MIA LECHE LÖFGREN. Upplevt. Sthm 1959. Hökerbergs. 338 s. Kr. 23,50, inb.29,50.

 

    Ett omnämnande, om än helt kort, i SvJT av MIA LECHE LÖFGRENS memoarbok är motiverat av flera skäl, dels på grund av de intressanta glimtar hon ger från sin make Eliel Löfgrens verksamhet som advokat och justitieminister, dels ock därför att Mia Leche Löfgren genom denna levande och stundom gripande skildring av ett på mänskliga glädjeämnen och besvikelser rikt liv skapat ett memoarverk, som hör till de främsta i modern svensk litteratur.

S. R.

 

Kring en finländsk lagbok

 

    Som bekant är det i Norden endast Sveriges jurister förunnat att äga tillgång till en årligen utkommande lagbok med allsidigt innehåll; och denna förmån åtnjuta vi innevarande år för 80:e gången. Uppskattning av vår egen lagbok och förtroende för dess redigering återspeglas också i det intresse som tid efter annan i SvJT kommit till uttryck för hur våra nordiska kolleger ordnat sin lagboksfråga. I jämförelse med den svenska lagboken utgöra de danska och norska motsvarigheterna sena företeelser. Den danska lagboken utkom första gången år 1937, och dess senaste upplaga — Danmarks Love 1665—1949 — är den femte i ordningen (SvJT 1938 s. 374, 1940 s. 347, 1943 s. 379, 1950 s. 437). I Norge togs det första steget till en regelbundet utkommande lagedition i ett band år 1931 med utgivningen av Norges Lover 1660—1930. Liksom i den danska lagboken äro i den norska lagar och författningar intagna i kronologisk ordning. Den norska editionen har sedermera med längre eller kortare mellanrum följts av nya upplagor, den senaste av år 1958 (1931 s. 448, 1933 s. 154, 1951 s. 134, 1956 s. 358, 1958 s. 320). Av dessa data böra dock icke dragas några förhastade slutsatser beträffande tillgängligheten av författningsmateterialet i nämnda länder. Det är nämligen att märka att detta där istället presenterats i flera omfattande lagsamlingar av en karaktär, till vilken vi sakna någon aktuell motsvarighet. I vårt land utgör Svensk lagsamling med sina 24 delar en sällsynthet på området, och dess närmaste föregångare var Lilienbergska lagsamlingen, vars tredje och sista del utkom år 1885. Till skillnad från vad fallet är med Svensk lagsamling ingår emellertid i de danska och norska lagsamlingarna redovisning för civil-, straff- och processlagstiftningen, och dessa ha

 

