LITTERATUR
IVAR AGGE. Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Första häftet. Institutet för rättsvetenskaplig forskning, XXII. Sthm 1959. Norstedts. XXIV + 152 s. Kr. 21,00.
I avbidan på den aktuella straffrättsreformens fullbordan har IVAR AGGE funnit det angeläget och lämpligt att — mot bakgrunden av såväl gällande rätt som brottsbalks- och skyddslagsförslagen — åstadkomma en framställning med speciell inriktning på för svensk straffrätt grundläggande frågeställningar av främst kunskapsteoretisk art.
Första delen (häftet) av detta arbete, som nu föreligger, är enligt förf. icke avsedd att vara en systematisk framställning av ämnet utan utgör en serie föreläsningar över straffrättens allmänna grunder samt läran om brottet och dess former. Framställningen är huvudsakligen deskriptiv och förf:s egna reflexioner, åsikter och ståndpunktstaganden förekommer endast undantagsvis. Arbetets tillkomst, allmännauppläggning och redigering har bestämts dels av den ofta kännbara bristen i modern svensk rättslitteratur på en överskådlig och sammanfattande beskrivning av det ifrågavarande ämnet, dels — och kanske främst — av det påtagliga behovet av en dylik framställning för den akademiska undervisningen.
Dispositionen följer i stort den naturliga mall, som betingas av ämnets karaktär och som kommit till användning i bl. a. MAX GRUNHUTS komparativa studie Penal Reform1, men också i de delar av t. ex. IVAR STRAHLS, JOHS. ANDENÆS' och STEPHAN HURWITZ' arbeten2, som behandlar motsvarande eller liknande frågor. Utifrån Agges författarskap i dess helhet bör emellertid det föreliggande arbetet betraktas som ett naturligt fullföljande av frågeställningar som han tidigare behandlat i olika sammanhang.3
I ett första inledande avsnitt (kap. 1) behandlas straffrättsvetenskapen och därmed sammanhängande spörsmål av särskilt metodologiskt och begreppsanalytiskt intresse (§ 1, s. 3—37) samt straffteorier och straffrättsskolor (§ 2, s. 38—78). I bokens andra och sista avsnitt (kap. 2) behandlar förf. den svenska straffrättens utveckling från och med tillkomsten av 1846 års strafflag (§ 3, s. 79—93), genom de partiella reformernas tid (§ 4, s. 94—129) och till och med de aktuella lagförslagen: 1953 års brottsbalksförslag och 1956 års skyddslagsförslag (§ 5, s. 130—152).
Det inledande partiet om straffrättsvetenskapen (§ 1) handlar mindre om denna vetenskaps ändamål, metoder och betingelser än om dess föremål, d. v. s. straffrätten som normativt regelsystem, dess grenar och dess förhållande dels till andra juridiska discipliner (straffprocessrätten, förvaltningsrätten, civilrätten och den historiska och komparativa rättsforskningen), dels till andra grenar av den s. k. kriminalvetenskapen eller kriminologin i vidaste mening (såsom t. ex. kriminalsociologin, kriminalbiologin, kriminalpsykologin, kriminalstatistiken o. s. v.).
Även om straffrätten bildar en väl avgränsad avdelning av den offentliga rätten påvisar förf. det starka sambandet mellan straffrätten och andra, ovan nämnda, juridiska discipliner. Särskilt intressant är påpekandet, att utformningen av de nordiska straffrättssystemen i stor utsträckning påverkats och fortfarande påverkas av impulser utifrån, främst av kontinentala och anglosaxiska reformidéer, och att med hänsyn härtill det komparativa straffrättsstudiet bör erhålla en mera framskjuten ställning än som hittills måhända varit fallet i vårt land (s.10). Visserligen framhåller förf. i ett senare sammanhang (s. 99), att jordmånen var väl förberedd i vårt land för den legislativa introduktionen i början av 1900-talet av t. ex. den villkorliga domen, den villkorliga frigivningen och den uppfostrande behandlingen av unga lagöverträdare och att hithörande lagstiftning växte fram på »övervägande inhemsk grund», men detta uttalande torde icke böra tolkas alltför extensivt.
