EN SKRIFT OM BULVANPROBLEMET —NÄR BULVANEN ÄR EN JURIDISK PERSON
AV JUSTITIERÅDET HJALMAR KARLGREN
Om X sluter avtal med A, vilken enligt anmälan till handelsregistret är innehavare av viss rörelse, men det visas att det är B som är rörelsens verklige innehavare, i det att A blott är bulvan för B, kan då X med sitt betalningsanspråk vända sig, förutom mot A, även mot B? Enligt en tämligen fast svensk rättspraxis besvaras denna fråga, pågoda grunder, i allmänhet jakande. Jag hänvisar till rättsfallen NJA 1925 s. 652, 1928 s. 57, 1939 s. 228, 1953 s. 547; se vidare NJA 1930 s.306 (separationsrätt för B:s konkursbo i A:s konkurs!) och 1936 s. 449 (för bulvanen A lagfaren fastighet fick ingå i B:s konkurs). Även straffrättsligt har motsvarande grundsats vid ett flertal tillfällen tilllämpats, NJA 1894 s. 239, 1901 s. 450 (jfr 1909 s. 225), 1913 s. 121 och s. 206, 1927 s. 478, 1928 s. 427, se ock 1959 s. 134, åtalspunkt 3 (pluraliteten i HD; rättsfallet dock ej refererat på denna fråga). Hänsynen till det reella innehavet av rörelsen har alltså ansetts böra »bryta igenom» grundsatsen, att den enligt ett avtal förpliktade allenast är ifrågavarande avtalskontrahent själv, icke tillika den som på det ena eller andra sättet har fördel av avtalet eller rent av är enligt detsamma direkt berättigad (se särskilt bestämmelsen i 56 § andra st. kommissionslagen, jfrd med 53 § andra st. m. fl. stadganden i samma lag, och vad rättspraxis beträffar exempelvis NJA 1931 s. 483, 1938 s. 114).
Men hur går denna bulvanrättspraxis ihop med reglerna om enmansbolag? Och hur går den ihop med att ej heller en förening väl utan vidare kan anses upphöra att vara en juridisk person i och med att det ådagalägges, att samtliga medlemmar utom en äro proformamedlemmar eller att samtliga utom en utträtt ur föreningen? Ja, i många fall uppkomma inga svårigheter. Om enmansdelägaren så att säga respekterar den juridiska personligheten genom att vederbörande tillgångar, »bolagets» eller »föreningens» medel, behandlas såsom en från hans privata tillgångar skild rättighetsmassa, föreligger i verkligheten icke något bulvanspörsmål. Att påstå att ett enmansbolag eller en enmansförening alltid är bulvan för ensamdelägaren är, om man har klart för sig den juridiska personlighetens innebörd, uppenbart obefogat, liksom det naturligtvis är förfelat att i allmänhet anse en juridisk person vara bulvan för sina delägare.2 Men det är självklart, att det kan vara så —och mycket ofta är så — att den under enmansbolagets eller enmansföreningens firma bedrivna verksamheten faktiskt utövas på sådant sätt att det med samma rätt, som man i nyss berörda bulvanrättspraxis
anser B vara den verklige innehavaren av rörelsen och A blott bulvan för honom, kan hävdas att enmansbolaget eller enmansföreningen allenast är bulvan för ensamdelägaren. Juridisk-person-bildningen kan så som bolaget eller föreningen faktiskt fungerar sakna nämnvärd realitet: ensamdelägaren behandlar i stort sett bolagets eller föreningens tillgångar alldeles som sina egna, och det förekommer överhuvud inga omständigheter av betydelse som skulle kunna sägas ge vid handen, att bolaget eller föreningen är något annat än en skrivbordsprodukt.