36 SARA FALKdärför kommit att delvis täcka det behov som hos oss tillgodoses genom lagboken. För Danmarks del märks Dansk lovsamling 1665—1930 i fem band och den periodiskt utkommande Karnovska lovsamlingen i två band, den senare rikligt försedd med kommentarer, litteratur- och prejudikathänvisningar (1931 s. 58 o. 449, 1932 s. 150, 1939 s. 453, 1943 s. 379, 1950 s. 437, 1956 s. 358). I Norge utkom senast år 1927 Norsk Lovsamling i tre band (1927 s. 123).
    För Finlands del återfinnes en mer uttömmande översikt i förevarande avseende i numera avlidne prof. GUNNAR PALMGRENS redogörelse i SvJT 1949 s. 298 för det förberedande arbetet i detta land med utgivandet av en ny svenskspråkig lagedition (jfr 1933 s. 135, 1939 s. 249 o. 1940 s. 343). Av denna edition, vilken utgives av Juridiska Föreningen i Finland och som erhållit namnet Finlands lagverk, föreligga nu de tre första av de fyra planerade delarna.1 Skillnaden mellanen lagsamling och en lagbok kan tyckas vara en fråga om val mellan synonyma beteckningar. Emellertid får väl sägas att på en lagsamling ställes krav på uttömmande redovisning av författningsmaterialet inom den givna ramen, under det att lagboken omfattar ett urval av gällande författningar eller — med ett försök till definition — lagsamlingen är en katalog och lagboken är en handbok. Ur denna synpunkt utgör Finlands lagverk — oavsett sin omfattning — en lagbok, och denna beteckning användes även i nyss nämnda redogörelse för verkets tillkomsthistoria.
    I de tidigare finländska lagbokseditionerna har kärnan utgjorts av 1734 års lag, dock att i stället för balk som i sin helhet upphört att gälla intagits lagar och förordningar, vilka ersatt balkens stadganden. För övrigt ha författningar i tiden från mitten av 1800-talet intagits i kronologisk ordning i ett särskilt tillägg. Man har alltså i Finland hittills i huvudsak följt principerna för den svenska lagbokens redigering. I större utsträckning än hos oss ha emellertid nytillkomna författningar hänvisats till Tillägget, vilket i lagboken kommit att utgöra en väsentligt dominerande del. Då nu i Finland en ny svenskspråkig lagboksedition skulle planeras, stannade man för en uppdelning av författningsmaterialet enligt systematiska principer. Därmed har således balkindelningen i Sveriges och Finlands gemensamma 1734 årslag såsom grundstomme för en lagutgåva för första gången brutits (jfr GÖSTA WALIN 1948 s. 241 och ÅKE HASSLER 1948 s. 673). Detta hindrar dock icke att — såsom av det följande framgår — i lagverket de olika ämnesområdena behandlas i huvudsak i den ordningsföljd som gäller för balkarna i 1734 års lag.
    Den på ett tidigt stadium av förberedelsearbetet fastställda systematiska grupperingen av författningsmaterialet har i allt väsentligt följts i de hittills utgivna delarna av verket. Del I omfattar familje- och personrätt, arvs- och testamentsrätt samt jord- och vattenrätt, allt motsvarande rättsområdena i giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken och byggningabalken av 1734 års lag. Arbetet med denna del påbörjades av dåvarande ordföranden i Juridiska Föreningen i Finland,

 

1 F i n l a n d s  l a g v e r k. Utgivet av Juridiska Föreningen i Finland. Del I. Helsingfors 1953. XXIV + 881  s. Inb fm 2 450; Del II. Ib. 1956. 889 s. Inb. fm 3 450; och Del III. Ib. 1958. XXVII + 803 s. Inb. fm 5 000. 

