FRÅN GÅNGEN TID

 

Om tegskiftets jordsplittring

 

    Tidigare har man väl i allmänhet varit av den uppfattningen, att i ett tegskifte ingingo två skilda moment: utväljandet av värdemässigt enhetliga teglag (»skiften», »fall») samt den därpå följande indelningen av dessa i tegar. Förrättningens tyngdpunkt låg på det förra momentet; sedan teglagens gränser bestämts var nämligen på grund av solbundenheten till tomten eller andra mekaniskt verkande regler tegläget och därmed skiftesresultatet i princip avgjort — utmätandet av tegarna var en rent teknisk åtgärd.
    Gentemot denna uppfattning har professor EINO JUTIKKALA vid flera tillfällen anmält avvikande mening.¹ Utförligt har han med stöd framför allt av västfinskt material motiverat sin ståndpunkt i en uppsats »Sarkajaon synty» (d. v. s. »Tegskiftets uppkomst») i Saomalaisen tiedeakatemian esitelmät ja pöytäkirjat 1952 (Suomiska vetenskapsakademiens föredrag och protokoll),² där han söker besvara frågan om anledningen till tegskiftets starka uppsplittring av jorden.³ Med ordet tegskifte åsyftar J. då det i Mellan-, Nord- och Östeuropa under tiden från medeltidens sista århundraden fram till de egentliga delningsförrättningarna vanliga fältsystem, enligt vilket byns gemen-

 

    ¹ Se t. ex. Tegskiftet i Finland (1950), i Fortid og Nutid XVIII, København 1949—52, s. 151 ff, och Nordiska historikermötet i Göteborg 1951, Lund 1952, s. 38 ff.

    ² Helsinki 1953. — Som en översättning är att betrakta: »How the open fields came to be divided into numerous selions», i Sitzungsberichte der Finnischen Akademie der Wissenschaften 1952, herausgegeben von EMIL ÖHMAN, Helsinki 1953, s. 117 ff.

    ³ Det kan möjligen sättas i fråga, vilket det ämne är, som J. förelagt sig till behandling. Titeln »Tegskiftets uppkomst» riktar tanken mot tillkomsten av det delningsförfarande, som bär detta namn. Inledningsvis definierar J.emellertid — se nästföljande mening i texten ovan — termen tegskifte icke som ett förfarande utan som ett tillstånd, och rubriceringen blir därigenom mera synonym med den engelskspråkiga uppsatsens (se ovan not 2). Å andrasidan vidhålles emellertid den sålunda antagna terminologin icke genomgående; ordet tegskifte brukas nämligen även i den nyssnämnda vanligare betydelsen av tegskiftesförfarande (se t. ex. s. 161: ». . . sarkajako . . . oli . . . jakomenetelmä.»). Om J. emellertid avsett att behandla förfarandets uppkomst, hade han förvisso tvingats in jämväl på frågan om byns uppkomst, och denna gamla tvistefråga avstår han uttryckligen från att behandla (s.143). Är det sålunda J:s avsikt att utreda frågan om varför tegskiftesförfarandet resulterade i stark jordsplittring, så synes han i sin undersökning dock icke vilja ägna uppmärksamhet åt andra än »primära faktorer». Med detta uttryck bör väl då, åtminstone i första hand, avses sådana i jordsplittrande riktning verkande element, vilka inneligga i eller stå i ett nödvändigt samband med själva begreppet tegskiftesförfarande (tegskiftesdelning) och som därför uppträda vid varje tegskiftesförrättning. I brist på uttalande härom finnes emellertid anledning bemöta J. även i de fall då han råkar beröra faktorer, som icke äro i denna mening »primära». Där annat ej framgår av sammanhanget användes i denna uppsats termen tegskifte i betydelsen tegskiftesförfarande (tegskiftesdelning). 

samt inhägnade åkrar voro delade i teglag, vari principiellt varje gård ägde ett långsmalt, ungefär rektangelformigt jordstycke.
    J. vänder sig till en början mot en rätt allmänt accepterad förklaring — här benämnd jordmånsteorin — av tegskiftets starka uppsplittring av jorden, vilken teori han beskriver på i huvudsak följande sätt: Enär graderingsförfarandet var okänt, måste varje delägare tilldelas såväl mager som även fet jord, såväl rejält gödslade åkrar invid tomtområdet som även mindre väl tillgodosedda utåkrar, såväl blöta sidvallsängar, vilka ofta voro vattentäckta ännu vid slåttertiden, som även torra hårdvallsängar. Fördenskull delades åker- och ängsområdena alltefter j o r d m å n e n i en mängd teglag, och i vart och ett av dessa tilldelades ett skifte åt envar delägare. — J. invänder nu häremot, att det skulle ha varit omöjligt för lekmannamätarna att urskilja flera tiotal olikvärdiga slag av jordmån (erilaisia ja eriarvoisia maanlaatuja). Än vidare hänvisar J. till tegskifteskartor, som före tegradskillnader inom ett och samma teglag, varav alltså framgår, att jordmånen inom teglaget ej — såsom förutsatts — varit av ensartad beskaffenhet.
    En annan förklaring — här kallad delskiftesteorin — till den långtgående uppsplittringen har ansetts ligga i jorddelningens successiva fortgång alltefter odlingens framträngande.⁴ Under hänvisning till HAFSTRÖMS grundliga utredning om hammarskiftet⁵ medger J., att en dylik förklaring väl låge nära till hands. Han avböjer den dock under åberopande av lagens krav på skifte av hela byn och hänvisar till domböckernas talrika uppgifter om förordnande av skiftesmän fördelning av alla åkrar och ängar i by.
    J. upptar härefter till granskning den teori, enligt vilken den långtgående uppdelningen skulle bero på strävan att låta teglagens gränsfåror följa marklutningen.⁶ Enligt J. har det väl förekommit, att lutningsförhållandena inverkat på tegskiftenas utformning, men lutningen kan icke ha varit en primärt verkande faktor. Stöd härför finner J. i fall, som visa, att en lutningsbrytare, t. ex. en bäck, icke påverkat indelningen i teglag. — J. hänvisar vidare till det förhållandet, att jorden uppdelats i teglag även då marken varit fullt plan.
    J. granskar slutligen den åsikt, enligt vilken teglagsindelningen är en konsekvens av skiftesobjektets form. I korthet stöder sig denna uppfattning på följande resonemang: Eftersom man vid tegskiftet mätte ut endast tegens bredd, var det ju av vikt, att de tegar, som skulle jämföras med varandra, d. v. s. tegarna inom teglaget, alla hade en och samma längd. Det fanns då anledning att på förhand indela skiftesobjektet i parallellogramformade teglag. På grund av yttergrän-

