NORDISKT OCH INTERNATIONELLT

 

 

Ungdomskriminaliteten i Danmark

    Under diskussionen av ungdomskriminaliteten i Sverige har det ofta påståtts att den oavbrutna stegringen av brottsligheten i vårt land icke torde vara något för Sverige speciellt; på många håll syntes en kraftig stegring i brottsligheten ha skett under senare år (SOU 1958: 34 s. 37). Ehuru utvecklingen i stort är allbekant, kan det vara skäl att ge några siffror. Antalet brott ökade från 172 061 år 1950 till 301 135 år 1958. Motorfordonstillgreppen, som utgöra typiska ungdomsbrott, ökade från 7 065 år 1950 till 39 237 år 1958, vilket innebär en ökning med 425 procent på denna korta tid. Vid bedömningen av denna utvecklingmåste man komma i håg att utgångsåret, år 1950, ingalunda betecknar normal brottslighet. Utgångspunkten ligger mitt i en uppförsbacke på ett diagram. År 1950 var brottsligheten, såvitt angår ungdomarna, väsentligt högre än år 1938. Om man i stället använder relativa tal, d. v. s. antalet straffregisterbrottslingar i olika åldersgrupper per 100 000 av medelfolkmängden i motsvarande åldrar, erhåller man samma bild på sätt framgår av denna uppställning:

År 15—17 år 18—20 år 21 år och äldre 1946 484,8 473,3 155,31952 650,6 696,8 204,41957 927,4 882,8 273,6

 

    Den danska strafflagskommissionen (ordf. prof. HURWITZ) har i nov. 1959 avgivit ett betänkande (nr 232) ang. ungdomskriminaliteten. Detta betänkande är av stort intresse även för den svenska debatten. Särskilt gäller detta de områden där man kan konstatera väsentliga skillnader. Den största skillnaden ligger i brottslighetens allmänna utveckling. I Danmark har man tydligen icke någon katastrofal ökning av ungdomsbrottsligheten. Särskilt gäller detta för tiden efter år 1944—1945. Kommissionen anför bland annat följande. Kriminaliteten som helhet har efter kriget fallit betydligt och har starkt närmat sig för krigsårens nivå. Egendomsbrottsligheten är fortfarande något högre än före kriget. Ungdomskriminaliteten har varit starkt fallande sedan kriget. I statistiska uppgifter från de senaste åren föreligga enstaka tecken på en växande kriminalitetsfrekvens i de yngsta åldersgrupperna. Frekvenstalen för 15—16 åringarna visa en moderat stigning från 1952 till 1955. Talen för åldersgrupperna 15—17 år visa en betydlig kriminalitetsstigning år 1957 med påföljande stagnation år 1958. Andra upplysningar från Danmark visa också att kriminaliteten är fallande (se Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab 1959 s. 22—23).
    I fråga om brottslighetens utveckling i våra övriga grannländer är detför en vanlig medborgare inte möjligt att få fram annat än enstakauppgifter. Från Finland föreligga relationstal rörande brott mot egen-

 

dom, vilka kommit till polisens kännedom, per 100 000 invånare. Beträffande stöld, snatteri och inbrott kan man anföra följande tal:

 

1938 520,0 1946 1605,51944 1273,6 1952 452,01945 2 231,0 1955 523,9

 

    I den tidskriftsartikel varur dessa siffror hämtats (NTfK 1957 s. 174) framhålles att övriga brott mot egendom (andra än bedrägeri) i Finland efter kriget visat en nedåtgående tendens, samtidigt som förhållandena blivit alltmer normala, och närmat sig den nivå som var rådande före kriget. Publicerade diagram över tjuvnadsbrottsligheten i Sverige och Norge visa hur utvecklingen fram till början av 1940-talet var någorlunda likartad samt hur diagrammen från mitten av 1940-talet helt gå isär. Tendensen i Sverige är starkt stigande medan den i Norge är nästan lika starkt sjunkande (NTfK 1956 s. 327, 329). Man kan konstatera att tjuvnadsbrottsligheten ökades mycket starkt i båda länderna under krigsåren 1940—1945. Under tiden fram till år 1954 har därefter denna kriminalitet ökat mycket starkt i Sverige medan den i Norge stadigt gått tillbaka, så att den i slutet av perioden ligger på samma nivå som före kriget. — Mot alla de siffer jämförelser, som i detta sammanhang kunna bli aktuella, kan man göra den invändningen, att statistik från olika länder aldrig är helt jämförbar. Man torde dock kunna lita på att de tendenser som kunna utläsas ur varje lands statistik äro tillförlitliga. Brottslighetens stegring efter krigets slut synes verkligen vara något för Sverige speciellt, om man begränsar jämförelsen till våra grannländer.
    Uppklarningsprocenten har i Sverige varit fallande under den senare tiden. Beträffande samtliga brott har den fallit från 44,8 procent år 1954 till 34,1 procent år 1958. I fråga om tillgreppsbrott var procenten uppklarade brott så låg som 21,1 procent år 1958. För vissa brottstyper och vissa orter är uppklarningsprocenten väsentligt lägre. I Danmark har uppklarningsprocenten under de senare åren varit svagt stigande. Skillnaden i uppklarningsfrekvensen kan ge en förklaring till att brottsligheten utvecklats olika.
    När man i övrigt söker förklaringar till att ungdomskriminaliteten i Danmark icke är lika allvarlig som i Sverige, kan man till en början fästa uppmärksamheten på att man i Danmark anser sig oförhindrad att sätta in effektiva åtgärder på ett tidigt stadium. Liksom i Sverige finns det en mycket bestämd tendens att söka undvika vanliga frihetsstraff för ungdomsbrottslingar under 18 år. Däremot använder man ungdomsfängelse i en viss omfattning beträffande 16- och 17-åringar, särskilt de senare. Av alla domar på ungdomsfängelse hänföra sig omkring 12 procent till personer under 18 år. Tendensen är dock att antalet ungdomsfängelsedomar minskas i fråga om de yngsta årsklasserna.
    Strafflagskommissionen har stannat för uppfattningen, att vanligt ovillkorligt frihetsstraff fortfarande skall kunna användas beträffandeungdomsbrottslingar, ehuru endast i ett mycket litet antal fall. Vissa ungdomsbrottslingar, som begått grova förbrytelser, anses passa bättre i ett vanligt fängelse än i en ungdomsvårdsskola eller en ungdomsanstalt.Vidare anses att, även utanför den grova kriminaliteten, fall kunna