KRING EN FINLÄNDSK LAGBOK 37prof. ERIK AV HÄLLSTRÖM. Efter dennes bortgång år 1951 fullföljdes verket av hovrättsrådet EDVARD HÄLLFORS med biträde av vicehäradshövdingen GÖRAN WESTERLUND. I denna första del är lagstiftningen intill slutet av januari 1953 beaktad. Del II omfattar handelsbalken av 1734 års lag jämte senare tillkommen lagstiftning i obligationsrätt, handelsrätt, arbetsrätt, näringsrätt m. m. Delen har utarbetats av prof. GUNNAR PALMGREN och — efter dennes bortgång år 1953 — av vicehäradshövdingen KARL LANGENSKIÖLD. I arbetet har lagstiftningen intill utgången av år 1955 beaktats. Del III, i vilken hänsyn tagits till lagstiftningen intill utgången av april 1958, omfattar straff- och processrätt samt utsöknings- och konkursrätt ävensom skiljemannaförfarandet. I denna del ingå även åtskilliga förvaltningsrättsliga författningar av straffrättslig eller processuell betydelse, i sistnämnda avseende bl. a. lagstiftningen om den förvaltningsrättsliga rättsskipningen, om handlingars offentlighet samt om stämpelskatt och expeditionslösen. Del III har utarbetats av prof. W. A. PALME under medverkan av vicehäradshövdingen MARGA AHLQVIST och hovrättsrådet ÅKE KUHLEFELT. I varje del finnas därjämte innehållsförteckning, kronologiskt register och alfabetiskt sakregister. Del IV skall enligt programmet omfatta den offentliga rätten.
    Av prof. Gunnar Palmgrens nyssnämnda förhandsredogörelse för verket framgå vilka vanskligheter — icke minst av ekonomisk natur —som äro förenade med utgivandet av en svenskspråkig lagboksedition i Finland, detta med hänsyn till landets allt mindre svenskspråkiga befolkning. Denna har numera nedgått till ungefär 8 procent av den totala folkmängden om c:a 4,3 milj. Av landets 549 språkdistrikt, vilka motsvara städer, köpingar och landskommuner, är det för 10-årsperioden 1953—1962 fastställda ämbetsspråket finska i 458 distrikt och svenska i 47 distrikt. Återstående 44 distrikt äro tvåspråkiga. Bestämmelser om fastställandet av ämbetsspråket samt »Om sakägares språk och expeditionsspråket» finnas i språklagen av år 1922. Ett distriktär att anse såsom enspråkigt om inom distriktets befolkning antalet av dem som tillhöra landets andra språkgrupp understiger 10 procent. Överstiges detta procenttal, skall distriktet vara tvåspråkigt. Ett distrikt som varit tvåspråkigt blir emellertid icke enspråkigt med mindre den andra språkgruppen nedgått till 8 procent eller därunder. Detta lärer nu vara att förutse beträffande den svenska språkgruppen i det för närvarande tvåspråkiga Åbo. Ämbetsspråket fastställes vart tiondeår med stöd av den officiella statistiken. Rörande användningen av de båda språken gäller att vid domstol och annan statsmyndighet skall i enspråkigt distrikt brukas distriktets språk och i tvåspråkigt distrikt någotdera språket. Finsk medborgare äger dock i egen sak eller i sak vari han höres använda sitt eget språk. I brottmål skall svarandens språk användas. Mot denna bakgrund av finskspråkig dominans inom landet i juridiska angelägenheter framstår utgivandet av det digra lagverket såsom särskilt ägnat att väcka respekt.
    Emellertid finnas skäl till respekt och beundran för lagverket även med hänsyn till den utformning detta fått och till den möda som måste ligga bakom utgivandet. I förordet till del III uttalar styrelsen för Juridiska Föreningen i Finland i egenskap av utgivare att, efter-

 

38 SARA FALKsom lagmaterialets uppställande efter systematiska principer nödvändiggjort en total omläggning av dispositionen i tidigare lagbokseditioner, sammanställandet av de tre delarna medfört ett synnerligen omfattande arbete. Att detta icke utgör överord bär arbetet otvetydigt vittnesbörd om. Beträffande redigeringen synes som om långt gående allsidighet och fullständighet eftersträvats. Ur denna synpunkt kunna några jämförelser icke dragas med urvalet i den svenska lagboken, bland annat av det skälet att det totala författningsmaterialet i vårt land torde vara avsevärt mer omfångsrikt än det finländska; såsom skall erinras i det följande låg exempelvis i Finland allt egentligt lagstiftningsarbete nere under en stor del av 1800-talet.
    Åtskilligt författningsmaterial som ansetts icke kunna eller böra rymmas i vår lagbok har emellertid fått sin plats i Finlands lagverk. Exempel härpå utgöra 1919 års tryckfrihetslag, 1931 års stadsplanelag,1924 års sjömanslag och 1939 års sjölag ävensom utdrag av åklagarinstruktionerna. I viss utsträckning äro till de olika ämnesområdena hörande internationella konventioner intagna in extenso. Till författningar, vilka sakna direkt motsvarighet i svensk lagstiftning, höra exempelvis — förutom den ovan åberopade språklagen — 1927 års lagom statens ansvarighet för skada, förorsakad av tjänsteman, 1931 årslag om upphävande av fideikommiss, 1933 års förordning ang. offentliga köpvittnen, ett stort antal, delvis av krigen föranledda benådningsförfattningar och 1952 års lag om länsrätt, genom vilken den förvaltningsrättsliga rättsskipningen erhöll en mellaninstans på länsplanet. — För att göra varje särskild del av lagverket så fullständig som möjligt med avseende å sina ämnesområden äro en del författningar eller delar därav upprepade i en senare del. 1950 års lagar om avbrytande av havandeskap och om kastrering återfinnas sålunda både i del I under personrätten och i del III under strafflagen, kastreringslagen här dock endast i utdrag. 1943 års patentlag är i sin helhet återgiven i samband med övrig immateriell lagstiftning i del II, varjämte lagens 10 kap. Om rättegång i mål rörande patent intagits i del III under avdelningen Särskilda processarter. Motsvarande utdrag beträffande straffbestämmelser och processuella bestämmelser ha gjorts ur flera andra författningar, vilka i sin helhet innehållsenligt höra hemma i någon av de två tidigare delarna. Del III med sin överskådliga och väl systematiserade framställning av lagstiftningen inom både den allmänna och den speciella straff- och processrätten ävensom inom utsökningsrätten bör också ensam kunna vara utomordentligt användbar inom straffrättsskipningen och exekutionsväsendet. Såsom nämnts har även konkurslagstiftningen — den finska konkursstadgan är av år 1868 — i enlighet med senare finsk-svensk uppfattning, såsom varande av väsentligen exekutionsrättslig karaktär, redovisats i anslutning till utsökningslagstiftningen, under det att i Danmark och Norge ämnet lärer anses ha företrädesvis civilrättslig karaktär; i äldre tid torde också hos oss konkurslagstiftningen ansetts höra hemma inom civilrätten särskilt som konkurslagen, i likhet med den finska konkursstadgan, gäller i stället för bestämmelser i 16 kap. handelsbalken i 1734 års lag, något som i vår lagbok föranlett lagens placering omedelbart efter denna balk. Arbetet med del III torde

