske ehuru lagrummet efter orden förutsatte fällande straffdom och någon sådan icke förelåg och icke kunde åstadkommas. Av ledamöterna uttalade tre, att deras ställningstagande föranleddes av vad HD:s flesta ledamöter beträffande liknande spörsmål uttalat i plenimålet NJA 1952s. 240. Snarare var väl de tre ledamöternas motiv, att HD:s flesta ledamöter intagit denna ståndpunkt i plenimålet. Två av de tre hade i detta ansett avfattningen av den där ifrågakomna förverkandebestämmelsen i 12 § 3 mom. prisregleringslagen d. 30 juni 1947, vilken förutsatte fällande straffdom, utesluta förverkande när straffet var förfallet genom åtalspreskription. Vad som i 1953 års rättsfall hindrade fällande straffdom var, att den som påstods ha gjort sig skyldig till brott mot valutaförordningen var amerikansk medborgare som vistades i Amerika. Han stämdes emellertid med yrkande om förverkande av visst vid tullvisitation beslagtaget penningbelopp, 6 000 kr. i sedlar, och inställde sig genom ombud som åberopade fullmakt avseende yrkande om förverkande. Stämningen hade kungjorts på sätt i 33: 12 RB sägs, och 17 §andra st. RB:s promulgationslag åberopades. (Jfr NJA 1952 s. 29.) I olikhet mot de lägre instanserna ingick HD i prövning, huruvida amerikanaren begått brott, och fann honom övertygad om anstiftan av försök till olovligt införande av sedlarna, varefter HD förklarade sedlarna förverkade. Till stöd för denna utgång hade RÅ-ämbetet anfört, att i nyssnämnda 17 § stadgas att om svaranden uteblir förverkande skall ske om ej av omständigheterna framgår att talan därom är ogrundad. Förverkande skulle därför enligt ämbetet kunnat ske, om amerikanaren uteblivit. Stadgandet, som kanske är nödvändigt, förutsätter dock, att en förverkandebestämmelse är materiellt tillämplig, och det innehåller ingen presumtion för det fall att svaranden inställer sig. Rättsfallet inger betänkligheter. Man frångick till svarandens nackdel lagens ord och uttalade sig därvid som om man egentligen ansåge att lagen borde tolkas efter sin lydelse men gåve vika för en mening som vunnit majoritet i ett tidigare mål. I själva verket var det prejudicerande värdet av denna mening dubiöst. Den omfattades av 13 bland HD:s 24 i målets avgörande deltagande ledamöter och omfattades sålunda visserligen av

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 191en svag majoritet, men den bestämde till följd av omröstningsreglerna icke HD:s dom och i Minnesboken gjordes under rubriken »Antagen rättsgrundsats eller lagtolkning» en anteckning av snarast motsatt innebörd: »Påföljden ansågs vara förfallen med straffet.» Det kan också ifrågasättas, om verkligen bevisningen om amerikanarens handlingssätt var så stark att den enligt vanligt bedömande skulle ha räckt för att fälla honom till ansvar: presumtionsregeln i 17 § var, såsom HD också uttalade, icke tillämplig. Till det olustiga intrycket bidrager, att pengarna enligt uppgift voro avsedda att användas till att bekosta en gravvård över amerikanarens moder. Se om fallet HJERNER i SvJT 1957 s. 197 ff och där anförd litteratur samt AGGE, Straffrättens allmänna del, 1959, s. 27. I den nu gällande valutaförordningen d. 5 juni 1959 17 § förutsättes för förverkande liksom i den tidigare efter orden fällande straffdom.
    Frågan huruvida förverkande kan ske fastän straff för brottet ej kan ådömas uppkom åter i NJA 1956 s. 670, denna gång på grund av att åtalspreskription inträtt. Den i målet ifrågakomna förverkandebestämmelsen, 4 § lagen d. 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel, förutsätter emellertid icke enligt sin avfattning fällande straffdom (om än där talas om »den brottslige»), HovR:n fann ändock, med beaktande (såsom skett i HD:s dom i plenimålet 1952; jfr KARLGREN, Skadeståndsrätt, 2:a uppl., 1958, s. 16 n. 7) av den ifrågakomna förverkandepåföljdens »väsentligen straffbetonade natur», att påföljden borde anses ha förfallit med straffet. Men HD dömde enhälligt, liksom förut RR:n, tillförverkande. I målet hade förebragts utredning för att visa, att man under förarbetena tänkt sig att förverkande enligt varuutförsel- och varuinförsellagarna skulle kunna äga rum även om straff ej kunde ådömas. Med denna utgång torde få antagas stämma, att förverkandepåföljden skulle preskriberas jämlikt grunderna för 5: 19a, men preskription enligt detta lagrum hade icke inträtt. HD tillämpade 5: 13 andra st. analogiskt, såvitt förverkandeyrkandet riktades mot ett dödsbo. Den förutsättning beträffande prövning av statsåklagare, som förutsättes i 2: 18, var uppfylld. Förverkandet drabbade ej själva godset utan dess värde. Detta beräknades till den likvid som uppburits för godset med avdrag för kostnaderna för frakten. Varuutförsellagen ansågs icke tillåta, att vederlagsbeloppet sattes lägre än till det så beräknade värdet utom för det dödsbo som föranledde analogisk tillämpning av 5: 13; i detta lagrum ges nämligen möjlighet till skälighetsbedömning. Se om fallet Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. (SOU 1959: 24) s. 199 ff, 210 ff och 224.
    I NJA 1958 s. 267 måste på grund av 1 § 8 mom. och 2 § lagen d. 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel eller 4 § 1 mom. sista st. samma lag en hel bil förklaras förverkad, emedan ägaren sökt återinföra den till riket utan att ange den till tullbehandling med anledning av att den reparerats utrikes. I rättsfallet berördes frågan om en förare måste självmant uppge att hans bil reparerats. Se om fallet SOU 1959:24 s. 141 ff och 159 f. När en man utan vederbörligt tillstånd använt trä för tillverkning av ett par sommarstugor, har i NJA 1953 s. 678 det förverkandestadgande, som fanns i då gällande KK d. 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor

 

192 IVAR STRAHLm. m., tillämpats så, att icke virket utan dess värde förklarats förverkat. Sådan värdekonfiskation kunde enligt kungörelsen äga rum, när egendom som skulle förklaras förverkad ej kunde tillrättaskaffas. Det i 2: 16 och 2: 17 samt i allmänna förfogandelagen d. 26 maj 1954 40 § och allmänna ransoneringslagen s. d. 41 § använda uttrycket finnes »ej i behåll» torde likaledes låna sig åt en sådan tolkning.
    SvJT 1957 rf s. 22 rörde innebörden av det i 8 § lagen om straff förolovlig varuinförsel och 9 § lagen d. 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin förekommande stadgandet, att den som förskingrat egendom som enligt lagen skolat dömas förverkad skall gälda dess värde. I SvJT 1958 rf s. 50 yppade sig i domstolarna stor meningsskiljaktighet i frågan, huruvida en för transport av olovligen infört gods brukad moped kunde förklaras förverkad jämlikt 1 § 9 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel. Frågan gällde, huruvida godset skulle anses ha, såsom enligt nämnda lagrum fordras för förverkande av forslingsredskapet, anträffats under forslingen. I enlighet med ordalagen i 21 § valutaförordningen fann HovR:ns pluralitet i SvJT 1953 rf s. 67, att när det tillgodohavande hos utländsk bankirfirma som olovligen förbrukats icke fanns i behåll, väl den tilltalade direktören för det bolag som ägt medlen men icke bolaget borde förpliktas att till kronan utge tillgodohavandets värde. — I NJA 1954 s. 406 hade HovR:n att taga ställning till en fråga om förverkande, vilken HD på grund av sitt bedömande av ansvarsfrågan undgick; se nedan under 3 kap. Frågan gällde tillämpning av 4 § lagen om straff för olovlig varuutförsel, vari stadgas att gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra skall förklaras förverkat. HovR:n utgick från att en man på anstiftan av annan gjort försök till olovlig utförsel av en bil tillhörig en tredje. Med anledning av yrkande om förverkande av bilen yttrade HovR:n, att varken den omständigheten att ägaren må ha saknat vetskap om att utförseln skulle ske olovligen eller det förhållandet att föraren frivilligt tillbakaträtt vore av beskaffenhet att medföra att bilen icke skulle förklaras förverkad. Enligt uttalande av RÅ-ämbetet i målet gäller, att om förutom gärningsmannen även andra medverkat till försök såsom anstiftare eller medhjälpare samt gärningsmannen men icke övriga medverkande frivilligt tillbakaträtt, gärningsmannens tillbakaträdande i princip icke kan medföra att godset ej skall förklaras förverkat. Detta må vara regel, men såsom RÅ-ämbetet också anmärkt, är det osäkert om regeln kan upprätthållas undantagslöst.
    3 kap. NJA 1956 B 6 rörde ett på sin tid mycket uppmärksammat mål, det s. k. Brobyfallet. Föreståndarinnan för ett ålderdomshem företog vissa åtgärder för att taga livet av en av de där intagna gamla kvinnorna. Bl. a. doppade hon ned kvinnans huvud i en hink med vatten för att kvinnan, om hon icke redan var död, skulle dränkas. Utredningen visade, att det var möjligt att den gamla kvinnan var död redan då handlingarna företogos, och i målet måste man därför utgå från att så var förhållandet. Föreståndarinnan åtalades bl. a. för försök till dråp, varför domstolarna ställdes inför frågan huruvida det är möjligt att begå dråpförsök mot död person. I alla instanserna ogillades enhälligt detta ansvarsyrkande. (Man dömde däremot för tjänstefel.) HD:s motivering för frikännandet var, att »straff för försök till dråp måste an-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 193ses förutsätta att gärningen — liksom dråp — innefattar angrepp mot annans liv». Det är emellertid anledning att något erinra om förarbetena till 3: 1. THYRÉN tänkte sig (Principerna för en strafflagsreform, III, 1914, s. 75 ff, och Förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, 1916, s. 56; jfr HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt, bd 1, 1901—05, s. 240ff), att det icke skulle anses föreligga straffbart försök när det föreställda angreppsobjektet icke existerar i verkligheten och att denna ståndpunkt skulle komma till uttryck i lagtexten genom att där stadgades att det ej skulle straffas för försök när ingen fara finns för att brottet kunnat komma till stånd. Samma ståndpunkt intog STRAFFLAGSKOMMISSIONEN (Förslag till strafflag, allmänna delen, SOU 1923:9, s. 187 ff). Såsom exempel på fall som genom farerekvisitet skulle hållas utanför det straffbara området nämnde kommissionen bl. a.: »Man tror sig döda en sovande människa som emellertid strax innan avlidit av slag; i syfte att tillgripa något sticker man handen i en annans ficka, som emellertid är tom» (jfr Principerna III s. 81 f och kommissionen s. 190). Det sista exemplet, bl. a., föranledde lagrådet, vid granskning år 1928 av ett sedermera icke för riksdagen framlagt förslag angående försök, att ställa sig kritiskt mot användande av farebegreppet vid beskrivning av straffbart försök: ty mannen borde straffas. I det sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för den avfattning 3: 1 sedermera fick, tillades därför såsom straffbart försök ytterligare det fallet, att fara är utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter (NJA II 1942 s. 251 ff). Med denna avfattning, som är gällande lags, skall 3: 1 medföra försöksstraff för den tillämnade fickstölden i exemplet, därest det från gärningsmannens synpunkt sett berodde på en tillfällighet att fickan var tom, något som är fallet om det är en tillfällighet att han träffar på person vars ficka är tom. Men om han är ute efter ett bestämt föremål, exempelvis en viss dyrbar dosa, ställer sig saken enligt sakkunnigbetänkandet annorlunda. Om ägaren aldrig haft en tanke på att flytta dosan från dess plats i hemmet, skall den misslyckade ficktjuven enligt betänkandet gå fri, ty då förelåg varken fara eller det fall att fara var utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Om ägaren åter var på väg till en juvelerare för att låta värdera dosan men glömt denna hemma, skall enligt betänkandet »ficktjuven» straffas. Då var det en tillfällighet som gjorde att fara var utesluten. Men hur om dosan varav porslin och omedelbart före ägarens promenad hade råkat bli sönderslagen och han därför icke medtog den? Detta är ett fall som är analogt med Brobyfallet. Avfattningen av HD:s dom i Brobyfallet ger tillsynes vid handen, att HD menat att straff skall, såsom stadgas i italienska strafflagen art. 49 andra st., utebli när objektet för försöket icke existerar. Emellertid är att märka, att den omständigheten allena att objektet för försöket icke existerar ej medför straffrihet. Att fickan vartom i det nyss anförda exemplet är ensamt för sig icke tillräckligt för att fritaga från straff, liksom icke heller att den mot vilken stöldförsök på måfå riktas är medellös eller att en sak som någon får upp, när han på måfå tömmer annans ficka, visar sig tillhöra honom själv. I intet av dessa fall existerar det objekt som gärningsmannen har i tankarna när handlingen utföres, men vår lags ståndpunkt är otvivelaktigt att det föreligger straffbart försök. Måhända var HD:s mening, att straff