 

    ⁴ J. åberopar härvid från den nordiska rättskretsen förutom HAFSTRÖM (se nedan not 5) även DAHL (nedan not 10 a.a.). — I sammanhanget torde även kunna nämnas bl. a. SJÖGREN (Om förhistorisk privaträtt i Sveriges medeltidslagar, i Nordisk tidskrift 1898, s. 662), WOHLIN (Den svenska jordstyckningspolitiken, Stockholm 1912, s. 494) och JØRGENSEN (Dansk retshistorie, København 1947, s. 172).

    ⁵ »Hamarskipt», i Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, serien II band 1, Lund 1951, s. 104 ff.

    ⁶ J. hänvisar här till bl. a. HANSEN-STEENSBERG, Jordfordeling og Udskiftning, København 1951. 

sernas oregelbundenhet — odlingen hade ofta följt slingrande bäckdalar eller andra naturbildningar — var detta emellertid ej möjligt, om ej antalet teglag gjordes ganska stort. — J. bemöter detta resonemang med en hänvisning till verkställda skiften, av vilka det klart framgår, att teglagen icke kunna vara resultat av en på sådant sätt motiverad indelning — de kunna nämligen stundom ha en sådan form, att inom ett och samma teglag en teg är nära nog dubbelt så lång som en intilliggande.
    Efter att sålunda ha granskat gängse teorier om anledningen till tegskiftets jordsplittring framlägger J. sin egen uppfattning därom.
    Inledningsvis erinrar han då om hur det vanligen tillgick vid primitiv delning av naturaavkastning från samfällda naturnyttigheter, såsom fisken och slåtterängar: om exempelvis A hade dubbelt så stor andel som B, tog vid delningen A två kälklaster (kaggar, spänner) fisk eller två famnar hö, medan B tog en, och så fortsatte man, till dess allt var fördelat. Man såg med andra ord ej till totaliteten och beräknade abstrakt vars och ens hela tilldelning direkt, utan man kom på konkret väg så småningom fram till detta resultat genom att envar andelsberättigad undan för undan uttog en viss mot hans delaktighet svarande mindre del (mätedel), bestämd efter viss mäteenhet, t. ex. kälklast, famn, styck e. d.
    Enligt J. är det nu icke uteslutet, att man kan betrakta tegskiftet som ett uttryck för enahanda princip. Tegen skulle sålunda vara mätedel, stången mäteenhet; mätedelen-tegen bestämdes genom att dess bredd utmättes till ett visst antal stänger (vilket antal ofta var detsamma som antalet skatteören för den ifrågavarande gården). Skiftet tillgick också i överensstämmelse med hö- och fiskfördelningen: delägarna tilldelades i tur och ordning sin tegbredd av jorden, och så fortskred man, till dess hela skiftesobjektet var fördelat. Någon föregående uppdelning i teglag förekom alltså icke; teglagen — som ju inom en och samma by åtminstone principiellt alltid kommo att få en och samma bredd — voro endast biprodukter av delningen.

 

    Stöd för riktigheten av detta analogislut anser sig J. kunna hämta ur medeltida handlingar (redan från 1300-talet), då däri gårdars storlek anges med antal stänger »i varje tegskifte», »över hela byn» eller »i varje åker». Detta uppfattar J. så, att den ifrågavarande gården erhöll en teg med den angivna bredden varje gång det blev dess tur vid fördelningen, d. v. s. en gång i varje teglag.⁷ — Till detta skall här endast fogas den anmärkningen, att vad J. sålunda utläser ej ger direkt stöd för påståendet, att indelningen i teglag ej var primär.

 

    Sammanfattningsvis konstaterar J., att anledningen till tegskiftets stora jordsplittring alltså ligger icke i bristande kunskap om gradering utan i den outvecklade mätningstekniken.
    Om J. med detta konstaterande avser att frånkänna graderingsfrågan all betydelse för spörsmålet om teglagens utformning eller för tegskiftets jordsplittring över huvud, så bryter han med en mycket gammal uppfattning. Vad de forna svenska besittningarna söder om ös-

 

    ⁷ J. hänvisar beträffande litteratur till sitt arbete Suomen talonpojan historia, Porvoo-Helsinki 1942, s. 660. 

tersjön beträffar kan den ledas tillbaka till 1600-talet;⁸ för moderlandets del uttalar en sådan auktoritet som FAGGOT följande:

 

    »Det är bekant ock efter Lag nästan allmänt hos ois brukeligit, at hemman i byalag, hafva sina tegar i åker ock äng, efter gårdstomternes belägenhet i Byen, som kallas Solskifte: ock at detta Tegskiftet inrättas å så många ställen i Byens egor, som finnas vara af någon olikhet i jordmåner, såsom sådana skiften merendels brukas i skog ock mark: så at hemmanen derigenom kunna väl få sina behöriga andelar i ljuft ock ledt; men bekomma dem derjämte i så många rimsor eller bitar, ock å så många ställen, at deras skötsel ock nyttjande blir mera ovig, än nyttig: . . .»⁹

 

    Uppfattningen i fråga, med en eller annan modifikation, har jämväl i senare tid varit allmän.¹⁰
    Detta ger särskild anledning pröva, huruvida J:s argumentation och resultat kunna vara korrekta.