 

förekomma där vanligt frihetsstraff är den bästa lösningen. Slutligen finner man det riktigt att frihetsstraff principiellt är användbart såsom tvångsmedel bakom en villkorlig dom eller dom på skyddsuppfostran. På det hela taget synes man i Danmark vara mindre angelägen än i Sverige att avhända sig åtgärder, som dock kunna användas till att hålla ungdomsbrottsligheten inom rimliga gränser.
    Vissa svagheter äro förenade med det system som i Sverige infördes genom 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Lagen innehåller ett tämligen kategoriskt förbud mot att en person som ej fyllt 18 år dömes till vanligt frihetsstraff. Domstolen skall regelmässigt överlämna åt barnavårdsnämnden att omhändertagaden tilltalade för skyddsuppfostran. Domstolen kan emellertid inte själv besluta om skyddsuppfostran eller föreskriva att den tilltalade skall avlägsnas från sitt hem eller från sitt brottsliga umgänge. Sedan domstolen skilt sig från målet kan det mycket väl inträffa att barnavårdsmyndigheterna finna att förutsättningarna för beslut om skyddsuppfostran inte föreligga. Sedan några månader gått kunna dessa myndigheter anse att någon aktuell vanart inte är för handen, ehuru preskriptionstiden för åtal ingalunda gått ut. Slutresultatet kan bli att ingenting blir gjort för att bryta den tilltalades brottsliga tendenser. Det danska förslaget upptar ett system, som förefaller vara mera effektivt. Domstolen avkunnar dom på att den tilltalade skall underkastas barna- och ungdomsvård. Därvid kan domstolen bestämma att vederbörande skall placeras utanför sitt hem. Om den dömde överträder givna föreskrifter skall han enligt förslaget kunna dömas till straff för de brott som föranlett dom på barnavård. Som bekant är detta inte möjligt i Sverige. Om det visar sig att barnavården inte ger tillfredsställande resultat, kan vederbörande icke överföras till kriminalvård, annat än på grund av helt nya brott. Den danska kommissionen har ansett det riktigt att, om åklagaren är tveksam huruvida en ungdomsbrottsling bör placeras i ungdomsvårdsskola eller ungdomsanstalt, denna fråga hänskjutes till domstol och av domstolen avgörs med bindande verkan.
    Såvitt angår tiden för behandling i ungdomsfängelse föreligger en avsevärd skillnad mellan Sverige och Danmark. För utvecklingen i Sverige är det karakteristiskt att den i lagen bestämda minimitiden för anstaltsvistelse snart tenderade till att bli maximitid. Anstaltsvården har i stor utsträckning fixerats vid minimitiden, som är ett år. (SOU1956: 55 s. 82 o. 172; Bilagor s. 128). Den grundläggande förutsättningen för dom på ungdomsfängelse är väl densamma i Danmark och Sverige: för att förebygga fortsatt brottslighet anses det påkallat, att brottslingen under längre tid underkastas uppfostran och yrkesutbildning. Det förefaller som om man tog detta mera på allvar i Danmark än i Sverige. Den effektiva behandlingstiden i ungdomsfängelse i Danmark före första utskrivningen på prov är högst 12 månader för 12,3 procent av de intagna. För 66,9 procent av de intagna ligger denna behandlingstid mellan 13 och 24 månader, och för 20,8 procent ligger den på 25 månader eller mera. Den genomsnittliga tiden för frihetsberövandet före första utskrivningen på prov anses för de senare åren ligga mellan 1 1/2 samt 2 år. Efter återtagning till ungdomsanstalt har utskrivning för andra gången skett efter en tid som normalt varierar mellan 7 och 24 månader. Kommissionen föreslår icke några ändrade regler.

