INTERNATIONELLA INSTITUTET FÖR UNIFIERING AV PRIVATRÄTTEN
AV F. D. JUSTITIERÅDET ALGOT BAGGE
År 1926 gjorde Italien en märklig insats i det internationella arbetet för unifieringen av privaträtten. Efter överenskommelse med Nationernas Förbund inrättade då den italienska regeringen för detta ändamål ett institut, som öppnades år 1928 och fick sitt säte i Rom. Nationernas Förbund skulle utse medlemmarna i Institutets styrelse och den italienska medlemmen skulle vara institutets president. Italien ställde det Aldobrandinska 1600-tals-palatset nära Piazza Venezia till Institutets förfogande och anslog medel tillräckliga för institutets verksamhet.
Sedan Italien lämnat Nationernas Förbund och dettas samarbete med Institutet därmed upphörde ombildades detta år 1940 till en oberoende mellanstatlig institution. Enligt dess nya alltjämt gällande statut utövas bestämmanderätten i viktigare frågor, såsom utseendet av medlemmar i Institutets råd (le Conseil de Direction) och godkännandet av rådets program för Institutets verksamhet, av en »Assemblée» bestående av de till Institutet anslutna staternas sändebud hos den italienska regeringen. Italien utser Institutets president. Det Aldobrandinska palatset står alltjämt till Institutets förfogande och Italien lämnar det ojämförligt största bidraget till Institutets verksamhet. Under budgetåret juli 1959—juni 1960 är sålunda Italiens bidrag sextio millioner lire, medan för samma tid bidragen från de övriga 40 anslutna staterna tillsammans ej utgör mera än sex millioner lire. Italiens gamla utfästelse att lämna erforderligt bidrag till verksamheten står alltjämt kvar, men självfallet är att utvecklingen av Institutets verksamhet i hög grad beror på bidragsvilligheten hos de övriga anslutna staterna. Sverige har sedan många år tillbaka bidragit med 3 000 kronor årligen, ett belopp som år 1959 höjdes till 4 000 kr. Flertalet sydamerikanska och asiatiska anslutna stater ha icke lämnat något som helst bidrag och många andra betala endast 1 000 schweiziska francs årligen. Assembléen har därför år 1959 beslutat vidtaga åtgärder för att säkra lämnandet av skäliga bidrag.
Institutets organ äro »le President», »le Conseil de Direction», »le Comité Permanent» och »le Secrétariat». Som nämnts utses presidenten, för närvarande förutvarande presidenten för högsta domstolen E. Eula, av italienska regeringen och medlemmarna av rådet (le Conseil), för närvarande till ett antal av sexton, av Assembléen. Le Comité Permanent består av presidenten och fyra av rådet inom detsamma valda ledamöter. Samtliga val avse fem år. Omval är tillåtet; jag är medlem av rådet och »le Comité Permanent» sedan mer än tjugo år och utrikesminister Undén var tidigare medlem av rådet under två perioder.
Sekretariatets chef är le Secrétaire Général — sedan år 1945 le Conseiller d'Etat Mario Matteucci - biträdd av två Secrétaires Géné-
raux adjoints. Hovrättsrådet Gunnar von Sydow var åren 1949—1951 en mycket effektiv och uppskattad secrétaire général adjoint.
Sekretariatet består i övrigt av ett flertal fast anställda personer, varjämte tillfälliga »collaborateurs» utföra mera tidskrävande utredningar.
Rådet (le Conseil) är det organ som bestämmer Institutets verksamhet. Efter föredragning av generalsekreteraren väljer rådet de ämnen som skola upptagas till behandling under den närmaste tiden, tillsätter de kommittéer som skola utarbeta förslag till rapporter och konventioner i de valda ämnena och bestämmer i stort sett linjerna iövrigt för verksamheten. Rådet granskar och fattar beslut rörande den av generalsekreteraren för det kommande räkenskapsåret uppgjorda budgeten.
