Liksom borgmästare SVENNEGÅRD har även jag studerat den danska Straffelovskommissionens senaste betänkande och avsett att redogöra för detta i SvJT. Förekommen av honom, har jag strukit vissa delar av min redogörelse men hoppas att återstoden, med vissa tillägg, skall ha tillräckligt intresse för att försvara sin plats. Betänkandet rör nämligen många frågor som äro aktuella i Sverige.
    Det danska systemet för behandling av ungdomskriminaliteten är mycket likt vårt. De flesta saker mot unga mellan 15 och 18 år föranleda åtalseftergift, vilken kan förenas med villkor liksom en svensk villkorlig dom. År 1955 blevo blott 74 lagöverträdare under 18 år av domstol dömda för brott enligt strafflagen (frånsett bettleri och lösdriveri), medan antalet åtalseftergifter med anledning av strafflagsbrott samma år i denna åldersgrupp uppskattas till 1 500 å 2 000. Av de 74 fingo 36 dagsböter, 16 villkorlig dom, 18 ungdomsfängelse, 1 hæfte och 1 militärarrest; 2 blevo omhändertagna på särskilt sätt. Åtalseftergiften åtföljdes i mer än hälften av fallen av åtgärd av barnavårdsmyndighet. Kommissionen uttalar sig för bibehållande av detta system, vilket som synes i sin danska tillämpning föranleder åtal i avsevärt mindre utsträckning än enligt svensk praxis. Tanken att inrätta barn- eller ungdomsdomstolar avvisas, dock att ett par av kormmissionens fjorton ledamöter äro benägna att finna att det egentligen vore rationellt att bestämmandet rörande omhändertagande av unga människor hänskötes till särskilda domstolar.
    Det händer emellertid någon gång, att åklagarmyndigheten väl är sinnad att ge åtalseftergift, men blott under förutsättning att den unge omhändertages utanför hemmet eller i anstalt, och att barnavårdsnämnden icke vill besluta sådant omhändertagande. Kommissionen föreslår med tanke på dessa fall bestämmelser av innebörd, att den barnavårdsnämnderna överordnade landsnämnden skall kunna besluta omhändertagandet eller hänskjuta till domstol att avgöra huruvida ett vid åtaleftergift fäst villkor av denna beskaffenhet skall lända till efterrättelse. Även där åtal sker, skall domstol enligt kommissio-

 

nens förslag äga med bindande verkan förordna om barnavård, och detta utan annan övre åldersgräns än den som följer av att barnavårdslagens förutsättningar måste vara uppfyllda. Sådant förordnande skall kunna ske genom s. k. »dom til forsorg», en av kommissionen tidigare föreslagen ny domstyp som är jämförlig med vad i strafflagberedningens förslag till skyddslag kallas dom till skyddstillsyn. I domen skall kunna föreskrivas, att den dömde skall omhändertagas utanför sitt hem, och sådan föreskrift skall kunna innehålla att han skall intagas i anstalt eller i anstalt av viss beskaffenhet. En förutsättning är, att landsnämnden har hörts men ej att den tillstyrkt.
    Kommissionen föreslår vidare bestämmelser om vad i strafflagberedningens förslag till skyddslag kallas bevistalan.
    Såsom framgår av det sagda, kunna unga under 18 år dömas till ungdomsfängelse; den undre åldersgränsen är 15 år vid brottet. I praxis användes dock ungdomsfängelse relativt sällan där ej den unge vid domen fyllt 18 år. Av de 1 483 som under tiden 1933—1953 dömts till ungdomsfängelse var ingen vid domen under 16 år och endast 31 under 17 år; 139 voro mellan 17 och 18 år. Den övre åldersgränsen är 21 år, likaledes vid brottet. Kommissionens flertal föreslår, att 21-årsgränsen får avse tiden för domens meddelande och att det öppnas möjlighet att undantagsvis döma till ungdomsfängelse även där den unge vid domens meddelande fyllt 21 men icke 23 år. En majoritet inom kommissionen föreslår också, att det göres möjligt att ådöma ungdomsfängelse villkorligt om den unge är av barnavården omhändertagen i anstalt. Förslaget härom motiveras med att överföring till anstalt för ungdomsfängelse därigenom underlättas. En majoritet inom kommissionen föreslår, att det för undantagsvis förekommande fall öppnas möjlighet till utskrivning på prov redan före utgången av dennu gällande minimitiden som är ett år. Den genomsnittliga anstaltstiden före en första utskrivning på prov är mellan 11/2 och 2 år. En minoritet föreslår, att termen ungdomsfängelse efter mönster från Norge ersättes med arbetsskola och att påföljden ej längre betecknas såsom straff.
    Användningen av ungdomsfängelse har ökat på senare tid. År 1957 dömdes 136 till ungdomsfängelse. Ökningen beror i viss mån på att användningen av vanligt frihetsstraff för åldersgruppen mellan 18 och 21 år minskat efter det rigsadvokaten år 1955 för åklagarna framhållit, att enligt hans uppfattning valet av straffrättslig reaktion mot ungaunder 21 år vanligen borde stå mellan ungdomsfängelse och villkorlig dom. Det årliga antalet ovillkorliga tidsbestämda frihetsstraff för unga mellan 18 och 21 år har därefter nedgått från c:a 300 till c:a 100; till båda talen bör dock läggas ett antal hæftestraff. Kommissionen uttalar sin tillfredsställelse med denna utveckling och avböjer att föreslå någon regel om förbud mot frihetsstraff, vare sig för nämnda åldersgrupp eller för yngre.
    Flertalet inom kommissionen föreslår, att domstol, som har att döma över flera olikartade brott, skall kunna ge villkorlig dom eller »dom til forsorg» för något av dessa och döma till ovillkorligt straff för annat. Redan tidigare har kommissionen föreslagit, att domstol skall kunna för samma brott både meddela villkorlig dom och döma till ovillkorliga böter.