 

    ⁸ p. 4 in fine kammarkollegii instruktion 15/8 1691 för de lantmätare, som förordnats till »Hertigdömet Pommern och Landt Rügens Geometriska aftagande»; intagen i [EKSTRAND] Samlingar i Landtmäteri I, Stockholm 1901, s. 125 ff. Här heter det: ». . . skall iakttagas uti huru många lägen åkern ligger, emedan jordens godhet af ålder är därefter skattad blifven.» (Enligt a.a. s. 125 f, noten, utfärdades 3/3 1697 en i huvudsak likalydande instruktion, avseende Bremen och Verden.) — Cfr beträffande Danmark—Norge A. BERNTSEN Danmarckis oc Norgis Fructbar Herlighed III:3, Kiøbenhafn MDCLII, ss. 450 och 464 f.

    ⁹ Svenska landtbrukets hinder ock hjälp, Stockholm 1746, s. 40 f.

    ¹⁰ J. åberopar som exempel artikeln Maanjako i encyklopedin Iso tietosanakirja (1935; E. A. PIPONIUS), S. DAHL, Torna och Bara, Lund 1942 (sic), s. 84, samt P. JOHANSEN, Siedelung und Agrarwesen der Esten im Mittelalter, 1925, s. 79. (En hänvisning till Svenska lantmäteriet 1628—1928 II torde åsyfta H. FORSSMAN, Om skifte och annan jorddelning i by, s. 13, och/eller H. JUHLIN DANNFELT, Skifte och delning av jord ur ekonomisk synpunkt, s. 75 (9).) — Om teglag av likformig godhet tala i övrigt bl. a.:
    J. FRÖDIN, Den nord- och mellansvenska byns organisationsformer och upplösning, i Bidrag til bondesamfundets historie II, Instituttet for sammenlignende kulturforskning, Oslo 1933, s. 14. (Cfr d:me Skiftesväsendet och dess samband med jordbrukets nuvarande kritiska läge, i Ekonomisk tidskrift 1945, s. 307.) 
    T. LAGERSTEDT, Näringsliv och bygd i Seminghundra härad vid 1630-talets slut, Geographica n:r 14, Uppsala 1942, s. 54.
    För Norges och Danmarks del:
    O. OLAFSEN, Jordfællesskab og sameie, Kristiania 1914, s. 25;
    S. HASUND, Vårt landbruks historie, Oslo 1932, s. 43; samt
    P. J. JØRGENSEN, Dansk retshistorie, 2. Udgave, København 1947, s. 172 f.
    Att indelningen i teglag motiverades av jordens olikhet framhålla:
    E. J. SCHUTZ, Om skifte af jord i Sverige, Stockholm 1860, s. 86;
    O. WIDDING, Markfællesskab og Landskifte, Studier over lollandske Markbøger 1681 och 1682, i Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie, København 1948, s. 174 f.
    Cfr härjämte
    Ribe Amts Overlandvæsenskommissions Kendelse 3/9 1925, intagen i Ugeskrift for Retsvæsen 1926, Afdeling A, s. 876 ff (märk särskilt s. 878);
    H. SCHEEL, Forelæsninger over Norsk Tingsret, Kristiania 1901—1912, s.153 f;
    H. HJELHOLT, Falsters historie I, Tiden indtil Enevælden, København MCMXXXIV, s. 378;
    ävensom följande akter i lantmäteristyrelsens arkiv, Stockholm:
    D/161 35¹ (storskifte 1782 å Ulvetorp, Ö. Stenby socken, Östergötland, fastställt 17/2 1783): »I Ängarne behålles tegskiftet, såsom thet säkraste för jämgodheten.»; samt 

    Till en början skulle då möjligen kunna riktas en invändning av mera formell art mot J:s resonemang. J. utesluter uppenbarligen icke, att om den av honom kritiserade uppfattningen (skiftets första moment bestod i en uppdelning i teglag av ensartad godhet) vore riktig, så skulle anledningen till det stora antalet teglag vara att söka i obekantskap med graderingen (»jyvityksen tuntemattomuus»). Mot detta kan då genmälas, att redan ett sådant urskiljande av värdemässigt likformiga ägofigurer, som en dylik teglagsindelning innebure, skulle förutsätta kännedom om åtminstone kvalitativ gradering. Härtill kommer, att även den kvantitativa graderingen — vilken ju möjliggör att viss äga rättvisligen kan gå i byte mot en större men per arealenhet mindre värdefull — i princip länge varit känd.¹¹ — Eftersom sålunda obekantskap med graderingen ej förelåg, kan den ej heller ha utgjort någon orsak till tegskiftets utformning.¹² J. skulle alltså ha kunnat förringa tilltron till den kritiserade uppfattningen — sådan den av honom återgivits — redan på nu nämnda grund.
    Övergår man härefter till en materiell granskning av J:s invändningar mot de redovisade sätten att förklara tegsplittringen kan följande vara förtjänt att anteckna.
    Mot den invändning, som J. riktar mot »jordmånsteorin» och som han grundar på förekomst av ett flertal olikvärdiga jordmåner, kan erinras, att en sådan mångfald icke är en nödvändig förutsättning för uppdelning efter godhet i skilda teglag — teoretiskt kan en hur långtgående uppdelning som helst vara motiverad genom förekomsten av icke mera än två godhetsklasser (cfr schackbrädemönstret). — J:s påvisande av gradskillnader inom teglagen duger ej som argument mot dem, som ej påstå likformighet inom teglaget men väl en sådan fördelning av godhetsklasser därinom, att indelningen i tegar kommer att innebära en rättvis fördelning av teglaget.¹³ I de av J. iakttagna fallen ha nämligen samtliga godhetsklasser blivit representerade i varje teg — i ett fall ha gradskillnaderna rentav varit praktiskt taget vinkelräta mot tegriktningen.¹⁴
    Vad härefter angår J:s invändning mot »delskiftesteorin» kan fram-