Lagstiftningen av 1902 om tvångsuppfostran för 15—17-åriga lagöverträdare kan väl, liksom 1902 års barnavårdslag, sägas ha varit naturliga följder av de regler och rättssedvänjor beträffande omhändertagande av minderåriga, som alltsedan 1600-talet och ofta i kyrkans hägn hade utbildats på framförallt fattigvårdslagstiftningens och senare även på skollagstiftningens områden. Förebilden till det svenska tvångsuppfostringsinstitutet är emellertid att finna i bl. a. det engelska systemet med s. k. reformatory och industrial schools, som inrättades under 1860-talet, och som numera ersatts av främst s. k. approved schools och Borstals. — Den första svenska barnavårdslagen av 1902, återigen, har sin direkta förebild i den norska lagen av 1896 om behandlingen av »försummade barn». Och såväl den villkorliga domen som den villkorliga frigivningen har introducerats i vårt land efter i första hand anglosaxiskt mönster. Som ett ytterligare i tiden närmare liggande exempel kan nämnas ungdomsfängelset. Huvuddragen av detta institut kan spåras tillbaka till »Houses of Correction», »Workhouses», »Zuchthäuser» och liknande arbetsinrättningar i England, Nederländerna och Nordtyskland under 15- och 1600-talen. Den uppfostrande och arbetspedagogiska behandlingen även av äldre unga lagöverträdare under en icke i förväg absolut fastställd tidsperiod utvecklades vidare i Europa under 17- och 1800-talen och under det senare århundradet tilllika och framförallt genom Förenta Staternas s. k. reformatory system. Kring det senaste sekelskiftet inrättades i England efter direkt amerikansk förebild det s. k. Borstal-systemet, vilket i sin tur utgjorde förebild till etablerande av bl. a. de danska och svenska ungdomsfängelseinstituten (1930 resp. 1935).
Det behandlade ämnets karaktär och tidigare centrala position i samhällets kamp mot brottsligheten medför lätt även i dagens läge en eftersläpande överbetoning av straffrättens kriminalpolitiska och kriminalvetenskapliga betydelse. Icke minst genom sitt tidigare författarskap i hithörande frågor har emellertid Agge på ett realistiskt sätt placerat in straffrätten i ett politiskt och vetenskapligt helhetssammanhang, ägnat att ge de rätta proportionerna åt disciplinens brottsförebyggande och brottsbekämpande möjligheter. Denna linje fullföljes i det föreliggande arbetet. Utifrån den av förf. redovisade helhetssynen kan det dock ifrågasättas huruvida begreppet »hjälpvetenskaper till straffrätten» (s. 11 ff) icke borde rensas bort ur den kriminalvetenskapliga terminologin. I modern kriminologisk forskning (tagen i dess vidaste mening) saknar begreppet i vart fall full täckning. De s. k. hjälpvetenskaperna till straffrätten (d. v. s. discipliner sådana somt. ex. kriminalsociologin, kriminalbiologin, kriminalpsykologin, kriminalstatistiken) har i själva verket två betydande arbetsuppgifter: (a) grundforskning som ett led antingen i specialdisciplinens (t. ex. kriminalsociologins) eller modervetenskapens (t. ex. den allmänna sociologins) kunskapsteoretiska verksamhet; (b) målforskning med främst kriminalpolitisk orientering. Straffrättsvetenskapen torde vara att jämställa med de antydda specialvetenskaperna. Detta innebär uppenbarligen, att det synes vara riktigare att använda termen hjälpvetenskap (om begreppet nu överhuvudtaget skall användas) å en varav dessa discipliner i förhållande till kriminalpolitiken än, som nu oftast sker, i relation till straffrätten. Den moderna straffrättens utformning kan väl sägas indirekt betingas av kriminalsociologins, kriminalstatistikens etc. forskningsresultat, men kriminalpolitiken blir och är den clearingcentral och det direkta instrumentet, genom vilket icke blott straffrätten utan även all annan samhällets brottspreventiva och brottsbekämpande verksamhet erhåller gällande form och innehåll.
Av de cirka 335 000 personer, som enligt den officiella statistiken dömdes för brott av olika slag under 1956, dömdes cirka 7 procent (24 359) för brott mot den allmänna strafflagen (utom 11:10 o. 11); cirka 21 procent (71 911) för brott mot SL 11:10 o. 11 och cirka 72 procent för brott mot tryckfrihetsförordningen (5) och olika specialstraffrättsliga författningar (239 244), varav icke mindre än cirka 85 procent (205 552) för trafikbrott av skilda slag. Med tanke helt allmänt på de specialstraffrättsliga brottens betydande frekvens och med hänsyn speciellt till trafikbrottens stora förekomst och sociala skadeverkningar i jämförelse med annan brottslighet är det ägnat att förvåna, att specialstraffrättsliga spörsmål endast i ett relativt få antal fall (bl. a. i HANS THORNSTEDTS studie av företagaransvaret) gjorts till föremål för vetenskaplig behandling i vårt land.4
Det är en av det föreliggande arbetets många förtjänster, att förf. riktar läsarens uppmärksamhet på förhållandet mellan den allmänna straffrätten och specialstraffrätten och av denna relation betingade frågeställningar. Av särskilt intresse är förf:s påpekande, att exempel
med fördel kan hämtas från specialstraffrätten, vilka är ägnade att belysa olika frågor och förhållanden inom den allmänna straffrätten, t. ex. brottsbegreppets uppbyggnad (s. 28).
