JORDABALKSREVISIONEN
 

AV F. D. JUSTITIERÅDET N. GÄRDE

 

 

Lagberedningens förslag till revision av jordabalken i 1734 årslag är jämte följdförfattningar nu färdigställt och, när denna uppsats publiceras, avlämnat till Kungl. Maj :t. Betänkandet är uppdelat i tre band, ett för lagtexten och de båda andra förmotiven.
    Revisionen av jordabalken upptogs av lagberedningen redan år 1903 genom Kungl. beslut den 12 januari nämnda år och fullföljdes etappvis genom delbetänkanden den 4 februari 1905 om nyttjanderätt till fast egendom samt den 31 december 1907 om köp, byte och gåva av fast egendom samt om inskrivning m. m. för att den 5 oktober 1909 utmynna i ett slutbetänkande med förslag till ny jordabalk, avseende att helt ersätta den äldre balken jämte tillhörande inskrivningsförfattningar. För beredningens arbete under dennna tid svarade — med ledamöter som växlade efter de särskilda arbetsuppgifterna — förutvarande justitierådet, sedermera presidenten IVAR AFZELIUS som ordförande.
    De förslag som lagberedningen 1905 och 1907 avlämnade kommo i vissa delar att utan någon större tidsutdräkt införlivas med lagstiftningen. Så skedde beträffande det i första delbetänkandet behandlade förslaget genom 1907 års lagstiftning angående nyttjanderätt och servitut. Vad angår de ämnen som behandlades i det andra delbetänkandet utbrötos ur detta vissa frågor genom1912 års lagstiftning, som avsåg inteckning och exekutiv försäljning av fast egendom. Beträffande de ämnen som enligt beredningens slutbetänkande likaledes skulle ingå i nya balken visade sig läget icke vara lika gynnsamt. Ett hinder för upphöjande till lag av förslaget i nu åsyftade delar och därmed även för en kodifikation av balken i dess helhet var — såsom lagberedningen även förutsatte — det föråldrade läge som inskrivningsväsendet alltjämt intog och nödvändigheten av att före balkens ikraftträdande avvakta den tidpunkt då uppläggandet av de nya fastighetsböckerna avslutades. Först då detta arbete blivit verkställt kunde de bestämmelser som anknöte till de nya böckerna bringas i tillämpning.
    Den långa tid som kom att visa sig erforderlig för balkens ikraftträdande hade emellertid en annan för lagberedningens för-

    31—603004. Svensk Juristtidning 1960

 

482 N. GÄRDEslag menlig återverkan. Såsom vår laghistoria lämnar sitt påtagliga vittnesbörd om är det icke till fördel att ett sådant stort lagkomplex som lagberedningens förslag till jordabalk utgör under någon längre tid saknar stöd av statsmakternas sanktion och sålunda — bortsett från vissa särskilda frågor — lämnas åt sitt öde. Lagförslagen förlora lätt sin friskhet och aktualitet och den allmänna principiella utgångspunkten förändras genom att nya förhållanden och behov uppkomma. Även den teoretiska grundvalen, som uppenbarligen alltid har sitt inflytande å lagstiftningen, kommer genom den rikare litteratur som framvuxit under de senare årtiondena att i hög grad påverkas.
    Arbetet å jordabalksrevisionen upptogs ånyo först år 1941.Tidpunkten ansågs då inne för att skrida till erforderlig överarbetning av 1909 års förslag. Det skulle emellertid snart visa sig att uppgiften i detta fall icke kom att gälla en »överarbetning» av förslaget utan en verklig revision och detta såväl till innehållet som beträffande systematiken.
    Då lagberedningen åter upptog sitt arbete å jordabalksrevisionen, med numera excellensen UNDÉN som ordförande, inriktade sig undersökningen till en början å formen av fastighetsköpet och andra överlåtelser av fast egendom. Enligt 1909 års förslag hade väl skriftlig form bibehållits men allenast beträffande själva överlåtelsen och de villkor varå överlåtelsen vore beroende. I detta nya skede av beredningens arbete kom emellertid överlåtelsens funktion väsentligen att framstå såsom underlag för inskrivningen och dess betydelse för det materiella rättsläget. Då lagfarten sålunda skulle erhålla ökad rättsverkan, vore det enligt beredningen av särskild vikt att de avtal som skulle ligga till grund för inskrivningen icke vore behäftade med materiella brister. Beredningen åsyftade härmed lagfartens betydelse för avskärande av invändningar angående det lagfarna förvärvets ogiltighet fördet fall att förvärvaren varit i god tro. Från denna utgångspunkt förordades skriftlig form såväl i fråga om själva överlåtelsen som ock beträffande åtaganden och utfästelser, som voro förbundna med eller eljest berörde överlåtelsen och alltså även sådana förbehåll i överlåtelsen, varigenom en begränsad sakrätt i fastigheten tillskapades för överlåtaren eller annan såsom ett led i själva överlåtelsen.
    I detta sammanhang upptogs även frågan om vittnen vid fastighetsöverlåtelsen; enligt lagberedningens tidigare förslag skulle överlåtelsens bevittnande icke ha någon annan betydelse än som bevismedel och var alltså ej av exklusiv karaktär. Vid sina un-