 

    B/29 11⁶ (delning 1800 å Kysinge äng, Husby-Sjutolfts socken, Uppsala län, fastställd 15/6 1801): ». . . sedan på frågan huru många Tegelotter delägarna åstunda,— — — och efter det förut dem emellan antagne Solskifte, hvarigenom de förmodade att utan vidare upskattning vinna den likhet uti godheten som möjligt vara kan; . . .»

    ¹¹ Se härom F. J. B. ANDRÉN, Om graderingskonstens ålder i Nordeuropa, i Svensk lantmäteritidskrift 1959, s. 176 ff, Norrtälje 1959.

    ¹² Helt kan man väl däremot ej utesluta möjligheten av att obekantskap med gradering förelegat vid tegskiftesinstitutets uppkomst; obekantskapen skulle då också haft en teoretisk möjlighet att inverka på utformningen. J. hänför emellertid sin undersökning icke till tiden för institutets uppkomst; cfr ovan not 3.

   ¹³ Cfr ovan not 10, SCHEEL och HJELHOLT.

   ¹⁴ JUTIKKALA s. 144 (». . . pisteviivoja . . . kulkevat poikki sarkojen.») och s. 145 (bild /kuva/ 1). — Cfr J. FRÖDIN, Skiftesväsendet och dess samband med jordbrukets nuvarande kritiska läge, s. 307: ». . . [graderingen] kombinerades med tegskiftesprincipen.  . . . Skogen delades därför i långa smala inbördes parallella remsor som gingo vinkelrätt över de ledande linjerna i landskapet, . . .» 

hållas, att man ej torde kunna bortse från det faktum, att lagen själv i vissa fall räknat med förekomsten av partiella tegskiften.¹⁵ Den form av tegskifte, som solskiftet utgjorde, skulle däremot vara totalt. Det förhållandet, att denna solskiftets karaktär framhålles i lagen och —såsom J. angivit — av domstol ofta understrykes vid förordnande av skiftesmän, tyder på att de partiella skiftena icke voro ovanliga.
    Beträffande slutligen de två återstående teorierna om skälet till tegskiftets jordsplittring torde åtminstone kunna fastslås, att lutnings- och formförhållandena ej böra frånkännas all betydelse.¹⁶ J. redovisar (på en i uppsatsen intagen bild, nr 4) resultatet av en skiftesförrättning, där han finner att marklutningen inverkat på tegriktningen. Av bilden framgår emellertid därjämte, att om hänsyn ej på detta sätt tagits till lutningen, antalet teglag blivit mindre.¹⁷ — Skiftesobjektets form kan även ha varit av relevans, nämligen på så sätt, att teglagens antal i regel böra ha ökat med formens (yttergränsens) tilltagande oregelbundenhet. Detta inses vid en jämförelse mellan två ytterlighetsfall, det ena där totala ägomassan är väl samlad i en regelbunden rektangulär figur, det andra där formen är utdragen och yttergränserna starkt brutna. Eftersom tegarna ju voro i huvudsak rektangulära, bör uppenbarligen antalet tegar regelmässigt ha blivit större i det senare fallet än i det förra.¹⁸
    Vid försök att analysera tegskiftesmetoden bör man hålla i minnet, att de tegskiften, från vilka vi hämta vår huvudsakliga kunskap om skiftets utformning i praktiken, regelmässigt tillhöra ett senare skede i tegskiftets historia. Ursprungligen, då inägoarealen och antalet delägande gårdar kunna förutsättas ha varit mindre, kan envar gård väl tänkas ha haft ett stångtal, som var — eller dåmera uppfattades som — lämpligt. I och med fortgående odling och gårdarnas klyvning växte emellertid tegarnas antal undan för undan samtidigt som dessas bredd (stångtal) krympte. Det förefaller sannolikt, att den långtgående tegsplittringen har åtminstone till en del sitt primära upphov i detta förhållande.¹⁹
    Fråga uppkommer emellertid varför man så länge underlät att ge-

    ¹⁵ Se av HAFSTRÖM (»Hamarskipt» s. 115 ff) åberopade lagrum, ävensom § 1 Förklaringen 12/8 1752 »öfwer the för thetta utfärdade Kongl. Förordningar, angående Kärrs och Mossars, samt annan oländig Marks uptagande (MODEER s. 173). — (Dessa partiella tegskiften synas ha försiggått enligt samma starkt söndersplittrande metod som solskiftet; den nämnda Förklaringen vänder sig just mot att »sådane tracter och lägenheter. . . i smärre Tegskiften klyfwas och delas»; i stället borde envar »få hela sitt stycke på et och samma ställe.»