 

KRING EN FINLÄNDSK LAGBOK 39å andra sidan ha erbjudit mindre svårigheter än redigeringen av de båda tidigare delarna med deras ytterst heterogena innehåll. Överskådliga innehållsförteckningar och kortfattade, tydliga samlingsrubriker — såsom i del I: Internationell familjerätt, Om lagfart och inteckning, Skiftesrätt, Skogslagstiftning, Vattenrätt, etc. och i del II: Allmän obligationsrätt, Bolagsrätt, Försäkringsrätt, Sjörätt, Upphovsmannarätt, etc. — underlätta dock för läsaren att finna sig till rätta även i dessa delar. Hänvisningar ske till rättsfall, hämtade såväl ur högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens officiella rättsfallsredogörelser som ur tidskrifterna »Defensor Legis», vilken utgives av Finlands Advokatsamfund, »Lakimies» (Juristen), vilken utgör det finska juristförbundets organ, och »Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland». Typografin är — såsom vanligt i finländskt tryck — utmärkt. Och som sig bör prydes ryggen på lagverkets bruna pärmar av Finlands vapen: ett av rosor omgivet krönt lejon.
    Vid en rikssvensk presentation av lagverket ligger det nära till hands att också något dröja vid det nära sambandet mellan Finlands och Sveriges lagstiftning, vilket erhållit sitt påtagligaste men långtifrån enda uttryck i 1734 års lag. Några balkar av senare tid känner man icke i finländsk lagstiftning, och giftermålsbalken är sålunda ersatt av 1929 års äktenskapslag liksom missgärnings- och straffbalkarna ersatts av 1889 års strafflag och utsökningsbalken av 1895 års utsökningslag. När i enlighet med 1901 och 1909 års dansk-norsk-svenska program för det nordiska samarbetet på lagstiftningens område detta under 1900-talets första decennier inleddes först med köprätten samt frågor om avtal m. m. för att fortsättas med äktenskapsrätten och familjerätten i övrigt (jfr HERMAN ZETTERBERG 1947 s. 561) kom Finland av naturliga skäl icke att deltaga däri. Sedan Finland vunnit sin fulla självständighet år 1918, har landet emellertid icke endast i lika mån som övriga nordiska länder medverkat i det gemensamma lagstiftningsarbetet utan även närmat sig dessa länder och delvis inhämtat deras försprång genom att i viss utsträckning tillgodogöra sig redan vunna resultat av lagsamarbetet. Detta är förklaringen till att den finska äktenskapslagen i mycket påminner om den svenska giftermålsbalken liksom om de danska och norska äktenskapslagarna. — För att fortsätta med balkarna i 1734 års lag, gäller i Finland alltjämt ärvdabalken i väsentliga delar, ehuru kompletterad bl. a. år 1951 med nya bestämmelser om laglott m. m. Det torde dock vara sista gången ärvdabalken — såsom här i sin gammalsvenska språkdräkt — återges i en lagboksutgåva, eftersom i Finland sedan år 1955 förslag föreligga till ny arvs- och testamentslagstiftning. Stadgandena i jordabalken och byggningabalken ha lämnats orörda, underkastats partiella ändringar eller ersatts med ny lagstiftning i till synes ungefär samma utsträckning som hos oss, utan att likväl något samarbete förekommit rörande hithörande lagstiftningsfrågor. 1902 års jordlegolag och 1925 års huslegolag motsvara hos oss 1907 års nyttjanderättslag samt ersätta, liksom denna, i huvudsak äldre bestämmelser i BB 16 och 17 kap. Ibland har avvecklingen av den äldre lagen gått fortare i Finland. Sålunda ha delar av BB 5 och 9 kap. redan år 1921 ersatts av en ägofredslag, vars svenska motsvarighet tillkom först år 1933, samt BB 2 kap. 1 och