Det inledande partiet avslutas med en genomgång av straffrättsvetenskapens uppgifter. Förf. understryker härvid den tydliga tendensen i modern straffrättsdoktrin att betrakta en individualiserad och teleologisk analys av de särskilda brotten i strafflagens brottskatalog såsom den centrala uppgiften för den positiva straffrättsvetenskapen (s. 36).
I avsnittet om straffteorier och straffrättsskolor framhåller förf. ingressvis med all rätt, att den teoretiska debatten kring brott och straff ofta hålles på ett plan, där tro och vetande sammanblandas och där skillnad med tillräckligt kritisk skärpa ej göres mellan kriminologiskt verifierade eller verifierbara fakta och rena hypoteser eller alltför lättvindiga antaganden. En hypotes skall, understryker förf., öppet redovisas som en hypotes och icke framställas såsom bevisad sanning (s. 39).
Den följande framställningen ger en god översikt och sammanfattande analys av de absoluta och de preventiva straffteorierna. Partiet avslutas med en genomgång av de s. k. förmedlande riktningarna, d.v. s. teorier som realistiskt räknar med både generalpreventiva och individualpreventiva funktioner av samhällets straffrätt och som även —i vart fall i modern utformning — tager hänsyn till humanitetens och rättssäkerhetens krav samt i viss mån även till allmänhetens rättviseföreställningar. Förf. själv företräder en föreningsteori, enligt vilken den riktigaste avvägningen mellan de olika preventiva elementen i straffrätten bör åvägabringas med hjälp av den kriminologiska forskningen och den allmänna erfarenheten. Först sedan erfarenhet vunnit som de preventiva verkningarna av de olika momenten i straffrättens s. k. konkretiseringsprocess (d. v. s. straffhotets, polisingripandets, åtalets, domens, verkställighetens etc. verkningar) kan en mera hållbar allmän teori uppställas.5
Den avslutande framställningen över den svenska straffrättens utveckling från och med tillkomsten av 1864 års strafflag lämnar icke mycket övrigt att önska. Översikten har icke begränsats till reaktionssystemet eller strafflagens allmänna del, utan omfattar strafflagen i dess helhet och till strafflagen hörande författningar.
Vid läsningen av detta avsnitt imponeras man av den nästan feberaktiga reformiver, som genomgående utmärkt svensk straffrätt under de senaste fem decennierna och den mängd av legislativa produkter, som denna aktivitet avkastat och fortfarande avkastar. Man kan icke heller annat än fascineras av den kraft och skicklighet med vilken de
två förgrundsgestalterna Johan C. W. Thyrén och Karl Schlyter verkade för en alltmer ändamålsenlig straffrätt.
I några få fall har förf. (tydligen av utrymmesskäl) lämnat läsaren i ovisshet om skälen till vissa i texten angivna åtgärder eller förhållanden. Detta gäller t. ex. beträffande skälen till att strafflagskommissionens förslag till strafflagens allmänna del (1923) ej ledde till någon lagstiftning (s. 102); dagsbotsreformen, som löstes »efter många vidriga öden» (s. 107): de närmare omständigheterna, som föranledde att en genomgripande reform av bl. a. lösdrivarlagstiftningen ej genomfördes (s. 119); skälen till att strafflagberedningen nödgades slutföra sitt arbete i etapper (s. 140); samt de olika punkterna i den kritik, som framställts mot det föreslagna institutet skyddsfostran i skyddslagsförslaget (s. 151). Den icke alltför initierade läsaren undrar kanske också över det något främmande uttrycket »enspårighetens princip» (s. 110 ff). Begreppet betyder ju i det anförda sammanhanget helt enkelt, att en skyddsåtgärd bestämmes direkt såsom påföljd för brottet utan att föregås av ett utmätande av straff, vilket sedan ersätts av skyddsåtgärden. Vore icke »direkthetens eller omedelbarhetens princip» ett mera adekvat uttryck? På vissa ställen i framställningen torde läsaren icke heller kunna undertrycka en fråga om utfallet av en viss där angiven reform, t. ex. beträffande 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff (s. 113). Han undrar kanske också över om det verkligen förhåller sig så, att lagstiftaren i brottsbalksförslaget i vissa fall omedvetet (enligt förf.) lämnat »ett större mått av fritt skön i det enskilda fallet åt domstolar och åklagarmyndigheter, än som synes alldeles väl förenligt med . . . den straffrättsliga legalitetsprincipens krav» (s. 133). — De gjorda påpekandena torde emellertid endast utvisa, att läsarens intresse för ämnet ökas allt eftersom läsningen fortskrider.
Det nu publicerade inledande häftet till straffrättens allmänna del fyller alla rimliga anspråk på en god lärobok och utgör dessutom ett värdefullt deskriptivt bidrag till den fortlöpande straffrättsvetenskapliga och kriminalpolitiska behandlingen av kriminalitetsproblemen.
Ola Nyquist