294 LITTERATURNOTISEREtt tillrättaläggande

    I sin intressanta anmälan av GUNVOR WALLINS avhandling Om avtal mellan makar i SvJT 1959 s. 584 ff. har prof. Lögdberg anfört, »att fakultetsopponenten vid disputationen ifrågasatte, om det icke hade varit bättre att uppställa en särskild helt fristående ogiltighetslära för familjerättsliga avtal» (s. 587). I egenskap av ifrågavarande opponent måste jag beklaga, att Lögdberg icke observerade min starka reservation, att det var utifrån avhandlingsförf:s inställning — icke min egen— som jag ifrågasatte något dylikt (se min anmälan i TfR 1959 särskilt s. 138). Mitt yttrande bör närmast ses som ett försök att dra ut konsekvenserna av Gunvor Wallins ståndpunkt. Om hon än formellt har använt analogimetoden, har hon enligt min mening i realiteten uppställt en tämligen fristående avtalslära på ifrågavarande område. Enligt min uppfattning finns det — i vart fall med utgångspunkt från en analys av lagmotiv och hittillsvarande rättspraxis men även av rättspolitiska skäl — anledning att räkna med en rättstillämpning i betydligt närmare anslutning till allmänna ogiltighetsregler än vad Gunvor Wallins framställning ger vid handen.

Axel Adlercreutz

    
    I anslutning till ovanstående tillrättaläggande synes böra framhållas 
att — i likhet med prof. Lögdberg — undertecknad vid disputationen uppfattade preceptorn Adlercreutz' förslag om en särskild helt fristående ogiltighetslära för familjerättsliga avtal som ett enligt hans mening bättre alternativ till det tillvägagångssätt jag använt i avhandlingen Om avtal mellan makar. Denna min uppfattning av preceptorn Adlercreutz' anmärkning torde också under disputationsakten ha kommit till uttryck i mitt bestämda avståndstagande från förslaget om uppställande av en sådan fristående ogiltighetslära.

Gunvor Wallin

 

KURT GRÖNFORS. Om ansvaret för lossat men icke mottaget gods vid sjötransporter. Sthm 1959. Skrifter utg. av Näringslivets Trafikdelegation 2. 102 s.

    I äldre tid mottog ägaren till sjötransporterat gods själv godset vid fartygets sida. Numera förmedlas mottagandet av en komplicerad ilandorganisation, bestående av åtskilliga i förhållande till såväl fartyget som mottagaren vanligen helt självständiga subjekt. Sjölagens befraktningskapitel utgår emellertid fortfarande från att lastemottagaren själv mottager godset vid fartygets sida, och frågan om den ansvarighet beträffande godset, vilken må åvila ilandorganisationens olika komponenter, är i stort sett ej författningsmässigt reglerad. Antalet vägledande rättsfall är tämligen litet, och i doktrinen har hithörande spörsmål hittills tilldragit sig ett jämförelsevis ringa intresse. Det nu föreliggande arbetet torde åtminstone för svensk rätts vidkommande utgöra det första försöket till ett sammanfattande grepp på dessa spörsmål.
    Förf. har utfört sin utredning på uppdrag av Stockholms handelskammare och i samverkan med Samarbetsnämndens för Stockholms hamn Tally-kommitté. Utredningen tar sikte på ansvarighetsproblemen vid import av styckegods, och såsom exempel på en svensk styckegodskaj har valts Stadsgårdskajen i Stockholm. Efter en undersökning av de faktiska förhållandena vid lossning därstädes, alltifrån lossningens påbörjande ända till dess godset har omhändertagits av rätt mottagare, övergår förf. till en analys av ansvarighets-

 

LITTERATURNOTISER 295problemen beträffande de olika medverkande i händelseförloppet. I skilda kapitel behandlas sålunda bl. a. redarens ansvar för ilandrisker vid lossningen, ansvaret för av stuveriarbetare orsakade lossningsskador, hamnmyndighetens ansvar såsom kranägare, såsom ägare av packhus och såsom handhavare av hamnrörelsen i övrigt, tullverkets ansvar för lossat gods, packhuskarlslagets rättsliga ställning i fråga om ansvaret samt ansvaret för redares agent eller kommissionär, för skeppsklarerare (skeppsmäklare), för speditör och för försäkringsgivare. Vidare undersökes möjligheten att rikta ersättningskrav mot anställda som förorsakat skadan genom sin vårdslöshet. Framställningen avslutas med en sammanfattande karakteristik av det nuvarande rättsläget.
    Avsikten med utredningen har enligt förf. varit att lägga en grund för fortsatta överläggningar rörande en ändamålsenlig organisation av godsemottagningen från ansvarssynpunkt och en lämplig utformning av det juridiska ansvaret. Det kan konstateras att förf. på ett utmärkt sätt lyckats med den uppgift han satt sig före.