 

40 SARA FALK2 §§ år 1933 ersatts av en lag ang. vissa grannelagsförhållanden, till vilken vi ännu sakna motsvarighet. I handelsbalken kvarstå alltjämt flertalet stadganden i 1 kap. Om kiöp och skifte, eftersom Finland ännu saknar särskild köplag. På samnordisk grund ha emellertid tillkommit 1929 års avtalslag, 1933 års lag om avbetalningsköp och 1947 års skuldebrevslag samt efter nordiskt lagsamarbete i egentlig mening 1932 års växel- och checklagar. Såtillvida har man i Finland tagit ett steg före oss mot ett fullständigt upphävande av handelsbalken, som man där för närvarande förbereder en plan för en allmän kodifikation av civilrätten. Någon rättegångsreform har icke ägt rum i Finland, och den gamla rättegångsbalken — gömmande så många minnen för generationer av svenska jurister — kvarstår här i sin magistrala storhet. Åtskilliga ändringar ha väl vidtagits, en av de mest genomgripande år 1948, då 17 kap. Om bevisning erhöll helt ny lydelse, men jämlikt 1 kap. 7 § innehåller domareden alltjämt förpliktande att »döma efter Guds och Sveriges Lag, och laga stadgar», med Sveriges namn endast satt inom klammer.
    Liksom i den svenska lagboken ha i första delen av Finlands lagverk domarreglerna, företalet till 1734 års lag och lagens stadfästelseresolution fått sin plats, och detta får utgöra anledningen till att här något beröres även den historiska bakgrunden till den finsk-svenska gemenskapen på lagstiftningens område.2 Denna uppstod icke med tillkomsten av 1734 års lag utan sträcker sig i tiden bakåt lika långt som de båda ländernas gemenskap i övrigt. Allt eftersom den svenska bebyggelsen, vilken — okänt första gången när — fått fotfäste i södra Finlands kusttrakter, under tidig medeltid trängde in bland de olika folkstammar som invandrat från andra håll och då befolkade landet, vann därmed också svenskt samhällsskick och svensk lag utbredning. Med kristendomens införande västerifrån något senare i tiden, befästes också det svenska väldet, och freden i Nöteborg år 1323, varigenom den svensk-ryska gränsen fastställdes, brukar anses utgöra en bekräftelse på att landet då var definitivt införlivat med det svenska riket. Bland tillgängliga exempel på det svenska riksstyrets utsträckning under denna tid kan här väljas det, att kvinnorna i Karelen fingo sin tillvaro säkrad genom ett av konung Birger år 1316 särskilt för dem utfärdat fridsbrev. Sannolikt ansågos emellertid redan dessförinnan Birger Jarls edsöreslagar från omkring 1260-talet om frid och säkerhet i landet, utan uttrycklig föreskrift därom, gälla även i de då erövrade delarna av Finland, särskilt som Birger Jarl hörde till de konungar som mest verksamt bidrogo till att trygga det svenska riketsbestånd i öster. År 1362 tillförsäkrades Österland, som var dåtidens benämning på landet, samma lagliga rättigheter som rikets övriga landskap, något som främst innebar att lagmannen hade att komma samman med övriga lagmän i riket för att deltaga i konungaval eller —som det hette — »döma till konung på all allmogens vägnar». År 1435 vidtogos till rättsskipningens förbättring två åtgärder, av vilka den