 

JORDABALKSREVISIONEN 483dersökningar fann emellertid beredningen en strängare regel påkallad icke minst med hänsyn till den tillämnade utvidgningen av lagfartens rättsverkningar. I detta hänseende förordades att överlåtelsen skulle bestyrkas av två vittnen, av vilka det ena skulle utses enligt vissa regler och vara laga köpevittne. Vittnenas karaktär hade alltså förändrats till s. k. solennitetsvittne och anlitande av vittne blev en form för överlåtelsen.
    Förutom frågan om överlåtelsens form behandlade beredningen även den irreguljära jorddelningens betydelse för överlåtelsen, avtalsrättsligt sett. Någon uttrycklig bestämmelse hade i denna fråga icke uppställts i lagberedningens tidigare förslag. Beredningen framhöll härvid att, om man icke ville uppgiva kravet på överensstämmelse mellan den civilrättsliga lagstiftningen och jorddelningsreglerna, det vore svårt att finna någon annan utväg än att legal fastighetsbildning förklarades vara ett ofrånkomligt led i överlåtelse av område som icke tillika utgjorde registerfastighet. Det nu sagda borde ock gälla i sådana fall då en fastighetsandel överlätes i avsikt att delägarna genom s. k. sämjedelning skulle dela upp arealen för att besitta och nyttja var sin särskilda del. De regler för förhindrande av en dylik situation som enligt beredningen erfordrades upptogos i vissa för köpet avsedda bestämmelser om villkorligt köp, som dock skulle gälla även andra överlåtelser.
    Excellensen Undéns ordförandeskap i beredningen kom att avbrytas efter relativt kort tid (1947). Innan ombyte av ordförandeskapet ägde rum, hade beredningen sammanfattat den del av balken som ansågs då färdig. Denna del, benämnd »Förslag till jordabalk I», avlämnades i juni 1947 och omfattar jämte motiv sju kapitel avseende fastighet och dess gränser, tillbehör till fastighet, rättsförhållanden mellan grannar, köp, byte och gåva samt förköpsrätt och återköpsrätt ävensom verkan av klander.
    Då ordförandeskapet sålunda övertogs av ny innehavare, kvarstod som ledamot hovrättsrådet, numera justitierådet HERVED ATROLLE. Samtidigt utsågs dåvarande lagbyråchefen, numera justitierådet SVEN ROMANUS till ledamot. Beredningen fortsatte under detta skede sitt uppdrag med revision av de delar av jordabalken som alltjämt återstodo. Till en början kom arbetet att omfatta en allmän orientering om vad redan åtgjorts och om de delar som ännu icke varit föremål för behandling.
    Bland de diskussioner som sålunda fördes inom beredningen behandlades även spörsmålet om den nya balkens uppställning. I 1909 års förslag till jordabalk ingingo även reglerna om inskriv-

 