13—603004. Svensk Juristtidning 1960

 

194 IVAR STRAHLskall utebli om objektet för försöket över huvud taget icke existerar, något som kan vara händelsen där försöket avser ett bestämt objekt (eller art av objekt). Om sådana fall kan man kanske påstå, ej blott att fara för brottets fullbordan är utesluten utan även att detta icke beror endast på tillfälliga omständigheter. Att försöksstraff skall utebli i sådana fall svarar nog mot en oreflekterad föreställning hos många svenska jurister, och man förstår väl att domstolarna hyst betänkligheter mot att ådöma försöksstraff i ett fall av denna typ. Angående omständigheterna i fallet se JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 87 ff.
    En diversearbetare anmodades av annan person att föra en bil från Haparanda till Torneå över Pello, som ligger omkring 13 mil norr om Haparanda. Diversearbetaren, som måste ha förstått att den andre åsyftade olovlig utförsel av bilen, förde denna först till sitt hem, vilket låg i den angivna färdriktningen omkring 7 km från Haparanda. Han låg i sitt hem över natten men körde sedan tillbaka till Haparanda. I NJA 1954 s. 406 bedömdes hans beteende av HD:s pluralitet icke såsom försök till olovlig utförsel. Den möjligheten kunde nämligen icke uteslutas, att han under färden till hemmet ej var bestämd i sitt uppsåt att verkställa den olovliga utförseln. En ledamot kom till samma slut under hänvisning till att föraren icke gjort annat än att fara till sitt hem där han skulle ligga över natten: den färd han företagit kunde därför icke anses ha i den meningen ingått i den tilltänkta resan att den innefattatett påbörjande av olovlig utförsel. Denna argumentering är dock knappast bärkraftig, ty såsom försök är beskrivet i 3: 1 måste dit, i olikhet mot vad fallet i allmänhet är beträffande fullbordat brott, kunna hänföras många handlingar som till det yttre te sig helt oskyldiga. Se om rättsfallet också ovan under 2 kap. — Medan i nämnda mål försök ansågs icke föreligga ehuru den tilltalade faktiskt tagit hand om det som skulle utföras och börjat färden, har i SvJT 1954 rf s. 30 HovR:n ansett försök till olovlig varuutförsel föreligga, fastän de tilltalade icke hunnit taga befattning med varupartiet, några kartonger med kaffe, innan gränsuppsyningsmannen ingrep. Vad de hade gjort var blott att bege sig till den plats nära gränsen, där kartongerna funnos, för att hämta dessa, vilket kunnat ske så gott som omedelbart. Det är tvivelaktigt, om de verkligen kunna, såsom lagen förutsätter för försöksstraff, anses ha påbörjat utförandet av brottet olovlig varuutförsel. Jfr NJA 1917 s. 447, där stor meningsskiljaktighet rådde ehuru den tilltalade hunnit taga befattning med varan. För HovR:ns ståndpunkt talar, att de tilltalade hunnit så långt i utförandet av sin plan att de, om intet hinder mellankommit, skulle utan avbrott ha fullföljt sitt förehavande och inom kort ha fullbordat brottet. Frågan om försökspunktens läge är snart sagt i alla länder ett svårlöst spörsmål. Det vanligaste tycks vara, att den förlägges i tiden något litet före det att gärningsmannen börjar förverkliga brottsbeskrivningens innehåll; se Materialien zur Strafrechtsreform, Bd 2, Bonn 1954, s. 311 ff. Se i frågan också Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. (SOU 1959:24) s. 144.
    Strafflagens medverkansregler torde vara tillämpliga vid obehörigt utövande av yrkesmässig biltrafik; se NJA 1953 s. 696 (tillståndsprövning), där den som hyrt ut bussar till sådan trafik dömdes för medhjälp. Se ock SvJT 1959 rf s. 52. Förhållandena kunna emellertid vara

