dan placerats, ter sig detta också konsekvent. A. gjorde nämligen icke ens gällande, att föraren vore fri från vållande. Under sådana förhållanden förefaller man ha tagit till en onödigt vid formulering genom skrivsättet: i målet är icke styrkt, att föraren var fri från vållande. Det mest stringenta hade väl varit: i målet är icke ens påstått, att föraren etc.
På samma sätt synes, såvitt framgår av referatet, åberopsbördan ha placerats i fallet FFR 1957 s. 291.
Bilisten B. Jacobsen hade kört på en E. Nilsson tillhörig häst, varvid även J. och hans bil skadats. Hästen hade kommit ut ur en beteshage och in på en äng, där N:s anställde K. Andersson sökte infånga den. Därvid hade hästen sprungit ut på vägen.
J. instämde N. och A. med yrkande om skadestånd på vissa grunder. N. och A. invände, bland annat, att det av omständigheterna icke framginge, att J. vore fri från vållande. Däremot synas de ej ha åberopat specificerade vållandefakta.
HR, som i domen redogör för J:s körsätt, fann honom exculperad. HovR instämde på denna punkt med HR. Käromålet mot N. bifölls i stort sett.
Om nu åberopsbördan ansetts åvila N. och A., hade deras invändning kunnat avfärdas med att de icke ens påstått, att visst bestämt vållande låge J. till last. Domstolarna skulle då överhuvudtaget icke ha haft anledning att i domen beröra exculperingsfrågan.
Fallet kan emellertid jämföras med FFR 1954 s. 297.
Händelseförloppet var där, att två hästar, förspända en flakvagn, blevo skrämda i Uddevalla hamn och skenade ut på en gata, där de stötte ihop med en på gatan förd lastbil.
Bilägaren yrkade skadestånd. Djurägaren synes ej ha gjort gällande, att bilföraren varit i något avseende vållande, ej ens att den senare icke vore exculperad. Frågan om bilförarens eventuella vållande synes icke ha blivit föremål för bedömande i HovR, som biföll bilägarens talan. RR däremot, som fann djurägaren icke vållande, hade icke anledning att gå in på den förstnämnda frågan.
Olägenheten av att vållande från bilförarens sida icke ingått i processmaterialet har alltså kommit att drabba djurägaren. Om däremot bilägaren ansetts ha haft åberopsbördan i denna del, hade man väl icke gärna kunnat undgå att beröra exculpationsfrågan i en dom, där hans talan bifölls.
I fallet NJA 1954 not. C 534 (= FFR 1954 s. 154) synas domstolarna ha beaktat andra omständigheter i vållandefrågan än dem som åberopats av den skadade.
Fotgängaren E. Engberg hade blivit påkörd av en av B. Petterssonförd bil. E. yrkade skadestånd av P. och åberopade som grund, att P.