484 N. GÄRDEningsväsendet, som för närvarande äro hänvisade till särskild lagstiftning. I de nuvarande inskrivningsförfattningarna upptagas emellertid bestämmelser, som angå icke blott själva inskrivningsförfarandet utan även inskrivningens sakrättsliga betydelse; de materiella reglerna ligga väsentligen inneslutna i stadganden som gälla förfarandet. Detta förhållande kommer särskilt till synes i fråga om panträtt och vissa andra sekundära sakrätter, där inskrivningen, liksom i fråga om panträtt, utgör en nödvändig förutsättning för deras sakrättsliga ställning. Vid överläggning rörande detta spörsmål fann man inom beredningen att de materiella rättsreglerna borde särskiljas från sådana som angå själva förfarandet, vilket väsentligen är av organisatorisk och processuell karaktär. I överensstämmelse med denna uppfattningbar i förslaget balken uppdelats i två avdelningar, benämnda den ena Om fast egendom och rättsförhållandena rörande sådan egendom samt den andra Om inskrivningsväsendet. Enligt denna uppdelningsgrund har till den första avdelningen hänförts samtliga sekundära sakrätter och således även panträtt och de delar av avkomsträtt som upptagas i förslaget, nämligen ränterätt och födoråd. Även bestämmelserna om företräde i rättsförvärv på grund av inskrivning samt de nya rättsinstituten godtrosförvärv på grund av inskrivning och registrerad bruksenhet ha erhållit plats i första avdelningen. Till denna avdelning ha slutligen hänförts reglerna om hävd till fast egendom; enligt 1909 års förslag upptogos dessa regler bland inskrivningsbestämmelserna.
    Efter denna första tid övergick beredningen till frågan om panträttens struktur och dess allmänna innebörd. Beträffande denna rättighet, som otvivelaktigt utgör den viktigaste av de sekundära sakrätterna, stod det för beredningen redan tidigt klart att väsentliga och genomgripande avsteg från 1909 års förslag och därmed även från nuvarande lagstiftning vore av nöden. Detnu sagda gäller främst panträttens struktur och särskilt huruvida panträtten bör utgöra en i förhållande till personlig fordran självständig rättighet eller ej; beredningens förslag bygger på panträttens självständighet. Vad angår panträttens objekt uppkom ock frågan huruvida inteckning alltjämt må meddelas gemensamt i två eller flera fastigheter eller om, såsom beredningen föreslår, inteckningen uteslutande skall avse en enda registerfastighet. Även ägarhypoteket, i förslaget betecknat som ägarpant, och dess närmare innebörd kom därvid i fråga. Med dessa spörsmål hade beredningen närmat sig ett ämnesområde, som visat sig ytterst komplicerat och som under en följd av år skulle ta

 

JORDABALKSREVISIONEN 485i anspråk beredningens hela uppmärksamhet. I detta sammanhang må allenast hänvisas till ett av ordföranden år 1951 hållet föredrag, som är återgivet i denna tidskrift (1952 s. 81).
    Vid utgången av år 1950 kom Romanus' arbete i lagberedningen att upphöra genom hans utnämning till justitieråd. Samma lottdrabbade efter kort tid även ledamoten af Trolle. Beredningen hade alltså berövats båda sina ledamöter. Till efterträdare utsågos för den förstnämnde hovrättsassessorn, numera justititierådet TORKEL NORDSTRÖM och för den senare hovrättsassessorn, numera justitierådet BERTIL ALEXANDERSON.
    Beredningen kom efter dessa ombyten till en början att syssla med orientering och efterprövning av vad tidigare uträttats. Arbetet fortsattes därefter att omfatta de sekundära sakrätterna, i den mån ej lagutkast tidigare upprättats, främst tomträtten. Vad angår den sistnämnda rättigheten hade redan efter tillkomsten av 1907 års lag denna lagstiftning varit föremål för kritik. Efter remiss till vederbörande instanser och överläggningar med särskilt de större städernas representanter avlämnade beredningen år 1952 till Kungl. Maj :t förslag jämte motiv angående ny lagstiftning beträffande detta ämne. Förslaget syftade till att i fråga om utnyttjande av den fasta egendom som är i allmän ägo i stort sett likställa tomträtten med äganderätten; markvärdestegringen förutsattes komma upplåtaren till godo icke genom försäljning av marken utan genom att han för upplåtelsetiden betingade sig den höjning av avgälden som föranleddes av inträdd värdestegring av marken. Sedan lagförslagen remitterats till lagrådet, där de föredrogos av beredningens ledamot Nordström, förelades förslagen för riksdagen, som med allenast mindre ändring biföll vad beredningen förordat (se NJA II 1953 s. 333 ff).
    En annan fråga som redan tidigare påkallat beredningens uppmärksamhet är rättsförhållandet mellan delägare i samfällt strömfall och den till vilken sådan delägare överlåtit eller som servitut upplåtit andelen. Frågan har stor betydelse för tillämpningen av 2 kap. 7 § VL. Enligt ett lagrådets yttrande i samband med granskningen av 1917 års förslag till VL saknade en sådan överlåtelse eller upplåtelse rättslig giltighet; denna uppfattning ligger även till grund för ett avgörande av högsta instans. Beredningen har ansett frågan vara av den vikt att den borde göras till föremål för laglig reglering. Genom remiss av år 1955 infordrades yttranden från lantmäteristyrelsen ävensom från vattenfallsstyrelsen och vattenkraftföreningen, såsom de närmast intresserade, över ett av beredningen utarbetat lagutkast i ämnet.