 

    En majoritet inom kommissionen föreslår vidare, att domstol, när den dömer någon till fängelse på så kort tid att villkorlig frigivning icke kan äga rum, skall kunna i domen förordna, att den dömde efter anstaltstiden skall stå under tillsyn under viss tid, högst två år. De flesta av dem som äro ense om detta förslag anse, att tredska mot tillsynen bör kunna medföra varning, böter eller hæfte intill tre månader.
    Intagning av unga i arrestlokal i samband med anhållande eller häktning förekommer i icke ringa utsträckning i Danmark: år 1953 beträffande unga i ålder mellan 15 och 18 år i 339 fall och beträffande unga i ålder mellan 18 och 21 år i 1 246 fall. Kommissionen förordar, att man söker i större utsträckning åstadkomma provisoriskt omhändertagande genom barnavårdens försorg, särskilt om det lyckas att övervinna de svårigheter som nu äro förknippade med sådant omhändertagande bl. a. till följd av den höga rymningsfrekvensen. Kommissionen framhåller särskilt såsom oriktigt att göra omfattande bruk av häktning med motivering att intagning i cell skulle ha goda psykologiska verkningar genom att skrämma den intagne eller hålla honom isolerad. Enligt kommissionen håller detta måhända streck i några fall, men kommissionen erinrar, att man på ett tidigt stadium av förfarandet har små möjligheter att bedöma huruvida fallet är sådant att man har anledning att hoppas på övervägande positiva verkningar av vistelse i arrest. I regel bör enligt kommissionen häktad under 18 år hållas sysselsatt med lämpligt arbete, och kommissionen förordar, att det såvitt möjligt anordnas undervisning för häktade under 21 år.
    I betänkandet ingår en redogörelse för de ungdomsklubbar som polisen i Köpenhamn driver sedan sju år tillbaka. Enligt polisens uppfattning ha klubbarna haft en avsevärd kriminalitetsförebyggande effekt. Att ligor av unga praktiskt taget icke förekomma längre i Vesterbrokvarteret är enligt polisens uppfattning till väsentlig del att tillskriva klubbarnas verksamhet.
    Kommissionen har haft uppdrag att också överväga spörsmål angående s. k. brugstyveri av motorfordon. Det upplyses, att frekvensenav detta brott ökat men, åtminstone vad beträffar bilar och motorcyklar, endast i ungefärlig proportion till ökningen av antalet fordon. Brottet hänföres i Danmark ej under stöld utan under en särskild brottstyp kallad brugstyveri, som emellertid kan avse annat än motorfordon. Vad beträffar brugstyveri av motorfordon förekommer åtalseftergift med omhändertagande genom barnavårdens försorg och villkorlig dom tämligen ofta när gärningsmannen är under 18 år; i Köpenhamn blir det i regel böter. För gärningsmän över 18 år användes i Köpenhamn i regel ovillkorligt hæftestraff på 14—20 dagar för förstagångsbrottslingar. Kommissionen anser icke någon skärpning av praxis vara påkallad i fråga om reaktionen men framhåller, med anledning av att förövarna av brugstyveri av motorfordon till betydande del synas visa mera allmänt kriminella tendenser, såsom önskvärt, att man i praxis när det gäller unga skaffar upplysningar om deras personer och personliga förhållanden för att kunna bedöma huruvida barnavård eller villkorlig dom med övervakning är indicerad. Kommissionen föreslår vidare, att brugstyveri av motorfordon utbrytes till ett särskilt brott. De danska försäkringsbolagen premiera ej anbringande

 

av rattlås, och sådana synas icke användas i någon större utsträckning i Danmark. Kommissionen förordar, att det, i den mån så är tekniskt möjligt, ålägges ägare (brukare) av motorfordon att förse dessa med rattlås.
    Av intresse i betänkandet äro icke minst de statistiska uppgifterna om ungdomsbrottslighetens utveckling i Danmark. Såsom framgår av Svennegårds artikel, har utvecklingen att döma av statistiken varit gynnsam under efterkrigstiden trots en, även i jämförelse med den svenska, mycket mild åtals- och domspraxis. Samma har varit förhållandet i Norge intill dess att talen för ungdomsbrottsligheten, särskilt i åldern mellan 14 och 18 år, från år 1954 sprungit i höjden mycket starkt; se Nordisk kriminalistisk årsbok 1958 s. 62 ff. Från samma källa kan inhämtas, att även i Finland, där åtals- och domspraxis är väsentligt strängare, statistiken visar en stegring av brottsligheten under de senaste åren. Antalet stölder, snatterier och inbrott som kommit till polisens kännedom var per 100 000 invånare, såsom Svennegård omtalat, år 1955 523,9; år 1957 var det 685,8. Antalet åtalade över huvud i åldersgruppen mellan 15 och 18 år var år 1955 4 296, år 1957 8 295. För det förstnämnda året tillkomma 480 åtalseftergifter, för det senare 520. Det är att hoppas, att en planerad jämförande undersökningav ungdomsbrottsligheten och dess behandling i de nordiska länderna skall kunna komma till stånd.

Ivar Strahl