    ¹⁶ Lutningens betydelse har J. såtillvida bestritt, som han — såsom ovan angivits — anser den icke vara en »primär faktor».

   ¹⁷ Man finner, att om hänsyn ej tagits till lutningen antalet teglag hade kunnat minskas till hälften utan att något teglag behövt bli längre än det längsta av dem, som utlagts vid den verkställda delningen.

   ¹⁸ Bemötandet ovan av vad J. invänt mot andra teorier än »jordmånsteorin» träffar icke J. för det fall att han i sin undersökning åsyftar endast sådana orsaker till jordsplittringen, som äga direkt samband med tegskiftesbegreppet. Cfr not 3 ovan.

   ¹⁹ Att den långtgående tegsplittringen hade sitt upphov i bl. a. klyvning framgår av FAGGOTS år 1751 avgivna förslag, till lantmäteriordning, 17 § 3) (MODEE V s. 3386).

    4 —603004. Svensk Juristtidning 1960

 

nom ett hela byn övergående skifte avhjälpa de uppkomna missförhållandena. Till en början måste då beaktas, att det, som nu anses vara en olämplig sönderdelning, utifrån äldre tiders förutsättningar måhända icke betraktades eller i varje fall icke kändes och uppfattades som en olämpa, vilken man hade anledning söka bot för. Till detta kan ha bidragit, att uppsplittringen försiggick mycket långsamt och dessutom — vad det ökade skiftesantalet pr delägare beträffar —regelmässigt stod i samband med något, som i och för sig även enligt dåtida betraktelsesätt utgjorde en förbättring, nämligen tillkomsten av ett nytt odlingsområde. Även i övrigt kan jordsplittringen ha ansetts vara förenad med fördelar, som för en sentida iakttagare kunna vara svåra att urskilja.²⁰ Härutöver bör även beaktas den seghet och konservatism, varmed bondebefolkningen brukat fasthålla vid nedärvda seder och bruk.²¹
    Som ovan framhållits finner J. anledningen till den stora ägosplittringen ligga i outvecklad mätningsteknik. Mot denna tes kan till enbörjan riktas den invändningen, att det ej skulle ha ställt ökade krav på mätningstekniken, om man ökat stångtalet för envar gård (eller förlängt den använda stången) i avsikt att därigenom ernå bredare och färre tegar. Härjämte må erinras om vad förut framhållits, nämligen att graderingsprincipen icke varit okänd. Då man dessutom ej var främmande för proportioneringskonsten,²² skulle ej heller någon mera utvecklad mätningsteknik ha erfordrats för att efter gradering sammandraga ägorna och genomföra ett skifte, som fyllde nutida krav på konsolidering.

 

    ²⁰ Som en sådan fördel kan betraktas den omständigheten att genom jordsplittringen en rättvis jordfördelning uppnåddes utan att gradering behövde tillgripas; se det följande vid not 24. — Olägenheterna av en rubbning av befintligt dikessystem kunna jämväl ha ansetts vara så stora, att en delning, som visserligen ledde till betydande ägosplittring men dock ej förutsatte någon ändring av dikenas lägen, kan ha betraktats såsom förmånlig. Cfr akt C/73 11⁴ i lantmäteristyrelsens arkiv (se nedan not 23 under 6), där det heter: ». . . . alla woro ensee therom, att behålla en del Åker uti begge Gärdarne, el: the så kallade Hafwerlanden, såsom öfver alt igenom Diken sönderskurne, ock i mäst lika långa Åkrar belägne, uti thet wanliga Thegeskiftet; Men all then öfriga Åkerjorden i Gärdarne, kommer att omdelas: — — —.»

   ²¹ Cfr exempelvis § 2 kungörelsen och förordningen 5/4 1757 om hemmans ägors läggande i storskiften (MODEER s. 178; motviljan mot storskiften angavs bero på bl. a. »en gammal wana, then Almänheten här så sent wil lemna»), ävensom D. HANNERBERG, Byamål, tomtreglering och odlingsgång, Kungl. humanistiska vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse 1955—56,II, s. 22. — Redan Gustav Vasa var medveten om olägenheterna med tegskiftet. (Se E. INGERS, Bonden i svensk historia, I, Stockholm 1943, s. 194.)

   ²² Som exempel på proportionering nedåt (t. ex. 2, 4 och 6 utbytas mot 1/3, 2/3 och 1) kan anföras följande utdrag ur Selebo härads dombok för den 20/5 1597: »Sammatiid kom för retthe Jon i Norby och kär[dhe], att honom war någre tegar borttha i engen, och ther om bleff så berettad, att prestegålen war komenn i tegho skipste medh them i någre twäror, dog icke i all engen. Men hwrw thett war tillkomedh wiste ingen, therföre wille the engia cronebondhen ifrån sin täg. Thå dömdhe iag, att the skulle minska stången och bytta sedan lika, såå att the mätte alla mista lika och icke en liida all skadann.» (M. COLLMAR, Sörmländska härads domböcker från 1500-talet, Sörmländska handlingar Nr 16, Eskilstuna 1953, s. 97.) Härjämte kan hänvisas till ett av J., dock från senare tid, anfört fall från Paavola (s. 155 ff, särskilt s. 157 f; hänvisning till figur är ej fullt klar). — I vissa fall torde 

    Om det — på grund av vad ovan sagts angående gångna tiders kunskap om gradering — kan anses givet att man åtminstone i ett senare skede bör ha varit medveten om de orättvisor, som kunde uppstå vid en fördelning uteslutande efter areal, så finnes det anledning antaga att ett särskilt skäl förelegat att ej begagna den utväg till rättvis repartition, som graderingen anvisade. Det ligger då nära till hands att söka detta skäl i den med tanke på den outvecklade graderingstekniken säkerligen befogade misstron mot tillämpade graderingsmetoder.²³ I ett sådant läge, där man alltså ville ernå en bestående fördelning av olikvärdiga ägor utan att använda gradering, stod då endast en möjlighet till buds: att lita till » de stora talens lag»²⁴ och sålunda låta

 

ha förekommit proportionering uppåt, bl. a. i »tväror» (delningsrester, jakoperät) för att undgå ny delningsrest av så att säga lägre ordning.