 

2 Jfr B. PALMGREN, Det svenska rätts- och frihetsarvet i Finland, Svensk tidskrift, 1957, s. 216—222, och R. A. WREDE, Rättsutvecklingen i Finland efter skilsmässan från Sverige, Minnesskrift, ägnad 1734 års lag, del I,s. 424—491. 

KRING EN FINLÄNDSK LAGBOK 41ena innebar att landet delades i två lagsagor — Söderfinne och Norrfinne — och den andra att en »landsrätt» förlades till Åbo. Denna domstol, vilken synes ha haft att döma i konungens ställe, blev väl icke gammal, men Åbo kom sedermera att bli platsen för landets äldsta hovrätt, vilken tillkom år 1623. Vid den tiden hade emellertid i Finland lika länge som i moderlandet eller från senare hälften av 1300-talet lands- och stadslagarna varit gällande rätt. När under 1400-talet den svenska riksdagen växte fram och efter hand fick allt fastare former, erhöll Finland företrädare i de olika stånden enligt samma grunder som de övriga delarna av det gemensamma riket. Detta innebar att all lagstiftning som skedde under riksdagens medverkan, också skedde under medverkan av företrädare för Finlands folk — dess adel, präster, borgare och bönder. Vid skilsmässan från Sverige efter 1808—1809 års krig blev därför rättsordningen icke av Sverige lämnad i arv till Finland, utan det var sin egen rättsordning som landet behöll. Man bör alltså hålla i minne — såsom prof. Bo PALMGREN framhåller i sin förut anmärkta artikel, ur vilken flera här lämnade uppgifter äro hämtade — att när det talas om »det svenska rättsarvet i Finland», det icke är fråga om något som utifrån kommit till landet såsom lån och icke heller om något till vilket svenskarna i Finland kan sägas ha företrädesrätt framför finnarna.
    Emellertid har 1734 års lag icke endast stiftats under medverkan jämväl av Finland såsom en del av det svenska riket. Även under det långa och grundliga förberedelsearbetet med lagen deltog Finland, bl. a. såtillvida att därifrån liksom från rikets övriga delar inhämtades utlåtanden rörande skilda frågor. Dessa utlåtanden lära vara rika på synpunkter både i fråga om de föreslagna stadgandenas innehåll i allmänhet och i fråga om deras lämplighet eller olämplighet med tanke på förhållandena i Finland, där — i jämförelse med dåtidens Sverige— avstånden voro längre, landet var mindre uppodlat och naturen var kargare. Så starkt hade också såväl 1734 års lag som andra under den svenska tiden tillkomna lagar och författningar sin grund i det finska folkets rättsmedvetande, att när efter svensk-ryska kriget Finland skulle förenas med det ryska riket, det för dess härskare framstod såsom ett alltför vådligt företag att ersätta dessa med rysk eller annan rättsordning, varför den från den svenska tiden härstammande lagstiftningen fick äga bestånd. Vid den första lantdagen i Borgå, vilken började i mars 1809 och av vilken 150-årsminnet firats detta år, utfäste nämligen kejsar Alexander I i sin regentförsäkran, att han »bekräftade och stadfäste landets religion och grundlagar, vilka skulle bibehållas fasta och oförryckta i sin fulla kraft, samt ståndens och enskildas privilegier och rättigheter». Ordet grundlagar anses här omfatta jämväl alla grundlagsenligt utfärdade lagar och förordningar; och utfästelsen bekräftades ytterligare vid den högtidliga lantdagsgudstjänsten i Borgå domkyrka d. 29 mars 1809, då kejsaren — enligt samtida vittnesbörd »skön av ungdom och godhet» — bad om styrka och vishet att »styra detta aktningsvärda folk efter dess lagar och den eviga rättvisans oryggeliga ordning». Intresserade Borgåbesökare erinras om att akten är förevigad på Emanuel Thelnings stora lantdagstavla, som har sin plats i domkapitelhuset i Borgå och av vilken en