Då emellertid rådet på 16 personer, kommande från olika delar av världen, icke kan sammanträda mer än en gång om året, handläggerle Comité Permanent de ärenden som ej kunna vänta på rådets avgörande. Även för ledamöter av le Comité Permanent kunna emellertid svårigheter föreligga att infinna sig i Rom. De kunna därför låta sig representeras av någon i Rom boende person. I allmänhet anlitar ledamoten härför sitt lands diplomatiska representant därstädes.
Presidenten och generalsekreteraren såsom högsta verkställande organ spela tillsammans en mycket viktig roll i Institutets verksamhet. De äro varje dag tillstädes i Institutet och hålla alla löpande ärenden i sina händer, de förbereda och leda verksamheten i dess helhet och representera Institutet utåt.
Presidentens befattning är ett hedersuppdrag; han har några skäligen obetydliga naturaförmåner såsom bil m. m., men ingen ersättning för sitt arbete.
Generalsekreterarens befattning är en fulltidstjänst, som med hänsyn till de speciella kvalifikationer han måste besitta borde vara men tyvärr icke är högt betald, tvärtom. Lyckligtvis har Institutet ändock kunnat förvärva mycket framstående krafter för denna post, icke minst är detta fallet med den nuvarande innehavaren. De två »secrétaires généraux adjoints» skola enligt statutet vara av skilda nationaliteter och ha avlöning för fulltidstjänst.
Medlemmarna av rådet, le Comité Permanent och kommittéerna få ingen ersättning för sitt arbete utan endast för resor och uppehälle under sammanträdena.
Institutets ekonomi är med nödvändighet åtminstone så länge de anslutna staterna, förutom Italien, äro så knappa som hittills i sina bidrag, uppbyggd på tillvaron av ett intresse hos alla vidkommande, som endast kan förklaras av verksamhetens art och därmed förenade attraktioner. Men huru länge detta skall kunna fortsätta under överallt ökande privatekonomiska svårigheter är icke lätt att säga; i varje fall verkar den trots Italiens storartade bidrag brydsamma ekonomin hämmande på en eljest önskvärd utveckling av Institutets verksamhet.
Denna verksamhet skall enligt statutet bestå däri, att Institutet skall »undersöka möjligheterna att harmonisera och samordna privaträtten emellan stater och grupper av stater samt att gradvis förbereda de
olika staternas antagande av en uniform lagstiftning rörande privaträtten».
För detta ändamål skall Institutet »förbereda förslag till lagar eller konventioner, som avse att åstadkomma en intern uniform lag; förbereda förslag till överenskommelser som avse att underlätta de internationella förhållandena inom privaträtten; bedriva komparativa studier inom privaträtten; intressera sig för initiativ som tagits på dessa områden av andra institutioner, med vilka Institutet kan, om så kräves, sätta sig i förbindelse; samt organisera konferenser och offentliggörade studier det anser lämpligt att ge en större spridning».
I det följande skall ges en kortfattad skildring av huru denna verksamhet gestaltat sig från Institutets tillkomst till nuvarande tid.
Under det första årtiondet av Institutets verksamhet dvs tiden från 1928 till andra världskriget utarbetades av de utav rådet tillsatta kommittéerna nio konventionsförslag.
Det första och viktigaste var förslaget till uniform lag om internationella köp av lösa saker (varor). Efter överenskommelse med Rominstitutet hade Institutet för utländsk och internationell privaträtt i Berlin utarbetat en komparativ redogörelse för gällande köpavtalsrätt (se RABELS sedermera utgivna »Wahrenkauf»). Den av rådet tillsattakommittén bestod av Sir Cecil Hurst, ordf., sedermera president i Haagdomstolen, samt medlemmarna A. Bagge (svensk), H. Capitant (fransman), H. C. Gutteridge (engelsman), J. Hamel (fransman) och E.Rabel (tysk). Under arbetet, som började år 1930 och avslutades 1934, höll kommittén elva sammanträden; i ett av dessa deltog ytterligare en svensk, Martin Fehr.