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 195sådana, att flera medverkande dömas såsom gärningsmän, alltså direkt enligt straffbestämmelsen i KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m., så i NJA 1953 s. 688. Den som allenast låtit sig eller sitt befordras med bilen torde gå fri från ansvar. Härför kan åberopas,. att det föreligger concursus necessarius; se SvJT 1959 rf s. 49 och EGEDAL i SvJT 1959 s. 471 ff. Om dessa frågor se THORNSTEDT, Om företagaransvar, 1948, s. 66 ff.
    I NJA 1957 s. 352 fann HD (under viss dissens), att stadgandena i strafflagen om medverkan till brott icke äro tillämpliga i fråga om brott och förseelser mot tryckfrihetsförordningen.
    En man, som ansågs i tjänsten ha anstiftat rattfylleri, befriades i SvJT 1954 rf s. 71 av HovR:n med tillämpning av 3: 5 med hänsyn till omständigheterna från ansvar.
    Angående medverkan se även SvJT 1954 rf s. 29 och NJA 1953 C 477 nedan under 14 kap.
    4 kap. En arbetsgivare, som förövat medhjälp till flera anställdas falskdeklarationsbrott, ansågs i NJA 1958 s. 304 ha begått lika många medhjälpsbrott som hans anställda tillsammans begått deklarationsbrott, detta oaktat att medhjälpen i stor utsträckning skett genom ett enda handlande, nämligen ett och samma muntliga tillkännagivande. Frågan om en medhjälpare begått ett eller flera brott bedömes nämligen icke annorlunda än om han varit gärningsman till den ifrågavarande brottsligheten. Medhjälpsbrotten, 34 till antalet, förskyllde vart och ett för sig normerade böter. Eftersom sådana böter enligt 2 § särskilda böteslagen skola ådömas särskilt, måste arbetsgivaren dömas till särskilda bötesstraff för ett vart av dessa 34 brott. Se om fallet också nedan under Skattestrafflagen och ATLE ERIKSSON, Om påföljder av brott mot skatteförfattningarna, 2:a uppl., 1960, s. 45.
    I SvJT 1954 rf s. 41 tillämpades 4: 3, när ett nyupptäckt brott låg i tiden mellan ett frihetsstraff och en detta undanröjande 4:3-dom, varvid åberopades förhållandet mellan det nyupptäckta brottet och vissa av de med den förra 4: 3-domen avsedda brotten. Det genom denna ådömda gemensamma straffet torde emellertid böra anses ha börjat verkställas då det första frihetsstraffet började verkställas, och frågan om tillämpning av 4: 3 torde icke påverkas av likhet eller annat förhållande mellan de ifrågakomna brotten. Se härom Om påföljder för brott, 2:a uppl., 1955, s. 218. I SvJT 1956 rf s. 31 underlät HovR:n att vid bestämmande av gemensamt straff enligt 4: 3 sätta detta högre än ett redan undergånget straffarbetsstraff för vissa av de ifrågavarande brotten. Enligt en anteckning vid referatet var HovR:ns tanke, att om något återstode att verkställa av det gemensamma straffarbetsstraffet, följden därav skulle bli att ett fängelsestraff, som HovR:n samtidigt fastställde, skulle övergå till straffarbete varigenom, även om det gemensamma straffet sattes något högre än det förut undergångna, den sammanlagda strafftiden skulle förkortas. Det kan emellertid ifrågasättas, om fängelsestraffets övergång till straffarbete förebygges genom en sådan dom som HovR:ns. Ty vid meddelande av verkställighetsresolution med anledning av en sådan dom måste det, i avsaknad av vägledande uttalande i domen och i betraktande av vad som länder till den dömdes fördel, framstå som tvivelaktigt huruvida icke det gemensamma straffet, ändå

 