 

486 N. GÄRDEEfter det yttrandena inkommit och ytterligare överläggningar ägt rum överarbetades utkastet. Den nya rättighet som således föreslås betecknas i förslaget som »rätt till andel i samfällt strömfall». Denna rättighet karakteriseras i förslaget därmed att delägaren må för tillgodogörande av strömfallet till annan upplåta sin andel samt att en sådan upplåtelse — som äger sakrättslig verkan — medför rätt för rättighetshavaren att mot det vederlag och de övriga villkor som må vara avtalade tillgodogöra sigvattnet, i vad det belöper å delägarens andel, ävensom att utöva den rätt att lösa strömfallet som enligt VL må tillkomma delägaren.
    En nyhet i fråga om de sekundära rättigheterna utgör den rättighet som i förslaget betecknas som samfällighetsrätt. Beredningen kom redan tidigt att uppmärksamma att - medan enligt VL nyttan av ett företag för två eller flera fastigheter i vissa fall medför en rättslig gemenskap mellan fastigheterna beträffandedet ändamål som företaget åsyftar några motsvarande regler icke för närvarande gälla då gemenskapen är grundad å intressenternas avtal. De hithörande förhållandena äro i viss mån desamma som känneteckna servitutet; servitut har ock i praktiken ansetts kunna användas för att tillgodose nu ifrågavarande behov. Till skillnad från servitutet tillgodoser dock samfällighetsrätten ömsesidigheten mellan ifrågavarande intressen; de måste alltså tryggas genom ett samtidigt avtal mellan intressenterna (samfällighetsavtal). Skulle fastigheterna tillhöra sammeägare, ersättes avtalet genom upplåtelse; upplåtelsen gäller då som samfällighetsavtal. Avtalet har dessutom att angiva det ändamål som skall tillgodoses och grunderna för intressenternas inbördes rättsförhållande. En viktig angelägenhet för den genom samfällighetsavtalet grundade gemenskapen är ordnande av den ekonomiska samverkan mellan delägarna. Delägarskapet är förenat med de fastigheter i vilka samfällighetsrätt upplåtits. Dessa fastigheter utgöra i avseende å det gemensamma ändamålet en samfällighet.
    I anslutning till det nu angivna betraktelsesättet utarbetades inom beredningen vissa lagutkast jämte motiv, som redovisades i en promemoria av juni 1952. Efter remiss från beredningen av gåvos över promemorian yttranden av ett stort antal myndigheter och korporationer samt andra intresserade. Yttrandena präglades i allmänhet av en positiv inställning till promemorian. Beredningen mottog ock flera hemställanden att, såsom skett i fråga om tomträtt, förslaget måtte genom särskild lagstiftning komma

 