S. P.

 

FRITHIOF LINDSTRÖM och KAJ FüRST (†). NIR Nordiskt Immateriellt Rättsskydd. Register med rättsfallssamling åren 1932—1955. Systematisk förteckning över artiklar, notiser etc. Systematisk sammanställning ämnesvis, numeriskt och alfabetiskt av rättsfall i kortfattade sammandrag ur dansk, finsk, norsk och svensk praxis. Sthm 1959. 294 s. Kr. 47,50 (hos exp.).

    Förevarande volym ger ett vackert vittnesbörd om de mångsidiga insatser till immaterialrättens fromma, som gjorts genom tidskriften NIR under de två första dussinen år av dess verksamhet. Mest arbetskrävande har utan tvivel varit den del av registret, som upptager och systematiserar omkring tvåtusen i NIR refererade immaterialrättsliga rättsfall från de fyra nordiska länderna. Detta rättsfallsmaterial är till avsevärd del icke tillgängligt i andra tryckta publikationer. Redigeringen har onekligen berett vissa svårigheter redan av den anledningen, att varje referat föreligger på originalspråket (dock icke på finska), vilket medför att rubrikernas slagord ofta icke överensstämma ens till begynnelsebokstav. Den lösning med trespråkig innehållsförteckning och enspråkiga textrubriker, som valts i bästa samförstånd mellan de berörda nordiska föreningarna för industriellt rättsskydd, synes förebildlig.
    Det har varit sed att referaten i NIR försetts med tämligen utförliga rubriker för att giva läsaren en inblick i allt vad rättsfallet handlar om, även om behandlingen av vissa frågor icke skulle vara direkt prejudiciell. Detta har i någon mån visat sig vara en bumerang vid registrets sammanställande, eftersom det i en del avsnitt kräver viss tid att fullständigt läsa igenom alla referatrubrikerna. Utgivarna ha emellertid i icke obetydlig utsträckning uppdelatde ursprungliga rubrikernas innehåll på olika specialfrågor och sålunda undvikit upprepningar. Å andra sidan förekomma också åtskilliga preciseringar vid sidan av de ursprungliga rubrikerna. Slutresultatet har såsom redan antytts ibland kommit att giva utförligheten företräde framför lätthanterligheten, vilket dock måste anses vara av godo, så länge hela materialet håller sig inom rimliga gränser.
    Vid användandet av rättsfallsregistret bör observeras, att NIR först år 1949 blev organ även för upphovsrätten. Tidigare rättsfall på detta område förekomma därför endast sporadiskt.
    Rättsfallsregistret avslutas med en hänvisningstabell från patent- eller mönsternummer till vederbörande referat samt en alfabetisk förteckning på

 

296 LITTERATURNOTISERkännetecken, som återfinnas i registret. Dessa båda kompletterande översikter äro av största praktiska betydelse, när det gäller att snabbt hitta ett rättsfall, om vilket man känner en del fakta.
    Med registret ha utgivarna, den framlidne danske landsretssagførern KAJ FüRST och den svenske patentingenjören FRITHIOF LINDSTRÖM — vilken senare torde ha burit huvuddelen av arbetsbördan — tillhandahållit ett för både teoretiker och praktiker ytterst värdefullt hjälpmedel vid studiet av immaterialrätten. 

KSL

 

ERNST WOLF, GERHARD LUKE & HERBERT HAX. Scheidung und Scheidungsrecht. Grundfragen der Ehescheidung in Deutschland. Tübingen 1959. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). XII + 487 s. DM 39,50.