196 IVAR STRAHLatt intet därav återstår att verkställa, skall anses föreligga till verkställighet och fängelsestraffet därför övergå till straffarbete. (Det må i detta sammanhang erinras om möjligheten att, om det förut undergångna straffet slutat med villkorlig frigivning, ådöma särskilt straff enligt 13 § andra st. lagen om villkorlig frigivning i stället för att tilllämpa 4: 3.) Från en annan synpunkt inger HovR:ns förfaringssätt betänkligheter. I HovR:n klagade endast den dömde. Han borde redan av HR:n, som av förbiseende dömde till fängelse i en m. 15 d., ha dömts till gemensamt straff enligt 4: 3, varvid det hade ålegat HR:n att bestämma straffet som hade han på en gång varit lagförd för brotten. HR:n saknade, såvitt man kan se, varje anledning att underlåta att sätta det gemensamma straffet högre än det förut avtjänade, varför följden av en riktig dom i HR:n lätt skulle ha kunnat bli att den faktiska strafftiden förkortades. Om HR:n förfarit riktigt och den dömde ändock klagat, hade väl HovR:n knappast kunnat nedsätta det gemensamma straffet för att förlänga den faktiska strafftiden. Man frågar sig, om det är försvarligt att, på den dömdes talan, för att förlänga den faktiska strafftiden sätta straffet lägre än det borde ha blivit i HR:n. I ytterligare ett hänseende är HovR:ns uppfattning, sådan den framträder i anteckningen, icke höjd över tvivel. Enligt anteckningen ansåg sig HovR:n vara av reglerna om reformatio in pejus förhindrad att för den brottslighet som omfattades av det gemensamma straffet sätta detta högre än till straffarbete i 2 m. 22 d. i betraktande av att för brottsligheten hade dömts till dels ett straffarbetsstraff av 2 m., dels ett fängelsestraff av en m. 15 d. vilket omräknat till straffarbete skulle bli 22 d. Men fråga är, om i en 4: 3-situation straffmätningen verkligen är begränsad genom en sådan evalveringsregel, som skulle beskära överrättens möjligheter vida mera än som erfordras för att undvika att den dömde skall på sin hemställan om mildare straffrättslig behandling bli i sak strängare behandlad. Om den dömde ej, såsom han gjorde, överklagat både HR:ns dom till fängelse i en m. 15 d. och den andra fängelsedomen utan endast begärt att HovR:n skulle med tillämpning av 4: 3 förkorta det förstnämnda frihetsstraffets längd, skulle den uppfattning HovR:n synes ha haft leda till att HovR:n vore förhindrad att i så måtto bifalla hans begäran att det gemensamma straffet sattes till straffarbete i 3 m. med avräkning av redan avtjänade 2 m. Och om det förut avtjänade straffarbetsstraffet hade uppgått till 5 m., skulle HovR:n i samma läge ha varit förhindrad att på den dömdes talan ersätta straffet av fängelse i en m. 15 d. med ett 6-månaders 4:3-straff, som ej kunde föranleda mer än en månads frihetsförlust och, om förutsättningarna för villkorlig frigivning vore uppfyllda, endast skulle föranleda sådan frigivning. Märk också, att när en 4: 3-situation föreligger i fall varom 4: 4 handlar, hinder principiellt icke anses möta mot att sätta det gemensamma straffet högre än de förut ådömda straffen sammanlagda med varandra och att det förevarande fallet skulle ha föranlett tillämpning av 4:4 om den dömde icke klagat. Omvänt: därest vid tillämpning av 4:3 gäller att det gemensamma straffet icke må sättas lägre än det förut ådömda och om vid tillämpning av 4:4 gäller att det icke må sättas lägre än det svåraste av de förut ådömda, kan denna minimigräns ej få anses

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 197ligga så lågt som vid hälften av förut ådömt fängelsestraff. Ty detta kan ju, när tillämpning av 4:3 eller 4:4 ifrågakommer, redan vara avtjänat. Bestämmelsen i 4:5 om hälftenräkning vid fängelses övergång till straffarbete har, såvitt angår domstols avgörande, av avfattningen att döma icke avseende på konkreta straff utan på straffskalorna.
    Fråga om villkorlig dom ansågs i NJA 1956 s. 779 icke kunna komma under bedömande vid förening av straff enligt 4: 4. Det är tydligt, att den situation, som beskrives i 4: 4, i allmänhet utesluter villkorlig dom och att förfarandet enligt 4: 4 icke är anordnat med tanke på en prövning av frågan om sådan dom. Men något avgörande skäl, varför ej villkorlig dom undantagsvis skulle kunna komma i fråga vid tillämpning av 4:4, torde dock knappast förefinnas. Att ettdera straffet må verkställas utan avbidan på beslut om förening av straffen synes icke vara ett sådant skäl, eftersom enligt praxis villkorlig dom kan meddelas i 4: 3-situationer fastän den föregående domen gått i verkställighet. Man må i stället betänka, att det är förklarligt om en domstol, när den tilltalade är dömd till och undergår frihetsstraff utan att domen vunnit laga kraft mot åklagaren, vid meddelande av en s. a. s. provisorisk dom för ett tidigare brott är obenägen att pröva huruvida villkorlig dom är på sin plats. Förutsättningarna för en sådan prövning kunna sakligt sett vara bättre vid den tidpunkt då gemensamt straff skall bestämmas enligt 4: 4. I sak kunna då skäl föreligga för att hellre meddela villkorlig dom än en dom som föranleder återintagning i fångvårdsanstalt, vanligen på mycket kort tid.
    Ansökan om befrielse från ett bötesstraff ådömt före dom till ungdomsfängelse, vilken dom emellertid förklarats förfallen, lämnades i nådeärende utan avseende vid det förhållandet att ungdomsfängelsestraffet jämlikt 23 § lagen om ungdomsfängelse trätt i stället för bötesstraffet, NJA 1954 s. 79. Se angående fallet Om påföljder för brott s. 242.— Mot en till förvaring dömd person fördes talan om förvandling av böter som ådömts före anstaltstidens slut. I SvJT 1955 rf s. 5 bifölls yrkandet av HR:n och HovR:ns pluralitet. Enligt NJA 1959 s. 99 och SvJT 1959 rf s. 4 samt Om påföljder för brott, s. 243 n. 2, borde så icke ha skett.
    I NJA 1955 s. 31 uppkom fråga, huru en man som år 1950 dömts för grovt bedrägeri medelst förfalskning begånget samma år skulle dömas när han åtalats för att han år 1953 förfalskat en namnteckning på ett postgiroutbetalningskort å 30:90 och medelst denna förfalskning fått ut beloppet. RR:n ansåg, att bedrägeriet var grovt och att han för förfalskningen på grund av 4: 14 borde dömas med tillämpning av straffskalan i 12: 3. RR:n dömde honom därför för både grovt bedrägeri och urkundsförfalskning i brottskonkurrens, och emedan minimum i 12:3 är ett års straffarbete sattes straffet, vilket jämväl omfattade andra brott, så högt som till straffarbete i 1 år 4 m. HovR:n fann, att gärningen borde bedömas som grovt bedrägeri medelst förfalskning, förklarade att tillämpning av 4: 14 icke ifrågakomme och nedsatte straffet till straffarbete i 10 m. HD fann likaledes, att gärningen i och för sig borde bedömas som grovt bedrägeri medelst förfalskning och att 4: 14 icke borde tillämpas, varvid HD sade sig taga i betraktande den tid

 