JORDABALKSREVISIONEN 487under statsmakternas prövning och avgörande. I anslutning till de avgivna yttrandena har sedermera förslaget i vissa hänseenden överarbetats och ingår nu i det slutliga förslaget till jordabalk.
    Upplåtelse av rätt till elektrisk kraft från starkströmsanläggning utgör redan enligt gällande rätt en sakrätt; ett av syftena med 1920 års lagstiftning i detta ämne var att tillförsäkra abonnenter av elektrisk kraft en mera tryggad rättsställning i förhållande till såväl kraftleverantören som konkurrerande avnämare av kraften. Beredningen har ansett att även denna fråga bör upptagas i jordabalken. Nära till leverans av elektrisk kraft står tillhandahållande av vissa andra nyttigheter i så måtto att dessa äro avsedda att levereras från anläggning å fast egendom samt att nyttigheterna för att komma konsumenten till godo äro beroende av särskild ledning; som exempel kan nämnas leverans av vatten eller värme. Upplåtelser av nu antydda nyttigheter ha hittills icke erhållit motsvarande sakrättsliga erkännande som rätt till elektrisk kraft kommit till del. Med den fortskridandeutvecklingen ha de ifrågavarande rättigheterna kommit att erhålla allt större betydelse och beredningen har ansett övervägande skäl tala för att de inordnas bland de sekundära sakrätter som balken innehåller.
    Vid sidan av de rättigheter som redan anmärkts ha dessutom bland de sekundära sakrätterna inordnats förköpsrätt, återköpsrätt, ränterätt och födoråd samt servitut ävensom sådan rätt tillvederlag som i vissa fall må förenas med annan rättighet, särskilt servitut. I de direktiv som beredningen erhållit erinrades att reglerna angående nyttjanderätt, vilka redan år 1907 tillkommit som en fristående lagstiftning, vid skilda tillfällen undergått ändringar; närmast hade kapitlen om arrende och hyra berörts därvid. Enligt direktiven borde vid sådant förhållande beredningens uppdrag tydligen ej innefatta en omarbetning av arrende- och hyreslagstiftningen. Huruvida dessa bestämmelser skulle upptagas i en ny jordabalk eller om de borde sammanföras i en särskild balk om nyttjanderätt till fast egendom eller meddelas i flera fristående lagar, vore likaledes ett spörsmål, som kunde uppskjutas till framtida överväganden. Inom beredningen har det icke rått något tvivel om att, såsom den tidigare lagberedningen förutsatte, ifrågavarande ämnen till sin natur äro att hänföra till det ämnesområde som en ny jordabalk har att reglera. Av särskild betydelse är i detta fall att det regelsystem angående sakrätternas struktur och innebörd som enligt den nya

 

488 N. GÄRDEbalken skall gälla måste omfatta även sådana nyttjanderätter som avses i direktiven. Å andra sidan har beredningen ansett sig ej böra ta befattning med de materiella rättsförhållandena mellan fastighetsägaren samt arrendator och hyresgäst, en fråga som tydligen kommer att upptagas i annat sammanhang. Beredningen har alltså — med de ändringar allenast som föranledas av förslagets övriga delar — låtit den nya balken omfatta även ifrågavarande bestämmelser.
    En fråga som för hela jordlagstiftningen är av utomordentlig vikt avser när och under vilka betingelser ett rättsförvärv angående fast egendom skall vara förenat med sakrättslig verkan. Enligt beredningens förslag, som i princip i stort sett överensstämmer med gällande lag, är att skilja mellan olika slag av förvärv. Den allmänna regeln är att sakrättslig verkan tillkommer rättshandlingen redan vid överlåtelsen eller, i fråga om sekundära rättigheter, vid upplåtelsen. Till denna allmänna grupp höra— förutom överlåtelse av fast egendom — sådana sekundära sakrätter som enligt förslaget betecknas som särskild rättighet, ett uttryck som tillskapats av beredningen. Till särskild rättighet hänföras enligt förslaget nyttjanderätt, servitut, rätt till andel i samfällt strömfall, rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet samt samfällighetsrätt ävensom sådan rätt till vederlag som endigt särskilt stadgande må förenas med annan särskild rättighet. En motpol utgör panträtten. Dess sakrättsliga funktion är alltid beroende av inskrivning; utfästelse av panträtten har i och för sig icke någon sakrättslig verkan. Någon motsvarighet till den tysta förmånsrätt som för närvarande tillkommer fordran å ogulden köpeskilling och vissa andra sakrätter är icke upptagen i förslaget. En mellanställning av vad som gäller i fråga om särskild rättighet å ena sidan och panträtt å den andra intaga vissa rättigheter nämligen förköpsrätt, återköpsrätt samt ränterätt och födoråd. Till sitt sakrättsliga bestånd äro dessa rättigheter, liksom panträtt, beroende av inskrivning; i fråga om rättigheternas företräde framför andra rättigheter äro de däremot likställda med särskild rättighet.
    I detta sammanhang uppkommer även frågan om betydelsen av inskrivning för företräde mellan två eller flera konkurrerande förvärv. Såsom förut erinrats har beredningen i balkens första avdelning upptagit ett särskilt kapitel härom. Beträffande dessa bestämmelser, vilka delvis äro av teknisk natur, torde någon redogörelse icke böra lämnas i denna framställning.
    En rättsföljd av inskrivning utgör ock i vissa fall det redan

 

