LITTERATUR
KRISTEN ANDERSEN. Erstatningsrett. Oslo 1959. Johan Grundt Tanum. 396 s. Inb. nkr. 42,20.
Glädje över det nordiska samarbetet präglar framställningen i prof. KRISTEN ANDERSENS Erstatningsrett. Arbetet utgör icke någon handbok i skadeståndsrätt; den domare eller advokat som där söker ledning, såsom han gör när han går till USSINGS, KARLGRENS eller ØVERGAARDS böcker, skall söka förgäves. Vad Kristen Andersen vill ge är en bred, principiell, om man så vill ideologisk, uppläggning av den norska skadeståndsrätten, med blickar på framtiden. Hade jag en pojke som studerade juridik, skulle jag sätta denna bok i händerna på honom. Den säger något betydelsefullt om rättens väsen. Ordagranna citat —och icke bara korta sådana — av de stora rättsskapande høyesterettsdomarna livar framställningen, och man har åter rika tillfällen att beundra den konst och skicklighet som präglar høyesteretts domskrivning.
Kristen Andersen är lidelsefullt intresserad av människan och hennes villkor, därtill något av en filosof (jag påminner om hans Syvessays omkring rett og idealisme, 1955, anmäld i SvJT 1956 s. 198). Typiskt för sin upphovsman är ett avsnitt i Erstatningsrett om Legersog sykehus's culpaansvar (s. 89—107). Det finns nog hos oss liksom i Norge en rätt utbredd uppfattning — kanske icke minst bland jurister — att läkarkåren håller samman som ler och långhalm för att hindra insyn och skydda kolleger från angrepp med påstående om fel och försummelse. Vad kan domstolen i ett mål om skadestånd på grund av påstått fel från en läkares sida göra, om i målet föreligger samstämmiga sakkunnigutlåtanden från andra läkare att något fel icke blivit begånget? Förf. menar, att domstolen måste följa de sakkunniga. »Jeg føler i sin alminnelighet ulyst ved at mennesker uttaler sin uforgripelige mening om spørgsmål, som de savner faglige forutsetninger for å vite noe skikkelig om.» Jag tror att han har rätt. Och när han varnar för att utsträcka culpaansvaret för långt på detta område har han säkert också rätt. Även om patienterna genom ett extenderat culpaansvar kanske i något större utsträckning skulle kunna få skadestånd — t. ex. av läkarens ansvarighetsförsäkring — är detta, säger förf., på ett ödesdigert sätt dyrköpt, speciellt när man tänker på tillitsförhållandet mellan läkarkåren och patienterna.
I sitt remissutlåtande över det svenska förslaget om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43) ifrågasätter medicinalstyrelsen, om icke sjukhusets (statens, landstingets, stadens) skadeståndsansvar vid felbehandling av patient borde vara strikt och alltså ej som enligt gällande rätt grundas på personalens (läkares o. s. v.) culpa. Medicinalstyrelsens förslag går närmare bestämt ut på att huvudmannen skulle häfta med objektivt ansvar för skador av allvarligare beskaffenhet som faller utanför ramen för vad man enligt erfarenheten normalt har att räkna med vid en de lege artis genomförd undersökning
eller behandling. Ehuru detta förslag nog icke är helt lätt genomförbart, bl. a. med hänsyn till frågan om ansvarigheten i öppen sjukvård, menar jag att det förtjänar att närmare övervägas.
Kristen Andersen är varm anhängare av culparegeln, icke minst på grund av den allmänpreventiva effekt han tillmäter den. Han är dock icke ensidig utan anser att man de lege ferenda bör ta sikte på en intim, vittförgrenad och elastisk samverkan mellan skadestånd och försäkring (s. 395). Så långt har väl han och GÖSTA WALIN i Sverige ungefär samma utgångspunkt.1 Däremot har højesteretsdommer JØRGEN TROLLE i Danmark — också han deltagare i det nordiska samarbetet— i en nyligen utkommen bok Risiko & Skyld i erstatningspraxis (Köpenhamn, 1960) deklarerat annan mening. Trolle anser (s. 320 ff), att den renodlade culparegeln i huvudsak spelat ut sin roll. Han hyser dock icke, såsom Ussing och Strahl, den uppfattningen att skadeståndsordningen bör kunna starkt inskränkas genom olycksfalls- och sakförsäkring. Trolle tror sig i dansk praxis ha funnit en utveckling som lett fram till ett växlande och sammansatt skadeståndsansvar med starkt inslag av objektiva moment, ofta täckt av ansvarighetsförsäkring. I dansk praxis utövas tydligen i betydande utsträckning regressrätt från t. ex. sakförsäkring mot den som i enlighet med det sagda bär skadeståndsansvar. Det blir alltså ofta ansvarighetsförsäkringen som i sista hand får bära skadorna. Trolle anser sig bakom detta sakläge kunna spåra starka, icke klart definierade föreställningar om hur risken rätteligen skall fördelas mellan olika samhällsmedlemmar och samhällsgrupper (s. 336 ff).