Sedan förslaget underställts Institutets råd och Nationernas Förbund inhämtat regeringarnas yttranden utarbetade en av rådet tillsatt mindre kommité (Bagge, Hamel och Rabel) ett reviderat förslag, som rådet godkände år 1939.
Rörande förslagets senare öden bör här endast nämnas att på begäran av Institutet förslaget år 1951 förelades Haag-konferensen för uniformrätt, som efter granskning av detsamma tillsatte en »Commission spéciale» däri av de gamla kommittémedlemmarna ingingo Bagge, Hamel och Rabel. Kommissionen, som skulle revidera förslaget i ljuset av konferensens resolutioner, avlämnade sitt förslag år 1956 till Nederländska regeringen, vilken remitterade detsamma till de i konferensendeltagande staterna. Alla regeringar ha dock ej ännu inkommit med sina yttranden trots påstötning av Europarådet, som därmed visat sitt intresse för förslaget.
Det nästa i ordningen blev ett kommittéförslag av år 1935 rörande slutande av avtal genom korrespondens. Detta förslag ledde dock ej till något rådets beslut utan förblev liggande. Först år 1956 upptogs frågan på nytt, då ett förslag utarbetades, som i väsentliga delar skiljer sig från det tidigare. Medlemmar i kommittén voro Bagge, ordf., samt Ascarelli (italienare), de Castro y Bravo (spanjor), Gutzwiller (schweizare), Hamel, Riese (tysk) och Wortley (engelsman). Under arbetetsfortgång blevo de Castro y Bravo och Riese förhindrade att deltaga och ersattes av Sàuchez Colero (spanjor) och Petersen (tysk).
Anledningen till frågans återupptagande var, att en reglering särskilt
av tiden för avtalets slutande blivit behövlig i anledning av förslaget till uniform köplag, som i sexton artiklar hänför sig till denna tidpunkt utan att densamma regleras i förslaget. En del av de svårigheter som gjort sig gällande vid utarbetandet av det tidigare förslaget kunde undvikas genom att avtalsreglernas tillämpning begränsades till köp, som regleras i det föreliggande köplagsförslaget.
År 1958 underställdes det nya avtalsförslaget rådet, som remitterade detsamma till Nederländska regeringen med hemställan att dess vidare handläggning skulle ske under samma former som använts i fråga om köplagsförslaget. Förslaget har därefter år 1959 av Nederländska regeringen överlämnats till de övriga regeringarna för yttrande.
Det är att hoppas, att båda förslagen, som höra så nära tillsammans, komma fram på samma Haagkonferens.
Det efter köplagsförslaget mest betydelsefulla konventionsförslaget under denna period var förslaget till uniform lag rörande skiljedom i internationella rättsförhållanden inom privaträtten. Det utarbetadesåren 1934—1937. Ordförande var Institutets dåvarande president d'Amelio och medlemmar David (fransman), Rundstein (polack), Wortley samt svensken Emil Sandström, som jämte David gjorde en mycket betydelsefull insats i arbetet.
Förslaget omfattade såväl själva proceduren (valet av skiljedomare, förfarandet inför skiljedomstolen och domen) som även reglerna för domens verkställighet.
Verkställighetsfrågan hade tidigare upptagits till reglering i Genévekonventionerna av 1923 och 1927 och har sedermera reglerats i en nyligen inom Förenta Nationerna utarbetad konvention. Själva proceduren har vid dessa regleringar lämnats utanför. Institutförslaget har i dess helhet upptagits av Europarådet, som dock ej ännu slutbehandlat frågan om en sammanjämkning mellan Institutförslaget och den senaste verkställighetskonventionen.
De konventionsförslag som ytterligare utarbetats av Institutets kommittéer under denna period gälla uniforma lagar rörande vissa frågor, som sammanhänga med Bernkonventionen om skydd för litterära och konstnärliga verk (förslag 1932), hotellvärds ansvar för hotellgästs gods (förslag 1934), bilägares obligatoriska ansvarighetsförsäkring (förslag 1937), verkställighet i utlandet av domar rörande underhållsbidrag (förslag 1938) och internationella lån (förslag 1938).