   ²³ Om ovilja och misstro mot graderingen vid storskifte se JUTIKKALA, Tegskiftet i Finland, s. 160, och J. FRÖDIN, Den nord- och mellansvenska byns organisationsformer och upplösning, s. 96; cfr S. ERIXON, Byskiften och ägogemenskap i en Västmanlandssocken, i Saga och sed, Uppsala 1934, ss. 56—58 (d:me Skultuna bruks historia II, Stockholm 1935, s. 153 f). — Svårighet att rättvist uppskatta delningsobjektet föranledde att antingen skifte ej kom till stånd eller ock »tegskifte» tillämpades:
    1) delning 1749, Ålö m. fl., V. Vingåker, Södermanland; lantmäteristyrelsens arkiv (LSA) C/96 16¹.
    2) delning 1751, Hall, Helgesta, Södermanland; LSA C/28 11¹.
    3) delning 1754, Frändesta, Helgesta, Södermanland; LSA C/28 7¹.
    4) storskifte 1760, Näsby, Helgesta, Södermanland; LSA C/28 22².
    5) storskifte 1760, Billsbro, V. Vingåker, Södermanland; LSA C/96 8¹.
    6) åkerdelning 1762, Vreta, Sundby, Södermanland; LSA C/73 11⁴.
    7) storskifte 1763—4, Mora Jäder, Södermanland; Södermanlands länslantmäterikontor akt Jäder 61.
    8) storskifte 1766, Ösby, Jäder, Södermanland; Södermanlands länslantmäterikontor akt Jäder 80.
    9) storskifte 1766—78, Över- och Nederbränne, Jäder, Södermanland; Södermanlands länslantmäterikontor akt Jäder 68.
    10) storskifte 1771, Hacksta, Husby-Sjutolft, Uppland; LSA B/29 3¹.
    11) storskifte 1773—86, Edeby, Jäder, Södermanland; LSA C/36 12³.
    12) storskifte 1782, Husby, Jäder, Södermanland; Södermanlands länslantmäterikontor akt Jäder 79; LSA C/36 23³.
    13) storskifte 1783, Stora Malmö, Jäder, Södermanland; Södermanlands länslantmäterikontor akt Jäder 63.
    14) storskifte 1796, Buddtorp, V. Vingåker, Södermanland; LSA C/96 20².
    15) storskifte 1798, Brottö, Värmdö (nu Ljusterö), Stockholms län; LSAA/56 4¹.
    Cfr härjämte, förutom ovan not 10 in fine nämnda förrättningar, jämväl: 
    inägodelning 1760, Bromma, V. Vingåker, Södermanland; LSA C/96 18¹, 
samt
    storskifte 1770, Väfle, Jäder, Södermanland; Södermanlands länslantmäterikontor akt Jäder 73.
    Ej sällan har särskilt i äldre tid årlig delning förekommit å bys ägor, särskilt å dess inägojord. (Se härom F. J. B. ANDRÉN, Om delning av naturnyttighet; publiceras 1960.) Att fast skifte sålunda ej tillämpades kunde vara motiverat av områdets olikformiga bördighet, se G. NIKANDER, Allmendewasser und -wiese, i Folk-Liv 1938, s. 235, samt JUTIKKALA, Suomen talanpojan historia s. 215.

   ²⁴ Tillämpningen av denna »lag» behöver givetvis icke ha varit klart medveten. — Även J. har hänvisat till »lagen» ifråga (beträffande rättvisan vid arealtilldelningen) ; han anser att »talonpojat vaistomaisesti pitivät kiinni suurten lukujen laista» (s. 154). Se även JUTIKKALA, Tegskiftet i Finland, s. 158. 

tegbredderna förbli små och alltså teglagen många. ²⁵ En sådan förklaring utgör icke någon efterkonstruktion — AGNER anger sålunda som alternativ till gradering just »små Tegebrotz utmätning».²⁰
    På grund härav vill det synas, som om det varit snarare graderings- än mätningsteknikens låga utvecklingsgrad, som utgjort huvudanledningen till (bibehållandet av) den stora jordsplittringen.²⁷

 

    Mot detta påstående kunde invändas, att det ej inrymmer förklaring till underlåtenheten att sammandraga ägorna i de fall, där jordmånen var enhetlig.²⁸ Detta föranleder till en början det — kanske mera formella — genmälet, att redan konstaterandet av en sådan enhetlighet innebure en gradering,²⁰ samt att vad som för nutida ögon framstår som enhetligt ej med nödvändighet varit det — subjektivt eller objektivt — för äldre tiders brukare. Men vidare kan åberopas vad ovan anförts om förhandenvaron av även andra anledningar (konservatism m. m.).