JORDABALKSREVISIONEN 489omnämnda institutet godtrosförvärv på grund av inskrivning. Främst gäller detta lagfarten, i det att lagfarten anses uppväga den brist i äganderättsförvärv vilken eljest skulle vidlåda detta i förhållande till rätte ägaren. En liknande regel föreslås i förslaget i fråga om panträtten; sedan inteckning för panträtt ägt rum, må i allmänhet ej mot panträtten åberopas sådana omständigheter vilka beröra själva pantbrevets giltighet som rättshandling. Vad först angår lagfartens betydelse innebära de nya reglerna i princip att, sedan lagfart beviljats för den som överlåtit fast egendom, förvärvaren är på grund av denna överlåtelse skyddad i sitt förvärv förutsatt att han eller annan, å vilken egendomen därefter överlåtits, var i god tro vid förvärvet. Den preklusiva verkan har i lagtexten karakteriserats sålunda att mot förvärvet ej må åberopas att överlåtarens eller någon hans företrädares åtkomst till egendomen var ogiltig eller eljest ej må göras gällande mot rätte ägaren. Vad som sålunda föreslås om förvärv på grund av äganderätt skall enligt förslaget äga tillämpning även beträffande upplåtelse av rättighet, vilken skett efter lagfart för upplåtaren. Att lagfarten anses böra äga denna verkan har sin grund däri att först genom inskrivningsförfarandet närmare kunna utrönas de rättsliga förhållanden som äga samband med överlåtarens eller upplåtarens eget förvärv. En särskild ställning intager dock panträtten. Med hänsyn till dennas stora betydelse för fastighetskrediten och då för panträttens uppkomst och bestånd fordras inskrivning har beredningen ansett att, även om lagfart ej är beviljad för utfärdaren av pantbrevet, god tro för panthavaren må kunna åberopas redan när inteckning sökes och oberoende av om lagfart då beviljats; inteckning kan dock icke beviljas, innan utfärdaren erhållit lagfart. Som ett särskilt godtrosförvärv har, enligt vad nyss nämnts, i förslaget upptagits förvärv av pantbrev, ehuru brist vidlåder själva pantbrevet. Stadgandet innebär att, sedan inteckning beviljats på grund av pantbrev, mot panträtten i regel ej må åberopas att pantbrevet var ogiltigt eller eljest icke må göras gällande mot fastighetsägaren. Förklaringen till detta stadgande är att söka däri att det för fastighetsägaren i allmänhet saknar rättslig betydelse huruvida panträtten alltjämt belastar fastigheten; genom ägarpanten skyddas i regel dennes intressen i förhållande till borgenären.
    I fråga om de godtrosförvärv som nu behandlats äro i förslaget stadgade vissa undantag. En redogörelse för dessa undantag synes dock icke böra tynga ifrågavarande framställning. Att godtrosförvärv sålunda i vissa fall får vika är emellertid ägnat att

 

490 N. GÄRDErubba den tillit till fastighetsböckerna med vilken en rättsägare bar anledning att räkna i samband med sitt förvärv. Även om en sådan situation med hänsyn till inskrivningsförfarandets anordnande torde kunna väntas bli ytterst sällsynt, kan tydligen detta förfarande dock icke lämna full garanti i sådant hänseende. Beredningen har, i överensstämmelse med framför allt dansk lagstiftning, av denna anledning stannat för den ståndpunkten att en förvärvare, som var i god tro vid förvärvet, skall erhålla ersättning av allmänna medel för det fall att hans förvärv på grund av nyss antydda undantag icke skall gälla mot rätte ägaren. Frågan om ersättning berör även rätte ägaren därest denne till följd av godtrosförvärv mister sitt anspråk å egendomen. Då tilltron till fastighetsböckerna väsentligen är ett allmänt intresse, bör den ej heller i detta fall vinnas på bekostnad av den enskildes rätt.
    Såsom framgår av vad tidigare yttrats skola de ersättningar vilka sålunda komma i fråga utgå av allmänna medel. Efter nära förebild av det system som länt till efterföljd vid reform av det engelska fastighetsväsendet har beredningen föreslagit att dessa medel skola uttagas genom viss avgift av inskrivningssökandena enligt försäkringstekniska grunder. All sannolikhet talar för att en sådan avgift icke kommer för någon sökande att verka betungande.
    Såsom tidigare erinrats innebär förslaget att den gemensamma inteckningen icke längre skall bibehållas. Härvid uppkommer frågan hur den ekonomiska samhörighet mellan skilda fastigheter som för närvarande i regel utgör anledningen till att fastigheterna belastas med gemensam inteckning skall för framtiden kunna tillgodoses. Enligt beredningens ståndpunkt skall detta ske genom att fastigheterna komma att bilda en rättslig samhörighet, i förslaget kallad registrerad bruksenhet. Ändamålet meden sådan är tillskapandet av ett fastighetskomplex med den rättsliga ställning att det — utan att fastigheterna därigenom förlora sin karaktär av särskilt objekt vid fastighetsredovisningen —självständigt kan vara bärare av rättigheter och skyldigheter angående fast egendom.
    En förutsättning för bildande av bruksenhet är att denna enhet avser särskilda registerfastigheter samt att fastigheterna tillhöra samme ägare, vilken erhållit lagfart å dem. Den ekonomiska betydelsen kommer till uttryck däri att fastigheterna skola ligga i sambruk eller att deras gemensamma tillgodogörande eljest skall vara av väsentlig betydelse ur ekonomisk synpunkt. Ända