Av dessa konventionsförslag har endast förslaget om verkställighet av domar rörande underhållsbidrag blivit konvention. Det behandlades först inom NF och antogs sedan vid Haagkonferensen år 1956.
Europarådet har emellertid till behandling upptagit konventionsförslagen rörande hotellvärds ansvar och bilisters obligatoriska försäkring men ännu ej slutfört handläggningen av dessa förslag.
Under det inom International Law Associations »Conflicts of Law» kommitté under mitt ordförandeskap bedrivna arbetet på internationellt privaträttsliga regler rörande köpavtalet blev det tidigt klart för mig, att på detta område borde vid sidan av köpreglerna utarbetas konventioner rörande vissa andra för det internationella köpet särskilt viktiga frågor. Denna tanke, som blev vägledande för arbetet inom »Conflictsof Law» kommitténs arbete på regleringen av tillämplig lag, fick ett
välvilligt gensvar, då den av mig framfördes jämväl inom Institutetsråd ifråga om dess arbete på uniforma lagar. Följden blev en mera systematisk utformning av Institutets arbetsprogram än som förekommit under perioden före det andra världskriget.
En kommitté tillsattes för utarbetande av förslag till internationella regler om avtal rörande »représentation» (ordförande Institutets dåvarande president Pilotti och medlemmar Bagge, Gutzwiller, Hamel, E. M. Meijers (holländare), Ravå (italienare) och Wortley). Det första resultatet av kommitténs arbete blev ett förslag av år 1951 rörande det rättsområde som i den svenska avtalslagen benämnes »fullmakt».
Sedan kommittén påbörjat men ej avslutat arbetet på ett konventionsförslag rörande det näraliggande ämnet kommission för köp och försäljning av lösa saker, motsvarande våra regler om kommission, övertogs och slutfördes arbetet av en nybildad kommitté med Hamel som ordförande samt Bagge, Gutzwiller, Dorhout Mees (holländare), Petersen och Wortley som medlemmar.
Konventionsförslaget om »représentation» har överlämnats till rådet, som godkänt detsamma men uppskjutit dess remiss för mellanstatlig behandling i avvaktan på konventionsförslaget rörande »commissionå l'achat et å la vente», som först nu är färdigt att överlämnas till rådet.
Ytterligare ett ämne, som nära berör det internationella köpet, har upptagits till reglering, nämligen speditionsavtalet. Speditörernas förpliktelser ha i många länder bestämts genom »Allmänna bestämmelser», som utfärdats av speditörsorganisationerna och där självfallet speditörernas synpunkter främst beaktats. En konvention om lag i ämnet har därför synts lämplig i den internationella handelns intresse.
En av rådet tillsatt kommitté (Bagge, ordf., samt J. Hostie (belgare) och von Sydow, medlemmar) har utarbetat ett förslag till konvention, som år 1958 överlämnats till rådet. Kommittén har i mycket stor utsträckning begagnat sig av sin befogenhet att tillkalla experter, särskilt från speditörernas krets. En av kommittén föreslagen nyhet, som intresserat speditörerna, är införandet av en »titre de commission de transport», ett dokument för det internationella speditionsavtalet som speditörerna skulle kunna tillhandahålla sina kunder. Detta dokument företer betydande likheter med det sjörättsliga konossementet, men det förutsätter, att utfärdaren är en kommissionär, som genom slutande av avtal med transportörer och genom andra erforderliga åtgärderdrar försorg om godsets framförande från port till port.
En världsomfattande handel, som i högsta grad beror på transportmöjligheterna, har under senare tider fått sina möjligheter utvidgade på ett alltmera effektivt sätt genom kombinerade transporter med fartyg, järnväg, flyg och bil, vilka kunna föra varorna från och till orter som tidigare varit svårtillgängliga för ett enda transportmedel. En internationell konvention rörande avtal avseende dylika kombinerade transporter och särskilt skapandet av ett dokument för sådana transporter motsvarande det för sjötransporter sedan århundraden begagnade konossementet måste anses vara i den globala handelns intresse.