 

    Såsom ovan antytts uppfattar J. tegskiftesförrättningen som ett mekaniskt fortgående utmätande av tegar, tills hela skiftesobjektet uppdelats. De ovan gjorda invändningarna ge anledning till följande modifierade uppfattning beträffande gången, principiellt sett, i tegskiftesförrättningen.
    Man indelade åtminstone grovt skiftesobjektet i teglag, varvid hänsyn kunde tagas till skiftesobjektets form³⁰ och lutningsförhållanden. Det är väl ej heller uteslutet, att olikhet i avkastningsförmåga kunnat beaktas i fall, när denna kunde bedömas med samma säkerhet som form och lutning.³¹ Då stångtalen voro låga och teglagen många, kunde

 

²⁵ Cfr ovan not 23 initio gjorda hänvisning till J:s Tegskiftet i Finland (». . . bönderna litade icke på den [ = graderingstekniken] utan önskade, att var och en fortfarande skulle få såväl dålig som god jord . . .»; kursiveringen gjord här). — Av intresse är ett fall, som möjligen kan visa, att man tydligen ansåg sig nödsakad tillgripa ett slags gradering, då många och små teglag ej utlades; se därom ovan not 23 först åberopade arbete av ERIXON, s. 47.
    ²⁶ Geodaesia suecana, Stockholm 1730, s. 72. — Vid ovan not 23 under 6)

åberopade åkerdelning motiverades utläggandet av ett flertal »skiften» med bl. a. den ojämna godheten hos åkerjorden: »Ehuru Kongl: Förordningen. . . 1757 Stadgar: at Grannar wid Storskifts-Delningar skola bekomma sina andelar tillsammans. . .; dock som Åkerjorden här i Byn är ganska swag, samt till godhet ojemn, ock wederbörande enhälligt begärade, at Delningen skulle skje i flera, men större skiften än förr; [= skulle ske i ett flertal skiften, dock större än förr?] Ty blef ock Förrättningen för thenna gången på thet sättet afgord, sedan skifterne förut af samtel: Byamännen voro på marken utvisade: . . .» (Angående termen skifte se nedan not 31 in fine.) — Cfr från senare tid S. LAMPA, Ett ålderdomligt åkerbruk, Fataburen 1909, s. 248, samt P. GRÄSLUND, Harstena och Kråkmarö, i Liv och folkkultur, volym V, Stockholm 1952, s. 77.
    ²⁷ J. har tidigare uttalat, att den måttliga splittringen (vilken gick igen i storskiftet) uppkommit genom avsaknad av gradering; se Tegskiftet i Finland, s. 160.

   ²⁸ Cfr JUTIKKALA, Tegskiftet i Finland, s. 152.

   ²⁹ Cfr ovan, texten mellan noterna 10 och 11.

   ³⁰ Hänsyn av denna art verkade i riktning mot minskning av tegantalet.

   ³¹ Cfr ovan not 8 åberopade passus i 1691 års instruktion. — För storskiftet var uttryckligen föreskrivet, att åker och äng skulle »läggas i så många stora skiften, som jordmånens naturliga art och godhet samt Ägornes belägenhet kan medgifwa, så at hwar delägare i Byen får sin tilständiga och jämngoda lott . . .» (§ 5 stadgan 17/8 1762 om »storskifts delning»; MODEER s. 196.) — 

man emellertid bortse från denna i regel svårbedömda faktor.³² Vad som emellertid i första hand kännetecknade teglagsindelningen var att man eftersträvade en konstant teglagsbredd (summan av stångtalen); inför detta önskemål fingo de övriga regelmässigt träda tillbaka. — Som ett andra moment i förrättningen utfördes så tegindelningen, varigenom teglagen erhöllo sin definitiva utformning.
    Det sagda utesluter icke att i enkla fall planläggningen inskränkte sig till att skiftesförrättaren tog en överblick över objektet och tänkte igenom, hur tegindelningen lämpligen borde fortgå.
    Att skiftet icke skulle ha inletts med en mer eller mindre noggrant genomförd planläggning av teglagens läge förefaller mindre sannolikt redan vid en första anblick av en tegskifteskarta, som upptar ett ej alltför ringa antal teglag. Man får ett starkt intryck av att teglagen icke uteslutande utgöra ett resultat av områdets stegvisa uppspaltande i tegar utan i första hand av en särskild, endast på teglagens förläggning inriktad planering. Tänker man sig in i skiftesförrättarens situation, då han stod inför företagandet av förrättningen, framstår det som ganska klart, att han ej rätt gärna kan ha påbörjat uppdelningen i tegar vid någon godtycklig punkt och därefter låtit delningen mekaniskt fortgå utan någon plan för hela företaget. — I de av J. åberopade fallen, där J. funnit marklutningen ha inverkat på tegriktningen,³³ måste man för övrigt förutsätta en plan, som åtminstone vad det kuperade området beträffar bör ha varit relativt väl genomtänkt. — Helt allmänt kan vidare framhållas, att den planlöshet, som J. vill påstå, skulle ha rimmat illa med den ganska höga grad av noggrannhet och beräkning, som många gånger kännetecknar tegskiftesdelningarna.³⁴
    Av det ovan sagda framgår, att det måhända kan finnas anledning till tveksamhet inför vad J. anfört om betydelsen av mätningstekni-

 