198 IVAR STRAHLsom förflutit mellan den tidigare och den nya brottsligheten samt omständigheterna i övrigt. Fallet har diskuterats av THORNSTEDT och LARS LINDBERG i SvJT 1958 s. 429 ff och 1959 s. 194 ff. Såsom redan avfattningen av 21:3 ger vid handen, är den omständigheten att bedrägeri utföres medelst förfalskning ägnad att göra bedrägeriet grovt, varvid det icke kommer i fråga att döma för förfalskning i brottskonkurrens med det grova bedrägeriet såframt icke förfalskningen är att bedöma enligt 12: 3. I förevarande fall kunde bedömning enligt 12: 3 ifrågasättas på grund av innehållet i 4: 14. Men tillämpning av 4: 14 är aldrig obligatorisk. Bedrägeriet kan mycket väl anses grovt fastän förfalskningen icke bedömes enligt 12: 3, och intet hindrar att, i eljest tveksamma fall, ett bedrägeri medelst förfalskning anses som grovt bedrägeri just på grund av 4: 14 men förfalskningen ändock icke anses falla under straffskalan i 12:3. Mera allmänt uttryckt: det ena brottet kan mycket väl anses grovt fastän det andra icke anses falla inom straffskalan för den grova brottstypen, och till 4: 14 kan man beträffande vartdera brottet taga den hänsyn som synes sakligt motiverad. Finner man, med RR:n i förevarande fall, att förfalskningen på grund av 4: 14 bör bestraffas enligt 12: 3, ställes man inför den, i verkligheten betydelselösa, frågan huruvida man, emedan grunden för tillämpningen av straffskalan i 12: 3 är brottets natur av återfall, skall anse endast lagkonkurrens föreligga mellan förfalskningen och bedrägeriet. Att för detta fall göra undantag från det vanliga, vilket är att tillämpning av 12: 3 medför brottskonkurrens, synes dock vara att införa en onödig komplikation.
    5 kap. I NJA 1957 s. 474 dömdes två pojkar i 15—16-årsåldern för en mängd brott, däribland ett rån, av RR:n och HovR:n (under dissens)till fängelse i ett år sex m. resp. ett år tre m. varvid HovR:n anförde att det med hänsyn till pojkarnas ådagalagda farlighet och hänsynslöshet i första hand vore angeläget, att de snarast omhändertoges på sådant sätt att de så vitt möjligt hindrades från att begå nya brott, samt att från socialstyrelsen icke erhållits löfte att pojkarna komme att placeras i sluten avdelning av ungdomsvårdsskola. Båda pojkarna men också RÅ-ämbetet sökte revision med yrkande om överlämnande för skyddsuppfostran. Ändringsyrkandet bifölls av HD som till motivering anförde bl. a., att ingen av pojkarna tidigare varit föremål för behandling i ungdomsvårdsskola och att vissa utsikter torde finnas att en på lämpligt sätt under längre tid bedriven fostran i sådan skola skulle kunna påverka dem att för framtiden avhålla sig från brott och möjliggöra deras återanpassning i samhället. Det bör framhållas, att man i det praktiska arbetet i princip aldrig får utgå från att någon är oförbätterlig. Det saknas, i synnerhet beträffande unga, tillförlitliga metoder att urskilja vissa såsom oemottagliga för uppfostrande och resocialiserende behandling. Det må också framhållas, att resurserna för behandling av ungdom äro större, och kunna utvecklas lättare, inom den stora ungdomsvårdsskoleorganisationen än inom kriminalvården samt att behandlingen just i svåra fall måste vara långvarig och kunna till tid och sätt anpassas efter förhållandena sådana de utveckla sig. Medan förevarande mål låg hos HD, upplystes, att socialstyrelsen fattat ett principbeslut innebärande att styrelsen vid förfrågan från domstol vilka

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1953—1958 199behandlingsresurser som i det särskilda fallet komme att anlitas icke skulle ge annat svar — därest styrelsen funne socialvårdens resurser tillräckliga för ett rationellt omhändertagande i ungdomsvårdsskola än att den unge komme att hänvisas till intagning i viss skola samt att placeringen inom skolan komme att avgöras av skolans styrelse. Dessutom vore styrelsen villig att lämna upplysning om tidpunkten när intagning kunde beräknas ske. Se BENGT HULT i SvJT 1958 s. 106 ff. I rättsfallet nöjde sig HD med besked att barnavårdsnämnden beslutat återtaga pojkarna för skyddsuppfostran och att de omedelbart kundee rhålla plats i ungdomsvårdsskola. Däri torde ligga, att HD ansåg att barnavårdsmyndigheterna övertagit ansvaret för att pojkarna tillräckligt effektivt komme att hindras från att begå brott under den närmaste tiden.
    En 17-årig pojke dömdes i NJA 1957 s. 228 av RR för åtskilliga brott till fängelse i fem m. Han hade tidigare tre gånger av barnavårdsnämnd varnats för egendomsbrott och erhållit åtalseftergift för ett av dessa brott. Med hänsyn härtill samt till hans ålder och arten av de begångna brotten ansåg RR:n det icke kunna antagas, att han kunde tillrättaföras genom åtgärder inom barnavårdens ram. Det är svårt att förstå, att RR:n kunde föredraga ett så kort frihetsstraff som fem månaders fängelse (utan föranstaltningar för eftervård!) framför ungdomsvårdsskola. Åsikten är desto märkligare som pojken icke tidigare varit föremål för uppfostrande åtgärder av barnavården i ungdomsvårdsskola eller eljest. Pojken förklarade sig emellertid naturligt nog nöjd med domen. Emedan han därför började avtjäna fängelsestraffet, är det icke fullt lika säkert, att HovR:n gjorde rätt då den under åberopande av 1952 års lag upphävde fängelsedomen och överlämnade honom för skyddsuppfostran. HovR:ns dom fastställdes av HD. Då hade pojken emellertid i förtid lämnat fångvårdsanstalten och vårdades på sjukhus.
    Genom att RR dömt till ungdomsfängelse som omedelbart gick i verkställighet hade, enligt vad HD fann i NJA 1958 s. 64, ett tidigare meddelat beslut av barnavårdsnämnd om skyddsuppfostran förfallit jämlikt 48 § barnavårdslagen jämförd med 26 § ungdomsfängelselagen. Detta medförde, att HovR:n, där den dömde sökt ändring i RR:ns dom, icke ägt överlämna honom åt styrelsen för den ungdomsvårdsskola, där hanvarit intagen, för fortsatt skyddsuppfostran. För skyddsuppfostran erfordrades nämligen ett nytt beslut av barnavårdsnämnd, och emedan den dömde hunnit fylla 18 år, kunde skyddsuppfostran ifrågakomma endast under de i 22 § d) angivna förutsättningarna, vilka icke voro uppfyllda. I k. prop. nr 10 till 1960 års riksdag med förslag till ny barnavårdslag har i stället för regeln i 48 § föreslagits bestämmelser av innehåll att utskrivning från ungdomsvårdsskola skall ske om eleven intagits i fångvårdsanstalt men först när straffdomen vunnit laga kraft mot honom, 67 §, och att vid utskrivning från ungdomsvårdsskola skall kunna göras förbehåll om att barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för vad i förslaget kallas samhällsvård alltjämt skall bestå, 68 §. Se i ämnet också K. J. HÖJER i SvJT 1957 s. 199 ff och JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 207 ff.
    En numera upphävd återfallsbestämmelse i 3 § tredje st. trafikbrottslagen ansågs i SvJT 1958 rf s. 73 icke kunna tillämpas, när de