 

42 SARA FALKförskönad och mer berömd kopia (av R. W. Ekman) hänger i senatshuset i Helsingfors.
    Genom Alexander I:s utfästelse hade Finland icke endast förbehållits sina egna lagar från den svenska tiden utan även erhållit rätt till egen lagstiftning i den ordning grundlagarna — varmed, utan att det blev uttryckligen sagt, förstodos 1772 års regeringsform och 1789 årsförenings- och säkerhetsakt — föreskrevo. Den tillförsäkrade egna lagstiftningsmakten blev emellertid under en lång följd av år illusorisk, eftersom enligt regeringsformen statsöverhuvudet ensam ägde inkalla lantdagen samt efter 1809 års lantdag så icke skedde förrän år 1863. Detta hade till följd att 1734 års lag och annan från den svenska tiden härrörande lagstiftning kom att i helt oförändrat skick under mer än ett halvt århundrade vara gällande rätt i det med Ryssland förenade storfurstendömet. Enligt grundlagarna ägde emellertid kejsaren i egenskap av landets regent en vidsträckt administrativ lagstiftningsmakt, och denna utövades i betydande mån. Den administrativa lagstiftningen under denna tid var emellertid av rent inhemskt ursprung, tillkommen under medverkan av Finlands egen regering, den kejserliga senaten för Finland. Det har också sagts att i denna form endast undantagsvis utfärdades författningar, för vilkas tillkomst enligt grundlagarna krävdes lantdagens medverkan. På rysk sida förelågväl planer på en ny kodifiering av Finlands lagstiftning — bl. a. i syfte att närma denna innehållet i den år 1832 utfärdade ryska civillagboken — men dessa planer fingo förfalla. Under senare delen av 1800-talet, då lantdagen ånyo sammankallades, följde så en rik lagstiftningsperiod under relativt ostörda förhållanden, vilken resulterade i— såsom av det föregående framgått — ny strafflag och ny utsökningslag ävensom, bland ännu gällande lagar, 1869 års kyrkolag, 1895 års aktiebolagslag, 1898 års förmynderskapslag och 1898 års expropriationslag. Förhållandena blevo emellertid annorlunda, och från Rysslands sida gjorde sig strävanden gällande att vid sidan av den inhemska lagstiftningen införa rysk lagstiftning i sådana angelägenheter som ansågos vara av gemensamt intresse för hela riket (»rikslagstiftning»; värnpliktsfrågan, tryckfriheten, etc.). Genom det s. k. februarimanifestet av år 1899, som ytterst syftade till att överflytta väsentliga delar av lagstiftningen för Finland till ryska myndigheter och för vars verkställande den då nytillträdde generalguvernören Bobrikov blev den drivande kraften, försvårades lantdagens verksamhet för flera år framåt, och, ehuru senare av andra skäl, kunde dess lagstiftningsmakt därefter — även sedan Finlands representationsreform genomförts år 1906 — endast periodvis utövas under tiden fram till dess landet vann sin självständighet. — Eftersom den nuvarande inbördes relationen mellan landets båda nationalspråk här tidigare berörts, må erinras om att förhållandet under den ryska tiden och tidigare var det motsatta, såvitt avser offentlig verksamhet. Allt eftersom under 1600- och 1700-talen latinet i Finland — liksom allmänt i Europa — förlorade fäste såsom den andliga odlingens språk, trädde där icke finska språket utan svenska språket i dess ställe. En motsvarande utveckling skedde på handelns område, där tyskan tidigare haft en stark ställning. För den enskilde kom svenska språket att utgöra