Hur skall det i dessa senare fall förfaras? Är här den juridiska personen, trots det uttryckliga erkännande som vid tillkomsten av 1944 års aktiebolagslag kom enmansbolaget till del, att betrakta som obefintlig, och bör följaktligen ensamdelägaren behandlas, civilrättsligt och straffrättsligt, som en personligt ansvarig kontrahent — vilket ju innebure att han skulle drabbas av vida mera vittgående påföljder än det skadeståndsansvar, som vid obehöriga förfoganden över aktiekapitalet eller jämförliga föreningstillgångar inträder enligt bolags- och föreningslagstiftningen? Det kunde synas som om detta stämde illaöverens med vedertagna juridisk-person-regler och som om man tvärtom borde resonera efter den linjen, att den juridiska personen måste i nu avsedda fall accepteras som ett slags legalt erkänd bulvan för ensamdelägaren; speciellt funnes skäl härför vid enmansbolag med hänsyn till nyssnämnda ställningstagande av aktiebolagslagstiftaren. Å andra sidan skulle då den antydda oförenligheten med ovan anmärkta bulvanrättspraxis icke kunna undvikas, var jämte konsekvenserna materiellt sett ofta bleve mycket stötande. Svårigheterna ökas därav, att det givetvis icke behöver innebära något illojalt, att en ensamdelägarepå berörda sätt helt »missaktar» den juridiska personligheten. Ett exempel, som någon gång anförts, är i den delen belysande: en ålderstigen affärsman sätter sin rörelse på aktier för att underlätta affärens avveckling efter dödsfallet, vid en framtida boutredning efter honom; före frånfället är emellertid juridisk-person-bildningen blott en formalitet, vartill icke tages någon som helst hänsyn. Men att skilja mellan lojala och illojala bulvanfall är för domstolarna till ytterlighet vanskligt, och betänklig rättsosäkerhet kan här lätt bli följden. Tydligt är alltså, att frågan om enmansbolagets rättspersonlighet är vida mer komplicerad än man vid ett studium av motiven till aktiebolagslagen i förstone kunde tro.
Hur ställer man sig i svensk rättstillämpning till nu senast omförmälda bulvanfall? Påtagligt synes vara, att man är benägen att gå medpå en viss genombrytning av den juridiska personligheten. Praxis är dock ingalunda lika tydlig som i de här ovan först omnämnda bulvansituationerna, och det är svårt att bestämt uttala sig om rättstillämpningens innebörd. I betraktande komma närmast rättsfallen: NJA1935 s. 81 (motiveringen för huvudmannens ansvar rätt oklar,3 minoriteten i HD manstark), 1942 s. 473 (den ansvarighet som ålades huvudmannen var av utomobligatorisk art; hade detta någon betydelse?), 1947 s. 647 (likaledes utomobligatorisk ansvarighet; HD åberopade,
att bolaget ej utövat någon självständig verksamhet utan blott varit ett »verkställighetsorgan»). Se även NJA 1940 s. 128 (där dock närmast var fråga om tolkning av viss förbindelse; knapp majoritet för bulvansynpunkten i HD) samt de straffrättsliga rättsfallen NJA 1923 s. 349 och 1928 s. 429.4
Det nyligen publicerade arbete, som givit anledning till dessa korta uttalanden i ett vidlyftigt ämne — DROBNIG, Haftungsdurchgriff bei Kapitalgesellschaften — visar, hur man på olika håll i icke-nordiska länder brottas med bulvanproblem i de fall då bulvanen är en juridisk person. Inledningsvis beröres en av Bundesgericht år 1956 meddelad dom i ett mål, som gällde huruvida ensaminnehavaren av alla andelar i ett bolag »mit beschränkter Haftung» kunde göras ansvarig för bolagets skuld. I detta fall avböjdes dylikt ansvar, men Bundesgericht reserverade sig för den händelse användningen av rättsfiguren juridisk person »dem Zweck der Rechtsordnung widerspricht». Förf. menar, och det måste man väl hålla med om, att detta är en mycket vag synpunkt, och vill med sin skrift, som icke blott innefattar analys av tysk rätt på området utan även omfattar komparativa översikter särskilt beträffande amerikansk och fransk rätt, bidraga till fastställande av rationella grunder för en »Haftungsdurchgriff» vid kapitalbolag.
Framställningen är av stort intresse och i väsentliga delar ganska övertygande. För resultaten skall här icke redogöras, då detta skulle taga för stort utrymme i anspråk. Arbetet förtjänar under alla omständigheter uppmärksamhet.
Samband med nyss antydda spörsmål har frågan, i vad mån ett »genombrott» av de för juridiska personer gällande rättsreglerna bör kunna ske även på det sättet, att den verklige innehavaren av en rörelsevägras bevakningsrätt, resp. i allt fall förmånsrätt, för fordringsanspråk riktade mot den juridiska personen (bolaget eller föreningen). Jämväl detta ämne diskuteras av förf. Att utan vidare godtaga bevaknings- och förmånsrätt för dylika intressenter kan under vissa omständigheter vara rent orimligt, och det finns all anledning för domstolarna att reagera mot ifrågavarande slags »rättsmissbruk». I vårt land finns också som bekant en speciallagstiftning, vilken vänder sig mot några av de värsta missbruken på området (100 a § konkurslagen). Olyckan är emellertid, att denna lagstiftning lockar till sakligt sett otillfredsställande motsatsslut. Den rättspraxis som under senare tid förevarit — se särskilt NJA 1951 s. 210, 1957 s. 747 och 749 — ger icke i allo någon uppmuntrande bild.5 Det hade kanske varit lika bra, om speciallagstiftningen uteblivit.