Trolle påpekar, att culparegeln egentligen skulle ha passat mycket bra på 1700-talet men att, när den slog igenom under 1800-talet, samhällsutvecklingen redan hade hunnit så långt, att regeln började te sig förlegad (s. 322). Culparegeln markerar en prononcerad kampinställning: »du har handlat oförsvarligt, då skall du, min själ, också betala.» Kristen Andersen talar på ett ställe i avsnittet rörande läkares skadeståndsansvar om våra aggressioner mot läkarna, när sjukdomsförloppet icke utvecklar sig efter våra förväntningar. Den moderna psykologin torde väl tillräckligt klart ha visat aggressionernas utbredning i vårt liv och den ständiga aggressionsberedskapens risker såväl för individen som för folken. Även om det väl låter sig säga, att culparegeln i någon mån kan tjäna som kanalisation för hämndkänslor o. 1. (Trolle s. 338), kan det nog på goda grunder ifrågasättas, om den icke på det hela taget ger uttryck åt en alltför aggressivinställning till tillvaron för att i längden vara riktigt ändamålsenlig. Kristen Andersen påpekar, att avgörandet huruvida en läkare gjort sig skyldig till vårdslöshet mycket lätt kan komma att röra hans heder som fackman och människa. Jfr Trolle s. 380. När högsta domstolen i rättsfallet NJA 1959 s. 393 om skenolyckan vid julotteritten till Sventorps kyrka konstaterar, att löjtnanten icke valt uppställ-
ningsplats för hästarna med tillräcklig omsorg, betyder det praktiskt taget ett påstående om att han gjort sig skyldig till straffbart tjänstefel. Om man i likhet med justitierådet Riben vågar sig på att statuera objektivt ansvar i en sådan situation som den förevarande, kan det i vart fall konstateras att denna ståndpunkt är mycket skonsammare. Om en arbetare skadas i en fabrik, får han ersättning från yrkesskadeförsäkringen och han kan därutöver få skadestånd av arbetsgivaren (dennes ansvarighetsförsäkring), därest exempelvis utfärdade instruktioner varit bristfälliga eller en förman gjort sig skyldig till vårdslöshet el. dyl. Det sägs att denna ordning är så nyttig, därför att den möjliggör en »luftning» av förhållandena på arbetsplatsen, motverkar slöhet och slentrian o. s. v. Det är möjligt, men tänk också på vilken press den innebär för den skadade arbetaren, den inblandade förmannen o. s. v. och över huvud taget på tillitsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Från denna synpunkt vore det väl att föredraga, om culparegeln kunde tonas ned och ersättas av andra, mera objektivt färgade ersättningsregler.
Påståendet att culparegeln utgör en hörnsten i vårt på privat äganderätt byggda samhälle är säkerligen en våldsam överdrift. Härom hänvisar jag till Kristen Andersen s. 395.
Den väg som anvisas av dansk praxis, så som Trolle uppfattar den, är intressant. Vi var här i Sverige på 1920-talet — väl icke minst tackvare NILS ALEXANDERSONS framsynthet — inne på en liknande linje; jag tänker därvid bl. a. på rättsfallet NJA 1929 s. 520 (telegraftrådsrullen).2 Den fullföljdes emellertid icke, och kanske var man då förtidigt ute. Ett system av nu avsett slag blir nämligen alltför godtyckligt och ojämnt drabbande, om det icke kombineras med en välutbyggd ansvarighetsförsäkring. Med Trolles uppläggning kommer stora intressegrupper att stå mot varandra; tvungen olycksfallsförsäkring och sakförsäkring regressar mot ansvarighetsförsäkring enligt en nyanserad riskavvägning, där culpabedömningen ingår bara som ett underordnat moment.
Det är svårt att sia något om vad en sådan utveckling som den i Danmark inledda kan komma att föra till på längre sikt. Visserligen förefaller det irrationellt att i längden upprätthålla en ordning som innebär att stora försäkringssystem står mer eller mindre i motsats ställning till varandra. Kanske är detta särskilt kuriöst, om ansvarigheten tenderar att bli strikt. Det förefaller troligt att regressystemet kan komma att avlösas av någon form av samordning, enligt vilkent. ex. ansvarighetsförsäkringen avstår en del av sina premieinkomster till socialförsäkringen och kanske också till sakförsäkringen utan regress in casu. Skadeståndsrätten blir därmed icke överflödig. Även om grundskyddet vid personskador — hos oss genom socialförsäkring och allmän tjänstepensionering — blir omfattande, kommer det att finnas fall då den skadelidande rimligen måste ha rätt att efter skadeståndsrättsliga principer få ersättning utöver vad som täckes genom detta skydd, bl. a. för sveda och värk, lyte o. dyl. Och i fråga om egendomsskada måste skadestånd rimligen utgå i fall då egendomen icke är för-
säkrad och det ej heller skäligen kan fordras att den skadelidande hade bort skydda sig genom försäkring. Försäkringsresurserna kommer säkerligen att utöva ett allt större inflytande på skadeståndsrättens utformning, men det är icke fråga om en avlösning av skadeståndsrätten utan ett både-och. Alla torde vara ense om att ett mödosamt arbete här ligger framför oss. Jag slutar med Kristen Andersens ord. »Det er mitt håp at det gjennom fordomsfri, tillitsfull og gjensidig stimulerende fellesinsatts fra offentlige trygdespesialister, private forsikringssakkyndige og erstatningsrettsjurister vil lykkes å nå frem til rasjonelle og givende resultater.»
Erland Conradi