DÖDSFALL

Phillips Hult †

    D. 10 febr. detta År avled oväntat professorn i civilrätt vid Uppsala universitet Phillips Hult i en ålder av 64 år. Dödsbudet väckte smärtsam överraskning och sorg i vida kretsar såväl inom som utom juristernas led.
    Wendel Phillips Adalrik Hult föddes i Stockholm d. 21 sept. 1895. Efter studier vid Stockholms högskola avlade han juris kandidatexamen 1920. Åren närmast därefter ägnade han sig åt domstolstjänstgöring. Våren 1922 var han notarie vid riksdagens första lagutskott. Hans håg stod emellertid till vetenskapligt arbete, och han återgick till högskolan för fortsatta studier. Avhandlingsarbetet inriktades på försäkringsrätten, och 1927 disputerade han på gradualavhandlingen »Bidrag till läran om försäkring av tredje mans intresse». Avhandlingen, som ledde till docentur i speciell privaträtt vid högskolan, är en utomordentligt grundlig och i många hänseenden skarpsinnig undersökning. Den visar många av de förnämliga egenskaper, vilka sedan kommo att prägla Phillips Hults rättsvetenskapliga produktion: kunskapsrikedom, överblick, stor grundlighet, skarpsinnig och intensiv analys, kanske också en viss dragning åt resonemang av övervägande principiell art.
    Docenttiden fylldes av vetenskapligt arbete och av en fruktbärande lärarverksamhet vid Stockholms högskola samt tidvis även vid Handelshögskolan i Stockholm. Bland de arbeten, som tillkommo under denna tid, må nämnas »Om kommissionärsavtalet» (1936) samt »Föreläsningar över försäkringsavtalslagen» (s. å.). Den sistnämnda boken förvärvade snart ett välförtjänt anseende som en förträfflig lärobok på försäkringsrättens ingalunda lätta område.
    I dec. 1939 utnämndes Hult efter en sakkunnigbedömning, vid vilken hans kompetens med rätta bedömdes som utomordentligt stark, till professor i civilrätt med internationell privaträtt vid Uppsala universitet fr. o. m. 1940 (professuren ändrades sedermera till att avse enbart civilrätt). Han slog snabbt rot i Uppsala och förvärvade sig en mycket betydande position icke blott inom den juridiska fakulteten utan även eljest vid universitetet. Sitt vetenskapliga arbete fortsatte han, så långt undervisningsplikter och andra åligganden medgåvo detta. Han fullföljde och publicerade sin redan tidigare påbörjade studie »Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt» (1943), en mycket väl genomtänkt och skickligt utförd undersökning av ett tidigare försummat område. Talrika uppsatser om skilda ämnen vittna om hans fortgående vetenskapliga verksamhet. I installationsföreläsningen 1940 »Regel, standard och skön» (tryckt i Festskrift för Stjernberg 1940) tog han upp problem ur den allmänna rättsläran, ett område som han med åren mer och mer intresserade sig för och återvände till, bl. a. i

 

uppsatsen »Lagens bokstav och lagens andemening» (Skrifter tillägnade Vilhelm Lundstedt 1952). En rad viktiga uppsatser samlade han 1952 i boken »Juridisk debatt». För undervisningens behov skrev han det utmärkta arbetet »Lärobok i värdepappersrätt» (1957, 2:a uppl.1958). Från början i metodhänseende av ett visst konservativt kynne blev han så småningom mera inriktad på ett teleologiskt betonat arbetssätt. I diskussioner med kolleger, på licentiatseminarier och vid personlig handledning av yngre forskare framträdde starkt hans grundlighet, saklighet och stringens, tillika med hans sinne för betydelsen av ett fast regelsystem såsom rättssäkerhetens fäste och värn. Han utövade på de vägar, som nyss antytts, ett betydelsefullt vetenskapligt inflytande. Hans bortgång innebär en stor förlust för svensk rättsvetenskap.
    Både för allmänna universitetsfrågor och för den juridiska utbildningens speciella problem hade Hult ett starkt intresse. Han gjorde i båda dessa hänseenden viktiga insatser, bl. a. som intresserad och verksam ledamot av 1945 års universitetsberedning. När en ny vetenskaplig sammanslutning tillkom 1954 under namnet Vetenskapssamhället i Uppsala, med syfte att sammanföra representanter för skilda forskningsgrenar och att därvid särskilt beakta de yngre forskarna,blev Hult livligt intresserad. Han blev Vetenskapssamhällets förste ordinarie preses och stod i denna egenskap kvar till sin död. Ännu dagen före sitt eget frånfälle talade han å Vetenskapssamhällets vägnar vid en bortgången ledamots jordfästning.
    I all sin gärning var Phillips Hult ett föredöme i plikttrohet och ansvarskänsla, oväld och rättrådighet. Av sina kolleger var han högtskattad som människa och vän. Han var en inspirerad talare, och då och i andra sammanhang märkte man hans starka intresse för diktkonsten, även den modernaste. Själv skrev han ej sällan vad han kallade »rimmad retorik».
    I september 1960 skulle Phillips Hult ha fyllt 65 år, och hans kolleger förberedde — honom ovetande — en festskrift till högtidsdagen. Ingen anade, när planerna gjordes upp, att skriften skulle få antaga karaktären av en minnesskrift för att hedra en bortgången föredömlig vetenskapsman och kär vän.

Åke Malmström