    Huvuduppgiften för arbetet, som utförts av en studiegrupp vid universitetet i Frankfurt a. M. under ledning av prof. ERNST WOLF, är att lämna ett bidrag till frågan huruvida samhället kan nedbringa antalet skilsmässor genom en restriktiv lagstiftning beträffande skillnadsgrunderna. I detta syfte har genomförts en djupgående statistisk undersökning av skillnadsfrekvensen i de tyska delstaterna före och efter ikraftträdandet av BGB d. 1 jan. 1900. Före detta datum gällde i dessa stater olika äktenskapslagar med varierande principer i fråga om skillnadsgrunderna, från den kanoniska rättens grundsats om äktenskapets oupplöslighet till Zerrüttungsprincipen och t. o. m. möjlighet att upplösa äktenskapet genom ensidig förklaring. BGB:s ikraftträdande innebar, att för hela riksområdet kom att gälla en enhetlig lagstiftning, med skuldprincipen som normerande. Den ändring detta medförde förde olika staterna borde, om utformningen av skillnadsgrunderna hade någon inverkan på skilsmässofrekvensen, avsätta spår i statistiken över antalet äktenskapsskillnader före och efter ikraftträdandet. Enligt förf. kan emellertid någon sådan inverkan praktiskt taget icke påvisas. På grundval av undersökningen hävda förf., att skilsmässofrekvensen icke röner inflytande av de av lagstiftaren uppställda skillnadsgrunderna utan helt beror av de sociala och ekonomiska förhållandena. I arbetets senare del framföras synpunkter de lege ferenda, varvid förf. i polemik mot vissa strömningar i den aktuella tyska diskussionen plädera för att den år 1938 i Tyskland införda Zerriittungsprincipen bibehålles. I bilaga har upptagits omfattande statistiskt material m. m.
    Arbetet ingår som ett led i juridisk-sociologiska undersökningar rörande familjen såsom samhällsinstitution, som bedrivas i samarbete mellan vetenskapsmän vid universiteten i Chicago och Frankfurt a. M. under ledning av prof. vid förstnämnda universitet MAX RHEINSTEIN.

T. H-r

 

BRENDAN BEHAN. Borstal boy. London 1958. Hutchinson & Co. 343 s. Inb. 16 s.

    Den irländske författaren BRENDAN BEHAN har i denna bok skildrat sina upplevelser i engelska fångvårdsanstalter. Som sextonåring beträddes han av den engelska polisen under eller strax efter andra världskriget i Liverpool, dit han rest över från Dublin, med innehav av sprängämnen som tydligen voro avsedda för attentat. Han var nämligen medlem av en organisation, kallad Irländska Republikanska Armén, som då oroade engelsmännen med terroristverksamhet. På grund av sin ungdom fick han ej strängare påföljd än borstal training, motsvarande vårt ungdomsfängelse.

 

LITTERATURNOTISER 297    I boken skildras hans erfarenheter först i det gammalmodiga cellfängelse i Liverpool där han fick tillbringa åtskillig tid i väntan på domen, därefter i den slutna anstalt som tjänade till mottagningsanstalt för de till borstal dömda och slutligen i en öppen borstalanstalt där han tycks ha kvarhållits ungefär ett och ett halvt år.
    Behandlingen i cellfängelset var tämligen hård, bemötandet från personalens sida med vissa undantag ovänligt. I mottagningsanstalten härskade en vänligare anda, och när förf. kom till den öppna anstalten fann han, med en viss förvåning, att personalen på det hela taget bestod av människor som han kunde tycka om och hysa respekt för. Han ansåg sig väl behandlad, och man får ett intryck av att hans bitterhet mot engelsmännen betydligt dämpades, om han än fortfarande var en glödande patriot.
    Själva behandlingen i den öppna ungdomsanstalten synes mest ha bestått av arbete av olika slag, för förf:s del först trädgårdsarbete och därefter måleriarbete. Får man tro förf., arbetades det i det stora hela villigt och med effektivitet.
    Förf. var ju icke en brottsling av det vanliga slaget utan en typisk åsiktsförbrytare. Att han skulle under anstaltsvistelsen bringas att ångra vad han gjort vore för mycket begärt. Men det slår läsaren, att icke heller hans kamrater i anstalten ge uttryck för någon ånger: vad som skett, har skett. Däremot förefalla de ganska benägna att se ned på sådana kamrater som begått i deras tycke skamliga brott. Att döma av den mängd samtal som återges är icke framtiden, efter frigivningen, det stående samtalsämnet, utan man är upptagen av vad som händer i anstalten. Livet i denna präglas bl. a. av att det gäller att hävda sig i denna lilla värld för sig, där de starka och brutala äro fruktade.
    Boken är litterärt högtstående. Situationer och personer skildras åskådligt och med en humorfylld inställning, som förf. tycks ha haft redan då händelserna ägde rum. Han dröjer gärna vid små glädjeämnen som tillvaron erbjöd honom även då den var som värst: ett vänligt ord, en cigarrett, en stund med en bok.
    En särskild charm har boken genom förf:s starka förankring i den irländska nationalismen med dess fond av minnen från Irlands frihetskamp och genom de meddelade många proven på de irländska folkliga sånger som förf. lärt sig som barn och ofta sjöng:

 

»The sea, oh, the sea, a ghradh gheal mo chroidhe, 
Oh, long may you roll between England and me,
 
God help the poor Scotchmen, they'll never be free,
But we're entirely surrounded by water.»

I. S.

 

CHARLES GERMAIN. Eléments de science pénitentiaire. Paris 1959. Edition Cujas. 222 s.

    Den förutvarande chefen för franska fångvården CHARLES GERMAIN, numera avocat général, har i denna bok givit en översiktlig och mycket instruktiv framställning av det straffrättsliga reaktionssystemet i Frankrike med huvudvikten lagd vid dess tillämpning. Framställningen ger ett livligt intryck av det under de senaste decennierna bedrivna energiska reformarbetet, icke minst på fångvårdens område där det till stor del ägt rum under förf:s ledning. Mycket har genomförts vid sidan av lag, men reformverket

 

298 LITTERATURNOTISERhar legaliserats och kompletterats genom den nya Code de procédure pénale av år 1958 och i samband med denna utfärdade författningar.
    Utvecklingen i Frankrike följer samma linje som hos oss och i andra kulturländer, något som understrykes genom förf:s flitiga åberopande av förhandlingar och resolutioner vid internationella kongresser eller konferenser. Kongressen i Stockholm 1878 åberopas såsom en etapp på vägen till ett enhetligt frihetsstraff. I enlighet med moderna principer framhåller förf. emellertid, att ett enhetligt frihetsstraff icke bör uppfattas som ett mål i och för sig utan som utgångspunkten för en differentiering av behandlingen på verkställighetsstadiet. Om denna behandling skriver han, att det bl. a. gäller att bringa den intagne till medvetande om sitt ansvar gentemot sig själv och sina medmänniskor: med detta sätt att se blir föreställningen om ett moraliskt ansvar icke en förutsättning för det straffrättsliga ingripandet utan ett mål för detta.
    Förf. är anhängare av rörelsen för défense sociale. I hans klara, måttfulla och alltigenom intellektuellt betonade framställning, vittnande om en kritisk och realistisk syn på människor och deras förehavanden, möter man intet av den sentimentalitet som ibland tillskrives rörelsens anhängare.

I. S.

 

D i e  u n g a r i s c h e n  S t r a f g e s e t z e. Tysk översättning av LADISLAUS MEZÖFY. Berlin 1960. de Gruyter. 141 s. DM 17,50.

    I avvaktan på Sovjetunionens nya kriminallag har flera folkdemokratier under de senaste åren begränsat sin strafflagstiftning till partiella reformer. Detta gäller även för den ungerska folkrepubliken. Ett nytt strafflagsutkast som skall rätta sig efter den blivande sovjetryska lagens principer är under bearbetning, men lagstiftaren har hittills nöjt sig med att anpassa det ungerska konungarikets gamla strafflag (1878) efter det socialistiska samhällets krav.
    Dessa lagändringar, som har verkställts successivt sedan 1945, är emellertid omfattande och genomgripande. År 1946 meddelades nya stränga stadganden om brott mot staten, de s. k. folkfientliga gärningarna, år 1948 företogs vissa andra ändringar i strafflagens speciella del och år 1950 verkställdes en vittgående »progressiv» (d. v. s. socialistiskt orienterad) omarbetning inom dess allmänna del, som nu visar stora likheter med de övriga öststaternas lagstiftning.
    Vissa stadganden inom reaktionssystemet är intressanta. Frihetsstraff får t. ex. under vissa villkor enligt § 48 förvandlas till ett slags tvångsarbete utan frihetsberövande (Besserungs-Erziehungs-Arbeit). Domarens rättigheter att avgöra skönsmässigt är vidsträckta, även i fråga om hans befogenhet att nedsätta straffet under latitudens nedre gräns (§§ 51, 52). Många nya brottsbeskrivningar och andra stadganden är påfallande vidlyftiga eller mångordiga. I bokens inledning förklaras detta därmed att många ungerska brottmålsdomare inte är jurister.

