Jämkning av rättegångskostnad i brottmål

    Presidenten KJELLINS artikel härom i SvJT 1960 s. 132 uppkallar mig till ett genmäle. Detta gäller inte så mycket hans huvudtes, att domstolarna borde jämka enligt RB 31:1 mera än som sker, om det än kanske kan vara anledning att varna för alltför stort överseende icke blott i fråga om straffpåföljder utan även beträffande sådana konsekvenser av ett brott som skadestånd och rättegångskostnader. Vad som sagts om att en brottsling bör ersätta den som lidit skada och verkligen få känna av detta gäller till dels också statens anspråk. Men jag håller med om att den gällande jämkningsmöjligheten nog inte alltid tillräckligt beaktas, vare sig av domstolar eller försvarare, och Kjellins synpunkter härpå är värda allt beaktande.
    Vad jag egentligen vill vända mig mot är Kjellins såvitt jag kan finna helt nya tolkning av jämkningsregeln i 31:1 RB: »Står kostnadens belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.»

 

JOËL LAURIN 311Jag har alltid trott — och jag tror det är allmänna meningen — att ordet och innebär att man vid bedömande av rimligheten skall se både brottsligheten och villkoren, m. a. o. att jämkning får ske endast om kostnaden står i orimligt förhållande både till brottsligheten och till villkoren. Ehuru det givetvis icke i och för sig innebär att tolkningen är riktig, kan nämnas att rättegångskommittén i sitt betänkande »Rättegångshjälp» (SOU 1958:40) utgick från denna uppfattning och av viss anledning övervägde en utvidgning, »så att jämkning skulle få ske också enbart med hänsyn till den tilltalades villkor, utan avseende å hans brottslighet» (s. 83), men av särskilda skäl då avböjde denna tanke. I sitt yttrande över betänkandet har Sveriges Advokatsamfund ansett den av kommittén ifrågasatta utvidgningen böra genomföras och föreslagit att orden »brottslighet och villkor» ändras till »brottslighet eller villkor» (TSA 1959 s. 246).1
    Kjellin gör emellertid nu gällande att enligt stadgandets nuvarande lydelse jämkning kan ske, så snart kostnaden icke står i rimligt förhållande antingen till den dömdes brottslighet eller till hans ekonomiska villkor; endast om beloppet måste anses rimligt ur båda dessa synpunkter är domstolen enligt lagen avskuren från att jämka. Av sammanhanget framgår att Kjellin i språkligt avseende menar, att det är negationens hänförande till verbet — »bisatsens negativa formulering» — som medfört denna vidsträcktare jämkningsmöjlighet och att således, om man i stället skrivit exempelvis »är kostnaden orimlig i förhållande till brottslighet och villkor», den ovan av mig hävdade tolkningen skulle varit riktig.
    Stadgandet må vara rent språkligt något oklart. Det synes emellertid uteslutet att processlagberedningen har avsett vad Kjellin nu gör gällande. Som Kjellin själv utvecklar avsåg processkommissionen uttryckligen ett missförhållande till både brottslighet och villkor och nöjde sig PLB i sina motiv med att hänvisa till vad PK sagt (PLB s.345: »På sätt PK förordat torde befogenhet böra tilläggas rätten att,då rättegångskostnadens belopp icke står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, jämka ersättningen efter skälighet»). Skulle PLB med sin formulering av lagtexten ha avsett en sådan saklig utvidgning i förhållande till PK, som Kjellin anser att det genom formuleringen har blivit, måste PLB nödvändigtvis ha förklarat detta i motiveringen. Och detta väl i all synnerhet om utvidgningen, såsom Kjellin ifrågasätter, berott på inflytande av en norsk lagändring. Jag kan fortfarande heller inte anse annat än att den naturliga läsarten av stadgandet är att man vid bedömande av rimligheten skall se på både brottslighet och villkor. Så länge stadgandet är oförändrat bör alltså enligt min mening inte rekommenderas att med stöd av den nya läsart, som Kjellin framlagt, tillämpa jämkning i vidgad omfattning. Att jämka i flera fall torde som sagt ändå vara motiverat. Och en annan sak är vidare att det visst kan anföras skäl för att ändra stadgandet, så att det får den av Kjellin hävdade innebörden, på sätt rättegångskommittén övervägt och advokatsamfundet föreslagit. Denna fråga torde komma under prövning vid behandling av betänkandet om rättegångshjälp, vilken jag hoppas snart kommer att ske.

Joel Laurin

 

1 Nu berörda tolkning synes också ligga bakom uttalandena i GÄRDE, Rättegångsbalken s. 417 och OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB s. 137.