 

    Från sakkunnigt håll framförs ibland åsikten, att en kort behandling kan ge lika bra eller bättre resultat i jämförelse med en längre behandling. Det danska betänkandet ger några siffror som belysa de resultat man uppnår med sin ganska långa behandling av ungdomsfängelseeleverna. Antalet återfall uppges till 52,0 procent beträffande dem som frigåvos under åren 1937—1944 samt 42,4 procent beträffande de under åren 1945—1948 frigivna. Om återfallen bland de från ungdomsanstalterna frigivna stanna vid 40—45 procent anses detta tillfredsställande. Några direkt jämförliga uppgifter från de svenska ungdomsanstalterna synas icke finnas tillgängliga. Skyddslagsförslaget innehåller dock vissa siffror av intresse. Av dem som år 1947 dömdes till ungdomsfängelse återföllo 62,3 procent inom en femårsperiod. Enligt en undersökning rörande unga förstagångsbrottslingar, som under år 1949 blivit föremål för åtgärd, återföllo 86 procent av de manliga 15—17-åringar som blivit intagna på anstalt. Att sistnämnda siffra är så hög sammanhänger med att såsom återfall medtagits också sådana återfall som inträffat under själva anstaltstiden, och dessa återfall äro som bekant talrika. Det bör påpekas beträffande de svenska siffrorna att observationstiden räknas från dagen för den rättsliga åtgärden; anstaltstiden ingår alltså i observationstiden. Uppgifterna från de danska ungdomsfängelserna hänföra sig till en femårsperiod, räknad från den sista utskrivningen från ungdomsfängelset. (Se SOU 1956:55 s. 25—27; Bilagor s. 51—53; Om påföljder för brott s. 337; det danska betänkandet s. 41). Man kan instämma i ett uttalande i skyddslagsförslaget att de observerade återfallstalen för anstaltsfallen kunna sägas vara tämligen höga. Man kan vidare påpeka att om uppklarningsprocenten stiger så måste dessa tal bli åtskilligt högre. En fördubbling av uppklarningsprocenten kan dock lyckligtvis inte leda till en fördubbling av dessa återfallstal. Den viktigaste slutsatsen synes bli att en förlängning av tiden för vistelsen å ungdomsanstalt med all sannolikhet skulle medföra en minskning av återfallen.
    Såsom förut angivits kunna enligt dansk rätt även 15—17-åringar dömas till ungdomsfängelse. På så sätt kunna ungdomsvårdsskolorna befrias från en del svårbehandlade fall. En minoritet inom strafflagskommissionen har ansett sig kunna spåra en tendens att de unga alltför länge hållas under barnavården. I de fall då man i verkligheten inte har stora förhoppningar om ett gott resultat av fortsatt vistelse å ungdomsvårdsskola, och då ungdomsfängelsernas anordningar för uppfostran, yrkesutbildning och disciplin kunna förväntas föra något nytt in i behandlingen, bör man icke uppskjuta tidpunkten för dom på ungdomsfängelse. Denna synpunkt kan nog anläggas även på förhållandena i Sverige, ehuru gällande lag inte medger att det sker förrän ungdomsbrottslingen fyllt 18 år. Frågan om de särskilt svårbehandlade anmäler sig även såvitt angår ungdomsanstalterna. Sedan ungdomsfängelseinstitutet infördes har det ändrat karaktär på ett ganska genomgripande sätt. Utvecklingen synes vara likartad i Danmark och Sverige. Ungdomsfängelse ådömes brottslingar som äro psykiskt abnorma och erbjuda särskilda behandlingsproblem. (Se det danska betänkandet s. 43; SOU 1950:47 s. 21; SOU 1956:55, Bilagor s. 129). De psykiskt abnormas särskilda behandlingsbehov kunna delvis tillgodoses inom ungdoms-

 

anstalterna. I det danska betänkandet tar man upp frågan om att från ungdomsfängelserna föra bort sådana brottslingar som på grund av sina psykiska avvikelser icke äro ägnade för behandling i ungdomsfängelse och som i betydlig grad skada behandlingsarbetet beträffande det övriga klientelet. Närmast avses överföring till psykopatfängelse. De anförda argumenten äro av intresse för spörsmålet att från våra ungdomsanstalter föra bort vissa abnormfall.
    I övrigt behandlas i betänkandet bland annat frågan om domstolsprövning av beslut angående vägran av provutskrivning samt återintagning. En ledamot av kommissionen vill avskaffa ungdomsfängelsenämnden. Kommitténs majoritet har stannat för att bibehålla beteckningen ungdomsfängelse samt att betrakta påföljden såsom ett straff. Beteckningarna ungdomsanstalt eller arbetsskola anses inte helt vällyckade. Om beteckningen skyddsfostran uttalar man sig inte. Den danska kommissionen förklarar att den icke kan ansluta sig till skyddslagsförslagets ståndpunkt, att förvandlingsstraff för böter icke skall kunna åläggas brottslingar som äro under 18 år.

Carl Svennegård