G. S.

JOHAN GALTUNG. Fengselssamfunnet. Oslo 1959. Universitetsforlaget. XIII + 253 s. Nkr. 12,00.

    Denna bok utgör en reviderad upplaga av en avhandling, på vilken förf. vunnit magistergraden i sociologi vid universitetet i Oslo. Arbetet är ett försök att beskriva det sociala systemet i ett fängelse. I förordet berättar förf.

 

LITTERATURNOTISER 299att undersökningen kom till stånd, sedan han suttit 165 dagar i fängelse, huvudsakligen Oslo Kretsfengsel, för att han nekat att utföra »vernepliktig sivilarbeid». Erfarenheterna från fängelsevistelsen har supplerats med en mera systematisk undersökning med intervjuer och frågeschema i själva fängelset. Förf. säger att han sökt undgå värdeståndpunkter.
    I det avslutande kapitlet, där förf. söker draga några slutsatser om fängelsets förmåga att fylla de olika funktioner samhället givit det, uttalar han, att det är föga sannolikt att resocialisering skulle äga rum i detta fängelse. Därmed vill han icke ha sagt, att han tror att alla frigivna skall begå nya brott, men att man i regel får söka andra förklaringar än resocialisering som följd av fängelsevistelsen för att förstå varför lagöverträdelser icke begås.

C. H.

 

EINAR SJÖVALL. Rättsmedicin. Andra uppl. omarb. under medverkan av HANS THORNSTEDT och GERHARD VOIGT. Sthm 1959. Wahlström & Widstrand. X + 210 s. Kr. 18,50, inb. 22,50. — Kriminologisk handbok, utg. av Karl Schlyter. VI.

    Som första del i den av Karl Schlyter utgivna Kriminologisk handbok utkom år 1946 Rättsmedicin av EINAR SJÖVALL. Denna fick en utförlig anmälan i SvJT 1947 s. 521. Under sina sista år var Schlyter livligt sysselsatt med arbetet på handboken och han fick också glädjen att se en ny upplaga utkomma av delen Rättsmedicin. I denna andra upplaga har tillkommit två nya kapitel, om trafikolyckor till vilket också flyttats bestämningen av blodalkoholkoncentrationen samt om faderskapsbestämning. Större ändringar och tillägg har gjorts i kapitlen om skottskador, om förgiftningar och om barnamord. Hänvisningar i texten till paragrafer i strafflagen har, med något undantag, borttagits med hänsyn till den nya brottsbalkens antagligen snara införande. Vissa hänvisningar har gjorts till bestämmelser i brottsbalken; någon oklarhet kan möjligen uppkomma av att ibland avses det till lagrådet 1958 remitterade förslaget till brottsbalk (t. ex. s. 67) medan i något fall torde avses straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (s. 159, noten; till frågan om åtal i där berörda fall har från justitieministerns sida ännu icke givits till känna någon ståndpunkt).
    I fråga om möjligheterna att vid bestämning av alkoholkoncentrationen i blodet fastställa när spritförtäringen ägt rum, framhålles att viss vägledning kan erhållas genom skillnaden mellan alkoholhalten i blodet och i urinen. I detta sammanhang sägs bl. a. (s. 105), att koncentrationen i blodet är lägre än i urinen under den första tiden efter spritförtäringen under det förhållandet senare blir omvänt. Vid detta uttalande torde kunna sättas ett frågetecken. Förhållandet torde väl vara det, att alkoholhalten i urinen i allmänhet överstiger blodets alkoholhalt utom just under den tid som åtgår för alkoholens uppsugning i kroppen.
    I den nya upplagan har medverkat prof. HANS THORNSTEDT och docenten GERHARD VOIGT. Arbetet har fördelats så, att Sjövall bearbetat 1 och 2 kap. och kapitlet om trafikolyckor medan omarbetningen i övrigt i det väsentliga anförtrotts åt Thornstedt och Voigt.

C. H.