»Skifte» är såsom i inledningen angivits en vanlig benämning på teglag; i denna uppsats har emellertid om möjligt undvikits att använda termen skifte med denna innebörd.
    ³² Cfr ovan vid not 26
    ³³ Urjalas Salmi och kvarnbacken i Humikkala, s. 153 (cfr s. 145).
    ³⁴ J. omnämner (s. 155), att enligt en tegskifteskarta, som redovisar ett flertal gårdar, blev — enligt vad senare beräkningar utvisat — största och minsta tilldelningen pr öresland resp. c:a 53 och 52,5 kappland. Detta synes innebära en noggrannhet, som fyller moderna krav, och resultatet kunde knappast ha varit möjligt utan stor omsorg och noggrannhet vid mätning och utstakning. — Att vid storskifte indelningen i »skiften» var det primära framgår av ovan not 31 anförda utdrag ur 1762 års storskiftesstadga. — Från storskiftespraxis, som åtminstone under de första stadgornas tid föga avvek från vad som vid tegskifte varit vanligt, kan åberopas ovan i noterna 23 och 26 nämnda åkerdelning enligt 1757 års förordning: frågan om indelning i »skiften» upptogs som en inledning till den därpå följande ägolottsfördelningen, och det var delägarna, som utvisade läget för »skiftena» (de nya?). Ordalagen äro väl ej fullt klara; cfr emellertid:
    1) storskifte 1766 å Fiestad, Ö. Tollstads socken, Östergötland (LSA D/1627²): »Norra Gärdet, som skulle delas uti 4. af Wederbörande sjelfwe utstakade skiftelag, innehåller . . .» — »Södra Gärdet skulle delas uti 3^ne skiftelag, sådane som Jordägarne sjelfwe dem utmärkte.» ; ävensom
    2) delning 1815 å Berga Norrmellangården, V. Vingåker, Södermanland (LSA C/96 7³): »Därnäst utvistes af Jordägarne huru Qvarngjärdet kommer att delas, nemligen: uti Et skifte, och åtegarne uti samma gjärde uti etskifte . . .» 

kens ofullgångenhet och om frånvaron av skiftesplan. Vad som torde vara det väsentliga i J:s forskningsresultat, nämligen klarläggandet av den dominerande roll, regeln om likbreda teglag spelade, står emellertid fast och kan ej allvarligt rubbas av vad ovan anförts om betydelsen av skiftesobjektets form och lutningsförhållanden.

 

    De synpunkter rörande tegskiftet, som J. sålunda framlagt, avse förhållandena i Finland och i Sverige norr om Skåne. Beträffande övriga delar av det av honom behandlade området påpekar han, att man där ej möter samma regelbundenheter i tegbredder och tegindelning. Teglagen inom dessa delar äro dessutom enligt J. icke tillkomna i samband med skiftet utan äro en följd av en primär indelning.³⁵ Den starka uppsplittringen vill J. här se som en följd av användandet av plog med vändskiva, vilket med den tillämpade plöjningsmetoden ledde till »ryggade» åkrar, d. v. s. bestående bildningar, vilka konserverade förhållandena och tvingade till stark parcellering vid skifte. — Till sönderdelningen bidrog här enligt J. vidare, att feodalherrarna ej kunde enas om rationella ägofördelningar.

 

    H. MORTENSEN³⁶ har kritiserat J:s framställning; det vore »nicht erlaubt, aus den Verhältnissen einer ziemlich späten Zeit mit ihren sehr entwickelten Steuermethoden und dementsprechend Eigentumsbegriffen Schlüsse auf die Zeit der ersten Entstehung und ihre ganz andere Denkweise zu ziehen».³⁷ —Mortensen fortsätter: »Ich bin daher auch nicht davon überzeugt, dass die Unterschiede zu den Velhältnissen in Südschweden, Dänemark, England und Mitteleuropa so grundlegend sind, wie sie Jutikkala empfindet.³⁸ Auf jeden Fall muss man es bedauern, dass der Verfasser an dem deutschen flurkundlichen Schrifttum der letzten Jahrzehnte und an den darin ausgebreiteten neuartigen Arbeitsmethoden, Erkenntnissen und Hypothesen völlig vorbeigegangen ist.»

    J. har till sitt försvar anfört,³⁹ att han sovrat sitt material och beaktat endast sådant, som vore remanent från äldre tid. Att nyare tysk doktrin ej beaktats förklarar J. med en hänvisning därtill, att uppsatsens huvudvikt ligger på de suomiska och mellansvenska förhållandena.⁴⁰

F. J. B. Andrén

 

    ³⁵ Är denna uppfattning riktig, så torde den i allt fall ej äga generell giltighet; cfr nedan not 38.
    ³⁶ Zeitschrift für Agrargeschichte und Agrarsoziologie, Jahrgang 2, Frankfurt am Main 1954, s. 78.
    ³⁷ Denna anmärkning kan synas drabba även vissa delar av denna uppsats, i den mån nämligen här åberopas källor från senare tid än den egentliga tegskiftesepoken. Särskilt på grund av det konservativa drag, som kännetecknar fastighetsförhållandena, kan det emellertid ofta vara befogat att vid studiet av dem använda regressiv metod; cfr F. DOVRING Agrarhistorien, Uppsala 1953, s. 13.
    ³⁸ MORTENSENS tveksamhet härutinnan kan möjligen vara befogad; se vad ovan not 8 är nämnt om instruktioner för mätningar i svenska besittningar söder om Östersjön. (Det citerade källstället behöver dock icke med nödvändighet så förstås, som skulle »lägena» ha tillkommit genom indelning av byområdet i avkastningsmässigt enhetliga figurer i avsikt att åstadkomma rättvisa vid skifte å byjorden. Att så varit fallet synes emellertid sannolikt; det förefaller nämligen vara svårt att tänka sig ett annat, lika välmotiverat syfte med en dylik indelning.)
    ³⁹ Ovan not 36 nämnda Zeitschrift, Jahrgang 4, Frankfurt am Main 1956, s. 110.
    ⁴⁰ J. skulle måhända ytterligare ha kunnat anföra, att M:s invändning beträffande »Schlüsse auf die Zeit der ersten Entstehung» ej träffar honom, enär han ej dragit några sådana slutsatser, eftersom ju tegskiftesinstitutets uppkomst ej utgör föremål för hans undersökning; cfr ovan not 3.