 

200 IVAR STRAHLföregående brotten förövats innan den tilltalade fyllt 18 år. Domstolarna åberopade grunderna för 5:4.
    Straffriförklaring enligt 5:5 är icke att enligt 31:10 RB anse som frikännande, och en ändring, varigenom straffriförklaring utbytes mot ungdomsfängelse, är icke att enligt sistnämnda lagrum anse som en fällande dom; se NJA 1957 s. 637 och därom WELAMSON i SvJT 1959 s. 249. Jfr 51: 25 RB. RB:s ståndpunkt utgör ett skäl, om än ingalunda det starkaste, mot att tillämpa 5: 5 där icke brottsrekvisiten äro uppfyllda i alla andra avseenden än det varom 5: 5 handlar.
    I JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 308 ff uttalade JO, att det syntes honom förefinnas tillräckliga skäl för att godtaga att domstol i samband med beslut enligt 15 § förvaringslagen om återintagning i säkerhetsanstalt förordnar att förvaringen skall träda i stället för ådömt frihetsstraff som icke till fullo verkställts, varvid domstolen har att vid bestämmandet av minsta tiden för den fortsatta förvaringen taga hänsyn till det sålunda konsumerade straffet.
    Från vilken tidpunkt börjar tiden för åtalspreskription att löpa vid brott som består i underlåtenhet att fullgöra vad vid straffansvar är föreskrivet? Man kan tänka sig, att tiden, i enlighet med huvudregeln för åtalspreskription, börjar löpa redan så snart brottet är fullbordat, d. v. s. då handlingen senast skolat utföras. Den ståndpunkten intogs av HovR:na i SvJT 1957 rf s. 44 och 1958 rf s. 5, vilka gällde försummad anmälningsskyldighet. I båda fallen ansåg HovR:n, att preskriptionstiden borde räknas från den tidpunkt då anmälan senast bort ske. Denna ståndpunkt, som förordats av TORE STRÖMBERG, Åtalspreskription, 1956, s. 173 ff och 238, har fördelen av att vara enkel. I NJA 1958 s. 385 omfattades den av de båda lägre instanserna men ogillades enhälligt av HD. Målet gällde underlåten anmälan av förvärv av motorfordon. Enligt HD var, vid det förhållandet att åtalet delgivits den tilltalade inom två år från det han avhände sig fordonet, straff för förseelsen icke förfallet, varför HD dömde honom för underlåtenhet »att anmäla förvärv av motorfordon». Ett skäl för denna ståndpunkt är, att brottet enligt vanligt föreställningssätt och språkbruk begicks ända till dess avhändelsen skedde och att preskriptionstid för ett brott icke synes böra löpa medan brottet begås. Stadgandet i 5: 16 om att preskriptionstid skall räknas från den dag då brottet begicks bör enligt detta betraktelsesätt tolkas såsom avseende den sista dag under vilken brottet begicks. Detta låter bra, och är kanske när allt kommer omkring den bäst grundade ståndpunkten. Tyvärr är det emellertid ofta svårt att avgöra huru länge ett brott begås. Om det gäller en enstaka prestation — i de nämnda rättsfallen en anmälan — som underlåtes, är det, såsom Strömberg framhållit, icke lätt att få svar på frågan genom att undersöka om straffhotet är avsett att verka såsom påtryckningsmedel även för tid efter det att den utsatta fristen för prestationen gått till ända; mannen har ju redan ådragit sig straffansvar, varför synpunkten får intresse endast med avseende å tid efter en från fristens utgång beräknad preskriptionstid. Och i vissa fall skall preskriptionstiden säkerligen räknas från fristens utgång; så vid försummelse att i rätt tid avlämna självdeklaration. Samma ståndpunkt intogs i NJA 1934 s. 108, som handlade om underlåtenhet att upprätta och stämpelförse avräkningsnota