 

JORDABALKSREVISIONEN 491målet är ej begränsat till en viss näringsverksamhet; det kan avse såväl driften av jordbruk eller dess binäringar, såsom skogsbruk, som ock industrirörelse. Ej heller erfordras såsom vid sammanläggning av fastigheter att dessa tillhöra samma förvaltningsområde; det är över huvud taget ej nödvändigt att något lokalt samband mellan fastigheter föreligger.
    Ett villkor för bildande av bruk senhet är, liksom i fråga om sammanläggning, att till bruksenheten överföres fordran eller annan rättighet, för vilken varje särskild fastighet häftar. Sedan bruksenheten bildats, skall sådan rättighet anses besvära ej fastigheten utan bruksenheten. Vid sitt övervägande av denna fråga har beredningen sökt utveckla vissa grunder för en sådan inskrivningsreglering. Såsom allmän utgångspunkt har därvid, med undantag för det fall att överenskommelse träffats, fastslagits att varje rättighet skall i bruksenheten erhålla sådant företräde att rättigheten, med beaktande av dess läge i den särskilda fastigheten, kan antagas komma i åtnjutande av väsentligen lika god säkerhet som tidigare.
    Den prövning som erfordras angående frågan huruvida bruksenhet må komma till stånd och villkoren därför skall enligt förslaget ankomma på registreringsmyndighet. Med registreringen kommer bruksenheten för framtiden i åtnjutande av den särskilda rättsställning som följer av dess karaktär och som i princip innebär att bruksenheten i fråga om de rättsförhållanden som nya balken avser betraktas som vore den en enda fastighet.
    Den rättsliga gemenskap som bruksenhet innebär kan, om förhållandena påkalla det, förändras eller upphöra. Även en sådan fråga prövas enligt förslaget i allmänhet av registreringsmyndigheten. En upplösning av bruksenheten kan också föranledas av exekutiv försäljning av bruksenheten. Dennas bestånd är vid sådan försäljning enligt förslaget beroende av att det ekonomiska resultat som vinnes genom utrop av bruksenheten som en enhet motsvaras av vad som ernås genom utrop av varje särskild fastighet som ingår i bruksenheten. Det exekutiva förfarandet och dess förlopp regleras i detta fall enligt UL.
    En följd av de regler som enligt beredningens förslag upptagits i balkens första avdelning är att inskrivningsmyndigheterna i många fall ställas inför nya uppgifter. Inskrivningens inverkan på det materiella rättsläget är enligt förslaget väsentligen av annan karaktär än tidigare. Denna utgångspunkt har ock sin återverkan på balkens andra avdelning, om inskrivningsväsendet. I detta hänseende må särskilt framhållas att inskrivningsdomaren

 