 

KRING EN FINLÄNDSK LAGBOK 43ett nästan nödvändigt medel för förbättrande av de sociala och ekonomiska villkoren. Såsom en följd av det i Europa under förra hälften av 1800-talet växande allmänna nationalmedvetandet, uppstod så i Finland ett alltmer stegrat intresse för det finska språkets återutbredning och användning även i offentliga värv. Detta blev, mycket tack vare filosofen och politikern JOHAN VILHELM SNELLMANS bemödanden, delvis tillgodosett genom det av kejsar Alexander II år 1863 utfärdade språkreskriptet, enligt vilket finskan inom 20 år skulle vara likställt med svenskan i domstolar och ämbetsverk, ett påbud som bör ses mot bakgrunden av att år 1880, för vilket år den äldsta tillförlitliga språkstatistiken föreligger, den svenska språkgruppen uppgick till 15 procent av landets hela befolkning. Nästa steg — såvitt angår rättsväsendet — togs år 1884 med genomförandet av den s. k. kommunalspråksprincipen, innebärande att det språk som användes av de kommunala organen i regel skulle brukas även av domstolen i orten.
    I ännu ett sammanhang har 1734 års lag kommit att utgöra en föreningslänk mellan Finland och Sverige. Här åsyftas den tilldragelse under svensk-ryska kriget, av vilken minnet lever i Johan Ludvig Runebergs dikt Landshövdingen. I dikten skildras hurusom landshövdingen — som bär namnet Wibelius — på sitt ämbetsrum uppsökes av ryske härens övergeneral och avvisar av denne framställda krav på att landets söner skola lägga ned vapnen vid äventyr att deras släkt eljes skall jagas från gård och mark. Wibelius hänvisar till Sveriges lag, som ligger framför honom, och hans ord lyda
         I den se'n sekler re'n det stadgat stått:
         att, bryter en, all skuld är endast hans,
         att mannen bötar ej för hustruns brott,
         ej hustrun för sin mans.

    Dikten har sitt historiska underlag i en händelse som inträffade i början av kriget. I verkligheten förekom icke något personligt möte mellan de båda huvudpersonerna, utan i stället tillgick så, att den ryske överbefälhavaren Buxhövden i april 1808 utfärdade en proklamation med krav mot de finländska officerare som kämpade i svenska armén, att de skulle återvända till sina hemorter vid risk att förlora »hemman och egendom». Landshövdingen i Kuopio län Olof Wibelius avlät en protestskrivelse av innehåll, att hotelserna, om de sattes i verket, även skulle drabba hustrur och borgenärer. Han säger sig icke kunna »underlåta hos Eders Excellence anmäla, hurusom våra Lagar förmå, det ingen kan annars mans rätt förverka — ej mannen hustruns, ej gäldenären borgenärens. 4 § 11 Cap. G. B. förmår, at hvar äger sin sak ensam böta.» Det åberopade stadgandet i gamla giftermålsbalken av 1734 års lag har — enligt vad prof. Palmgren påvisar — sin förebild i landslagens edsöresbalk och uttrycker den i vårt land sedan 1200-talet belagda rättsgrundsatsen, att »ingen kan förverka en annans lott» (östgötalagen). Om landshövdingen Wibelius (1752—1823) må tilläggas, att han var prästson från Södertälje, student i Uppsala, auskultant vid Åbo hovrätt, lagman i Karelska domsagan samt landshövding först i Björneborgs län och därefter under åren 1803—1809 i Kuopio län. Efter kriget återvände han till Sverige, där han blev landshövding i Värmlands län.

Sara Falk