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1053—1958 201enligt fondstämpelförordningen. Men liksom frihetsberövande måste anses pågå till dess offret blivit lössläppt, torde också vissa underlåtenhetsbrott böra anses pågå så länge det förhållande består som motiverat kriminaliseringen. Till denna grupp är man benägen att hänföra fall, i vilka anmälnings- eller betalningsskyldighet är knuten till förefintligheten av ett konkret tillstånd, såsom just i NJA 1958 s. 385. Ett gränsfall mellan de båda kategorierna var NJA 1916 s. 401, där boktryckare, som försummat att avlämna granskningsexemplar, dömdes för detta brott ehuru mer än två år förflutit från det skyldigheten senast skolat fullgöras. Till jämförelse tjänar, att det, om den vid straffansvar föreskrivna prestation som underlåtes är ett kontinuerligt beteende som skulle ha iakttagits under viss tidrymd, t. ex. tjänstgöring under viss tid, är klart att brottet måste anses bli begånget under hela denna tid även om det är fullbordat redan vid början av tidrymden. Men vid brott av detta slag inställer sig den ytterligare frågan,om icke särskild preskriptionstid skall räknas för varje dag brottet begicks så att, t. ex., den som avhåller sig från tjänstgöring straffas enligt 25:4 för den tid som ligger inom två år före stämningens delgivning men ej för tiden dessförinnan. En sådan successiv preskriptionär i praxis vanlig vid brott som kunna uppfattas såsom bestående i drivande av en verksamhet utan behörig anmälan eller utan behörigt tillstånd eller utan att annan sådan förutsättning är uppfylld. Om brottet i NJA 1958 s. 385 anses ha pågått så länge den tilltalade ägde motorfordonet, ligger det nära till hands att uppfatta det såsom bestående i ägande av motorfordon utan fullgjord anmälningsskyldighet och att, såsom vanligt är vid liknande brott, anse preskription inträda successivt. I HD:s dom finns dock ingen antydan om detta betraktelsesätt, vilket skulle innebära att han dömdes blott för att han under de senaste två åren före stämningen försummat anmälningsskyldigheten. En sådan avfattning av domen skulle te sig egendomlig, när det är fråga om underlåtenhet att fullgöra en enstaka prestation. Jfr nästa rättsfall och SvJT 1959 rf s. 71.
    I 5 § 1 mom. lagen d. 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin stadgas straff för den som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig införsel av spritdrycker eller vin, förvarar sådana drycker, om det är uppenbart att dryckerna införts olovligen. En köpman åtalades i NJA 1953 s. 630 enligt nämnda lagrum för olovlig befattning med sprit som han själv olovligen infört och alltsedan dess förvarat. Ansvar för olovlig införsel var uteslutet, emedan det brottet var preskriberat. HovR:n och pluraliteten inom HD, tre ledamöter, fällde den tilltalade, under det att RR:n och två justitieråd frikände honom emedan man enligt deras mening icke lagligen kunde, när ansvar för olovlig införsel var preskriberat, falla tillbaka på ansvar för olovlig befattning enligt 5 §. I HD:s dom framhölls, att detta lagrum enligt ordalagen är tillämpligt även på den som själv olovligen infört av honom förvarade spritdrycker, under förutsättning att han icke kan fällas till ansvar för införseln, samt att det med hänsyn till lagrummets syfte att i vid omfattning straffbelägga befattning med olovligen införda spritdrycker ej funnes anledning att, mot ordalagen, från tillämpningen undantaga det fall då straffet för den

 

202 IVAR STRAHLolovliga införseln är förfallet på grund av åtalspreskription. Samma resonemang kan man använda till stöd för att efter preskription av ansvaret för förfalskning döma förfalskaren enligt 12:9 för brukande av det förfalskade, för att efter preskription av ansvaret för osant intygande enligt 13: 11 första st. straffa intygsgivaren enligt andra st. i samma paragraf för brukande av den osanna urkunden och, varför icke, för att efter preskription av ansvaret för stöld straffa tjuven för häleri enligt 21: 6. Som var och en vet förekommer det faktiskt icke så sällan, att tjuvar dömas för häleri emedan stölden icke kan bevisas. (Jfr situationen i NJA 1950 s. 647 och SvJT 1955 rf s. 66—68.) Dessa frågor diskuteras senast av STRÖMBERG a. a. s. 190 ff och i Förslag till lagom straff för varusmuggling m. m. (SOU 1959:24) s. 368. Jfr vad nedan under SL:s promulgationslag säges med anledning av NJA 1954 s. 393. Om förevarande rättsfall är ytterligare att säga, att i HD:s dom uttalades att preskriptionstid för åtal för förvaring av olovligen införda spritdrycker ej börjar löpa så länge förvaringen fortgår. Jfr SvJT 1959 rf s. 52. Detta aktualiserar spörsmålet om icke detsamma gäller häleribrottet i första ledet av 21: 6 första st. I rättsfallet inställde sig frågan, om den tilltalade skulle dömas för hela den tid förvaringen pågått eller allenast för de två sista åren. Någon begränsning beträffande tiden utsädes i allt fall icke i domen. Ordalagen tyda närmast på att HD icke tänkte sig en begränsning. Om frågan se vad i det närmast föregående sagts med anledning av NJA 1958 s. 385 och STRÖMBERG a. a. s. 165 ff.
    Vid prövning av resningsansökan räknades i NJA 1953 s. 788 preskriptionstid från det den föregående, frikännande, domen vann laga kraft. Detta motiverades med att stadgandet i 5:17 om ny preskriptionstid efter avbrott borde vinna motsvarande tillämpning. Se STRÖMBERG a. a. s. 228 ff och WELAMSON i SvJT 1959 s. 267.

(Fortsättning i nästa häfte.)