Under 1940-talet framlade jag inom Internationella Handelskammaren
och inom Internationella sjörättsföreningen (Comité Maritime International), som förbereder konventionsförslag för Bryssel-konferensen, ett förslag till konvention i ämnet, men de engelska redarna fruktade, trots att dokumentets utställande skulle vara helt frivilligt, att nyheten skulle medföra besvärligheter utan att vara till någon fördel för rederinäringen. De lyckades stoppa upp vidare behandling av förslaget. Särskilt den internationella assuradörsföreningen hade dock uttalat sitt intresse för detsamma.
Nu har emellertid frågan tagits upp från statligt håll. Comité Economique Européen (C. E. E.), Förenta Nationernas avläggare i Genève, har hemställt, att Institutet ville upprätta ett förslag till konvention i ämnet, som därefter skulle behandlas i C. E. E.
Rådet tillsatte år 1957 en kommitté (Bagge, ordf., samt Hostie ochvon Sydow, ledamöter) för utarbetande av en konvention i ämnet. Experter från alla därav berörda affärsgrenar ha kallats att deltaga i kommitténs överläggningar och välvilligt ställt sig till förfogande. Arbetet är ännu ej slutfört, men ett förslag torde kunna framläggas inom ett eller annat år.
Det nu berörda avtalet rörande kombinerad transport avser endast fall, där avtalet förutser och reglerar en transport för vars utförande användes två eller flera olika transportmedel.
Beträffande avtal om transporter som avser användande av endast ett slag av transportmedel har sedan lång tid tillbaka funnits internationella överenskommelser — Bernkonventionen rörande järnvägstransporter, Brysselkonventionen rörande sjöfartskonnossement och Warschaukonventionen rörande flygtransporter. Men för två slag av dylika transporter — med lastbil och på inrikes farvatten — har en internationell reglering av transportavtalet hittills saknats. Det har ansetts behövligt att fylla detta tomrum och två av rådet för sådant ändamål tillsatta kommittéer ha under mitt ordförandeskap utarbetat förslag till internationella konventioner i dessa ämnen. Båda förslagen ha av rådet överlämnats till C. E. E. Den ena kommitténs förslag, som reglerar avtal rörande transporter »par route», har redan upphöjts till konvention. C. E. E.:s handläggning av den andra kommitténs förslag, som avser avtal om transport av gods på inrikes farvatten, har ännu ej avslutats. När detta skett, som man får hoppas med lycklig utgång, har regleringen av de för de internationella köpen så viktiga transportavtalsfrågorna i stort sett slutförts vad angår transport med endast ett transportmedel och regleringen av de kombinerade transporterna är som nämnt på väg.
En fråga av stor betydelse för den internationella handeln är självfallet en uniform reglering av växelrätten. Den år 1930 tillkomna växelkonventionen har icke accepterats av de anglo-sachsiska länderna på grund av att deras rätt företer vissa olikheter med konventionens bestämmelser. Detta har självfallet medfört olägenheter och rådet har därför tillsatt en kommitté under Hamels ordförandeskap med uppgift att undersöka möjligheten att genom vissa ändringar åvägabringa dessa länders anslutning till konventionen. Arbetet har dock hittills ej kommit längre än till påbörjandet av en förberedande utredning.
Ingen torde kunna bestrida, att om hela detta komplex av konven-
tionsförslag, alla åsyftande att underlätta de internationella köpen, kunde omvandlas till internationella konventioner, världshandeln skulle därigenom beredas lättnader, som vore väl värda det förberedande arbete som därå nedlagts. Men det viktigaste och svåraste återstår: att förmå staterna att acceptera den föreslagna lagstiftningen. Det talas så mycket om nedrivande av skrankorna för världshandeln, men samtidigt föranleda olika länders förmenta intressen att nya murar resas. Kan hända dock att regleringen på just dessa områden kan anses så ofarlig för de speciella nationella intressena, politiska, ekonomiska eller juridiska, och så viktig för den gemensamma internationella handeln att den ändock till sist kommer att genomföras.