492 N. GÄRDEi långt högre grad än för närvarande har att verka för att den meddelade inskrivningen kommer att motsvara de materiella förutsättningarna.
    För allmänhetens tillit till inskrivningsväsendet är det av största vikt att de inskrivningar och andra anteckningar som skola upptagas i de därför inrättade böckerna, i förslaget benämnda grundbok, ha det innehåll som framgår av böckerna. Dessa böra äga ett ovillkorligt vitsord i förhållande till protokoll och andra handlingar. För de rättssökande är även av stor betydelse att inskrivning i de ärenden som företagas å inskrivningsdag utan dröjsmål upptagas i grundbok; enligt förslaget skall varje inskrivning vara verkställd före nästa inskrivningsdag. Endast därigenom kan ordning och reda tillgodoses i fråga om arbetet. Beredningen har förutsatt att den förstärkning av inskrivningspersonalen som i detta eller annat hänseende må vara av nöden uppmärksammas av statsmakterna.
    Sedan de nya ledamöterna år 1951 tillträdde sin tjänstgöring i beredningen, kom denna att tills vidare arbeta ostörd av nya ombyten. Detta skede fortsatte intill mitten av år 1955. Under denna tid hade beredningens förslag till den nya balken erhållit fasta konturer. Lagtext var upprättad i korrektur eller stencil för dennya balkens hela ämnesområde; även motiven till lagförslaget voro till större delen utarbetade. Visserligen erfordrades alltjämt en översyn och i vissa särskilda spörsmål en komplettering. Vad särskilt angår följdförfattningarna återstod ett betydande arbete; i detta hänseende må särskilt framhållas promulgationslagen, vars bestämmelser visserligen varit föremål för överläggningar men som ännu icke erhållit sin avfattning. Beredningen hade emellertid vid denna tid den grundade förhoppningen att vad sålunda återstod skulle — under förutsättning att beredningens sammansättning vore oförändrad — kunna fullbordas under en relativt kort tid, ett eller annat år. Denna förhoppning kom snart att grusas genom att den ene ledamoten den 3 juni 1955 utnämndes till justitieråd, ett meddelande som nådde beredningens ordförande först sedan denne ledamot några dagar före sin utnämning själv för ordföranden anmälde sin förestående utnämning. Det inträffade kom alltså för beredningens ordförande helt oväntat och detta vid en tidpunkt, som för beredningens arbete var i hög grad känslig.
    Någon efterträdare till den avgångne ledamoten kom icke att förordnas under den närmaste tiden. Däremot utsågs en ny sekreterare, hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet PETER WES-

 

TERLIND. Denna befattning var tidigare förenad med ledamotstjänst. Till ny ledamot utsågs den 15 oktober 1955 lagbyråchefen, numera justitierådet ARNE BRUNNBERG. AV de sålunda utsedda har Westerlind, som den 9 oktober 1959 förordnats till ledamot, även före denna tid deltagit i beredningens arbete med samma uppgifter som tillkomma ledamot i beredningen. Slutligen ha, sedan beredningens arbete i det närmaste blivit slutfört, de båda äldre ledamöterna utnämnts till justitieråd.
    Såsom vid tidigare ombyten kom de nya ledamöternas uppgift att främst röra sig om vad tidigare uträttats. Allteftersom beredningens resultat växt, blev detta arbete väsentligt mera tidsödande än vid tidigare ombyten; först efter en sådan övergångstid kunde det egentliga lagstiftningsarbetet fullföljas. I främsta rummet inriktades detta arbete å den översyn av tidigare lagutkast jämte motiv varom redan talats. Diskussionen kom därvid att i vissa fall röra även principfrågor som beredningen tidigare behandlat. Sådana frågor väcktes särskilt i samband med följdförfattningarna, som nu voro beredningens väsentliga uppgift. Frågan om avskaffande av den gemensamma inteckningen och dess ersättande genom reglerna angående registrerad bruksenhet nödvändiggjorde en grundlig omarbetning av bland annat UL; samma spörsmål återverkade ock å bestämmelserna i promulgationslagen. En annan komplicerad fråga gällde sämjedelningen och de spörsmål som rörde en anpassning av de kvarstående sämjedelningarna till reglerna i den nya balken.
    I sitt arbete har beredningen biträtts av en av Kungl. Maj :t förordnad rådgivande nämnd. De erfarenheter som inom nämnden varit att tillgå ha för beredningens arbete varit värdefulla; det nu sagda gäller framför allt i fråga om förhållandena angående fastighetskrediten. Beredningen har tillika haft förmånen att, särskilt inom vissa områden av teoretisk karaktär, rådgöra med professorerna ÅKE HOLMBÄCK och ÅKE MALMSTRÖM, vilka tillkallats såsom sakkunniga i beredningens arbete.
    Den nuvarande ordföranden kan, innan denna framställning avslutas, icke underlåta att ge uttryck åt sin erkänsla gentemot envar som i råd eller dåd främjat det nya lagverket, sådant det nu framträder. Denna erkänsla avser särskilt ledamöterna Brunnberg och Westerlind, vilka åtagit sig sitt uppdrag först sedan huvudparten av arbetet varit väsentligen fullbordad, för deras stora intresse och redobogenhet att vad angår beredningen bringa detta lagverk i hamn samt deras visade förståelse för ordförandens bekymmer i denna angelägenhet.