Institutet har under denna period av sin verksamhet intresserat sig för konventionsförslag även inom andra områden än den internationella handelns.
Sedan en kommitté för studiet av enhetliga principer rörande transportörers ansvar för personskador därom avgivit en rapport, tillsattes en kommitté, som under Hamels ordförandeskap utarbetade ett förslag till konvention rörande avtal om internationell transport av passagerare och deras bagage på landsväg (par route). Förslaget är nu färdigt och skall underställas rådet.
Som tidigare nämnts har rådet till C. E. E. överlämnat förslag till konvention rörande avtal om transport av gods på inrikes farvatten.Rådet har år 1956 beslutat fortsätta arbetet på en unifiering av de privaträttsliga lagarna rörande fart på inrikes farvatten. Nämnda år tillsattes en kommitté under Hosties ordförandeskap med uppgift att utarbeta konventionsförslag rörande redares ansvar samt rörande bärgning och kvarstad, allt ämnen som för fart till sjöss men ej för fart å inrikes farvatten ligga inom Comité Maritime Internationals verksamhetsområde. Förslag till konvention rörande redares ansvar har överlämnats till rådet, som översänt detsamma till C. E. E., och ett förslag till konvention rörande sakrätter i fartyg vid sådan fart kommer att underställas rådet vid dess nästa sammanträde.
Utredningar i åtskilliga privaträttsliga ämnen ha, utan att de föranlett konventionsförslag, utförts inom sekretariatet eller av särskilda experter. Sålunda ha rapporter underställts rådet dels rörande möjligheten att använda vissa principer i de anglo-sachsiska ländernas trustbegrepp utanför dessa länder dels rörande illojal konkurrens.
Särskilt har den ytterst viktiga frågan om enhetlighet i tolkningen av konventioners uniforma lagar såväl vid deras införlivande med den nationella rätten som vid domstolarnas tillämpning av dessa lagar varit föremål för rådets livliga intresse med hänsyn till den stora risk för unifieringen som dylika olika tolkningar medför. Rapporter rörande dels utsträckningen av sålunda förekomna olikheter dels möjligheterna att för framtiden förekomma olika tolkningar ha underställts rådet och ingående diskuterats. Arbetet på en lösning av denna svåra fråga fortgår alltjämt.
I överensstämmelse med Institutets statut ha förbindelser inletts med andra internationella institutioner, som intressera sig för unifiering av privaträtten. Institutet har sålunda träffat överenskommelser om ett nära samarbete med FN och dess avläggare i Genève, C. E. E., samt med
Europarådet, vilka haft till följd, att konventionsförslag som utarbetats av Institutet kommit under mellanstatlig behandling inom nämnda institutioner och ej blott av Haagkonferensen.
Institutet har även, såsom statutet förutsätter, organiserat konferenser som behandlat frågor rörande unifieringen av privaträtten, den första år 1950 i Rom, då bl. a. diskuterades frågorna om samarbete mellan deolika organisationer som arbeta för privaträttens unifiering samt om metoderna för en sådan unifiering.
Dessa frågor behandlades jämväl vid »Rencontres» organiserade av Institutet dels 1956 i Barcelona, dels 1959 i Rom, dit nästan alla statliga och privata internationella organisationer, som intressera sig för privaträttens unifiering, sände delegerade. Vid mötet i Rom förekom som överläggningsämne även frågan rörande enhetlighet i tolkningen av de uniforma lagarna.
Institutet utger en värdefull serie av »Annuaires», som började år 1948, innehållande ej blott utförliga redogörelser för Institutets verksamhet utan även andra för unifieringen av privaträtten viktiga dokument och utredningar.
Slutligen bör nämnas, att i en särskild därför uppförd byggnad inom »Villa Aldobrandini» finnes inrymt ett synnerligen omfattande och innehållsrikt bibliotek, som skötes och hålles »up to date» på ett mycket föredömligt sätt. Det nyttjas i stor utsträckning även av utomstående personer för studier i jämförande och internationell rätt.